GM2-gangliosidos

Sjukdom/tillstånd

I sjukdomsgruppen GM2-gangliosidoser ingår tre ärftliga fortskridande hjärnsjukdomar: Tay-Sachs sjukdom, Sandhoffs sjukdom och AB-varianten. GM2-gangliosidoser ingår i gruppen lysosomala sjukdomar.

Lysosomer är små enheter som finns i alla celler i kroppen, utom i röda blodkroppar. De har till uppgift att ta hand om och bryta ned olika ämnen så att de senare kan återanvändas. Gemensamt för lysosomala sjukdomar är en störning i lysosomernas funktion. Den leder till ansamling av skadliga ämnen i lysosomen, vilket med tiden orsakar nedsatt funktion hos cellen.

Tay-Sachs sjukdom, Sandhoffs sjukdom och AB-varianten orsakas av olika genförändringar, men medför liknande symtom. De tre sjukdomarna finns i olika former och klassificeras efter när de uppträder: infantil (spädbarn), juvenil (barn och ungdom) eller adult (vuxen) form.

De vanligaste och svåraste formerna visar sig under spädbarnsåret i form av muskelryckningar, ökad muskelspänning (spasticitet) och ögonförändringar. Sjukdomarna är neurodegenerativa, vilket innebär att nervcellerna i hjärnan och ryggmärgen långsamt bryts ned. Motoriska och kognitiva funktioner bortfaller gradvis. Vid de former som uppkommer i vuxen ålder är psykiska symtom mer framträdande.

Det finns ingen behandling som botar sjukdomarna. Insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktions­nedsättningar sjukdomarna leder till.

Tay-Sachs sjukdom har fått sitt namn efter den brittiska ögonläkaren Warren Tay och den amerikanska neurologen Bernard Sachs. Warren Tay upptäckte år 1881 den körsbärsröda fläck på näthinnan som är karaktäristisk för sjukdomen. Några år senare beskrev Bernard Sachs de symtom och förändringar som kännetecknar spädbarnsformen. Sandhoffs sjukdom har fått namn efter den tyska biokemisten Konrad Sandhoff, som 1968 beskrev den bakomliggande orsaken till sjukdomen. Tillsammans med Ernst Conzelmann beskrev han 10 år senare även AB-varianten.

I dag känner man till ett 70-tal olika lysosomala sjukdomar. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om följande lysosomala sjukdomar:

• Alfa-mannosidos
• Aspartylglykosaminuri
• Cystinos
• Danons sjukdom
• Fabrys sjukdom
• Gauchers sjukdom
• Glykogenos typ II
• Krabbes sjukdom
• Metakromatisk leukodystrofi
• Mukopolysackaridos typ I
• Mukopolysackaridos typ II
• Mukopolysackaridos typ III
• Mukopolysackaridos typ IV
• Mukopolysackaridos typ VI
• Mukopolysackaridos typ VII
• Sallas sjukdom.

Förekomst

Förekomsten av GM2-gangliosidoserna är inte fullständigt känd, men uppskattas internationellt till knappt 1 av 200 000 nyfödda för Tay-Sachs sjukdom och 1 av 500 000–1 500 000 nyfödda för Sandhoffs sjukdom. AB-varianten är ännu mer sällsynt.

Förekomsten av Tay-Sachs sjukdom och Sandhoffs sjukdom är högre i vissa befolkningsgrupper. I den ashkenazisk-judiska befolkningen bär 1 person av 30 på anlag för Tay-Sachs sjukdom. Hos irländska amerikaner, cajunbefolkningen i Louisiana samt i den fransk-kanadensiska befolkningen i östra Quebec är Tay-Sachs sjukdom också betydligt vanligare än i övriga delar av världen. Sandhoffs sjukdom förekommer oftare hos maronitbefolkningen på Cypern, i den kreolska befolkningen i norra Argentina samt bland métisbefolkningen i Kanada.

I Sverige har de senaste åren i genomsnitt ett barn om året fått diagnosen infantil form (spädbarns­form) av Tay-Sachs sjukdom.

