Identifiera gravida med trolig depression eller ångest

Rekommendation

Kompetens hos dig som använder arbetssättet

Det ingår i ditt uppdrag som barnmorska i mödrahälsovården att ställa frågor till alla gravida om deras psykiska hälsa, och att vara observant på symtom på psykisk ohälsa. Men för att identifiera trolig depression eller ångestsyndrom på ett strukturerat sätt, behöver du särskild fortbildning. Du behöver till exempel kunskap om

• hur du kan skilja normal oro och ledsenhet från tillstånd som kan behöva fördjupad bedömning och behandling
• tecken på depression och ångestsyndrom, och lämpliga frågor att ställa
• tidiga tecken på allvarlig psykisk sjukdom
• föreställningar om graviditet och psykisk hälsa i olika kulturella kontexter
• hur du kan integrera olika självskattningsformulär i ett samtal, och värdera resultaten.

Nödvändiga förutsättningar på arbetsplatsen

För att arbetet ska få avsedd effekt behöver detta fungera på din arbetsplats:

• Ni har tillgång till konsultation i frågor om psykisk hälsa.
• Ni avsätter tid för samtal med patienten kring resultaten när ni använder olika självskattningsformulär.
• Patienten kan snabbt få en bedömning av sitt hälsotillstånd och dess svårighetsgrad, inklusive eventuella differentialdiagnoser eller samtidiga sjukdomar. Hen kan också snabbt få förslag på stöd eller behandling.
• Verksamheten ingår i en fungerande vårdkedja, där ni kan remittera till psykologisk behandling av både måttliga och allvarliga tillstånd.

Om förutsättningarna saknas: Var ändå observant på tecken på psykisk sjukdom, och hänvisa till läkare eller psykolog för diagnostisk bedömning. De flesta gravida vill också få möjlighet att tala med sin barnmorska om hur de mår, även om besvären är lindriga.

Arbeta så här

Samtala enskilt med den gravida vid något av de två första besöken i mödrahälsovården. Du kan till exempel identifiera depression eller ångestsyndrom med muntliga strukturerade frågor och självskattningsformulär.

Observera:

• Du upptäcker inte alla patienter med depression eller ångestsyndrom med dessa metoder. Följ därför upp med nya frågor längre fram i graviditeten.
• Metoderna kan inte leda direkt till en diagnos.
• Metoderna får inte ersätta en bred psykosocial bedömning. Se sidan Gör en psykosocial bedömning.

Metod 1: muntliga strukturerade frågor

Ställ två frågor om depressionssymtom – använd Whooley-frågorna:

1. Har du under den senaste månaden ofta känt dig nedstämd, deprimerad eller känt hopplöshet?
2. Har du under den senaste månaden ofta saknat intresse eller glädje för att göra saker?

Ställ också två frågor om ångestsymtom – använd Generalized Anxiety Disorder Scale 2-item (GAD-2):

1. Har du de senaste två veckorna känt dig nervös, ängslig eller spänd?
2. Har du under de senaste två veckorna inte kunnat sluta att oroa dig eller inte kunnat kontrollera din oro?

Om patienten svarar ja på någon av de fyra frågorna: Överväg att gå vidare med självskattningsformuläret EPDS (metod 2). På så sätt kan du göra en säkrare bedömning inför en konsultation och eventuell remiss.

Metod 2: självskattningsformulär

Låt patienten självskatta sitt mående den senaste veckan, med hjälp av formuläret Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS). Där tar patienten ställning till 10 påståenden, med 4 svarsalternativ (0–3 poäng).

Följ alltid upp svaren med fördjupande frågor, och planera för ett uppföljande samtal om det behövs. Du bör till exempel boka in ett nytt samtal inom 1–2 veckor om resultaten är osäkra, för att säkrare kunna bedöma om symtomen är övergående eller finns kvar.

EPDS är gjort för att identifiera postpartumdepression hos nyförlösta. Det fungerar dock bra även under graviditeten – hoppa bara över den första meningen om att nyligen ha fått barn.

Observera: Bara 1 av 4 patienter som du identifierar med EPDS har en egentlig depression. Den efterföljande bedömningen blir avgörande.

Remittera om det behövs

Bedöm om patienten behöver bedömning och behandling av ett multiprofessionellt team med barnmorska, psykolog och läkare, eller en remiss för annan typ av stöd. Du kan konsultera en psykolog i denna bedömning. Vart du ska remittera beror på patientens behov och hur verksamheten är organiserad lokalt.

Läs mer