WHIM-syndromet

Sjukdom/tillstånd

WHIM-syndromet är en medfödd immunbristsjukdom där många delar av immunsystemet påverkas. WHIM är en initialförkortning (akronym) bildad av de engelska orden för vårtor (Wharts), Hypogammaglobulinemi och Infektioner samt Myelokatexis. Det senare är ett nybildat ord från grekiskan, som syftar på benmärgens mikroskopiska utseende vid sjukdomen med anhopning av mogna neutrofila granulocyter, en sorts vita blodkroppar.

Sjukdomen innebär försämrad utmognad av de vita blodkropparna (leukocyterna), där deras förflyttning inom immunsystemet påverkas. Det leder i sin tur till att de neutrofila granulocyterna saknas helt eller finns i för litet antal (neutropeni) i blodet. Tillståndet leder även till brist på immunoglobulin (hypogammaglobulinemi). Sjukdomen medför också svårbehandlade vårtor och upprepade svåra bakterieinfektioner i till exempel lungorna och bihålorna. Personer med syndromet kan ha medfött hjärtfel och påverkan på lillhjärnans utveckling.

Neutropenin behandlas med läkemedel och hypogammaglobulinemin med immunoglobuliner. Det är viktigt att vara observant på infektioner, eftersom behandling med antibiotika behöver sättas in tidigt. Levande vaccin får inte ges eftersom det kan orsaka allvarliga infektioner. Enstaka personer med syndromet har botats genom stamcellstransplantation (benmärgstransplantation).

De amerikanska hematologerna Wolf Zuelzer och Carl Krill och deras forskarlag beskrev år 1964 ett barn med neutropeni och myelokatexis. Den amerikanska barnläkaren Erica Wetzler och hennes kollegor kunde år 1990 visa en familj där flera familjemedlemmar hade en kombination av kroniska infektioner med vårtvirus, bakterier i lungorna, låg halt av immunglobuliner samt neutropeni och myelokatexis. En amerikansk forskargrupp påvisade år 2003 att varianter i CXCR4-genen orsakar WHIM-syndromet.

Förekomst

Förekomsten (prevalensen) av WHIM-syndromet uppskattas till 1–2 personer per 10 miljoner.

Färre än 200 personer med syndromet är beskrivna i den vetenskapliga litteraturen. I Sverige känner man till färre än 10 personer med tillståndet.

Orsak

WHIM-syndromet beror på en sjukdomsorsakande genvariant (mutation) i genen CXCR4 på den långa armen av kromosom 2 (2q22.1). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet CXCR4.

CXCR4 fungerar som en mottagare (receptor) på ytan av immunsystemets celler och på många andra vävnaders celler. Till CXCR4 binder proteinet CXCL12 som är en cytokin. Cytokiner är små signalproteiner som främst produceras av våra vita blodkroppar för att styra immunsystemets celler vid infektioner, inflammationer och vävnadsskador. Cytokinerna fungerar som kroppens interna kommunikationssystem för att sätta igång, reglera och avsluta ett immunsvar. Vissa cytokiner är också viktiga för utmognaden av immunsystemets celler. Några cytokiner har även betydelse för flera organs utveckling under fosterlivet, till exempel hjärtat och lillhjärnan.

Receptorn CXC4 har betydelse för cellernas förmåga till förflyttning. När receptorn CXCR4 uttrycks på cellytan blir cellen bunden till den plats där den då befinner sig. Normalt när cytokinen CXCL12 binder till CXCR4 så upphör receptorns förmåga att hålla kvar cellen. Receptorn förflyttas in i cellen och bryts ned när dess funktion inte längre behövs, och cellen kan därmed förflytta sig.

Alla kända genvarianter vid WHIM-syndromet innebär förändringar i CXCR4-receptorn som gör att CXCL12 inte kan inaktivera CXCL4. Kan inte CXCL12 binda till CXCR4-receptorn blir resultatet att receptorn är mer eller mindre ständigt påslagen.

Immunsystemet

Immunsystemet är ett specialiserat och komplext system som försvarar kroppen mot bakterier, virus och andra främmande ämnen. Man skiljer på det medfödda immunsystemet och det adaptiva immunsystemet. Det finns också barriärfunktioner i bland annat huden, slemhinnorna och den sura miljön i magsäcken som gör det svårare för smittämnen att ta sig in i kroppen.