Orsak

GM2-gangliosidoser är lysosomala sjukdomar. Lysosomer är små enheter som finns i alla celler i kroppen, utom i röda blodkroppar. De har till uppgift att med hjälp av enzymer ta hand om och bryta ned olika ämnen. Enzymer är proteiner som påverkar kemiska reaktioner utan att själva förbrukas. Nedbrytningen innebär att ämnenas byggstenar frigörs och kan återanvändas. Exempelvis bryts på så vis olika proteiner ner till aminosyror. Byggstenarna transporteras efter nedbrytningen ut ur lysosomen och blir tillgängliga för cellen för produktion av nya ämnen.

Gemensamt för lysosomala sjukdomar är en störning i lysosomernas funktion. Funktionen hos något av lysosomernas enzymer eller hos de transportproteiner som transporterar ämnen in och ut ur lysosomerna kan vara nedsatt. Det leder till ansamling av skadliga ämnen i lysosomen, vilket med tiden orsakar nedsatt funktion hos cellen.

GM2-gangliosidoserna orsakas av brist på enzymet hexosaminidas. Det behövs för att fettprodukten GM2-gangliosid i hjärnans nervceller ska kunna brytas ned. GM2-gangliosid finns i riklig mängd i nervcellernas plasmamembran. Om nedbrytningen inte fungerar ansamlas GM2-gangliosid i cellerna. Ansamlingen av GM2-gangliosid gör efter hand att nervcellerna skadas, vilket leder till fortskridande symtom från hjärnan. Hexosaminidas A bryter ner GM2-gangliosid med hjälp av GM2-aktivator­protein, ett protein som förmedlar kontakten mellan hexosaminidas A och GM2-gangliosid i nervcellernas plasmamembran. Hexosaminidas B bryter ner oligosackarider och anses även påverka nedbrytningen av andra fettprodukter i nervcellerna.

Både hexosaminidas A och hexosaminidas B består av två subenheter. Hexosaminidas A är uppbyggt av en subenhet alfa och en subenhet beta, medan hexosaminidas B består av två subenheter beta.

Tay-Sachs sjukdom

Tay-Sachs sjukdom uppstår till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen HEXA. Genen finns på den långa armen av kromosom 15 (15q23) och är en mall för tillverkningen av (kodar för) subenheten alfa i enzymet hexosaminidas. Genvarianterna leder till nedsatt funktion hos enzymet hexosaminidas A. Majoriteten av genvarianterna gör att enzymet saknas helt, vilket orsakar den svåra spädbarnsformen av sjukdomen. De sjukdomsformer som ger symtom senare orsakas av mer ovanliga genvarianter där en viss enzymaktivitet finns kvar. Det gör att symtombilden blir mycket varierande.

Sandhoffs sjukdom

Sandhoffs sjukdom uppstår till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen HEXB. Genen finns på den långa armen av kromosom 5 (5q13.3) och är en mall för tillverkningen av (kodar för) subenheten beta i enzymet hexosaminidas. Om det finns en sjukdomsorsakande genvariant i HEXB leder detta till nedsatt funktion hos både hexosaminidas A och hexosaminidas B. Den vanligaste genvarianten vid Sandhoffs sjukdom är en deletion, det vill säga att en del av genen HEXB saknas. Mindre förändringar (punktmutationer) i HEXB ger upphov till sjukdomsformer som ger symtom senare i livet. Vid den juvenila och adulta formen av sjukdomen kan symtomen variera även bland medlemmar i samma familj.

AB-varianten

AB-varianten uppstår till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen GM2A. Genen finns på den långa armen av kromosom 5 (5q33.1) och är en mall för tillverkningen av (kodar för) GM2-aktivatorproteinet. Genvarianterna leder till nedsatt funktion hos proteinet. Olika sjukdoms­orsakande genvarianter leder till olika former av sjukdomen: infantil, juvenil eller adult. Om proteinet saknas helt leder det till den infantila formen av sjukdomen. Mindre genförändringar (punktmutationer) ger upphov till de andra sjukdomsformerna.

