Welanders distala myopati

Sjukdom/tillstånd

Welanders distala myopati är en ärftlig muskelsjukdom som innebär att muskler i händerna och fötterna långsamt försvagas och förtvinar. Muskelsvagheten är framför allt begränsad till de långa sträckarmusklerna. De används till att lyfta handleden och fingrarna och till att vinkla foten och tårna uppåt. Handfunktionen försämras ofta först och så småningom förmågan att gå. Muskelsvagheten kommer smygande och ökar efter hand. De första symtomen brukar visa sig i 40–50-årsåldern.

Det går inte att bota Welanders distala myopati utan insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till. Personer med sjukdomen behöver följas av en neurolog. En viktig del av behandlingen är fysioterapi och arbetsterapi. Handkirurgi kan vara möjlig för vissa personer med sjukdomen.

Welanders distala myopati ingår i gruppen medfödda muskelsjukdomar (myopatier). Distal syftar på muskulaturen nedanför knäna och armbågarna. Sjukdomen kallas också ibland för Hedesundasjukan efter orten där sjukdomen varit särskilt vanlig. Den beskrevs första gången 1951 av den svenska neurologen Lisa Welander.

Förekomst

Hur många som insjuknar i Welanders distala myopati varje år varierar i olika delar av Sverige. Sjukdomen är vanligast i vissa delar av Gästrikland. Förekomsten i Sverige uppskattas till 10 personer per 100 000 invånare, vilket skulle innebära att det finns sammanlagt omkring 1 000 personer med sjukdomen.

Welanders distala myopati finns även i Finland men är sällsynt i andra länder.

Orsak

Welanders distala myopati uppstår till följd av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen TIA1 på den korta armen av kromosom 2 (2p13.3). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) TIA1 cytotoxic granule associated RNA binding protein. Proteinet medverkar i regleringen av ämnesomsättningen i muskelcellerna. Vid Welanders distala myopati är proteinets funktion störd och det påverkar hur muskelcellerna reagerar på belastning. Det gör att muskelcellerna bryts ned, vilket leder till muskelförtvining och muskelsvaghet. Det saknas för närvarande detaljerad kunskap om hur den sjukdomsorsakande varianten i TIA1 påverkar regleringen av ämnesomsättningen i muskelcellerna.

Ärftlighet

Welanders distala myopati nedärvs autosomalt dominant. Det innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte fått den sjukdomsorsakande varianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Symtom

Symtomen vid Welanders distala myopati brukar komma i 40–50-årsåldern, ibland senare. Handfunktionen brukar försämras först och sedan gångförmågan. Några har symtom från fötterna utan att ha symtom från händerna. Hur mycket handfunktionen och gångförmågan påverkas varierar mellan personer med sjukdomen, även inom samma familj.

Muskelsvagheten kommer smygande och ökar efter hand. Svagheten är framför allt begränsad till de muskler som används för att sträcka handlederna och fingrarna och för att vinkla foten och tårna uppåt. Det första symtomet är oftast att det är svårt att sträcka ut fingrarna. Pekfingret brukar påverkas först. Det gör att händerna känns fumliga och det är lätt att tappa saker. Det går trögt att öppna och stänga kranar, skruva på och av burklock och greppa pennor. Många håller pennan mellan pekfingret och långfingret när de skriver. Efter hand blir det allt svårare att göra saker som kräver precision till exempel knäppa knappar, hantera blixtlås, nycklar och sax.

Symtom från fötterna kommer ofta senare, men kan ibland komma före symtom från handen. Det är musklerna som vinklar foten och stortån uppåt som påverkas. Ett första tecken är att det blir svårt att gå på hälarna. Så småningom utvecklas droppfot, vilket innebär att det inte går att lyfta fotbladet vid gång. Det gör att tårna lätt slår i trösklar och kantstenar och det är lätt att snubbla.

Lårmusklerna och de muskler som stabiliserar axlarna, skuldrorna och bäckenet påverkas inte. Hjärtat och de muskler som styr andningen, svalget och ögonmotoriken påverkas inte heller. Några få personer med Welanders distala myopati kan ha två muterade gener. Sjukdomen blir då svårare och påverkar även musklerna i lår, axlar, skuldror och bäcken.

Diagnostik

Diagnosen ställs utifrån de karaktäristiska symtomen med muskelsvaghet i händerna och fötterna. Om liknande symtom förekommer i släkten är det en viktig del av bedömningen. Welanders distala myopati kan ibland förväxlas med andra neuromuskulära sjukdomar med liknande symtom, till exempel andra distala myopatier som tibial muskeldystrofi och polyneuropatier som Charcot-Marie-Tooths muskeldystrofi typ 2, inklusionskroppsmyosit och distal spinal muskelatrofi.

• Tibial muskeldystrofi
• Charcot-Marie-Tooths muskeldystrofi typ 2
• Inklusionskroppsmyosit

För att utesluta skada på muskelnerverna görs en neurofysiologisk utredning där musklernas funktion undersöks främst med elektromyografi (EMG). Vid Welanders distala myopati kan EMG visa tecken på skada i muskelcellerna. I regel görs även en elektroneurografi (ENeG) för att undersöka om de perifera nervernas ledningsförmåga är normal.

Undersökning av ett vävnadsprov från muskel (muskelbiopsi) visar vid Welanders distala myopati ofta förändringar i muskelfibrernas storlek. Muskelcellerna har också små hålrum med ansamling av proteiner i kanterna (rimmed vacuoles).

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att insjukna.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen kan i vissa fall anlagsbärardiagnostik, fosterdiagnostik och preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT) utföras.

Behandling/stöd

Det finns inte någon behandling som botar Welanders distala myopati utan insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktionsnedsättningar som uppkommer. Personer med sjukdomen behöver följas av en neurolog. En viktig del av behandlingen är fysioterapi och arbetsterapi.

Nyttan med att träna styrka och uthållighet vid olika muskelsjukdomar är inte helt kartlagd. Mycket talar för att lågintensiv träning inte är skadlig för muskulaturen. Träningen har sannolikt positiva effekter på muskelfunktionen och motverkar också nedsatt rörlighet (kontrakturer). Erfarenheten av lågintensiv träning vid Welanders distala myopati är goda, men det är viktigt att personer med sjukdomen får information om hur de tränar på rätt sätt. Muskler som påverkas av sjukdomen och är mycket försvagade går inte att träna. Däremot är det en fördel att träna muskler som inte påverkas av sjukdomen. Daglig stretching av vadmuskulaturen brukar motverka stelhet i fotleden. Stelhet gör det svårare att gå och ökar risken att falla bakåt. Stelheten kan även förändra gångmönstret.

Det finns även goda resultat från studier av handträning. Eftersom personer med Welanders distala myopati har svaga sträckarmuskler (extensorer) i handlederna och fingrarna är det viktigt att förhindra kontrakturer i böjarmusklerna (flexorerna). Det motverkas genom kontinuerlig stretching av flexorerna och behandling med viloskenor (ortoser) till händerna.

För vissa personer med Welanders distala myopati kan handkirurgi vara möjlig. Genom en operation där senor i handleder eller fingrar förflyttas kan handledssträckning och fingersträckning till stor del återskapas.

För att underlätta vardagliga sysslor hemma, på arbetet och på fritiden behöver många förändra sina arbetssätt och använda hjälpmedel. Det finns hjälpmedel som kompenserar för den nedsatta motoriken och styrkan i händerna. En tumortos och ett handledsstöd kan förbättra greppförmågan och stabilisera handen. Droppfot motverkas med en speciellt utformad ortos, som tillsammans med ortopediska specialskor gör det lättare att gå. En del använder käpp eller rollator som stöd. Beroende på vilka behov som finns görs anpassningar av bostad, arbetsplats och bil.

De flesta personer med sjukdomen har en fungerande vardag med aktiviteter och arbete. Om funktionsnedsättningen påverkar arbetsförmågan ger Arbetsförmedlingen vägledning. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete.

Psykologiskt och socialt stöd är viktigt.

Forskning

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: distal myopathy, welander type.

Resurser

Genetisk diagnostik görs vid avdelningarna för klinisk genetik på universitetssjukhusen.

Kunskap om sjukdomen finns på de neuromuskulära enheterna vid universitetssjukhusen.

Professor Bjarne Udd på Neuromuskulärt Centrum vid Universitetssjukhuset i Tammerfors och Centralsjukhuset i Wasa har kunskap om Welanders distala myopati hos personer i Finland, e-post bjarne.udd@netikka.fi.

• Viss vård vid neuromuskulära sjukdomar utförs vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, Skånes universitetssjukhus i Malmö/Lund samt vid Universitetssjukhuset i Linköping, se tillstånd Neuromuskulara-sjukdomar.

Welanders distala myopati ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar, se ern-euro-nmd.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Welanders distala myopati.

Intresseorganisationer

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: distal myopathy, welander type.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: Welander distal myopathy, myopathia distalis tarda hereditaria
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: distal myopathy, welander type.

Litteratur

Ahlberg G, von Tell D, Borg K, Edström, Anvret M. Genetic linkage of Welander distal myopathy to chromosome 2p13. Ann Neurol 1999; 46: 399–404. https://doi.org/10.1002/1531-8249(199909)46:3%3C399::aid-ana16%3E3.0.co;2-q

Ahlberg G, Jakobsson F, Fransson A, Moritz A. Borg K, Edström L. Distribution of muscle degeneration in Welander distal myopathy: a magnetic resonance imaging and muscle biopay study. Neuromusc Disord 1994; 4: 55–62. https://doi.org/10.1016/0960-8966(94)90048-5

Ansved T. Muscular dystrophies: influence of physical conditioning on the disease evolution. Curr Opin Clin Nutr Metab Care 2003; 6: 435–439. https://doi.org/10.1097/01.mco.0000078987.18774.d9

Borg K, Åhlberg G, Anvret M, Edström L. Welander distal myopathy – an overview. Neuromuscul Disord 1998; 8: 115–118. https://doi.org/10.1016/s0960-8966(98)00008-x

Borg K, Åhlberg G, Borg J, Edström L. Welander’s distal myopathy: clinical, neurophysiological and muscle biopsy observations in young and middle aged adults with early symptoms. J Neurol Neurosurg Psychiatry 1991; 54: 494–498. https://doi.org/10.1136/jnnp.54.6.494

Borg K, Åhlberg G, Hedberg B, Edström L. Muscle fibre degeneration in distal myopathy (Welander) – ultrastructure related to immunohistochemical observations on cytoskeletal proteins and Leu-19 antigen. Neuromuscul Disord 1993; 3: 149–155. https://doi.org/10.1016/0960-8966(93)90007-7

Brand P, Dyck PJ, Liu J, Berini S, Selcen D, Milone M. Distal myopathy with coexisting heterozygous TIA1 and MYH7 variants. Neuromuscul Disord 2016; 26: 511–515. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2016.05.012

Dimachkie MM, Barohn RJ. Distal myopathies. Neurol Clin 2014; 32: 817–842. https://doi.org/10.1016/j.ncl.2014.04.004

Erwin, JH, Keller C, Anderson S, Costa J. Hand and wrist strengthening exercises during rehabilitation of a patient with hereditary distal myopathy. Arch Phys Med Rehabil 1991; 72: 701–702.

Gass J, Blackburn P, Jackson J, Harris K, Selcen D, Dimberg E et al. Whole exome sequencing identifies atypical Welander distal myopathy in patient. J Clin Neuromuscul Dis 2017; 18: 152–156. https://doi.org/10.1097/cnd.0000000000000164

Hackman P, Sarparanta J, Lehtinen S, Vihola A, Evilä A, Jonson PH et al. Welander distal myopathy is caused by a mutation in the RNA-binding protein TIA1. Ann Neurol 2013; 73: 500–509. https://doi.org/10.1002/ana.23831

Klar J, Sobol M, Melberg A, Mäbert K, Ameur A, Johansson AC et al. Welander distal myopathy caused by an ancient founder mutation in TIA1 associated with perturbed splicing. Hum Mutat 2013; 34: 572–577. https://doi.org/10.1002/humu.22282

Lindberg C, Borg K, Edström L, Hedström A, Oldfors A. Inclusion body myositis and Welander distal myopathy: a clinical, neurophysiological and morphological comparison. J Neurol Sci 1991; 103: 76–81. https://doi.org/10.1016/0022-510x(91)90287-h

Sandin-Aldehag A, Jonsson H. Evaluation of a hand-training program for patients with Welander distal myopathy. Scand J Occup Ther 2003; 10: 188–192. https://doi.org/10.1080/11038120310017354

Udd B, Griggs R. Distal myopathies. Curr Opin Neurol 2001; 14: 561–566. https://doi.org/10.1097/00019052-200110000-00003

Udd B. 165th ENMC International Workshop: distal myopathies 6-8th February 2009 Naarden, The Netherlands. Neuromusc Disord 2009; 19: 429–438. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2009.04.002

von Tell D, Bruder CE, Andersson LV, Anvret M, Ahlberg G. Refined mapping of the Welander distal myopathy region on chromosome 2p13 positions the new candidate region telomeric of the DYSF locus. Neurogenetics 2003; 4: 173–177. https://doi.org/10.1007/s10048-003-0154-z

von Tell D, Somer H, Udd B, Edström L, Borg K, Åhlberg G. Welander distal myopathy outside the Swedish population: phenotype and genotype. Neuromusc Disord 2002; 12: 544–547. https://doi.org/10.1016/s0960-8966(01)00338-8

Welander L. Myopathia distalis tarda hereditaria; 249 examined cases in 72 pedigrees. Acta Med Scand Suppl 1951; 265: 1–124.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga textunderlaget är professor emeritus Lars Edström, Neurology Clinic, Sophiahemmet i Stockholm.

Revideringen av materialet har gjorts av överläkare Snjólaug Arnardóttir, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm.