Utgångspunkt: vården idag

Flera banbrytande medicinska händelser har bidragit till den låga mödra- och barnadödligheten genom historien:

• utbyggd mödrahälsovård, och utbildade barnmorskor vid både graviditet och förlossning
• konsten att förhindra bakteriespridning (aseptik)
• upptäckten av antibiotika
• möjligheten till blodtransfusion
• tillgång till preventivmedel
• säkra aborter.

Även en höjd levnadsstandard, bättre folkhälsa och ökad jämställdhet har bidragit.

Det är viktigt att fortsätta prioritera dessa grundläggande resurser för att upprätthålla de goda resultaten. Samtidigt finns fortfarande utmaningar i mödrahälsovården och förlossningsvården, framför allt för att nå utsatta grupper bättre, förbättra eftervården och förbättra upplevelsen av trygghet och delaktighet hos gravida och nyblivna föräldrar.

Mödrahälsovården främjar hälsa och fångar upp risker

Mödrahälsovården har i uppdrag att främja hälsan hos både den gravida och det väntade barnet, bland annat genom stöd för hälsosamma levnadsvanor. Barnmorskan i mödrahälsovården har en central roll, och handlägger självständigt vården vid okomplicerade graviditeter. I uppdraget ingår också att minimera risker för sjuklighet.

Barnmorskan bedömer fortlöpande medicinska, psykologiska och sociala risker för komplikationer under graviditeten. För detta finns basprogram för graviditetsövervakning i alla regioner, och Socialstyrelsen har samlat arbetssätten till ett nationellt basprogram på övergripande nivå. Se sidan Utgå från Nationellt basprogram för graviditetsövervakning.

Vid sjukdomar och ökade risker för komplikationer samarbetar barnmorskan med en läkare eller psykolog med kompetens i perinatal psykisk hälsa (mödra- och barnhälsovårdspsykolog, MBHV-psykolog). Läkaren kan vara förlossningsläkare (obstetriker), gynekolog eller allmänläkare med erfarenhet av mödrahälsovård. MBHV-psykologen arbetar med psykisk ohälsa och psykiska sjukdomstillstånd under graviditeten och efter barnets födelse.

Förlossningspersonalen arbetar för säkra förlossningar

I Sverige föds cirka 100 000 barn per år. De flesta föds vaginalt på sjukhus efter en fullgången graviditet. Drygt 19 procent av alla förlossningar sker med planerat eller akut kejsarsnitt.

De som föder barn tas om hand av ett team i förlossningsvården: en barnmorska och oftast en undersköterska, och en förlossningsläkare vid behov. Barnmorskan tar hand om den födande och övervakar både barnets och den födandes tillstånd. Hen hanterar självständigt förlossningar med låg risk för komplikationer, och behöver tidigt kunna identifiera avvikelser och varningssignaler i förlossningsförloppet som kräver att förlossningsläkaren deltar i vården.

Vid komplicerade eller akuta tillstånd under förlossningen bistår barnmorskan förlossningsläkaren. De samarbetar också vid förlossningar med hög risk för komplikationer och avvikande förlopp.

Till skillnad från mödrahälsovården saknar förlossningsvården en tydlig nationell samordning. Som ett första steg har Socialstyrelsen gjort en översikt av förlossningsklinikernas egna riktlinjer för handläggning av normalförlossning, och kartlagt behovet av vägledning. Se rapporten Normalförlossning – en översikt av praxis vid handläggning och underlag för utvecklingen av riktlinjer (pdf).

Eftervård på sjukhus och i mödrahälsovården

Eftervården på sjukhus är oftast kort vid okomplicerade förlossningar. År 2023 var medelvårdtiden 1,7 dygn efter vaginal förlossning och 2,7 dygn efter kejsarsnitt. Medelvårdtiden hos förstföderskor är cirka ett dygn längre än hos omföderskor. Samtidigt vet många inte vart de ska vända sig med besvär efter förlossningen – vårdkedjan behöver stärkas.

En del regioner erbjuder hembesök under barnets första levnadsvecka, eller återbesök till sjukhuset för uppföljande undersökning av barnet och den som fött barnet. Detta fungerar dock inte i alla regioner. Efter den första veckan skrivs barnet sedan in i barnhälsovården, som tar över det medicinska ansvaret för barnet från sjukhuset eller BB. Även till exempel amningsstöd kan erbjudas av barnhälsovården, liksom av mödrahälsovården, eftervårdsmottagningar eller särskilda amningsmottagningar.

Den som har fött barn erbjuds också eftervårdsbesök hos barnmorskan i mödrahälsovården, som samarbetar med andra yrkesgrupper efter behov. Antal besök och tidpunkt varierar, men alla regioner erbjuder 1–2 besök 6–16 veckor efter förlossningen. Vissa regioner erbjuder fler besök efter behov. Efter en komplicerad graviditet eller förlossning erbjuds även återbesök hos en läkare, MBHV-psykolog eller fysioterapeut.

En del behöver specialiserad vård

Gravida som behöver extra vård och stöd följs ofta i specialistmödravården. Det gäller till exempel gravida med sjukdomar som diabetes, koagulationsrubbningar, hjärt-kärlsjukdomar eller högt blodtryck. Även personer med en tidigare komplicerad graviditet eller förlossning kan behöva specialistmödravård, liksom personer med förlossningsrädsla. I komplicerade fall behövs samarbete i team, där medlemmarna bidrar med olika kompletenser och ansvar genom hela vårdkedjan, från graviditet till förlossning och eftervård.

Vid svåra komplikationer kan gravida behöva vård på sjukhus, i regel på en antenatalavdelning som finns på de flesta förlossningskliniker. De gravida vårdas då oftast av ett team där grundkompetenserna är barnmorska och specialistläkare. Dessa samarbetar med andra specialister efter behov, till exempel med neonatalläkare om barnet riskerar att födas för tidigt. Andra komplikationer som kan kräva sjukhusvård är tidig vattenavgång och havandeskapsförgiftning.

Antenatalavdelningarna ger även förlossningsvård och eftervård, och vid flera av dem kan förlossningar sättas igång.

Stora skillnader i vården

Mödrahälsovården och förlossningsvården har utvecklats snabbt de senaste decennierna. Vården skiljer sig dock mellan till exempel regioner och olika grupper, visar statistik från Medicinska födelseregistret och Graviditetsregistret. Vissa skillnader kan förklaras av att regionernas befolkningar har olika åldersfördelning, olika hälsoproblem med mera. Regionerna har också mycket olika förutsättningar när det gäller till exempel avståndet till förlossningsklinikerna. Här är några andra exempel på regionala skillnader:

• Andelen gravida som fick behandling för psykisk ohälsa varierade från 8,3 procent till 15 procent 2023.
• Andelen gravida som fick diagnosen graviditetsdiabetes varierade från 1,9 procent till 19 procent 2023.
• Andelen igångsatta förlossningar ökade från 16 procent till 28 procent mellan 2014 och 2023. Andelen varierade från 23 procent till 34 procent 2024.
• Andelen allvarliga förlossningsbristningar har minskat men varierade från 1,9 procent till 5,0 procent 2023.
• Andelen som kom till eftervårdsbesök i mödrahälsovården 4–16 veckor efter förlossningen varierade från 81 procent till 96 procent 2023. Personer födda utanför Norden kom mer sällan till besöken.

Referenser

Se kapitlet Utgångspunkt: vården idag i Nationella riktlinjer 2025: Graviditet, förlossning och tiden efter – prioriteringsstöd till dig som beslutar om resurser (pdf).