Ärftlighet

Alla tre sjukdomarna i gruppen GM2-gangliosidoser ärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har en genvariant ärver samtliga barn en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Symtom

GM2-gangliosidoserna kan delas in i tre olika former utifrån vid vilken ålder symtomen först visar sig: infantil, juvenil eller adult form. Förloppet och svårighetsgraden beror på graden av kvarvarande enzymaktivitet i lysosomerna och hänger oftast, men inte alltid, samman med vid vilken ålder symtomen först uppträder. Eftersom sjukdomens svårighetsgrad inte alltid stämmer med vid vilken ålder sjukdomen uppkommer förekommer även andra indelningar.

Trots att Tay-Sachs sjukdom, Sandhoffs sjukdom och AB-varianten orsakas av olika genförändringar är symtomen likartade. Vid Sandhoffs sjukdom kan i sällsynta fall också lever, mjälte och skelett påverkas.

Infantil form

Barn med den infantila formen har inga symtom när de föds, men insjuknar vid 3–6 månaders ålder. De kan först verka irritabla och mycket ljudkänsliga. Karaktäristiskt är att de kan få ryckningar i hela kroppen (myoklonier) om man till exempel klappar i händerna intill dem. De har till att börja med nedsatt muskelspänning (hypotonus), men får efter hand en ökad spänning i musklerna (hypertonus). Förändringar i näthinnan påverkar synen och medför bristande ögonkontakt och avvikande ögonrörelser. Förändringarna visar sig som en körsbärsröd förändring i gula fläcken (makula) som ses vid en ögonundersökning.

Efter att barnen har utvecklats som förväntat den första tiden stannar utvecklingen av vid 6–10 månaders ålder och de förlorar sedan snabbt sina motoriska och kognitiva funktioner. De spontana eller viljemässiga rörelserna minskar och det blir allt svårare att få något gensvar från barnet. Synförsämringen går snabbt och leder till blindhet. Epileptiska anfall uppkommer ofta runt 12 månaders ålder.

Både levern och mjälten kan vara förstorade (hepatosplenomegali) vid infantil Sandhoffs sjukdom, men inte vid Tay-Sachs sjukdom.

Runt 18 månaders ålder märks en karaktäristisk förstoring av huvudet (makrocefali) till följd av en sorts ärrbildning som uppkommer genom tillväxt av hjärnans stödjeceller, astrocyterna (reaktiv glios). Under det andra levnadsåret försämras sedan tillståndet, med svårigheter att svälja (dysfagi), tilltagande krampanfall och sänkt medvetande. Barnen avlider oftast mellan 5 och 7 års ålder, vanligen till följd av lunginflammation som orsakats av nedsatt andningsfunktion.

Juvenil form

Vid den juvenila formen utvecklas barnen som förväntat upp till 2 års ålder. Mellan 2 och 5 års ålder börjar den språkliga och motoriska utvecklingen att gå långsammare för att till slut uppnå en platå. Den juvenila formen är betydligt ovanligare än den infantila formen och mer varierande, både när det gäller symtom och förlopp. Vanliga tidiga tecken är att barnen har svårt att koordinera sina rörelser (ataxi) och att talet blir påverkat (dysartri) tillsammans med tilltagande inlärningssvårigheter. Ökad muskelspänning (hypertonus) är också oftast ett tidigt tecken. Hos en del kan skakningar i händerna, ofrivilliga muskelsammandragningar (dystoni) och avvikande rörelsemönster (koreoatetotiska rörelser) vara de symtom som dominerar. Andra kan ha tilltagande muskelsvaghet och muskelförtvining, små muskelryckningar (fascikulationer) och skelett­förändringar. Ungefär hälften av barnen får epileptiska anfall. Ökad muskelspänning, sväljsvårigheter och epilepsi uppkommer oftast runt 10 års ålder.

I tidiga tonåren får en del psykiska symtom, som visar sig i form av beteendeavvikelser.

Synförmågan finns kvar betydligt längre än vid den infantila formen. Den karaktäristiska körsbärs­röda förändringen är sällsynt, men en förtvining (atrofi) av synnerven, liksom näthinnesjukdomen retinitis pigmentosa, kan visa sig sent i sjukdomsförloppet.

Andra symtom som ibland tillkommer är urin- och avföringsinkontinens samt diarré och/eller förstoppning.

Hjärnfunktionerna bortfaller gradvis, och runt 10 till 15 års ålder befinner sig barnen i ett tillstånd där endast de basala kroppsliga funktionerna fungerar. De flesta med den juvenila formen av sjukdomen dör före 20 års ålder, oftast av att mat kommer ner i luftvägarna (aspiration).

Ibland är sjukdomsförloppet mer aggressivt och leder till döden inom 2 till 4 år efter att symtomen har uppkommit.

Adult form

Den adulta formen är mycket sällsynt och visar sig vanligen i 20- till 30-årsåldern med fortskridande psykiska och neurologiska symtom.

Psykiska symtom är vanliga och kan vara det första sjukdomstecknet. Det gör att en del personer med sjukdomarna först felaktigt får diagnosen schizofreni. Mellan 30 till 50 procent utvecklar en psykos och över en fjärdedel får depressiva symtom.

Svårigheter med inlärning (kognitiv påverkan) är inte lika vanligt och mindre uttalat än vid de sjukdomsformer som börjar tidigare, men finns hos drygt en femtedel. Personer med sjukdoms­formen kan ha svårigheter med exekutiva funktioner, det vill säga att planera, ta initiativ och genomföra aktiviteter. Exekutiva funktioner behövs till exempel för att inleda och upprätthålla relationer, sköta skolgång, arbete och ekonomi. De kan även ha svårt med minnet. Dessa symtom utvecklas mycket långsamt jämfört med vid andra former av sjukdomarna.

De flesta med den adulta formen av GM2-gangliosidoserna utvecklar en fortskridande muskelsvaghet och muskelförtvining på grund av nervskador. Symtomen börjar oftast i benen och orsakar svårigheter att gå upp för trappor. Personer med sjukdomsformen låser oftast knäna för att kunna stödja kroppsvikten, vilket ger ett karaktäristiskt rörelsemönster. Muskelkramper och muskel­ryckningar är vanligt. Ungefär en tredjedel får balans- och koordinationsstörningar. Många behöver använda rullstol. Andra vanliga symtom är svårigheter att tala och svälja.

Med rätt behandling kan de som får vuxenformen leva ett normallångt liv.

Diagnostik

GM2-gangliosidoserna ingår inte bland de sjukdomar som upptäcks genom den allmänna screeningen av alla nyfödda i Sverige (PKU-provet).

Nyföddhetsscreening (PKU‑provet)

Infantil GM2-gangliosidos bör misstänkas vid fortskridande muskelsvaghet mellan 3 till 6 månaders ålder i kombination med nedsatt muskelspänning (hypotonus). Barnen är ofta också mycket irritabla och ljudkänsliga. Vid läkarundersökning ses upprepade ryckningar i fotmusklerna (fotklonus) och stegrade reflexer. Leverpåverkan talar för Sandhoffs sjukdom. En ögonundersökning är ofta vägledande för att ställa diagnosen. Karaktäristiskt är en körsbärsröd förändring i makula. Epileptiska anfall uppkommer oftast vid 12 månader ålder och ett ökat huvudomfång (makrocefali) vid 18 månaders ålder.

Juvenil GM2-gangliosidos bör misstänkas hos ett barn i 2–5 års åldern om den psykomotoriska utvecklingen avstannar eller om barnet förlorar sina färdigheter efter en tidigare normal utveckling. En fortskridande spasticitet utvecklas, talet blir påverkat (dysartri) och barnet får svårigheter att kontrollera saliven. Med magnetkameraundersökning (MR) av hjärnan syns ofta en förtvining av lillhjärnan (cerebellär atrofi), liksom ibland av storhjärnan (cerebral atrofi) samt förändringar i den vita hjärnsubstansen.

