Wiskott-Aldrichs syndrom

Sjukdom/tillstånd

Wiskott‑Aldrichs syndrom (WAS) är en ärftlig immunbristsjukdom som så gott som enbart förekommer hos pojkar. Den typiska formen av sjukdomen kännetecknas av brist på blodplättar (trombocyter), kombinerad immunbrist, samt ökad risk för tumörsjukdomar. Bristen på trombocyter gör att personer med syndromet lättare får blödningar. Immunbristen gör att de blir infektionskänsliga och att de kan få allergier.

I första hand behandlas syndromet med hematopoetisk stamcellstransplantation (benmärgstransplantation) som är en möjlighet att bota syndromet. Andra behandlingar kan lindra symtomen. Det är viktigt att förhindra svåra blödningar och att undvika infektioner. Alla bakteriella infektioner behandlas med antibiotika.

Syndromet beskrevs första gången av den tyske läkaren Alfred Wiskott 1937 och senare av den amerikanske barnläkaren Robert Anderson Aldrich 1954.

Det finns mindre typiska former av Wiskott‑Aldrichs syndrom där symtomen är färre och lindrigare. Hos en del personer kan bristen på trombocyter vara det enda eller det främsta kännetecknet. Denna form av syndromet brukar benämnas X‑kromosombunden trombocytopeni (XLT, X‑linked trombocytopenia).

Förekomst

I Sverige känner man till ett tjugotal personer med Wiskott‑Aldrichs syndrom. Uppskattningsvis finns syndromet hos en pojke per 300 000 nyfödda barn. Det innebär att det föds en pojke med Wiskott‑Aldrichs syndrom ungefär vart tredje år i Sverige.

Orsak

Orsaken till Wiskott‑Aldrichs syndrom är en förändring (mutation) i genen WAS, som finns på den korta armen på X‑kromosomen (Xp11.23). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet WASp. Proteinet förmedlar information från cellytan till cytoskelettet. Cytoskelettet kan förenklat ses som ett nätverk av proteiner inuti cellen som ger den dess form. Det gör det möjligt för cellen att ändra form och förflytta sig, men också att förflytta olika strukturer inuti cellen. WASp finns enbart i blodsystemets olika celler.

Olika typer av mutationer i genen WAS kan göra att proteinet WASp saknas helt eller att det bildas ett förändrat protein med nedsatt funktion. Detta förklarar varför symtomen vid sjukdomen varierar. Några få personer har också en eller flera mutationer som delvis reparerar WASp. Det kan göra det svårt att avgöra vilken mutation som leder till ett specifikt symtom.

Vid den typiska formen av Wiskott‑Aldrichs syndrom produceras inget WASp‑protein alls. Om WASp saknas störs en rad funktioner hos blodcellerna, till exempel hur de byggs upp och delas. Det gör att formen på blodcellerna kan förändras vid reaktioner i immunsystemet, och att trombocyterna lättare går sönder.

Vid de lindrigare och mindre typiska formerna kan det finnas små mängder av WASp med nedsatt funktion.

En mycket sällsynt form av Wiskott‑Aldrichs syndrom orsakas av en mutation i genen WIPF1, belägen på kromosom 2 (2q31.1). Genen kodar för proteinet WIP (WASp‑interacting protein), som stabiliserar WASp. Saknas WIP bryts WASp ned så att det finns i mycket liten mängd eller saknas helt. De symtom som uppkommer när genen WIPF1 är muterad liknar därför dem som finns vid de svåra formerna av Wiskott‑Aldrichs syndrom.

Det förekommer också en annan mutation i genen WAS som gör att proteinet WASp hela tiden är aktiverat (så kallad gain‑of‑function mutation). Detta ger en helt annan sjukdomsbild än Wiskott‑Aldrichs syndrom. I stället för brist på trombocyter får pojkarna/männen då brist på de vita blodkroppar som kallas neutrofila granulocyter (X-kromosombunden neutropeni).

Immunsystemet

Immunsystemet är ett specialiserat och komplicerat system som försvarar kroppen mot bakterier, virus och andra främmande ämnen. Man brukar skilja på det medfödda immunsystemet och det adaptiva immunsystemet. Det finns också barriärfunktioner i bland annat huden, slemhinnorna och den sura miljön i magsäcken som gör det svårare för smittämnen att ta sig in i kroppen.

