Utredningar med vuxna som brottsoffer

I Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar har det framkommit vissa brister i samhällets skyddsnät när det gäller vuxna som brottsoffer. Till exempel visar utredningen att en majoritet av brottsoffer och gärningspersoner haft kontakt med minst en samhällsaktör året före det aktuella brottet.

Om brottsoffren och gärningspersonerna

Totalt utreddes 41 ärenden med 43 brottsoffer och 41 gärningspersoner.

35 brottsoffer dödades och 8 utsattes för försök till mord eller dråp.
De flesta brottsoffer (34) utsattes av en partner eller tidigare partner.
7 av brottsoffren utsattes av sitt (oftast vuxna) barn och i 2 fall utsattes brottsoffren av en annan närstående.

44 barn bodde tillsammans med gärningspersonen och/eller brottsoffret. Barnen befann sig i flera fall i närheten när brotten begicks.

Om brottsoffren

34 var kvinnor, 9 män.
Brottsoffren var från drygt 20 år till över 80 år. Medelåldern var 48 år.
I 29 ärenden dödade eller försökte en man döda sin kvinnliga partner/tidigare partner. I 9 av dessa ärenden utsattes kvinnorna för brotten efter att de hade lämnat mannen eller hade berättat att de ville separera.

Om gärningspersonerna

35 var män, 6 var kvinnor.
Gärningspersonerna var från under 18 år till över 80 år. Medelåldern var 44 år.
Hälften av gärningspersonerna var arbetslösa, långtidssjukskrivna eller hade sjuk- eller aktivitetsersättning.
25 av 41 hade minst ett psykiatriskt tillstånd. Vanligast var psykos och ångest- eller tvångssyndrom. Ytterligare några hade sökt vård för stress eller oro.
15 av 41 hade haft självmordstankar eller försökt ta sitt liv året före brottet.
12 hade skadligt bruk eller beroende.

Våld hade ofta förekommit tidigare

27 av 43 brottsoffer hade utsatts för våld av gärningspersonen före det aktuella brottet.

Ofta handlade det om ett mönster av psykiskt våld i form av kontrollerande och nedvärderande beteende, verbala hot, även dödshot. I vissa fall var det både psykiskt och fysiskt våld.

4 gärningspersoner hade tidigare dömts för våldsbrott.
I 26 av de 27 fallen var våldet känt av det privata nätverket, till exempel vänner, släktingar eller grannar.
I 15 fall var våldet känt av minst en samhällsaktör, till exempel polis eller socialtjänst.

Många kontakter året före händelsen

Socialstyrelsen identifierar brister i nästan samtliga av de utredda fallen. Flera av bristerna har lyfts i tidigare rapporter från utredningsverksamheten.

En stor majoritet av både brottsoffren och gärningspersonerna hade haft kontakt med minst en samhällsaktör året före det aktuella brottet. Vanligaste kontakten var med hälso- och sjukvården, socialtjänsten och polisen.

Övergripande brister

Våld upptäcks inte

Frågor om våldsutsatthet och våldsutövande ställdes sällan av samhällsaktörerna, trots att det ofta fanns faktorer som innebär en förhöjd risk för våld, som exempelvis skadligt bruk/beroende eller separation.

Som en följd av att våldet inte upptäcktes, erbjöds heller inte något skydd och stöd.

Svag respons på våld

Samhällsaktörerna responderade svagt på våldet, trots att de kände till brottsoffrets våldsutsatthet och/eller gärningspersonens våldsutövande. Riskbedömningar och säkerhetsplaneringar gjordes sällan och våldsutsatta erbjöds få insatser.

Det tycks också som om det psykiska våldet inte togs på samma allvar som det fysiska våldet.

Samverkan brister och helhetsperspektivet saknas

Brottsoffren och gärningspersonerna hade ofta behov som inte kunde tillgodoses av endast en samhällsaktör.

Bristen på samverkan mellan involverade samhällsaktörer var ett genomgående problem. Samhällsaktörerna arbetade ofta parallellt och hade sällan en helhetsbild av de berördas situation. Detta bidrog sannolikt till att brottsoffren och gärningspersonerna inte fick de insatser de behövde.

Brister hos några av samhällsaktörerna

Socialtjänsten

De flesta brottsoffer och gärningspersoner hade haft den senaste kontakten inom en månad före brottet.

Följande brister kunde konstateras:

Våldsutsattheten upptäcks inte
Psykiskt våld uppmärksammas inte tillräckligt
Riskbedömningar saknas ofta
Brist på säkerhetsplanering
Få insatser erbjuds våldsutsatta
Bristande delaktighet
Brist på information om kontaktförbud
Brist på fokus på våldsutövande
Brister i samverkan för att förebygga våld.

Hälso- och sjukvården

Hälso- och sjukvården var den vanligaste samhällskontakten för både brottsoffer och gärningspersoner.

De flesta hade haft sin senaste kontakt med hälso- och sjukvården inom en månad före det aktuella brottet.

Följande brister kunde konstateras:

Våldsutsattheten upptäcks inte
Brist på samtalsbehandling och annat stöd till våldsutsatta med psykisk ohälsa
Våldsutövande uppmärksammas inte
Brister i samverkan med socialtjänsten.

Polisen

Kontakten hade i de flesta fall skett omkring sex månader före det aktuella brottet.

I vissa fall fanns en pågående förundersökning med anledning av misstanke om att gärningspersonen utövat våld mot brottsoffret.

Följande brister kunde konstateras:

Polisanmälan tas inte upp
Fokus endast på det brott som anmäls
Strukturerade riskbedömningar saknas ofta
Långa handläggningstider
Polisen kontaktar inte socialtjänsten om våldsutsatta vuxna som kan vara i behov av stöd och hjälp
Brist på information om kontaktförbud
Ingen information till kriminalvården vid nya polisanmälningar under verkställighet i frivård.

Viktiga slutsatser

Skade- och dödsfallsutredningarna visar att det finns mycket som samhällsaktörerna behöver göra för att förebygga våld i nära relationer.

Hela kedjan av insatser behöver fungera

Av utredningarna framgår tydligt att det inte räcker med att en samhällsaktör utvecklar sitt arbete. För att förebygga våld i nära relationer behövs i de flesta fall insatser från flera samhällsaktörer och därför måste hela kedjan av insatser från olika samhällsaktörer fungera.

Följa upp resultatet av implementering

Det pågår arbeten inom flera myndigheter som rör spridning och implementering av olika typer av kunskapsstöd som rör våld i nära relationer. Det är viktigt att följa upp att detta leder till att kunskapen används i yrkesverksammas praktiska arbete.

Stärka personalens förutsättningar

I många verksamheter arbetar personalen ofta under stark tidspress och tvingas till hårda prioriteringar. Många upplever att de har svårt att leva upp till verksamhetens krav. Det är angeläget att socialtjänsten, hälso- och sjukvården, polisen och kriminalvården får de långsiktiga förutsättningar som är nödvändiga för att de anställda ska kunna utföra ett arbete med god kvalitet.