Adult form bör misstänkas vid psykiska symtom, inklusive psykos, samt fortskridande muskelsvaghet. Vid MR-undersökning av hjärnan kan en isolerad förtvining av lillhjärnan ses.

Enzymaktiviteten för hexosaminidas A och hexosaminidas B mäts i vita blodkroppar eller bindvävsceller (fibroblaster). Vid Sandhoffs sjukdom går det också att se förändringar i ett urinprov för bestämning av oligosackarider. För att diagnostisera AB-varianten mäts halten av GM2-gangliosid i ryggvätskan (cerebrospinalvätskan).

Diagnoserna kan bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar GM2-gangliosidoser. Insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktions­nedsättningar sjukdomen leder till. Det är viktigt med regelbunden medicinsk uppföljning.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att det finns ett team bestående av läkare, sjuksköterska, psykolog och kurator som kan ge stöd. Behandlingen under det fortsatta förloppet av den infantila formen av sjukdomarna sker vanligen på hemortens barnklinik, inom habiliteringen eller i sjukhusansluten hemsjukvård.

Familjen behöver råd om omvårdnad och hjälpmedel samt information om de rättigheter som i övrigt finns för barn med omfattande funktionsnedsättningar och fortskridande sjukdomar. Det är också viktigt med fortlöpande psykologiskt och socialt stöd.

Nutrition

Om barnen har svårt att få i sig mat behövs kontakt med en dietist och en logoped. Dietisten ger råd om kost och näringsupptag. Logopeden utreder och behandlar sug-, tugg- och sväljsvårigheter samt nedsatt salivkontroll. På de större sjukhusen finns specialistteam (dysfagi- och nutritionsteam).

Näring eller näringstillskott kan ges med sondmatning genom näsan eller via en operativt åstadkommen direktförbindelse från bukväggen till magsäcken, en så kallad knapp eller PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi).

Det är viktigt att undvika förstoppning.

Läkemedelsbehandling

Läkemedel används för att minska den ökade muskelspänningen hos personer med sjukdomen.

Svårigheter att kontrollera saliven kan behandlas med botulinumtoxin i spottkörtlarna eller andra läkemedel.

Epilepsi behandlas med anfallsförebyggande läkemedel, men anfallsfrihet uppnås sällan.

Palliativ vård

För barn med den infantila formen och en del barn med den juvenila formen av sjukdomarna är det aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra anhöriga och personal med olika kompetens.

Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårds­personal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede.

Habilitering

En del barn behöver kontakt med ett habiliteringsteam i vilket det ingår yrkeskategorier som har särskild kunskap om funktions­nedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. För barn med en sjukdomsform som medför synnedsättning ingår också synhabilitering.

Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också information om det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. Föräldrar, syskon och andra närstående får också stöd.

Habiliteringsinsatserna planeras utifrån de behov som finns. De varierar över tid, men sker alltid i nära samverkan med de personer som finns i barnets nätverk. Familjer med barn som har snabbt fortskridande sjukdomar har ett stort behov av hjälp med samordning av olika insatser.

Det är viktigt med insatser för att upprätthålla funktioner så länge som möjligt och för att förebygga felställningar som kan uppstå vid muskelsvaghet och ökad muskelspänning. Anpassningar i omgivningen görs för att kompensera för funktionsnedsättningarna.

Tal-, språk- och kommunikationsförmågan varierar hos personer med sjukdomen. Det är angeläget att arbeta med språklig stimulans samt alternativ och kompletterande kommunikation (AKK).

Habilitering för vuxna

Äldre tonåringar och vuxna behöver fortsatt regelbunden medicinsk uppföljning och individuellt utformade habiliteringsinsatser. De som har en form av sjukdomarna som ger symtom senare bör ha nära kontakt med en neurologisk klinik.

Vid psykiska symtom kan antidepressiva eller antipsykotiska läkemedel användas.

