Planeringen av kommunernas krisberedskap behöver stärkas
Just nu pågår flera statliga utredningar och regeringsuppdrag inom beredskapsområdet. I juli förra året fick Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med länsstyrelserna göra en kartläggning och därefter komma med förslag på hur beredskapen inom den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan stödjas.
– Uppdraget kommer att redovisas i tre steg varav det första är den här kartläggningen. Därefter kommer vi att ta fram en långsiktig plan och stöd till kommunerna, säger Maria Carlund, utredare på Socialstyrelsen.
Kartläggningen visar brister i beredskapen
I kartläggningen har en enkät skickats ut till ett 30-tal utvalda kommuner. Även befintligt material på området såsom forskning, aktuella utredningar samt rapporter från olika myndigheter rörande krisberedskap och civilt försvar har gåtts igenom liksom intervjuer med experter på området.
Erfarenheter från flyktingsituationen 2015, värmeböljan 2018 samt den ännu pågående pandemin har gett viktig kunskap om hur krisberedskapsläget ser ut i kommunerna.
– Av svaren i enkäten ser vi att förvaltningarna som ansvarar för kommunal hälso- och sjukvård och socialtjänst inte alltid ingår i kommunens arbete med beredskapsplaner – och att kunskapen om civilt försvar och krigsorganisation behöver förbättras, säger Maria Carlund.
Kartläggningen visar också att de tillfrågade kommunerna anser sig kunna bedriva den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten väl vid olika typer av samhällsstörningar under en kortare tid, 1-3 dagar, medan en längre period på upp till tre månader kommer att vara en betydligt större utmaning, beroende på störningens karaktär och omfattning.
Behov av ökad delaktighet i planeringen
Kommunerna efterfrågar tydligare krav eller lägsta ambitionsnivå för höjd beredskap inför kriser och krig som socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvården kan förhålla sig till. I hälften av de tillfrågade kommunerna deltar inte representanter för verksamheterna i arbetet med krigsorganisationen och dess bemanning och kartläggningen visar på stora variationer gällande deltagande i beredskapsplaneringen. En ökad delaktighet, där berörda från verksamheterna involveras på ett tidigt stadium, behövs för en bättre beredskapsplanering.
Kommunerna efterfrågar också enkla och anpassade stabs- och scenarioeövningar som kan bedrivas på olika nivåer i verksamheterna.
– Bara hälften av de kommuner som deltagit i undersökningen har genomfört övningar inom krisberedskap de senaste tre åren. I övningarna har mestadels chefer eller enstaka roller från förvaltningarna deltagit, säger Maria Carlund.
Kartläggningen visar en blandad bild av vilka utmaningar som finns kring samordning och samverkan mellan socialtjänsten respektive den kommunala hälso- och sjukvården med andra kommuner, länsstyrelsen och regionen när det gäller att ta emot och begära stöd.
– Arbetet framöver behöver handla om att skapa strukturer och former för samverkan och ledning i krissituationer, såväl inom verksamheter som mellan aktörer, och de bör dessutom finnas där redan innan en kris uppstår – så som inte alltid är fallet idag, säger Maria Carlund.
Svårt att överblicka privata aktörers förmåga
I rapporten uppmärksammas även kommunernas svårigheter med att ha en uppfattning om privata aktörers krisberedskap och förmåga att upprätthålla verksamheten trots störningar och kriser. Hur kommuner arbetar med upphandlade privata aktörer varierar, liksom antalet privata aktörer i kommunerna. Flera kommuner som har privata aktörer ställer inte vid upphandlingen krav på krisberedskap och det kan även finnas problem med sekretess mellan kommuner och verksamheter i privat regi.