Det medfödda immunsystemet

Det medfödda immunsystemet består av många olika proteiner och vissa vita blodkroppar, som fagocyter (olika typer av ätarceller, till exempel neutrofila granulocyter) och NK-celler (naturliga mördarceller). På ytan har fagocyterna mottagare (receptorer) som känner igen mönster som är typiska för olika smittämnen. Det gör att fagocyterna kan ta hand om och oskadliggöra många smittämnen. Cellerna har också liknande receptorer inuti sig som kan känna igen både främmande och kroppsegna skadliga ämnen.

Neutrofila granulocyter bildas i benmärgen för att sedan vandra ut i blodbanan och vävnaderna. Ju lägre antalet neutrofila granulocyter är, desto mer mottaglig blir kroppen för infektioner.

Det adaptiva immunsystemet

Det adaptiva immunsystemet samverkar med det medfödda. Det gör att varje främmande ämne känns igen och angrips av en särskild försvarare, som kan oskadliggöra just det ämnet. Att systemet är adaptivt innebär att det är anpassningsbart och lär sig känna igen smittämnen som det har utsätts för. Det adaptiva immunsystemet blir därför mer effektivt med tiden.

Två typer av vita blodkroppar, T-celler och B-celler, spelar en nyckelroll i det adaptiva immunsystemet. De kallas även T-lymfocyter och B-lymfocyter och bildas av blodstamceller (hematopoetiska stamceller) i benmärgen.

Det finns flera olika sorters T-celler med flera olika funktioner. De skyddar huvudsakligen mot virus-, svamp- och parasitinfektioner. T-cellerna har också den viktiga uppgiften att reglera immun­systemet, vilket innebär att de avgör när kroppen ska försvaras och mot vad. T-cellerna avgör när en immunreaktion ska avslutas. Vissa T-celler har även till uppgift att ge hjälp till både andra T-celler och B-celler.

De blodstamceller som ska bli T-celler vandrar från benmärgen in i brässen (tymus), en körtel i den övre delen av brösthålan, där de utvecklas och lär sig sin uppgift. De omogna vita blodkropparna utbildas i tymus till T-hjälparceller, T-mördarceller (cytotoxiska T-celler) och regulatoriska T-celler. T-hjälparceller kan aktivera B-cellerna så att dessa bildar antikroppar. T-mördarceller kan attackera virusinfekterade celler och släppa ut signalämnen (cytokiner) som attraherar ätarceller, fagocyter, till virusinfekterade celler.

B-cellerna skyddar främst mot bakterier och har som huvuduppgift i immunsystemet att bilda antikroppar (immunglobulin). Antikropparna binder till smittämnen och aktiverar fagocyter som i sin tur oskadliggör smittämnena. B-cellerna har även antikroppar på sin yta. På cellytan fungerar antikropparna som receptorer, som tar emot och fångar in främmande smittämnen, till exempel bakterier.

Immunglobuliner är ett samlingsnamn för antikroppar. Immunglobulinerna (Ig) delas in i olika klasser beroende på egenskaper och funktion hos de delar av antikropparna som inte binder till smittämnen. Det finns fem immunglobulinklasser: IgM, IgD, IgG, IgA och IgE. IgG och IgA delas dessutom in i undergrupper kallade subklasser. IgA finns på våra slemhinnor och har till uppgift att hindra bakterier i vår omgivning att komma in i kroppen, medan IgG är viktigast för försvaret mot bakterier som redan kommit in i kroppen. IgE är viktigt för försvaret mot parasiter, och orsakar dessutom allergiska reaktioner.

Påverkan på immunsystemet vid WHIM-syndromet

CXCR4-receptorn håller i normala fall kvar blodstamcellerna i benmärgen.

Vid WHIM-syndromet blir det ett överdrivet kvarhållande av stamcellerna, vilket i första hand har betydelse för utmognaden av T-cellerna. T-cellerna påverkas eftersom en normal CXCR4-receptor behövs för att dessa ska kunna förflyttas till rätt plats i till exempel lymfkörtlarna. Det leder till bristande hjälp vid syndromet till andra T-celler och till B-cellerna.

Vid syndromet finns också en brist på B-celler och en bristfällig produktion av antikroppar (immunoglobuliner). Detta beror bland annat på att B-cellerna inuti lymfkörtlarna inte kan förflytta sig på ett normalt sätt då CXCR4-receptorn är aktiv. Det leder i sin tur till att B-cellerna i huvudsak bara gör antikroppar av IgM-klass, och har svårt att växla till att göra IgG och IgA.