En fysioterapeut kan ge råd om lämpliga aktiviteter och träning för att bevara funktionsnivån så länge som möjligt. Muskelsvaghet kan påverka aktiviteter i det dagliga livet. Hjälpmedel, anpassningar och förändrade arbetssätt kan därför behövas vid till exempel på- och avklädning, måltider och förflyttning.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är avlösarservice i hemmet, kontaktfamilj, korttidsboende, boende med särskild service, daglig verksamhet, boendestöd, hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Forskning

Flera olika studier pågår om de olika sjukdomarna inom gruppen GM2-gangliosidoser. Försök har gjorts att ersätta bristen på enzym samt minska upplagringen av GM2-gangliosid med hjälp av läkemedel. Det finns även studier där man provar en kombination av läkemedel och en särskild diet. Det pågår forskning om genterapi där man försöker ersätta den sjukdomsorsakande genvarianten med en frisk gen. Det förekommer också studier om läkemedelsbehandling av de neurologiska symtomen vid den infantila formen.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: GM2 gangliosidosis.
• Databasen EU Clinical Trials Register drivs av EU:s läkemedelsmyndighet EMA som samlar information om europeiska kliniska studier, se Clinical Trials, sökord: GM2 gangliosidosis.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: GM2 gangliosidosis.

Resurser

På universitetssjukhusens barnneurologiska kliniker finns specialkompetens för de utredningar som behöver göras för att ställa diagnosen.

Den biokemiska analysen görs vid Neurokemiska laboratoriet, Sahlgrenska universitets­sjukhuset/Mölndal, och Centrum för medfödda metabola sjukdomar, Karolinska universitets­sjukhuset, Solna, telefon 08-123 719 99. Vid behov kan sedan prov för DNA-diagnostik skickas till kliniskt genetiska avdelningar vid universitetssjukhusen.

Det finns även metabola centrum vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, telefon 018-611 00 00, och Norrlands universitetssjukhus i Umeå, telefon 090-785 00 00.

GM2-gangliosidoser ingår i MetabERN för sällsynta medfödda metabola sjukdomar, se metab.ern-net.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om GM2-gangliosidos:

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresseorganisation för personer med GM2-gangliosidoser i Sverige, men generell kunskap finns hos följande organisationer:

Cure & action for Tay Sachs Foundation (CATS), en brittisk patientorganisation, e-post info@cats-foundation.org, cats-foundation.org.

National Tay Sachs & Allied Diseases Association, en amerikansk patientorganisation, e-post info@ntsad.org, ntsad.org.

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: GM2 gangliosidosis

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Övrigt

Cure & action for Tay Sachs Foundation (CATS) anordnar årligen konferenser för familjer med sjukdomarna runt om i Europa, se cats-foundation.org.

National Tay Sachs & Allied Diseases Association, har information på engelska, se ntsad.org.

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, se omim.org, sökord: Tay-Sachs disease, Sandhoff disease, GM2 gangliosidosis, AB variant.
• GeneReviews (University of Washington), se GeneReviews, sökord: HEXA disorders, Sandhoff disease, GM2 activator deficiency.
• Orphanet, europeisk databas, se orpha.net, sökord: GM2 gangliosidosis.

Litteratur

Beker-Acay M, Elmas M, Koken R, Unlu E, Bukulmez A. Infantile type Sandhoff disease with striking brain MRI findings and a novel mutation. Pol J Radiol 2016; 81: 86–89.

Bley AE, Giannikopoulos OA, Hayden D, Kubilus K, Tifft CJ, Eichler FS. Natural history of infantile G_M2 gangliosidosis. Pediatrics 2011; 128: e1233–1241. https://doi.org/10.1542/peds.2011-0078

Cachon-Gonzalez MB, Zaccariotto E, Cox TM. Genetics and therapies for GM2 gangliosidosis. Curr Gene Ther 2018; 18: 68–89. https://doi.org/10.2174/1566523218666180404162622

Conzelmann E, Sandhoff K. AB variant of infantile GM2 gangliosidosis: deficiency of a factor necessary for stimulation of hexosaminidase A-catalyzed degradation of ganglioside GM2 and glycolipid GA2. Proc Natl Acad Sci USA 1978; 75: 3979–3983. https://doi.org/10.1073/pnas.75.8.3979

