Welanders distala myopati

Sjukdom/tillstånd

Welanders distala myopati är en ärftlig muskelsjukdom som medför att muskelstyrkan i händerna och fötterna långsamt försvagas. Muskelsvagheten är framför allt begränsad till de långa sträckmusklerna i underarmarna och underbenen samt inre muskler i händerna. Sträckmusklerna används till att lyfta och sträcka handlederna och fingrarna, respektive till att vinkla foten och tårna uppåt.

Handfunktionen försämras vanligen först. Så småningom påverkas förmågan att gå.

De första symtomen brukar visa sig i 40- till 50-årsåldern. Muskelsvagheten kommer smygande och ökar efter hand.

Det går inte att bota Welanders distala myopati. Insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till. Personer med sjukdomen behöver följas av en neurolog. Fysioterapi och arbetsterapi är viktiga delar av behandlingen. För ett fåtal personer med sjukdomen kan en operation av handleder eller fingrar vara möjlig.

Welanders distala myopati ingår i gruppen ärftliga muskelsjukdomar (myopatier). Distal syftar på muskulaturen nedanför knäna och armbågarna. Sjukdomen kallas också ibland för Hedesundasjukan efter orten där sjukdomen varit särskilt vanlig. Welanders distala myopati beskrevs första gången år 1951 av den svenska neurologen Lisa Welander. Den genetiska orsaken identifierades av ett forskarteam vid Uppsala universitet år 2013.

Förekomst

Uppskattningsvis har 10 personer per 100 000 invånare i Sverige Welanders distala myopati, vilket skulle innebära att det finns sammanlagt omkring 1 000 personer med sjukdomen i landet. Hur många som insjuknar varierar mellan olika delar av Sverige. Sjukdomen är vanligast i vissa delar av Gästrikland.

Welanders distala myopati finns även i Finland, men är ytterst sällsynt i andra länder.

Orsak

Welanders distala myopati uppkommer till följd av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen TIA1 på den korta armen av kromosom 2 (2p13.3). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) TIA1 cytotoxic granule associated RNA binding protein (TIA1).

Proteinet TIA1 binder till och reglerar uttrycket av flera olika RNA (ribonukleinsyror). RNA används som budbärare när proteiner skapas i cellerna. TIA1-proteinet är bland annat involverat i styrningen av cellers svar på olika typer av stress. När cellen utsätts för stress uppstår det inne i cellen små, korniga strukturer bestående av RNA och proteiner (stressgranulae). Dessa är viktiga för cellens förmåga att hantera övergående stress och ska vid normal cellfunktion upplösas när stressen avtagit. När TIA1-proteinets funktion är störd blir dessa strukturer större och stannar kvar längre inuti cellen, vilket kan leda till överbelastning och slutligen celldöd. 

Vid Welanders distala myopati är även mitokondriernas funktion påverkad. Mitokondrier är små enheter i cellerna där olika kemiska reaktioner äger rum för att omvandla energi till former som kroppens organ kan använda. Mitokondrierna bildar ett nätverk inne i cellerna där de hela tiden delas (fission) och smälter samman (fusion). TIA1-proteinet reglerar flera gener som är kopplade till mitokondrierna. När proteinets funktion är påverkad störs fissionen och fusionen av mitokondrier liksom deras funktion i cellen. Det kan leda till störda biokemiska processer som oxidativ stress och försämrad energiomvandling i cellen. 

TIA1-proteinet uttrycks i många olika vävnader i kroppen, men skelettmuskulaturen är särskilt känslig för störningar i proteinets funktion. Skelettmuskulaturen är de tvärstrimmiga, viljestyrda musklerna. Vid Welanders distala myopati bryts muskelceller långsamt ned på grund av nedsatt ämnesomsättning och försämrad förmåga att hantera stress på cellnivå. Det leder till muskelförtvining och muskelsvaghet. Varför just händernas och fötternas sträckmuskler påverkas är okänt. Det saknas för närvarande (2026) detaljerad kunskap om hur den sjukdomsorsakande varianten i TIA1 påverkar muskelceller på molekylär nivå.

Ärftlighet

Welanders distala myopati nedärvs autosomalt dominant. Det innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte fått den sjukdomsorsakande varianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Hos några få personer med Welanders distala myopati är TIA1-genen förändrad på båda kromosomerna, till skillnad från den vanliga formen där endast en av dem är påverkad. Dessa personer har ärvt en sjukdomsorsakande genvariant från vardera föräldern.

