Tidig diagnos förbättrar vården för benskörhet

Osteoporos, även kallat benskörhet, fortsätter att vara en dold och underdiagnostiserad sjukdom. Personer som har en mindre tät benvävnad och svagare skelett råkar lättare ut för frakturer vid fallolyckor eller andra skadehändelser. I Sverige behandlas varje år 80 000–90 000 benskörhetsfrakturer varav ungefär en femtedel utgörs av höftfrakturer.

Hälften av alla kvinnor drabbas

Omkring hälften av alla kvinnor och 25 procent av männen beräknas få en benskörhetsfraktur under sin levnad, vilket bidrar till försämrad livskvalitet om man inte får rätt behandling i tid. Ofta tar det lång tid mellan att en fraktur inträffar till att en diagnos av sjukdomen kan ställas och rätt behandling kan ges, och det är stor skillnad mellan hur lång tid det tar.

– Enligt vår analys är det ungefär 75 procent av patienterna som får diagnosen osteoporos inom två år från det att de fått en första fraktur. Det kan gå betydligt fortare men även ta längre tid än så, säger Ann-Sofie Bertilsson, utredare på Socialstyrelsen.

En anledning till att det tar så olika lång tid för patienterna att diagnostiseras kan vara att exempelvis väntetider till bentäthetsmätning skiljer sig åt mellan regionerna.

Viktig funktion saknas i en tredjedel av regionerna

För att osteoporosvården i landet ska fungera på bästa sätt vill Socialstyrelsen att regionerna och den kommunala hälso- och sjukvården lokalt, regionalt samt på nationell nivå samverkar.  Men det krävs också en bättre följsamhet till flera av rekommendationerna i de nationella riktlinjerna för osteoporosvård. En åtgärd som rekommenderas är att varje region inrättar så kallade frakturkoordinatorer som kan samordna vården för patienten under hela vårdkedjan.

– De flesta regioner har infört frakturkoordinatorer. Men i en tredjedel av regionerna saknas fortfarande den funktionen, säger Ann-Sofie Bertilsson.

Endast marginell minskning av nya frakturer

Socialstyrelsens nya utvärdering av hur väl regionerna följer de nationella riktlinjerna för vård vid osteoporos visar att antalet personer som råkar ut för ytterligare en fraktur, bara har minskat marginellt sedan den förra utvärderingen gjordes för tio år sedan. Resultatet visar att nya frakturer efter höftfraktur är högst för personer i åldern 50–69 år jämfört med personer över 70 år.

Förebyggande arbetet behöver stärkas

Socialstyrelsen framhåller att det är viktigt för patienter med osteoporos att få en diagnos så tidigt som möjligt, för att sätta in rätt behandling. Då kan relevant läkemedelsbehandling ordineras samt fysisk träning och patientutbildning för att minska risken för ytterligare frakturer.

– Det är viktigt att regionerna och kommunerna fortsätter med det frakturförebyggande arbetet för att stärka individens hälsa, vilket kan leda till minskade sjukvårdsinsatser, säger Ann-Sofie Bertilsson.