Frey LC, Ringel SP, Filley CM. The natural history of cognitive dysfunction in late-onset GM2 gangliosidosis. Arch Neurol 2005; 62: 989–994. https://doi.org/10.1001/archneur.62.6.989

Ganne B, Dauriat B, Richard L, Lamari F, Ghorab K, Magy L et al. GM2 gangliosidosis AB variant: first case of late onset and review of the literature. Neurol Sci 2022; 43: 6517–6527. https://doi.org/10.1007/s10072-022-06270-x

Hepbildikler ST, Sandhoff R, Kölzer M, Proia RL, Sandhoff K. Physiological substrates for human lysosomal beta-hexosaminidase S. J Biol Chem 2002; 277: 2562–2572. https://doi.org/10.1074/jbc.m105457200

Hult M, Darin N, von Döbeln U, Månsson JE. Epidemiology of lysosomal storage diseases in Sweden. Acta Paediatr 2014; 103: 1258–1263. https://doi.org/10.1111/apa.12807

Leal AF, Benincore-Flórez E, Solano-Galarza D, Garzón Jaramillo RG, Echeverri-Peña OY, Suarez DA et al. GM2 Gangliosidoses: Clinical features, pathophysiological aspects, and current therapies. Int J Mol Sci 2020; 21: 6213. https://doi.org/10.3390/ijms21176213

Masingue M, Dufour L, Lenglet T, Saleille L, Goizet C, Ayrignac X et al. Natural history of adult patients with GM2 gangliosidosis. Ann Neurol 2020; 87: 609–617. https://doi.org/10.1002/ana.25689

Nestrasil I, Ahmed A, Utz JM, Rudser K, Whitley CB, Jarnes-Utz JR. Distinct progression patterns of brain disease in infantile and juvenile gangliosidoses: Volumetric quantitative MRI study. Mol Genet Metab 2018; 123: 97–104. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2017.12.432

Platt FM, d'Azzo A, Davidson BL, Neufeld EF, Tifft CJ. Lysosomal storage diseases. Nat Rev Dis Primers 2018; 4: 27. https://doi.org/10.1038/s41572-018-0025-4

Sandhoff K. Variation of beta-N-acetylhexosaminidase-pattern in Tay-Sachs disease. FEBS Lett 1969; 4: 351–354. https://doi.org/10.1016/0014-5793(69)80274-7

Sandhoff K, Andreae U, Jatzkewitz H. Deficient hexosaminidase activity in an exceptional case of Tay-Sachs disease with additional storage of kidney globoside in visceral organs. Pathol Eur 1968; 3: 278–285.

Smith NJ, Winstone AM, Stellitano L, Cox TM, Verity CM. GM2 gangliosidosis in a UK study of children with progressive neurodegeneration: 73 cases reviewed. Dev Med Child Neurol 2012; 54: 176–182. https://doi.org/10.1111/j.1469-8749.2011.04160.x

Sillon G, Allard P, Drury S, Rivière JB, De Bie I. The incidence and carrier frequency of Tay-Sachs disease in the French-Canadian population of Quebec based on retrospective data from 24 years, 1992–2015. J Genet Couns 2020; 29: 1173–1185. https://doi.org/10.1002/jgc4.1284

Solovyeva VV, Shaimardanova AA, Chulpanova DS, Kitaeva KV, Chakrabarti L, Rizvanov AA. New approaches to Tay-Sachs disease therapy. Front Physiol 2018; 9: 1663. https://doi.org/10.3389/fphys.2018.01663

Böcker

Johannes Zschocke, Georg F. Hoffmann, 2021, Vademecum metabolicum: Diagnosis and treatment of inborn errors of metabolism, Thieme, San Diego, USA, ISBN 978-3132435513.

Ölund AK, 2018, Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder, Gothia Fortbildning AB, ISBN 9789177411062.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är professor Niklas Darin, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Den senaste revideringen är gjord av specialistläkare Antri Savvidou, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.