Symtom

Symtomen vid Welanders distala myopati brukar komma i 40- till 50-årsåldern, ibland senare. Insjuknande före 30 års ålder är ovanligt. Handfunktionen brukar försämras först och sedan gångförmågan. En del personer har symtom från fötterna utan att ha symtom från händerna. Hur mycket handfunktionen och gångförmågan påverkas varierar mellan personer med sjukdomen, även inom samma familj. Alla med sjukdomen får dock någon form av symtom med stigande ålder.

Muskelsvagheten kommer smygande och ökar efter hand. Svagheten är framför allt begränsad till de muskler som används för att sträcka handlederna och fingrarna (extensorer), exempelvis extensor digitorum, extensor indicis, extensor carpi radialis longus, och de muskler som används för att vinkla foten och tårna uppåt, exempelvis tibialis anterior och extensor hallucis longus.

Händer

Det första symtomet är vanligen att det är svårt att sträcka ut fingrarna. Pekfingret brukar påverkas först. Det gör att händerna känns fumliga och det är lätt att tappa saker. Det går trögt att öppna och stänga kranar, skruva på och av burklock och greppa pennor. Efter hand blir det allt svårare att göra saker som kräver precision, till exempel knäppa knappar eller hantera blixtlås, nycklar och sax.

Att sträckmusklerna i handlederna och fingrarna försvagas kan påverka balansen mellan sträckmuskler och böjmuskler (flexorer) som används för att böja handlederna och fingerlederna. Det leder till nedsatt rörlighet, stelhet och stramhet i böjmuskler.

Fötter

Symtom från fötterna kommer vanligen senare, men kan ibland komma före symtom från händerna. Det är musklerna som vinklar foten och stortån uppåt som påverkas. Ett första tecken är att det blir svårt att gå på hälarna. Så småningom utvecklas droppfot, vilket innebär att det inte går att lyfta fotbladet vid gång. Det gör att tårna lätt slår i trösklar och kantstenar och det är lätt att snubbla.

Svagheten i en del muskler kan leda till stelhet i andra vadmuskler, vilket gör det svårare att gå och ökar risken att falla bakåt. Stelheten kan även förändra gångmönstret.

De flesta personer med Welanders distala myopati har kvar förmågan att gå livet ut, men kan behöva hjälpmedel som ortoser, käpp eller rullator.

Övriga muskler

Andra muskler, som lårmusklerna och de muskler som stabiliserar axlarna, skuldrorna och bäckenet påverkas inte vid Welanders distala myopati. Hjärtat, andningsmusklerna, svalget och ögonmotoriken påverkas inte heller.

För det fåtal personer som har förändrade genkopior på båda kromosomerna blir sjukdomen svårare och påverkar även musklerna i låren, axlarna, skuldrorna och bäckenet.

Diagnostik

Diagnosen Welanders distala myopati ställs utifrån de karaktäristiska symtomen med muskelsvaghet i händerna och fötterna. Om liknande symtom förekommer i släkten är det en viktig del av bedömningen.

För att utesluta skada på muskelnerverna görs en neurofysiologisk utredning där musklernas funktion undersöks främst med elektromyografi (EMG). Vid Welanders distala myopati kan EMG visa tecken på skada i muskelcellerna. I regel görs även en elektroneurografi (ENeG) för att undersöka om de perifera nervernas ledningsförmåga är normal.

Undersökning av ett vävnadsprov från en muskel (muskelbiopsi) visar vid Welanders distala myopati vanligen förändringar i muskelfibrernas storlek. Muskelcellerna har också små hålrum med ansamling av proteiner i kanterna (rimmed vacuoles).

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att insjukna.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Differentialdiagnoser

Welanders distala myopati kan ibland förväxlas med andra neuromuskulära sjukdomar med liknande symtom, till exempel andra distala myopatier som tibial muskeldystrofi och ärftliga polyneuropatier som Charcot-Marie-Tooths sjukdom typ 2, inklusionskroppsmyosit och distal spinal muskelatrofi. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns det separata informationstexter om några av dessa tillstånd.

• Tibial muskeldystrofi
• Charcot-Marie-Tooths sjukdom typ 2
• Inklusionskroppsmyosit.