Det medfödda immunsystemet består av många olika proteiner och vissa vita blodkroppar, som fagocyter (ätarceller) och NK‑celler (naturliga mördarceller). På ytan har fagocyterna mottagare (receptorer) som känner igen mönster som är typiska för olika smittämnen. Det gör att fagocyterna kan ta hand om och oskadliggöra många smittämnen. Cellerna har också liknande receptorer inuti sig som kan känna igen både främmande och kroppsegna skadliga ämnen. Fagocyterna och NK‑cellerna bildas i benmärgen för att sedan vandra ut i blodbanan och vävnaderna. Minskar antalet fagocyter blir kroppen mer mottaglig för infektioner.

Det adaptiva immunsystemet samverkar med det medfödda. Det gör att varje främmande ämne blir igenkänt och angripet av en speciell försvarare, som kan oskadliggöra just det ämnet. Att systemet är adaptivt innebär att det är anpassningsbart och lär sig känna igen smittämnen som det utsätts för. Det blir därför mer effektivt med tiden.

Två typer av vita blodkroppar, B‑celler och T‑celler, har en särskild betydelse i det adaptiva systemet. De kallas även B‑lymfocyter och T‑lymfocyter och bildas av blodstamceller i benmärgen. B‑cellernas uppgift i immunsystemet är att bilda antikroppar som binder till smittämnen och aktiverar fagocyter som oskadliggör dem. T‑cellerna har flera olika funktioner. De kan aktivera B‑celler så att de fungerar mer effektivt, attackera virusinfekterade celler och släppa ut signalämnen (cytokiner) som attraherar fagocyter till virusinfekterade celler. T‑cellerna har också den viktiga uppgiften att reglera immunsystemet och avgöra när kroppen ska försvaras och mot vad. T‑cellerna avgör också när en immunreaktion ska avslutas.

De blodstamceller som ska bli T‑celler vandrar från benmärgen in i brässen (tymus), en körtel i den övre delen av brösthålan, där de utvecklas och lär sig sin uppgift. T‑lymfocyterna skyddar huvudsakligen mot virus-, svamp- och parasitinfektioner.

B‑lymfocyterna skyddar främst mot bakterier och har som huvuduppgift att bilda antikroppar (immunglobulin).

Immunglobuliner är ett samlingsnamn för antikroppar. Immunglobulinerna (Ig) delas in i olika klasser beroende på egenskaper och funktion hos de delar av antikropparna som inte binder till smittämnen. Det finns fem immunglobulinklasser: IgM, IgD, IgG, IgA och IgE. IgG och IgA delas dessutom in i undergrupper som kallas subklasser. IgG är viktigast för försvaret mot bakterier som kommit in i kroppen, medan IgA finns på kroppens slemhinnor för att hindra att bakterier tar sig in. IgE är viktigt för försvaret mot parasiter och orsakar dessutom allergiska reaktioner.

Eftersom cytoskelettets funktion är nedsatt vid Wiskott‑Aldrichs syndrom kan T‑ och B‑cellerna inte förflytta sig på korrekt sätt och har därför svårt att placera sig rätt, till exempel i lymfkörtlarna. Detta minskar T‑cellernas möjligheter att hjälpa B‑cellerna och andra T‑celler. T‑ och B‑cellernas funktion påverkas också av att cytoskelettets förmåga att flytta olika proteiner inuti cellerna är nedsatt.

Ärftlighet

Wiskott‑Aldrichs syndrom orsakas av en muterad gen på X‑kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X‑kromosom och en Y‑kromosom, medan kvinnor har två X‑kromosomer. X‑kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal och en muterad gen. Sannolikheten för söner till kvinnliga bärare av en muterad gen att få sjukdomen är 50 procent, och för döttrar är sannolikheten 50 procent att bli friska bärare av en muterad gen.

En man med en X‑kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.

X-kromosombunden nedärvning från sjuk kvinna, med muterad gen.

X-kromosombunden nedärvning från sjuk man, med muterad gen.

Wiskott-Aldrichs syndrom kan också uppkomma som en nymutation. Mutationen har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Den mycket sällsynta form som orsakas av en mutation i WIPF1 nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen, och att även flickor kan insjukna. Sannolikheten vid varje graviditet är då 25 procent att barnen får sjukdomen, oavsett kön.

Symtom

Symtomen vid Wiskott‑Aldrichs syndrom varierar mellan olika personer beroende på vilken mutation de har. Pojkar och män inom samma släkt har därför en liknande symtombild. Vid den typiska formen av syndromet har pojkarna och männen blödningsproblem, upprepade bakteriella infektioner och allergier. Senare under ungdomsåren och i vuxen ålder är det vanligt med autoimmuna reaktioner som innebär att immunsystemet angriper den egna kroppens vävnader och organ. Risken för tumörsjukdomar i blod‑ och immunsystemen är ökad. Vid lindriga former är blödningar det enda symtomet.

Blödningssymptom förekommer hos alla personer med en inaktiverande mutation i genen WASP som leder till att inget eller ett felaktigt protein WASp produceras. Vid Wiskott‑Aldrichs syndrom orsakas blödningarna både av bristen på trombocyter (trombocytopeni) och att de trombocyter som finns fungerar på ett felaktigt sätt. Det ökar risken för blödningar och gör att blodets förmåga att levra sig (koagulera) blir sämre. Blödningarna märks redan under nyföddhetsperioden och kan finnas på många olika ställen, bland annat i nässlemhinnan, tandköttet, tarmen och huden. I huden syns de som stora blåmärken eller som små punktformade röda märken (petekier). Under spädbarnsåren är blödningar från tarmen vanligast. Kraftiga blödningar vid skrubb‑ och skärsår är också tecken på att koagulationsförmågan är påverkad. Vid blödningar i inre organ, som hjärnan, levern och mjälten, kan symtomen och blodförlusterna bli mycket allvarliga och livshotande.

Det är bara pojkar med total avsaknad av WASp som har ett typiskt Wiskott‑Aldrichs syndrom med många och svåra infektioner. Immunbristen vid syndromet påverkar både B‑ och T‑lymfocyterna och är en kombinerad immunbrist.

B‑lymfocyterna skyddar främst mot bakterier och har som huvuduppgift att bilda antikroppar (immunglobulin). T‑lymfocyterna skyddar huvudsakligen mot virus-, svamp- och parasitinfektioner. De har också en reglerande och samordnande funktion i immunsystemet.

Hos personer med Wiskott‑Aldrichs syndrom finns T‑lymfocyterna oftast i normalt antal, men de fungerar inte som de ska. Därför uppstår en känslighet för till exempel svamp‑ och virusinfektioner. B‑lymfocyterna finns i normalt antal, men de saknar förmåga att göra antikroppar mot den sockerkapsel som vissa bakterier omger sig med. Detta leder till infektioner orsakade av bakterier, till exempel Hemofilus influenzae och pneumokocker. Dessa bakterier kan orsaka öroninflammation (otit) och lunginflammation (pneumoni), men också hjärnhinneinflammation (meningit) och blodförgiftning (sepsis). Infektionerna börjar märkas efter ungefär sex månaders ålder, då de antikroppar som barnet fått från modern under fostertiden har förbrukats och brutits ner. Immunbristen är fortskridande, och med åren blir infektionerna fler och allvarligare. Upprepade infektioner kan ge organskador, till exempel i lungorna.

Olika allergier märks tidigt hos pojkar med Wiskott‑Aldrichs syndrom. Det är vanligt med eksem som liknar ett vanligt blöjeksem men klådan är oftast mer påtaglig. Det gör det nästan omöjligt att låta bli att klia sig. Detta ökar risken för blödningar och infektioner i eksemområdena. Hos lite äldre barn finns eksemen oftast i armbågsvecken, på handlederna, på halsen och i knävecken. Astma, födoämnesallergier och hösnuva är vanligt.

Nästan hälften av de med Wiskott‑Aldrichs syndrom får olika autoimmuna reaktioner under senare delen av barndomen och under vuxenlivet. Det kan till exempel innebära episoder med hög feber som inte hör samman med en infektion, eller hudutslag som kommer samtidigt som lederna blir svullna och gör ont. Ibland kan en autoimmun reaktion minska antalet trombocyter ytterligare och göra att bristen på trombocyter förvärras. Det är också vanligt med autoimmunitet mot de röda blodkropparna, vilket ger blodbrist (anemi).

Vid Wiskott‑Aldrichs syndrom finns en ökad risk för tumörsjukdomar. Denna risk ökar med stigande ålder. Sjukdomarna drabbar oftast själva immunsystemet i form av leukemi och lymfkörtelcancer (lymfom).

Diagnostik

Wiskott-Aldrichs syndrom bör misstänkas vid alla former av trombocytbrist (trombocytopeni) hos pojkar och män. Ibland har personer med lindrigare former av syndromet fått diagnosen först när andra symtom än blödningar uppkommit, till exempel autoimmuna reaktioner.

Vid misstanke om Wiskott‑Aldrichs syndrom kontrolleras i första hand trombocyterna. Genom ett vanligt blodprov räknas då antalet trombocyter i blodet och deras storlek mäts. Hos personer med syndromet är trombocyterna för få till antalet och dessutom små, vilket man inte ser vid andra sjukdomar med medfödd trombocytbrist. Det är viktigt att trombocyternas antal och storlek mäts i ett mikroskop och inte i automatiska cellräknare. Dessa är inställda så att små trombocyter sorteras bort och inte räknas, vilket ger en felaktig uppfattning av att trombocyterna har normal storlek. Samtidigt blir det uppmätta antalet trombocyter lägre än det verkliga antalet.

Hos äldre barn med syndromet finns tydliga avvikelser i immunsystemets olika funktioner som onormal antikroppsbildning, nedsatt funktion hos T‑lymfocyterna och onormala nivåer av vissa antikroppar. IgG‑antikropparna ligger som regel inom normalområdet, IgM är måttligt sänkt, och både IgA och IgE är förhöjda.

Diagnosen fastställs med DNA‑baserad diagnostik.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om syndromet och hur det ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma syndrom ingår också, liksom information om möjligheter till diagnostik. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning (IVF).

Behandling/stöd

För en pojke som diagnosticerats med den typiska formen av Wiskott‑Aldrichs syndrom rekommenderas i första hand hematopoetisk stamcellstransplantation (benmärgstransplantation), eftersom det är den enda behandling som kan bota sjukdomen. Andra behandlingar kan lindra symtomen och minska risken för infektioner. Den medicinska behandlingen har förbättrats på senare år. Komplikationer som tumörsjukdomar och allvarliga blödningar gör att de flesta pojkar/män med typiskt Wiskott‑Aldrichs syndrom som inte transplanterats dör i tidig vuxen ålder.

Därför bör möjligheterna till stamcellstransplantation alltid undersökas. En tidig transplantation, helst under de första levnadsåren, ger de bästa förutsättningarna. Friska syskon till barn som fått diagnosen bör testas för att se om någon har samma vävnadstyp (HLA‑typ) och därmed passar som donator av stamceller. Resultaten av stamcellstransplantation mellan syskon med identisk vävnadstyp är mycket goda vid Wiskott‑Aldrichs syndrom. De flesta transplantationer lyckas och sjukdomen botas då helt. Om det inte finns syskon med identisk vävnadstyp bör man söka efter en givare i de många register som finns över frivilliga donatorer. Resultaten vid en transplantation med en givare från ett register som har samma HLA‑typ är lika bra som om givaren är ett syskon, under förutsättning att transplantationen sker tidigt i livet.

En viktig del av behandlingen är att försöka förhindra svåra blödningar. Framför allt är det viktigt att förhindra blödningar i hjärnan, som kan vara livshotande eller ge svåra neurologiska skador. I förskoleåldern kan barn med syndromet använda en vadderad hjälm för att skydda huvudet mot stötar och slag. Alla personer med syndromet bör undvika sporter och aktiviteter som medför stor skaderisk.

Kraftiga blödningar behöver behandlas på sjukhus. Där finns det möjlighet att stoppa blödningen med hjälp av tillförsel av trombocyter genom transfusion. Många svåra virusinfektioner med allmänpåverkan, till exempel influensa, ökar blödningsrisken ytterligare, och det brukar då bli nödvändigt att tillföra trombocyter.

Det är viktigt att förstå att vid Wiskott‑Aldrichs syndrom så fungerar det adaptiva immunsystemet dåligt. Åtgärder som kan tyckas naturliga kan vara direkt livsfarliga.

Exempel på sådana levande vaccin är vaccin mot rotavirus, vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR‑vaccin) och vaccin mot tuberkulos (BCG‑vaccin). När smittämnet är levande kan det innebära livsfara för pojkarna/männen. De kan inte bekämpa smittämnen på ett normalt sätt, och exempelvis en BCG‑vaccination kan leda till en spridd tuberkulosliknande infektion med hög dödlighet.

Mjälten är ett organ i buken som bland annat fungerar som ett filter för blodet. Vid Wiskott‑Aldrichs syndrom filtrerar mjälten bort de onormalt små trombocyterna, förstör dem och orsakar på så vis en brist på trombocyter. Tidigare opererades mjälten bort på en del av de pojkar med syndromet som inte hade någon lämplig stamcellsdonator. I dag rekommenderar man inte att mjälten tas bort, eftersom dödligheten hos pojkarna visade sig öka efter operationen genom att immundefekten förvärrades.

Det är viktigt att alla infektioner tas på allvar och behandlas tidigt. Antibiotika måste ges vid alla bakteriella infektioner. Ovanliga bakterier som behöver behandlas med speciella antibiotika kan förekomma. Om infektionerna återkommer med korta mellanrum kan det bli aktuellt med antibiotikabehandling under flera månader och år.

Alla med typiskt Wiskott‑Aldrichs syndrom behöver behandling med immunglobulin (gammaglobulin) för att förebygga infektioner. Immunglobulin är ett koncentrat av antikroppar som tagits fram ur blodplasman från olika blod‑ och plasmagivare. Blodet från varje givare är noggrant testat för att utesluta smitta med exempelvis gulsotsvirus (hepatitvirus) och HIV. Blodplasman behandlas för att oskadliggöra eventuella virus och bakterier. Resultatet av framställningen blir en vätska som innehåller renade IgG‑antikroppar och en mycket liten mängd IgA‑ och IgM‑antikroppar. Eftersom immunglobulin är en blodprodukt går det inte att till hundra procent garantera att inga smittämnen överförs, men säkerheten i blodtesterna och framställningen är mycket stor. Vid tillförsel av rätt anpassad mängd immunglobulin minskar antalet bakteriella infektioner betydligt. Därmed minskar även risken för att utveckla vävnadsskador till följd av de upprepade infektionerna.

Immunglobulin ges som dropp i en ven (intravenöst) eller i underhudsfettet (subkutant). Vid Wiskott‑Aldrichs syndrom bör immunglobulinet tillföras direkt i en ven för att undvika blödningar i huden. De tillförda antikropparna bryts ned successivt, och behandlingen måste upprepas var tredje vecka eller tätare vid behov.

Eksem behandlas framför allt med kortisonsalvor. Mjukgörande salva och oljebad skyddar huden från att torka ut. Läkemedel som lindrar klådan kan behövas, speciellt till natten. För dem som har stora besvär kan det vara aktuellt med en allergiutredning för att ta reda på om vissa födoämnen behöver uteslutas ur kosten.

Hösnuva och astmatiska besvär behandlas med luftrörsvidgande läkemedel och antihistamin.

Behandling av de autoimmuna reaktionerna går ut på att försöka lindra de symtom som uppstår.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Hematopoetisk stamcellstransplantation är en möjlighet att bota Wiskott‑Aldrichs syndrom. Transplantationen innebär att en persons blodstamceller ersätts med blodstamceller från en person utan syndromet. Blodstamcellerna finns i benmärgen i kroppens ben. Därifrån utvecklas stamcellerna till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter).

Den som ska ta emot blodstamceller måste vara så fri från infektioner som möjligt, och vara i så god kondition som möjligt. Det är därför viktigt att transplantationen genomförs snart efter att diagnosen ställts. Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelserna, eftervården och de stora risker som behandlingen innebär gör den till en mycket krävande procedur.

För att en stamcellstransplantation ska kunna genomföras måste det också finnas en givare (donator) vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Helst ska vävnadstyperna vara helt identiska. Det bästa är att transplantera stamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp. Generna som styr tillverkningen av de proteiner som bildar vävnad ärvs från föräldrarna, och varje syskon har 25 procents chans att ha samma vävnadstyp som sitt sjuka syskon. Om det inte är möjligt att transplantera mellan syskon kan man söka efter en donator i nationella och internationella register över frivilliga stamcellsdonatorer. Det finns också stamcellsregister över infrusna enheter med navelsträngsblod. Tobiasregistret i Sverige har cirka 157 000 registrerade givare, och totalt i de olika registren i världen finns fler än 36 miljoner givare förtecknade.

En stamcellstransplantation måste förberedas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste, dels för att de inte ska starta en avstötningsreaktion. Förberedelserna innebär att den som ska ta emot de transplanterade cellerna behandlas med cytostatika (cellgift) för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. Det kan vara en mycket krävande behandling, eftersom cytostatika även skadar slemhinnornas funktion vilket ökar risken för allvarliga infektioner. Den som ska genomgå en transplantation måste därför hållas isolerad under många veckor, upp till månader, både före och efter transplantationen.

Vid en blodstamcellstransplantation sugs vanligtvis benmärg upp från höftbenet på donatorn. Därefter kontrolleras benmärgen innan den förs över till mottagaren som en intravenös infusion (dropp i ett blodkärl).

Ett alternativ till att ta benmärg från höften är att låta donatorns blod passera en särskild centrifug som vaskar ut stamcellerna, medan övriga delar av blodet går tillbaka till donatorn. De framvaskade stamcellerna genomgår liknande kontroll som benmärgen och förs över till mottagaren på motsvarande sätt. Metoden förutsätter att donatorn innan transplantationen behandlats med en specifik tillväxtfaktor (G‑CSF) som ökar antalet stamceller i blodet.

Ytterligare ett alternativ är att använda blod som finns kvar i navelsträngen och i moderkakan hos nyfödda barn. Blodet hos nyfödda är ovanligt rikt på blodstamceller. Den lilla rest av blod som finns kvar i navelsträngen och i moderkakan efter att ett nyfött barn har avnavlats kan därför frysas in och sparas för att senare användas i transplantationer.

Idag finns också tekniker som gör det möjligt att använda donatorer som bara delvis har samma HLA‑typ. Detta gör att man så gott som alltid har en givare och kan genomföra en blodstamcellstransplantation.

När blodstamceller har transplanterats till mottagarens blod söker de själva upp benmärgen i kroppens olika ben. Där växer de till och bildar successivt ett nytt immunsystem.

Inledningsvis är infektionsrisken stor för den som genomgått behandlingen. Den första tiden efter transplantationen innebär därför isolering, först på sjukhuset och sedan i hemmet. Efter hand kan isoleringen minskas. Det tar ungefär ett halvår innan barn som behandlats kan gå i skolan igen, och lika lång tid innan vuxna kan återgå till arbete. Först efter två år brukar immunsystemet fungera normalt hos den som genomgått behandlingen, förutsatt att inga komplikationer tillstött.

Komplikationer som kan inträffa efter en transplantation är framför allt infektioner och att de nya cellerna orsakar en avstötningsreaktion (kallad graft‑versus‑host eller förkortat GvH). Avstötning innebär att cellerna uppfattar sin nya omgivning som främmande och angriper den. För att förhindra komplikationer ges antibiotika och immunhämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

Forskning

I Sverige pågår forskning om funktionen av proteinet WASp och Wiskott‑Aldrichs syndrom. Forskningen bedrivs vid Institutionen för mikrobiologi, tumör‑ och cellbiologi (MTC) vid Karolinska Institutet i Solna.

• Kontaktperson är forskare Lisa Westerberg, e‑post lisa.westerberg@ki.se.

Forskning pågår även i Milano (A Aiuti), Paris (M Cavazzana), London (A Trasher) och Boston (S‑Y Pai) för att utveckla genterapi.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: Wiskott‑Aldrich syndrome.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: Wiskott-Aldrich syndrome.

Resurser

Expertteam

Specialistteam med särskild kompetens inom diagnostik, utredning och behandling av Wiskott‑Aldrichs syndrom och andra immunbristsjukdomar finns vid flera av universitetssjukhusen:

• Sektionen för pediatrisk immunologi, verksamhetsområde medicin, Drottning Silvias barn‑ och ungdomssjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra i Göteborg, telefon 031‑342 10 00
• Barnhematologi, immunologi och HCT, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, telefon 08‑123 800 00
• Barn‑ och ungdomsmedicinska kliniken, Skånes Universitetssjukhus i Lund, telefon 046‑17 10 00

Wiskott-Aldrichs syndrom ingår i ERN RITA för primära immunbrister, autoinflammatoriska sjukdomar och autoimmuna sjukdomar, se ern-rita.org.

Resurspersoner 

Resurspersonerna kan svara på frågor om Wiskott‑Aldrichs syndrom.

Intresseorganisationer

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: Wiskott-Aldrich syndrome.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: Wiskott-Aldrich syndrome
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: Wiskott-Aldrich syndrome
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: Wiskott-Aldrich syndrome.

Litteratur

Albert MH, Bittner TC, Nonoyama S, Notarangelo LD, Burns S, Imai K et al. X‑linked thrombocytopenia (XLT) due to WASP mutations: Clinical characteristics, long‑term outcome and treatment options. Blood 2010; 115: 3231‑3238, https://doi.org/10.1182/blood-2009-09-239087.

Aldrich RA, Steinberg AG, Campbell DC. Pedigree demonstrating a sex-linked recessive condition characterized by draining ears, eczematoid dermatitis and bloody diarrhea. Pediatrics 1954; 13: 133‑139.

Becker-Herman S, Meyer-Bahlburg A, Schwartz MA, Jackson SW, Hudkins KL, Liu C et al. WASp-deficient B cells play a critical, cell-intrinsic role in triggering autoimmunity. J Exp Med 2011; 208: 2033‑2042, https://doi.org/10.1084/jem.20110200.

Burroughs LM, Petrovic A, Brazauskas R, Liu X, Griffith LM, Ochs HD et al. Excellent outcomes following hematopoietic cell transplantation for Wiskott-Aldrich syndrome: a PIDTC report. Blood. 2020; 135: 2094‑2105, https://doi.org/10.1182/blood.2019002939.

Cavazzana M, Touzot F, Moshous D, Neven B, Blanche S, Fischer A. Stem cell transplantation for primary immunodeficiencies: the European experience. Curr Opin Allergy Clin Immunol 2014; 14: 516‑520, https://doi.org/10.1097/aci.0000000000000119.

Cheminant M, Mahlaoui N, Desconclois C, Canioni D, Ysebaert L, Dupré L et al. Lymphoproliferative disease in patients with Wiskott-Aldrich syndrome: Analysis of the French Registry of Primary Immunodeficiencies. Allergy Clin Immunol. 2019; 143: 2311‑2315, https://doi.org/10.1016/j.jaci.2019.01.046.

Davis BR, Dicola MJ, Prokopishyn NL, Rosenberg JB, Moratto D, Muul LM et al. Unprecedented diversity of genotypic revertants in lymphocytes of a patient with Wiskott‑Aldrich syndrome. Blood 2008; 111: 5064‑5067, https://doi.org/10.1182/blood-2007-06-095299.

Elfeky R, Furtado-Silva JM, Chiesa R, Rao K, Amrolia P, Lucchini G et al. One hundred percent survival after transplantation of 34 Wiskott Aldrich Syndrome patients over 20 years. J Allergy Clin Immunol 2018; 142: 1654‑1656, https://doi.org/10.1016/j.jaci.2018.06.042.

Facchetti F, Blanzuoli L, Vermi W, Notarangelo LD, Giliani S, Fiorini M et al. Defective actin polymerization in EBV-transformed B-cell lines from patients with the Wiskott-Aldrich syndrome. J Patol 1998; 185: 99‑107.

Fernandes JF, Nichele S, Arcuri LJ, Ribeiro L, Netto GZ, Loth G et al. Outcomes after haploidentical stem cell transplantation with post-transplantation cyclophosphamide in patients with primary immunodeficiency diseases. Biol Blood Marrow Transplant 2020; 26: 1923-1929, https://doi.org/10.1016/j.bbmt.2020.07.003.

Ferrua F, Marangoni F, Aiuti A, Roncarolo MG. Gene therapy for Wiskott-Aldrich syndrome: History, new vectors, future directions. J Allergy Clin Immunol. 2020; 146: 262‑265, https://doi.org/10.1016/j.jaci.2020.06.018.

Filipovich AH, Stone JV, Tomany SC, Ireland M, Kollman C, Pelz CJ et al. Impact of donor type on outcome of bone marrow transplantation for Wiskott-Aldrich syndrome: collaborative study of the International Bone Marrow Transplant Registry and the National Marrow Donor Program. Blood 2001; 97: 1598‑1603, https://doi.org/10.1182/blood.v97.6.1598.

Gennery AR, Slatter MA, Grandin L, Taupin P, Cant AJ, Veys P et al. on behalf of members of European Group for Blood and Marrow Transplantation and European Society for Immunodeficiency. Long term survival and transplantation of haematopoietic stem cells for primary immunodeficiencies; Report of the European Experience 1968‑2005. J Allerg Clin Immunol 2010; 126: 602‑610.

Kajiwara M, Nonoyama S, Eguchi M, Morio T, Imai K, Okawa H et al. WASP is involved in proliferation and differentiation of human haematopoietic progenitors in vitro. Br J Haematol 1999; 107: 254‑262, https://doi.org/10.1046/j.1365-2141.1999.01694.x.

Keszei M, Record J, Kritikou JS, Wurzer H, Geyer C, Thiemann M et al. Constitutive activation of WASp in X-linked neutropenia renders neutrophils hyperactive. J Clin Invest. 2018; 128: 4115‑4131, https://doi.org/10.1172/jci64772.

Kreetapirom P, Hongeng S, Manuyakorn W, Anurathapan U, Pakakasama S, Sirachainan N et al. Successful HLA haploidentical HSCT with post-transplant cyclophosphamide in Wiskott-Aldrich syndrome. Bone Marrow Transplant 2017; 52: 913‑914, https://doi.org/10.1038/bmt.2017.25.

Lanzi G, Moratto D, Vairo D, Masneri S, Delmonte O, Paganini T et al. A novel primary human immunodeficiency due to deficiency in the WASP-interacting protein WIP. J Exp Med 2012; 209: 29‑34, https://doi.org/10.1084/jem.20110896.

Lorenzi R, Brickell PM, Katz DR, Kinnon C, Trasher AJ. Wiskott-Aldrich syndrome protein is necessary for efficient IgG-mediated phagocytosis. Blood 2000; 95: 2943‑2946.

Ozsahin H, Cavazzana-Calvo M, Notarangelo LD, Schulz A, Thrasher AJ, Mazzolari E et al. Long-term outcome following hematopoietic stem-cell transplantation in Wiskott-Aldrich syndrome: collaborative study of the European Society for Immunodeficiencies and European Group for Blood and Marrow Transplantation. Blood 2008; 111: 439‑445, https://doi.org/10.1182/blood-2007-03-076679.

Rivers E, Worth A, Thrasher AJ, Burns SO. How I manage patients with Wiskott Aldrich syndrome. Br J Haematol. 2019; 185: 647-655, https://doi.org/10.1111/bjh.15831.

Savoy DN, Billadeau DD, Leibson PJ. Cutting edge: WIP, a binding partner for Wiskott‑Aldrich syndrome protein cooperates with Vav in the regulation of T cell activation. J Immunol 2000; 164: 2866‑2870, https://doi.org/10.4049/jimmunol.164.6.2866.

Schurman SH, Candotti F. Autoimmunity in Wiskott-Aldrich syndrome. Curr Opin Rheumatol 2003; 15: 446‑453, https://doi.org/10.1097/00002281-200307000-00012.

Schwinger W, Urban C, Ulreich R, Sperl D, Karastaneva A, Strenger V et al. The phenotype and treatment of WIP deficiency: literature synopsis and review of a patient with pre-transplant serial donor lymphocyte infusions to eliminate CMV. Front Immunol. 2018; 9: 2554, https://doi.org/10.3389/fimmu.2018.02554.

Shah AJ, Sokolic R, Logan B, Yin Z, Iyengar S, Scalchunes C et al. Quality of life of patients with Wiskott Aldrich syndrome and X-linked thrombocytopenia: a study of the Primary Immune Deficiency Consortium (PIDTC), Immune Deficiency Foundation, and the Wiskott‑Aldrich Foundation. J Clin Immunol. 2019; 39: 786‑794, https://doi.org/10.1007/s10875-019-00689-2.

Shcherbina A, Rosen FS, Remold-O´Donnell E. WASP levels in platelets and lymphocytes of Wiskott-Aldrich syndrome protein correlate with cell dysfunction. J Immunol 1999; 163: 6314‑6320.

Tangye SG, Al-Herz W, Bousfiha A, Chatila T, Cunningham-Rundles C, Etzioni A et al. Human inborn errors of immunity: 2019 update on the classification from the International Union of Immunological Societies Expert Committee. J Clin Immunol. 2020; 40: 24‑64, https://doi.org/10.1007/s10875-019-00737-x.

Wiskott A. Familiärer, angeborener Morbus Werlhoffi? Monatsschrift für Kinderheilkunde 1937; 68: 212.

Medicinsk expert/granskare/redaktion