För de neutrofila granulocyterna betyder den uteblivna avstängningen av CXCR4-receptorn att de mogna färdigbildade neutrofila granulocyterna hålls kvar i benmärgen och inte kan ge sig ut i blodet.

Andra sjukdomsmekanismer

CXCR4 uttrycks också i de flesta andra vävnader, där det antas spela roll under den normala utvecklingen av dessa organ under fostertiden.

Vid WHIM-syndromet ses avvikelser i lillhjärnan (cerebellum) vid magnetkameraundersökning. Även i andra organ förekommer avvikelser och missbildningar, till exempel i hjärtat.

Receptorn CXCR4 uttrycks också i tumörceller. Det ökade uttrycket av receptorn vid syndromet bidrar till tumörväxt och tumörspridning samt minskad effekt av cancerbehandling.

Ärftlighet

WHIM-syndromet nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har syndromet, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få syndromet 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte syndromet och för det inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

WHIM-syndromet uppstår i de flesta fall till följd av en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med syndromet uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig, och kan föras vidare till nästa generation med autosomal dominant nedärvning.

Symtom

Symtomen vid WHIM-syndromet visar sig tidigt i barndomen. Alla får dock inte samtliga symtom som gett syndromet dess namn. Svårighetsgraden varierar och det har visat sig att det finns personer med mindre allvarliga former. Även om alla med syndromet har lågt antal vita blodkroppar så har inte alla allvarlig brist på neutrofila granulocyter (neutropeni). Enstaka personer med syndromet kan sakna nästan alla sorters vita blodkroppar.

Brist på eller nedsatt funktion hos B-celler leder till låga nivåer av immunglobuliner (hypogamma­globulinemi), och därmed ett sämre försvar mot i första hand infektioner orsakade av bakterier. Personer med syndromet har också nedsatt funktion av T-cellerna, vilket ökar risken för såväl virus- och svampinfektioner som tumörsjukdomar.

Infektioner

Personer med syndromet får framför allt återkommande bakterieinfektioner, vanligen före tre års ålder och många gånger redan under första levnadsåret. Antalet bakteriella infektioner och deras svårighetsgrad kan variera mycket. De infektioner som förekommer är navelinflammation (omfalit) under nyföddhets­perioden, lunginflammation (pneumoni), svåra hudinfektioner, inflammation i underhudens bindväv (cellulit) och senare i livet bihåleinflammation (sinuit). De bakterier som förekommer är bland annat Haemophilus influenzae, Streptococcus pneumoniae, Klebsiella pneumonaie, Staphylococcus aureus och Proteus mirabilis.

Personer med WHIM-syndromet är också känsliga för virusinfektioner. De flesta vanligt förekommande virus orsakar dock inte några allvarliga infektioner. Undantagen är vårtviruset humant papillomvirus (HPV) och körtelfebervirus (Epstein-Barrvirus, EBV).

Det finns mer än 100 olika typer av humant papillomvirus, som framför allt trivs i hudens celler. De flesta ger upphov till hand- och fotvårtor eller hudvårtor, medan en knapp tredjedel orsakar vårtor i underlivet (kondylom).

Vid WHIM-syndromet visar sig vårtorna vanligen efter fem års ålder. De flesta personer utvecklar med tiden en kronisk HPV-infektion som medför utbredda och svårbehandlade vårtor på händerna, fötterna och bålen. Vårtorna på fötterna kan bli så utbredda att de medför svåra smärtor vid gång.

Kondylomen är av den synliga, spetsiga (akuminata) typen, och kan hos kvinnor ge förändringar som riskerar att utvecklas till cancer i livmoderhalsen.

Epstein-Barrvirus ger i normala fall lindriga symtom hos yngre barn, medan tonåringar och vuxna kan få körtelfeber med till exempel leverpåverkan och mjältförstoring. Hos personer med WHIM-syndromet blir infektioner med EBV ofta svårare och mer långdragna samt kan leda till utveckling av lymfkörteltumörer (lymfom).

Bronkiektasier

Efter upprepade luftvägsinfektioner och inflammationer hos personer med syndromet finns en stor risk att det uppstår säckformiga utvidgningar (bronkiektasier) av de fina luftrören i lungorna. Bronkiektasierna kan bildas tidigt i barndomen eller senare i vuxen ålder. Den infektionsutlösta hostan blir då ofta besvärligare, och upphostningarna kan övergå från att vara slemmiga till att bli variga, framför allt vid uppblossande infektioner.

Autoimmunitet

Omkring en femtedel av personer med WHIM-syndromet utvecklar någon form av autoimmunitet, vanligen först i vuxen ålder. Autoimmuna symtom är mer än dubbelt så vanliga hos kvinnor än hos män med syndromet.

Vanligast är autoimmun brist på olika blodceller (cytopeni), som således kan förvärra det redan låga antalet neutrofila granulocyter och lymfocyter. Syndromet kan också ge lågt antal röda blodkroppar och blodbrist (autoimmun hemolytisk anemi) och lågt antal blodplättar (autoimmun trombocytopeni).

Annan autoimmunitet som kan uppstå vid syndromet är diabetes typ 1 och sköldkörtelinflammation (tyreoidit), hudförändringar med fläckar med avsaknad av pigment (vitiligo) och leverinflammation (autoimmun hepatit).

Missbildningar

Missbildningar förekommer hos cirka 5 procent av personer med syndromet.

Vanligast är hjärtmissbildningar, antingen i form av ett hål i skiljeväggen mellan hjärtats kamrar (ventrikelseptumdefekt, VSD) eller Fallots tetrad. Fallots tetrad innebär en förträngning av höger kammares utflödesdel (pulmonalisstenos), ventrikelseptumdefekt som gör att blod kan flöda mellan höger och vänster kammare, förtjockning av högerkammarens vägg, samt överridande aorta. Överridande aorta innebär att stora kroppspulsådern är placerad så att den tar emot blod från både vänster och höger kammare.

Andra missbildningar som förekommer är njurmissbildningar och läpp-, käk- och gomspalt.

Det är inte klarlagt vilka symtom som kan orsakas av avvikelser i lillhjärnan vid syndromet.

Cancer

Personer med WHIM-syndromet har en ökad risk för cancer. Det gäller dels hudcancer och livmoderhalscancer orsakade av papillomvirus, dels lymfkörtelcancer (lymfom) orsakad av Epstein-Barrvirus.

Diagnostik

Diagnosen WHIM-syndromet misstänks hos personer som har kronisk neutropeni med benmärgsförändringen myelokatexis samt uppfyller minst två av följande kriterier:

• kroniska eller återkommande vårtor
• kronisk lymfopeni (lymfocytvärde lägre än 1,5 x 109/l)
• lågt serumimmunglobulin G (IgG), strax över eller under det nedre normalvärdet för åldern
• en förälder med neutropeni och vårtor.

Endast omkring 20 procent av personer med WHIM-syndromet uppfyller alla fyra kriterierna. Eftersom sjukdomen i vissa fall kan vara lindrig är det viktigt att ha diagnosen i åtanke även vid medfödd neutropeni och samtidigt brist på andra vita blodkroppar som monocyter (monocytopeni) och lymfocyter.

En benmärgsbiopsi kan bekräfta om det finns tecken på myelokatexis.

DNA-analys bekräftar diagnosen WHIM-syndromet.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om syndromet och hur det ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma syndrom.

Vid ärftliga sjukdomar och syndrom där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Behandlingen vid WHIM-syndromet inriktas främst på att förebygga och behandla infektioner.

Neutropenin behandlas med tillväxtfaktorn G-CSF för att hålla de neutrofila granulocyterna på normala nivåer. Bristen på antikroppar (hypogammaglobulinemi) behandlas med immunglobulin.

Det finns också läkemedel som inaktiverar CXCR4-receptorn och därmed normaliserar många av symtomen vid syndromet.

Botande behandling för immunbristen är stamcellstransplantation.

Tillväxtfaktor G-CSF

G-CSF är ett protein som normalt produceras i kroppen och som medverkar till att de neutrofila granulocyterna delar sig, mognar, lever längre och får bättre funktion. Tillförseln av extra G-CSF gör att antalet neutrofila granulocyter ökar och blir normalt eller näst intill normalt.

Som läkemedel är G-CSF genteknologiskt (rekombinant) framställt. Det ges normalt som en daglig injektion under huden (subkutant). Doserna anpassas individuellt och justeras så att antalet neutrofila granulocyter faller inom normalområdet.

Immunglobuliner

Hypogammaglobulinemin behandlas med immunglobuliner. Genom att rätt anpassad mängd immunglobulin tillförs minskar antalet bakteriella infektioner, liksom risken för att utveckla skador till följd av dem.

Immunglobulin är ett koncentrat av antikroppar som tagits fram ur blodplasman från blod- och plasmagivare. Blodet från varje givare är noggrant testat för att utesluta smitta med exempelvis gulsot (hepatit) och HIV. Blodplasman behandlas för att oskadliggöra eventuella virus och bakterier. Resultatet av framställningen blir en vätska som innehåller renade IgG-antikroppar och en mycket liten mängd IgA- och IgM-antikroppar.

Immunglobulinet ges subkutant eller i en blodåder (intravenöst). Om det ges subkutant eller intravenöst beror på personens ålder, allmäntillstånd och livssituation. Det avgörs i samråd med läkare och sjuksköterska från fall till fall. I dag (2026) är subkutan tillförsel vanligast, eftersom den ger störst möjlighet för hembehandling. När diagnosen ställs ges ofta ett par omgångar immunglobulin intravenöst för att snabbt normalisera mängden IgG i kroppen, och därmed bryta mönstret med upprepade bakteriella infektioner.

De tillförda antikropparna bryts ned successivt. Beroende på hur mycket som tillförs varje gång måste behandlingen upprepas med en till tre veckors mellanrum. Om immunglobulinet ges i en ven tillförs vanligen en större dos var tredje vecka. Ges det under huden behöver det tillföras oftare och i mindre doser, men i gengäld kan behandlingen med fördel skötas i hemmet.

Frossa och feber är ganska vanligt i samband med de första behandlingarna med immunglobulin. Detta kan också inträffa i ett senare skede om man samtidigt har en pågående infektion. Reaktionen beror som regel inte på överkänslighet utan på en normal inflammatorisk reaktion när antikropparna kommer in i kroppen och börjar bekämpa infektioner.

Allvarliga överkänslighetsreaktioner mot immunglobulin är ytterst sällsynt. Biverkning i form av huvudvärk under pågående intravenös tillförsel kan förekomma, men den försvinner i allmänhet om dropptakten minskas.

Antibiotika

Alla infektioner vid WHIM-syndromet måste tas på allvar och behandlas tidigt. Antibiotika ges vid alla bakteriella infektioner. En person med syndromet behöver ofta längre antibiotikakurer än vid standardbehandling. Om infektionerna återkommer med korta mellanrum kan det bli nödvändigt med antibiotikabehandling i förebyggande syfte under flera månader eller år. Det kan också vara nödvändigt att med vissa mellanrum ge stora doser antibiotika intravenöst, särskilt hos personer med kronisk Haemophilus-infektion.

På grund av immunbristen kan ovanliga bakterier förekomma som kräver särskilda antibiotikapreparat. Antibiotika kan också behövas i förebyggande syfte inför vissa operativa ingrepp, för att undvika att det blir infektioner i sår och att bakterier sprider sig med blodet. Kombinationsläkemedlet trimetoprim-sulfa täcker ett brett spektrum av kapslade bakterier. Vid upprepade infektioner i luftrör och bronker ges ofta azitromycin som förebyggande antibiotikum. Det har fördelen att även ha en inflammationshämmande effekt.

Vid tandbehandling måste antibiotikaskydd alltid övervägas, för att förebygga spridning av munhålans bakterier till blodet, med risk för allvarliga infektioner.

Bronkiektasier

Barn och vuxna som har utvecklat bronkiektasier i luftrören behöver kontakt med lungläkare och fysioterapeut.

Slemansamling i luftvägarna kan behandlas med motståndsandning i en PEP-mask (Positive Expiratory Pressure), inhalationer av saltvatten och luftrörsvidgande läkemedel.

Vaccinationer

Andra vaccin som ingår i det allmänna barnvaccinationsprogrammet kan ges och rekommenderas vid syndromet, även om det är osäkert vilket skydd det kan ge på grund av att både T- och B-cellernas funktion är påverkad. Likaså kan vaccination mot influensa och SARS-CoV2 (covid-19) ges.

Det är osäkert om den vaccination mot humant papillomvirus (HPV) som alla skolbarn numera erbjuds räcker som skydd mot livmoderhalscancer hos personer med WHIM-syndromet.

Vårtor

Det finns inga läkemedel för att behandla och bota vårtorna. De är ofta så många hos personer med syndromet att det inte lönar sig att operera eller bränna bort dem, och nya tillkommer hela tiden.

Alla könsvårtor (kondylom) bör tas bort kirurgiskt. Kvinnor med syndromet bör ha kontakt med en gynekolog.

En stamcellstransplantation botar den bakomliggande immunbristen och läker den virusinfektion som ger upphov till de kroniska vårtorna.

Autoimmunitet

Autoimmuna cytopenier behandlas med immunmodulerande läkemedel.

Inflammation i sköldkörteln (tyreoidit) behandlas med olika läkemedel, beroende på hur sköldkörteln är påverkad.

Diabetes typ 1 vid WHIM-syndromet behandlas med insulin.

Missbildningar

Eftersom medfött hjärtfel förekommer hos barn med WHIM-syndromet bör hjärtat undersökas med ultraljud och elektrokardiogram (EKG). En hjärtläkare (barnkardiolog) avgör den fortsatta behandlingen och behovet av uppföljning. Hjärtfelet Fallots tetrad opereras.

Missbildningar i njurarna utreds av en njurspecialist som avgör behovet av behandling och uppföljning.

En undersökning av gommen och gomfunktionen görs tidigt, eftersom även en mindre gomspalt kan göra det svårt för barnet att äta. Vid flera universitetssjukhus finns särskilda team som följer upp och behandlar barn och ungdomar med läpp-, käk- och gomspalt (LKG-team).

Cancer

Hudcancer och lymfkörtelcancer (lymfom) vid WHIM-syndromet behandlas vid barncancercentrum eller för vuxna vid en onkologisk klinik.

Specifika läkemedel som inaktiverar CXCR4

Två läkemedel som inaktiverar CXCR4-receptorn är i dag (2026) godkända, plerixafor och mavorixafor. Båda läkemedlen normaliserar de avvikelser som drabbar blodet och immunsystemet vid WHIM-syndromet. Plerixafor är godkänt för att tillsammans med tillväxtfaktorn G-CSF öka antalet blodstamceller i blodet i samband med donation av blodstamceller inför en stamcells­transplantation. Det ges som injektioner subkutant.

Mavorixafor godkändes år 2026 av europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) för behandling av WHIM-syndromet hos barn över 12 år och vuxna. Läkemedlet har fördelen att det ges via munnen (oralt).

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation, ibland kallad benmärgstransplantation) ger en möjlighet att bota immunbristen vid WHIM-syndromet genom att ersätta den sjuka personens blodstamceller med blodstamceller från en frisk person.

Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelser, eftervård och stora risker med behandlingen gör det till en mycket krävande procedur.

Stamcellerna utvecklas i benmärgen i kroppens ben till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) av olika slag, däribland T-lymfocyter och B-lymfocyter, samt blodplättar (trombocyter). När blodstamceller har transplanterats letar de själva upp benmärgen hos mottagaren, växer till och bildar successivt ett nytt immunsystem där de olika blodcellerna får normalt fungerande CXCR4-receptorer.

För att kunna utföra en stamcellstransplantation måste det finnas en givare vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Bäst är att transplantera stamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp. Om denna möjlighet inte finns kan man söka efter en passande stamcellsdonator i nationella och internationella register, till exempel Tobiasregistret i Sverige.

Inför stamcellstransplantationen måste personen som ska motta stamcellerna förbehandlas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste, dels för att de inte ska starta en avstötnings­reaktion riktad mot mottagaren (kallad graft-versus-host eller förkortat GvH). Det innefattar behandling med cellgifter (cytostatika) för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. Detta kan vara mycket krävande, eftersom cytostatika även skadar slemhinnornas funktion som skydds­barriär.

Förbehandlingen med cytostatika gör att de vita blodkropparna minskar i antal eller slås ut helt, och kroppen saknar då försvar mot bakterier, virus och svamp. Risken för allvarliga infektioner ökar, och den som ska genomgå en transplantation måste därför vara isolerad under många veckor, upp till månader, både före och efter transplantationen. Det tar ungefär ett halvår innan barn och vuxna kan återgå till förskola, skola och arbete, om inga komplikationer tillstött. Först cirka två år efter transplantationen fungerar immunsystemet normalt.