Behandling/stöd

Det finns inte någon behandling som botar Welanders distala myopati. Insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktionsnedsättningar som uppkommer.

Personer med sjukdomen behöver kontakt med en neurolog. Fysioterapi och arbetsterapi är viktiga delar av behandlingen.

Nyttan med att träna styrka och uthållighet vid olika muskelsjukdomar är inte helt kartlagd. Mycket talar för att lågintensiv träning inte är skadlig för muskulaturen. Träningen har sannolikt positiva effekter på muskelfunktionen och motverkar också nedsatt rörlighet och stramhet i böjmusklerna (kontrakturer). Erfarenheten av lågintensiv träning vid Welanders distala myopati är goda, men det är viktigt att personer med sjukdomen tränar på rätt sätt. Muskler som påverkas av sjukdomen och är mycket försvagade går inte att träna. Det är däremot en fördel att träna muskler som inte påverkas av sjukdomen.

Daglig stretchning av vadmuskulaturen brukar motverka stelhet i fotleden.

Det finns även goda resultat från studier av handträning. Eftersom personer med Welanders distala myopati har svaga sträckmuskler (extensorer) i handlederna och fingrarna är det viktigt att förhindra kontrakturer i böjmusklerna (flexorerna). Det motverkas genom kontinuerlig stretching av flexorerna och behandling med skenor (ortoser) till händerna.

För ett fåtal personer med Welanders distala myopati kan handkirurgi vara möjlig. Genom en operation där senor i handleder eller fingrar flyttas kan förmågan till handledssträckning och fingersträckning till viss del återskapas.

För att underlätta vardagliga sysslor hemma, på arbetet och på fritiden behöver många förändra sina arbetssätt och använda hjälpmedel. Det finns hjälpmedel som kompenserar för den nedsatta motoriken och styrkan i händerna. En tumortos och ett handledsstöd kan förbättra greppförmågan och stabilisera handen. Droppfot motverkas med en specialutformad ortos, som tillsammans med ortopediska skor gör det lättare att gå. En del använder käpp eller rullator som stöd. Beroende på vilka behov som finns görs anpassningar av bostad, arbetsplats och bil.

Psykologiskt och socialt stöd är viktigt.

Samhällsstöd

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Personer med funktionsnedsättning kan till exempel få lönebidrag eller stöd för att söka eller anpassa ett arbete. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete.

Forskning

Det pågår för närvarande (2026) ingen specifik forskning om Welanders distala myopati i Sverige, men flera studier om olika neuromuskulära sjukdomar pågår vid universitetssjukhusen.

Vid Centro de Biología Molecular Severo Ochoa, universitetssjukhuset i Madrid, Spanien, pågår forskning om molekylära orsakssamband vid Welanders distala myopati.

Resurser

Kunskap om sjukdomen finns på de neuromuskulära enheterna vid universitetssjukhusen.

Genetisk diagnostik görs på avdelningar för klinisk genetik vid universitetssjukhusen, se Kunskapscentrum inom sällsynta hälsotillstånd.

Welanders distala myopati ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar, ern-euro-nmd.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Welanders distala myopati. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Intresseorganisationer

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Terveyskylä, de finska universitetssjukhusens gemensamma webbportal, har finskspråkig information om Welanders distala myopati i texten om distala myopatier, Distaaliset aikuisiällä alkavat myopatiat.

Litteratur

Ahlberg G, von Tell D, Borg K, Edström L, Anvret M. Genetic linkage of Welander distal myopathy to chromosome 2p13. Ann Neurol 1999; 46: 399–404. https://doi.org/10.1002/1531-8249(199909)46:3%3C399::aid-ana16%3E3.0.co;2-q

Ahlberg G, Jakobsson F, Fransson A, Moritz A. Borg K, Edström L. Distribution of muscle degeneration in Welander distal myopathy: a magnetic resonance imaging and muscle biopsy study. Neuromusc Disord 1994; 4: 55–62. https://doi.org/10.1016/0960-8966(94)90048-5

Alcalde-Rey I, Ramos Velasco B. Alcalde J, Izquierdo JM. Decoding the molecular grammar of TIA1-dependent stress granules in proteostasis and Welander distal myopathy under oxidative stress. Cells 2024; 13: 1961. https://doi.org/10.3390/cells13231961

Ansved T. Muscular dystrophies: influence of physical conditioning on the disease evolution. Curr Opin Clin Nutr Metab Care 2003; 6: 435–439. https://doi.org/10.1097/01.mco.0000078987.18774.d9

Borg K, Åhlberg G, Anvret M, Edström L. Welander distal myopathy – an overview. Neuromuscul Disord 1998; 8: 115–118. https://doi.org/10.1016/s0960-8966(98)00008-x

Borg K, Åhlberg G, Borg J, Edström L. Welander’s distal myopathy: clinical, neurophysiological and muscle biopsy observations in young and middle aged adults with early symptoms. J Neurol Neurosurg Psychiatry 1991; 54: 494–498. https://doi.org/10.1136/jnnp.54.6.494

Borg K, Åhlberg G, Hedberg B, Edström L. Muscle fibre degeneration in distal myopathy (Welander) – ultrastructure related to immunohistochemical observations on cytoskeletal proteins and Leu-19 antigen. Neuromuscul Disord 1993; 3: 149–155. https://doi.org/10.1016/0960-8966(93)90007-7

Dimachkie MM, Barohn RJ. Distal myopathies. Neurol Clin 2014; 32: 817–842. https://doi.org/10.1016/j.ncl.2014.04.004

Erwin JH, Keller C, Anderson S, Costa J. Hand and wrist strengthening exercises during rehabilitation of a patient with hereditary distal myopathy. Arch Phys Med Rehabil 1991; 72: 701–702.

Gass J, Blackburn P, Jackson J, Harris K, Selcen D, Dimberg E, Atwal P. Whole exome sequencing identifies atypical Welander distal myopathy in patient. J Clin Neuromuscul Dis 2017; 18: 152–156. https://doi.org/10.1097/cnd.0000000000000164

Hackman P, Sarparanta J, Lehtinen S, Vihola A, Evilä A, Jonson PH et al. Welander distal myopathy is caused by a mutation in the RNA-binding protein TIA1. Ann Neurol 2013; 73: 500–509. https://doi.org/10.1002/ana.23831

Klar J, Sobol M, Melberg A, Mäbert K, Ameur A, Johansson AC et al. Welander distal myopathy caused by an ancient founder mutation in TIA1 associated with perturbed splicing. Hum Mutat 2013; 34: 572–577. https://doi.org/10.1002/humu.22282

Ramos Velasco B; Alcalde J; Izquierdo JM. Welander distal myopathy-associated TIA1 mutation exacerbates P-body and stress granule dynamics concomitant with nucleolar stress under oxidative stress. Genes Dis 2025; 12: 101543. https://doi.org/10.1016/j.gendis.2025.101543

Sandin-Aldehag A, Jonsson H. Evaluation of a hand-training program for patients with Welander distal myopathy. Scand J Occup Ther 2003; 10: 188–192. https://doi.org/10.1080/11038120310017354

Udd B, Griggs R. Distal myopathies. Curr Opin Neurol 2001; 14: 561–566. https://doi.org/10.1097/00019052-200110000-00003

Udd B. 165^th ENMC International Workshop: distal myopathies 6–8th February 2009 Naarden, The Netherlands. Neuromusc Disord 2009; 19: 429–438. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2009.04.002

von Tell D, Bruder CE, Andersson LV, Anvret M, Ahlberg G. Refined mapping of the Welander distal myopathy region on chromosome 2p13 positions the new candidate region telomeric of the DYSF locus. Neurogenetics 2003; 4: 173–177. https://doi.org/10.1007/s10048-003-0154-z

von Tell D, Somer H, Udd B, Edström L, Borg K, Åhlberg G. Welander distal myopathy outside the Swedish population: phenotype and genotype. Neuromusc Disord 2002; 12: 544–547. https://doi.org/10.1016/s0960-8966(01)00338-8

Welander L. Myopathia distalis tarda hereditaria; 249 examined cases in 72 pedigrees. Acta Med Scand Suppl 1951; 265: 1–124.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit det ursprungliga textunderlaget är professor emeritus Lars Edström, Neurology Clinic, Sophiahemmet i Stockholm.

Materialet har tidigare reviderats av överläkare Snjólaug Arnardóttir, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm.

Den senaste revideringen är gjord av Sebastian Thams, specialistläkare, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm.