Övergripande rekommendation: Säkerställ vård vid flera typer av ätstörningar
Den specialiserade vården har inte resurser till alla som behöver vård för en ätstörning. Du som beslutar om resurser på övergripande nivå behöver säkerställa att även andra delar av hälso- och sjukvården kan ge behandling vid olika typer av ätstörningar, framför allt vid lindrig och måttlig sjukdom. Redan vid det första vårdmötet kan patienterna behöva få grundläggande insatser, till exempel råd och stöd kring beteenden. Det behövs alltså tillräckliga resurser och tillräcklig kompetens på olika vårdnivåer – dels behandlarkompetens, dels bred grundkunskap i hela hälso- och sjukvården, tandvården och delar av socialtjänsten. ARFID (undvikande och restriktiv ätstörning) hos barn kräver också en annan typ av vård än övriga ätstörningar.
Samtidigt behöver vården vid alla typer av ätstörningar bli mer flexibel. Glappet behöver minska mellan öppenvård och heldygnsvård, framför allt vid anorexi. Dessutom behövs individanpassat stöd för personer med svår och långvarig anorexi som inte blivit friska trots flera behandlingsförsök.
Vidare finns vetenskapligt stöd för att ge psykologisk behandling vid bulimi och hetsätningsstörning. Fler med dessa diagnoser behöver därmed få tillgång till sådan behandling. För anorexi bygger rekommendationerna om psykologisk behandling på erfarenhetsbaserad kunskap, eftersom det saknas tillräckligt starkt vetenskapligt stöd för någon särskild behandlingsform. Valet av behandlingsform behöver utgå från individen och omprövas om behandlingen inte hjälper tillräckligt.
Mer vård innebär ökade kostnader för hälso- och sjukvården. Men även att personer inte får rätt vård leder till stora kostnader. Tidiga insatser på lämplig vårdnivå minskar risken för att utveckla allvarlig sjukdom.