Komplikationer som kan inträffa efter en transplantation är framför allt infektioner och att de nya cellerna orsakar en avstötningsreaktion. För att förhindra komplikationer ges antibiotika och immunmodulerande läkemedel under många månader efter transplantationen.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat text med mer information om stamcellstransplantationer, se Hematopoetisk stamcellstransplantation, en översikt.

Övrigt

Det är viktigt med psykologiskt och socialt stöd både till den som har WHIM-syndromet och till familjen.

Det brukar underlätta att informera andra i personens närmaste omgivning om orsaken till hudförändringarna och infektionskänsligheten. Det gäller till exempel barnens pedagoger och annan personal samt deras kamrater. Den annorlunda huden hos barn med tillståndet kan leda till att kamrater undviker fysisk kontakt. Viktigt för att motverka isolering och sociala svårigheter är information anpassad till mottagarens ålder och mognad, om orsaken till sjukdomen, hur den behandlas och framför allt att sjukdomen inte smittar.

Samhällsstöd

Vid funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga kan man vända sig till Arbetsförmedlingen för vägledning. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att man ska kunna söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

Flera studier med läkemedlet mavorixafor pågår med patienter med WHIM-syndromet, för att bättre förstå dess effekt på immunsystemet och olika cellers förflyttning. Likaså pågår forskning som i detalj studerar hur receptorn CXCR4 styr olika cellers vandring under fosterlivet.

Hur varianter i genen CXCR4 leder till ökat antal infektioner med vårtvirus är oklart, och forskning pågår för att förstå om och i vilken grad CXCR4 uttryckt i hudceller (keratinocyter) bidrar.

Djurstudier pågår där man undersöker möjligheten att missbildningarna i lillhjärnan som kan ses vid syndromet kan öka risken för neuropsykiatriska symtom.

Resurser

Kunskap om WHIM-syndromet och resurser för diagnostik finns på avdelningar för immunbristsjukdomar vid universitetssjukhusen, se Kunskapscentrum inom sällsynta hälsotillstånd.

WHIM-syndromet ingår i nätverket ERN RITA för sällsynta immunbristsjukdomar, autoinflammatoriska och autoimmuna sjukdomar, ern-rita.org.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om WHIM-syndromet. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Barnsjukvård

Vuxensjukvård

Intresseorganisationer

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Donationsregister

Kvalitetsregister

Övrigt

Litteratur

Badolato R, Alsina L, Azar A, Bertrand Y, Bolyard AA, Dale D et al. A phase 3 randomized trial of mavorixafor, a CXCR4 antagonist, for WHIM syndrome. Blood. 2024; 144: 35–45. https://doi.org/10.1182/blood.2023022658

Badolato R, Dotta L, Tassone L, Amendola G, Porta F, Locatelli F et al. Tetralogy of Fallot is an uncommon manifestation of warts, hypogammaglobulinemia, infections, and myelokathexis syndrome. J Pediatr. 2012; 161: 763–765. https://doi.org/10.1016/j.jpeds.2012.05.058

Balabanian K, Lagane B, Pablos JL, Laurent L, Planchenault T, Verola O et al. WHIM syndromes with different genetic anomalies are accounted for by impaired CXCR4 desensitization to CXCL12. Blood. 2005; 105: 2449–2457. https://doi.org/10.1182/blood-2004-06-2289

Beaussant Cohen S, Fenneteau O, Plouvier E, Rohrlich PS, Daltroff G, Plantier I et al. Description and outcome of a cohort of 8 patients with WHIM syndrome from the French Severe Chronic Neutropenia Registry. Orphanet J Rare Dis. 2012; 7: 71. https://doi.org/10.1186/1750-1172-7-71

Galli J, Pinelli L, Micheletti S, Palumbo G, Notarangelo LD, Lougaris V et al. Cerebellar involvement in warts Hypogammaglobulinemia immunodeficiency myelokathexis patients: neuroimaging and clinical findings. Orphanet J Rare Dis. 2019; 14: 61. https://doi.org/10.1186/s13023-019-1030-8

Geier CB, Ellison M, Cruz R, Pawar S, Leiss-Piller A, Zmajkovicova K et al. Disease progression of WHIM syndrome in an international cohort of 66 pediatric and adult patients. J Clin Immunol. 2022; 42: 1748–1765. https://doi.org/10.1007/s10875-022-01312-7

Gorlin RJ, Gelb B, Diaz GA, Lofsness KG, Pittelkow MR, Fenyk JR Jr. WHIM syndrome, an autosomal dominant disorder: clinical, hematological, and molecular studies. Am J Med Genet. 2000; 91: 368–376. https://doi.org/10.1002/(SICI)1096-8628(20000424)91:5%3C368::AID-AJMG10%3E3.0.CO;2-9

Hernandez PA, Gorlin RJ, Lukens JN, Taniuchi S, Bohinjec J, Francois F et al. Mutations in the chemokine receptor gene CXCR4 are associated with WHIM syndrome, a combined immunodeficiency disease. Nat Genet. 2003; 34: 70–74. https://doi.org/10.1038/ng1149

Krill CE jr, Smith HD, Mauer AM. Chronic idiopathic granulocytopenia. New Eng J Med. 1964; 270: 973–979. https://doi.org/10.1056/nejm196405072701902

Kriván G, Erdos M, Kállay K, Benyó G, Tóth A, Sinkó J et al. Successful umbilical cord blood stem cell transplantation in a child with WHIM syndrome. Eur J Haematol. 2010; 84: 274–275. https://doi.org/10.1111/j.1600-0609.2009.01368.x

Li J, Delecourt-Billet M, Fenneteau O, Neff JL, Roland L, Schell B et al. Clinicopathologic features and the spectrum of myelokathexis in warts, hypogammaglobulinemia, infections, myelokathexis syndrome. Lab Invest. 2025; 105: 104174. https://doi.org/10.1016/j.labinv.2025.104174

McDermott DH, Liu Q, Ulrick J, Kwatemaa N, Anaya-O’Brien S, Penzak SR et al. The CXCR4 antagonist plerixafor corrects panleukopenia in patients with WHIM syndrome. Blood. 2011; 118: 4957–4962. https://doi.org/10.1182/blood-2011-07-368084

Mc Guire PJ, Cunningham-Rundles C, Ochs H, Diaz GA. Oligoclonality, impaired class switch and B-cell memory responses in WHIM syndrome. Clin Immunol. 2010; 135: 412–421. https://doi.org/10.1016/j.clim.2010.02.006

Miller RZ, Geier CB, Bledsoe JR, Pereira J, Walter JE. WHIM syndrome: from mechanism to targeted therapy – advances shaping clinical care. Curr Opin Allergy Clin Immunol. 2026; 26: 67–75. https://doi.org/10.1097/aci.0000000000001128

Rodríguez-Frade JM, González-Granado LI, Santiago CA, Mellado M. The complex nature of CXCR4 mutations in WHIM syndrome. Front Immunol. 2024; 15: 1406532. https://doi.org/10.3389/fimmu.2024.1406532

Roland L, Nguyen CH, Zmajkovicova K, Khamyath M, Kalogeraki M, Schell B et al. CXCR4 antagonism ameliorates leukocyte abnormalities in a preclinical model of WHIM syndrome. Front Immunol. 2024; 15:1468823. https://doi.org/10.3389/fimmu.2024.1468823

Tassone L, Notarangelo LD, Bonomi V, Savoldi G, Sensi A, Soresina A et al. Clinical and genetic diagnosis of warts, hypogammaglobulinemia, infections, and myelokathexis syndrome in 10 patients. J Allergy Clin Immunol. 2009; 123: 1170–1173. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2008.12.1133

Wegner SA, Ehrenberg PK, Chang G, Dayhoff DE, Sleeker AL, Michael NL. Genomic organization and functional characterization of the chemokine receptor CXCR4, a major entry co-receptor for human immunodeficiency virus type 1. J Biol Chem. 1998; 273: 4754–4760. https://doi.org/10.1074/jbc.273.8.4754

Wetzler M, Talpaz M, Kleinerman ES, King A, Huh YO, Gutterman JU et al. A new familial immunodeficiency disorder characterized by severe neutropenia, a defective marrow release mechanism, and hypogammaglobulinemia. Am J Med. 1990; 89: 663–672. https://doi.org/10.1016/0002-9343(90)90187-i

Zuelzer WW. Myelokathexis: a new form of chronic granulocytopeni. Report of a case. New Eng J Med. 1964; 270: 699–704. https://doi.org/10.1056/nejm196404022701402

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit och reviderat textunderlaget är professor Anders Fasth, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg.