Använd riktlinjerna som stöd i arbetet

Du som beslutar om resurser får veta vilka insatser som är viktigast att prioritera eller avveckla, på en övergripande gruppnivå. Du kan arbeta på regional eller kommunal nivå, till exempel i rollen som tjänsteperson, verksamhetschef eller politiker. Du får vägledning för beslut och prioriteringar på gruppnivå i styrnings- och ledningsfrågor. Du kan till exempel använda riktlinjerna som underlag för att

• fördela resurser efter behov, så att de gör största möjliga nytta
• ändra ett arbetssätt eller en organisation
• ta fram nationella, regionala och lokala vårdprogram, överenskommelser, vägledningsdokument eller verksamhetsplaner.

Du som möter personer med en ätstörning i hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten får stöd i det praktiska arbetet. Rekommendationerna är inte bindande, utan du som behandlare har alltid ansvaret för att bedöma den enskilda patientens behov, baserat på vetenskap och erfarenhetsbaserad kunskap.

Även regionernas nationella system för kunskapsstyrning ska kunna använda riktlinjerna, som underlag för kunskapsstöd, till exempel vård- och insatsprogram.

Prioritera med hjälp av bästa tillgängliga kunskap

Socialstyrelsens rekommendationer bygger på forskning och erfarenhet hos yrkesverksamma – den bästa tillgängliga kunskapen. Många viktiga insatser för personer med ätstörningar saknar tillräckligt forskningsstöd. Dessa riktlinjer bygger därför till stor del på erfarenhets­baserad kunskap, som vi har samlat in genom en systematisk konsensus­process med en panel av drygt 400 yrkesverksamma.

Till dig som är beslutsfattare eller chef ger vi rekommendationer med olika prioritet, som stöd för att prioritera insatser som bidrar till en jämlik vård. Vi ger tre typer av rekommendationer:

• Prioritet 1–10: Insatser som bör eller kan erbjudas, i prioritetsordning. Insatser med prioritet 1 är mest angelägna och insatser med prioritet 10 är minst angelägna (de ger mycket liten nytta i förhållande till risken eller kostnaden).
• FoU: Insatser som inte bör utföras rutinmässigt, utan endast inom ramen för forskning och utveckling i form av systematisk utvärdering. Vi ger rekommendationen FoU när det inte finns tillräcklig kunskap, men forskning pågår som kan ge ny kunskap.
• Icke-göra: Insatser som inte bör utföras alls. Vi vill ge stöd för att sluta använda insatserna, eftersom de saknar effekt eller till och med är skadliga.

De med störst behov ska få företräde

Patientnyttan och hälsotillståndets svårighetsgrad

Vi utgår från nyttan och riskerna med de olika insatserna när vi sätter prioritetssiffrorna. Högst prioritet har de insatser som gör störst nytta för patienterna eller brukarna. I rekommendationer till hälso- och sjukvården ger vi högst prioritet till insatserna med störst nytta för dem som har svårast hälsotillstånd – eftersom de som behöver vården mest ska få företräde (se 3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen).

Endast insatser för hälsotillstånd med en mycket stor svårighetsgrad får prioritet 1–2, med ett fåtal undantag. När svårighetsgraden är stor har vi som princip att ge högst prioritet 3, när den är måttlig högst 5 och när den är liten högst 6. I rekommendationer till socialtjänsten bedömer vi däremot inte hälso­tillståndens svårighetsgrad, eftersom det saknas lagstöd för sådan prioritering där.

Svårighetsgraden hos ett hälsotillstånd avgörs bland annat av risken för förtida död, ytterligare sjukdom eller funktions­nedsättning och sänkt livskvalitet.

Kostnadseffektivitet

När det är relevant och möjligt tar vi också hänsyn till kostnadseffektivitet i prioriteringen, det vill säga vilken nytta en insats ger för patienten eller brukaren i förhållande till kostnaden.

Nationell modell för prioriteringar

Ytterst utgår prioriteringsarbetet från en nationell modell för öppna prioriteringar i hälso- och sjukvården. Denna modell utgår i sin tur från den etiska plattformen i propositionen Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop. 1996/97:60).

Agenda 2030 och barnkonventionen

Socialstyrelsen arbetar för att Sverige ska nå målen i Agenda 2030, som är FN:s handlingsplan för människornas och planetens välstånd. De nationella riktlinjerna är ett sätt att bidra till detta. Vidare gäller barnkonventionen som svensk lag, och barnperspektivet har genomsyrat arbetet med riktlinjerna. Experter har bidragit med erfarenhet från olika verksamheter där barn med en ätstörning kan få vård.

Läs mer

Navigering