”Sverige behöver en fristående nationell blodorganisation”

Tillgången på blod är av kritisk betydelse för hälso- och sjukvården, inte minst vid kriser och händelser med många svårt skadade eller i värsta fall krig. Men för att i framtiden kunna säkerställa att landets behov av blod fylls behöver verksamheten organiseras på ett helt annat sätt än i dag. Vi har därför lämnat ett förslag till regeringen om att Sverige ska inrätta en ny blodorganisation som är nationell och fristående, och som inte drivs av regionerna.

Strax efter att Ryssland startade sitt invasionskrig i Ukraina våren 2022 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att utreda hur den svenska blodverksamheten kan stärkas. Detta för att möjliggöra en mer motståndskraftig verksamhet, klara framtida fredstida utmaningar, och att skapa förutsättningar för att på kort tid öka kapaciteten vid olika typer av krissituationer och ytterst krig.

Vi har nu överlämnat ett förslag till regeringen som innebär att hela organisationen för blodverksamheten görs om i grunden.

Sverige är ett av få länder i västvärlden där blodverksamheten är förlagd till sjukhus och ingår som en del av den reguljära sjukvården. Den drivs av regionerna och är i dag starkt decentraliserad. En konsekvens av det har blivit att det inte finns samma tillgång till blod och blodkomponenter överallt i landet.

Förutom att vården därför blir ojämlik finns många andra nackdelar med dagens system. Produktionen av blodkomponenter är lokalt bristfällig, såväl vad gäller säkerhet som kvalitet. Om en nationell kris inträffar saknas möjlighet att ta fram en relevant lägesbild av hur mycket blodkomponenter som finns eller var de finns – vilket är en grundförutsättning för exempelvis en krisledningsfunktion.

I dag begränsas den lokala blodgivningen av den egna regionens behov och kapacitet, vilket bland annat innebär att verksamheter med god tillgång till blodgivare inte utnyttjas fullt ut. För att täcka behovet av blod och blodkomponenter vid en masskadehändelse skulle Sverige med dagens organisation behöva öka antalet blodgivare kraftigt. Men med en ny blodorganisation skulle tillgången till blod ändå kunna ökas – även utan lika många nya blodgivare.

Bara för attblodverksamheter finns på många platser i landet betyder det inte att den nationella tillgången på blod gynnas. Just på grund av de många, regionbundna verksamheterna, är dagens system långt ifrån flexibelt och saknar tillräcklig kapacitet för att ta hand om ett kraftigt ökat behov av blod och blodkomponenter. Med en nationell organisation med centraliserade processer finns i stället förutsättningar för att bygga upp ett nationellt beredskapslager och öka förmågan att vid behov kraftigt skala upp verksamheten.

Det finns redan ett generellt krav på att Sverige ska öka tillgången till och även säkerheten gällande blod och blodkomponenter. Det gäller inte bara Sverige utan även på global nivå, något som aktualiserats ytterligare av det alltmer osäkra geopolitiska läget.

Vidare ställer Sveriges medlemskap i Nato krav på att landet i högre grad än tidigare ska kunna bidra med blod för militära ändamål. Frågan är alltså betydligt större än enbart det inhemska perspektivet.

Genom bildandet av en nationell, fristående och ändamålsenlig blodorganisation som försörjer hälso- och sjukvården med blod och blodkomponenter harmoniserar den svenska organisationen bättre med övriga länder i EU, när ökade krav ställs på samarbeten och utbyten mellan medlemsstaterna.

Thomas Lindén, avdelningschef, Socialstyrelsen

Anna Aldehag, enhetschef, Socialstyrelsen