Trisomi 13-syndromet

Sjukdom/tillstånd

Trisomi 13-syndromet är en medfödd kromosomavvikelse som medför missbildningar och intellektuell funktionsnedsättning. Ett annat namn på syndromet är Pataus syndrom efter den amerikanske genetikern Klaus Patau, som beskrev syndromet 1960.

Förekomst

Ungefär ett av 8 000-12 000 nyfödda barn har trisomi 13-syndromet, vilket innebär att det varje år föds cirka 10 barn med syndromet i Sverige. Uppskattningsvis finns ett 50-tal personer med syndromet i landet.

Orsak

Hos 90 procent av alla med trisomi 13-syndromet är orsaken en hel extra kromosom 13, vilket innebär att de har tre kromosomer i stället för två i kromosompar 13. Avvikelsen har då uppkommit under könscellsbildningen. Ett fåtal av barnen, runt 5 procent, har så kallad kromosomal mosaicism. Mosaicismen har uppkommit genom en felaktig celldelning hos embryot en kort tid efter befruktningen och innebär att det finns en blandning av celler med normal kromosomuppsättning och celler med en extra kromosom 13. Ju senare denna felaktiga celldelning sker, desto lägre blir andelen celler med en extra kromosom 13. Symtomen blir då också mindre uttalade.

Hos en lika liten andel av barnen med trisomi 13-syndromet är i stället den extra kromosomen 13 sammanfogad med någon av de andra kromosomerna till en så kallad translokation. Vid en translokation har en bit (segment) av en kromosom förflyttats från en kromosom till en annan, eller så har ett utbyte av kromosomsegment mellan två kromosomer ägt rum. I ungefär hälften av dessa translokationsfall har föräldrarna normal kromosomuppsättning. Risken för föräldrarna att få ytterligare barn med trisomi 13-syndromet är då mycket liten, eftersom translokationen uppkommit vid bildningen av en enda könscell. I den andra hälften av translokationsfallen har translokationen nedärvts från en av föräldrarna, och risken att få ett barn med trisomi 13-syndromet vid en ny graviditet är då cirka 2–5 procent.

I sällsynta fall har barnet en så kallad partiell trisomi av kromosom 13, vilket innebär att det finns extra kromosommaterial för endast en del av kromosomen. Om extramaterialet utgörs av en bit längst in på kromosomen leder det till svår intellektuell funktionsnedsättning men en i övrigt ospecifik symtombild. Är däremot extramaterialet beläget en bit längst ut på kromosom 13 blir följden en svår intellektuell funktionsnedsättning och en ofta typisk syndrombild. Är däremot extramaterialet beläget en bit längst ut på kromosom 13 blir följden en svår intellektuell funktionsnedsättning och en ofta typisk syndrombild.

Vid de flesta av dessa partiella trisomier är en av föräldrarna bärare av en balanserad translokation mellan en kromosom 13 och en annan kromosom. Risken för en partiell trisomi hos ett barn till en sådan translokationsbärare är ökad och varierar mellan 2–15 procent, beroende på translokationstyp. En person med en balanserad translokation producerar en stor andel könsceller som saknar eller har överskott av kromosommaterial, vilket medför stor risk för intellektuell funktionsnedsättning och missbildningar hos eventuella barn. Variationen i symtombild och svårighetsgrad är huvudsakligen beroende av hur stora segment av kromosomerna som bytt plats.

Ärftlighet

Hos ungefär 90 procent har kromosomavvikelsen vid trisomi 13-syndromet inträffat i könscellen i samband med könscellsbildningen. Föräldrarna har då normala kromosomer, och risken för att de ska få ytterligare barn med syndromet är mycket liten. När kromosomavvikelsen hos barnet beror på en balanserad translokation hos någon av föräldrarna finns det en risk för upprepning vid en ny graviditet.

En balanserad translokation ger inte upphov till några symtom eller avvikelser hos personen som bär på den men leder ofta till nedsatt fertilitet. Den utgör också en risk i samband med könscellsbildningen, eftersom det då kan uppstå en obalanserad kromosomuppsättning hos fostret, som får svåra missbildningar. Detta leder till missfall eller till att barnet föds med skador och störningar av utvecklingen.

Vid en normal könscellsbildning halveras antalet kromosomer från 46 till 23, och en spermie eller ett ägg med en kromosom från varje kromosompar bildas. Om någon av föräldrarna har en translokation måste båda de kromosomer som bytt kromosomdelar med varandra hamna i samma könscell, annars uppstår en så kallad obalanserad translokation. Detta innebär att ett kromosomsegment finns i tre uppsättningar i stället för två (trisomi), medan ett annat segment bara finns i en uppsättning (monosomi). Hos ungefär 5 procent av personerna med trisomi 13-syndromet finns en sådan obalanserad translokation.

Symtom

Trisomi 13-syndromet medför förutom intellektuell funktionsnedsättning vanligen flera olika missbildningar, men alla barn med syndromet har inte alla de avvikelser som beskrivs i den här texten. Beskrivningen är till för att göra föräldrar och vårdpersonal uppmärksamma på de missbildningar och avvikelser som kan förekomma.

Vid den vanligaste formen av trisomi 13-syndromet är de mest karaktäristiska kännetecknen mycket små ögon (mikroftalmi), läpp-gomspalt och övertaliga fingrar och/eller tår (polydaktyli). Typiskt är också ytliga huddefekter på barnets huvud (skalpdefekter).

Barn med syndromet är små vid födseln, med en medelvikt på 2 600 gram. Under första levnadsveckan har de ofta ökad muskelspänning med hårt knutna fingrar och kraftigt inåtböjd tumme. De har svårt att suga.

Hjärnan är vid den vanligaste formen av syndromet för det mesta mycket liten (mikrocefali) och missbildad. Oftast har den naturliga delningen av framhjärnan uteblivit (holoprocencefali) och lukthjärnan (rinencefalon) saknas.

De flesta har också andra missbildningar, framför allt i hjärta (vanligen förmaks- och kammarseptumdefekter), ögon, njurar, tarmar, skelett och könsorgan. Hos pojkarna är det vanligt att testiklarna inte har vandrat ned i pungen. Medfött navelbråck förekommer.

En del har ökad muskelspänning även efter nyföddhetsperioden. Andningsuppehåll (apnéattacker) kan förekomma, liksom upprepade infektioner med hög feber.

De flesta barn med syndromet har vissa gemensamma utseendemässiga drag, vilket är vanligt vid kromosomala avvikelser. Vid trisomi 13-syndromet är ögonen ofta små och missbildade. De vanligaste ögonmissbildningarna är klyftbildning av regnbågshinnan (iriskolobom) och skadad näthinna (retinopati). Ögonen är ofta tättsittande (hypotelorism) men kan också sitta brett isär (hypertelorism). Öronen är lågt placerade och missbildade och hakan är liten. Många har ett tvärstreck i handflatan från lillfinger- till pekfingersidan (fyrfingerfåra).

Det är vanligt med svår synnedsättning, och till syndromet hör en ökad risk för att utveckla en typ av ögontumör kallad retinoblastom. Nedsatt hörsel förekommer också, och det finns personer med syndromet som är döva.

Tänderna är små och felställda. Ett par framtänder kan finnas redan vid födseln.

Bröstkorgen är smal, och det är vanligt med missbildade kotor och ryggradskrökning (kyfoskolios).

Till syndromet hör en svår intellektuell funktionsnedsättning. Personer med måttlig och svår intellektuell funktionsnedsättning har begränsade möjligheter att använda språket. Eftersom kommunikationen för det mesta sker med gester och mimik är personer med syndromet beroende av att omgivningen är väl förtrogen med deras individuella sätt att uttrycka sig.

De flesta barn med trisomi 13-syndromet dör inom den första levnadsmånaden. Endast ett fåtal lever efter tre års ålder. Barn med syndromet som överlever längre har en svår intellektuell funktionsnedsättning och ofta svårbehandlade epileptiska anfall.

Personer med kromosomal mosaicism eller med partiell trisomi för kromosom 13 kan däremot uppnå vuxen ålder. De har nästan alltid en svår intellektuell funktionsnedsättning och lär sig oftast inte tala men kan använda andra sätt att kommunicera. Många av barnen kan lära sig gå.

Diagnostik

De typiska symtomen och kännetecknen ger misstanke om syndromet. Diagnosen ställs genom kromosomanalys av odlade celler från blodprov. Analysen ger också svar på vilken typ av tillskott av kromosom 13 det handlar om.

Det kan vara svårt att upptäcka och karaktärisera partiell trisomi och små translokationer av kromosom 13 vid vanlig analys av barnets kromosomer. Därför bör undersökning med känslig genetisk teknik alltid göras. För att upptäcka en balanserad translokation hos någon av föräldrarna kan de erbjudas kromosomundersökning. Om det finns en sådan strukturell kromosomavvikelse hos någon av föräldrarna bör även nära släktingar erbjudas undersökning, eftersom också de löper en ökad risk att vara bärare av translokationen.

I samband med att diagnosen ställs bör familjen erbjudas genetisk information. Fosterdiagnostik är möjlig vid alla trisomi 13-avvikelser.

Behandling/stöd

Det finns ingen botande behandling för trisomi 13-syndromet, men symtomen kan behandlas på olika sätt. Åtskilligt kan göras för att stödja och så mycket som möjligt kompensera för funktionsnedsättningarna.

Barn med trisomi 13-syndromet behöver vanligen nyföddhetsvård på länssjukhus eller universitetssjukhus. Ofta behövs också sondmatning under första levnadsmånaden. För att få igång matningsrutiner kan föräldrarna behöva hjälp och stöd av en dietist, liksom av en logoped om barnet har svårt att svälja.

Hjärtat bör undersökas under spädbarnsperioden av en barnkardiolog, som sedan avgör den fortsatta behandlingen av ett eventuellt hjärtfel. De flesta hjärtfel behöver opereras, och alla barn med hjärtfel behöver följas upp fortlöpande.

En ultraljudsundersökning av njurarna bör också göras tidigt, eftersom det finns en ökad risk för missbildningar. Även andra undersökningar kan behöva göras för att upptäcka eventuella avvikelser.

Testiklar som inte har vandrat ned i pungen hos pojkar opereras.

För de barn som har gomspalt behöver en plastikkirurg kopplas in tidigt. Spaltbildning kan behandlas med mycket goda resultat, men kräver operation i flera steg under uppväxten.

Undersökningar av syn och hörsel behöver göras i ett tidigt skede. Synnedsättningen kan ibland korrigeras med glasögon. Hörselförbättrande åtgärder, som hörapparater och hörselförstärkare, kan ibland underlätta.

Utöver tidig kontakt med olika specialister behöver barnet och familjen hjälp av barn- och ungdomshabiliteringen. Omfattningen av funktionsnedsättningarna avgör vilka insatser som kan behövas. I habiliteringsteamen ingår olika yrkeskategorier med kunskap om funktionshinder. Habiliteringsläkaren har det medicinska ansvaret. Arbetsterapeuten bedömer åtgärder för att barnet ska klara vardagliga aktiviteter i såväl förskola och skola som i hemmet och på fritiden. Sjukgymnasten ansvarar för bedömning, behandling och program för rörelseträning. Kuratorn ger bland annat information om samhällets resurser. Logopeden utreder och tränar tal-, språk- och kommunikationsförmågan samt ger råd om barnet har svårt att svälja. Psykologen utreder och stödjer barnets utveckling.

Barn med en intellektuell funktionsnedsättning är tidigt i behov av specialpedagogiska insatser. Vid val av förskola, skola och fritidshem är det viktigt att se till barnets individuella behov och utveckling. Under förskoleperioden kan föräldrar genom en specialpedagog få information om lämpliga aktiviteter och tillgång till pedagogiskt lekmaterial som är anpassat till barnets utvecklingsnivå och som stimulerar dess utveckling.

Tal-, språk- och kommunikationsträning är viktig för barnets utveckling. En del av barnen lär sig tala, andra kan lära sig att kommunicera med tecken som stöd eller använda sig av annan alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Vid kommunikationssvårigheter kan en arbetsterapeut, en logoped och en specialpedagog komplettera varandra i bedömningen och utprovningen av lämpliga kommunikationssätt och hjälpmedel.

Hela familjens behov av psykologiskt och socialt stöd behöver tillgodoses. Efter att ha fått besked om att barnet har en kromosomavvikelse befinner sig många föräldrar i en känslomässig kris, som gör det svårt att ta till sig ytterligare information om syndromet och det stöd som finns att få. Det är därför viktigt att informationen upprepas och att det vid senare tillfällen ägnas tid åt föräldrarnas frågor och funderingar. Alla föräldrar som befinner sig i denna situation bör erbjudas samtalsstöd av en kurator eller psykolog inom barn- och ungdomshabiliteringen. Om och när föräldrarna så önskar bör de också erbjudas hjälp att komma i kontakt med andra föräldrar i liknande situation, som kan dela med sig av sina erfarenheter.

En fungerande avlösning i form av till exempel en personlig assistent, en kontaktfamilj eller ett korttidsboende, för att ge föräldrar och syskon tillfälle till vila och avkoppling, är ofta värdefullt. Familjen kan också ha behov av hjälp med samordningen av olika insatser.

Personer i vuxen ålder med trisomi 13-mosaiksyndromet behöver fortsatt individuellt utformat stöd från vuxenhabiliteringen och i det dagliga livet, till exempel stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Forskning

Forskning sker vid avdelningarna för klinisk genetik i Zürich i Schweiz och Leuven i Belgien.

Resurser

Avdelningar för kliniskt genetik vid universitetssjukhusen.

Intresseorganisationer

Support Organization for Trisomy (SOFT) är en förening i USA som stödjer familjer med barn som diagnostiserats med trisomi 18, 13 och relaterade kromosomsjukdomar, se trisomy.org.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Support Organization for Trisomy (SOFT) har informationsmaterial på engelska om bland annat trisomi 13-syndromet och trisomi 18-syndromet, trisomy.org.

Litteratur

Baty BJ, Blackburn BL, Carey JC. The natural history of trisomy 18 and trisomy 13. I. Growth, Physical Assessment, Medical Histories, Survival, and Recurrence Risk. Am J Med Genet 1994; 49: 175-188.

Baty BJ, Jorde LJ, Blackburn BL, Carey JC. The natural history of trisomy 18 and trisomy 13. II. Psychomotor development. Am J Med Genet 1994; 49: 189-194.

Helali N, Iafolla A K, Kahler S G, Qumsiyeh M B. A case of duplication of 13q32-->qter and deletion of 18p11.32-->pter with mild phenotype: Patau syndrome and duplications of 13q revisited. J Med Genet 1996; 33: 600-602.

Koole FD, Velzeboer CM, van der Harten JJ. Ocular abnormalities in Patau syndrome (chromosome 13 trisomy syndrome). Opthalmic Paediatr Genet 1990; 11: 15-21.

Lehman CD. Trisomy 13 syndrome: prenatal US findings in a review of 33 cases. Radiology 1995; 194: 217-222.

Lu X, Shaw CA, Patel A, Li J, Cooper ML, Wells WR et al. Clinical implementation of chromosomal microarray analysis: summary of 2513 postnatal cases. PLoS ONE 2007; 2: e327.

Moerman P. The pathology of trisomy 13 syndrome. A study of 12 cases. Hum Genet 1988; 80: 349-356.

Patau KD, Smith DW, Therman E, Inhorn SL, Wagner HP. Multiple congenital anomaly caused by an extra autosome. The Lancet, London, 1960; I: 790.

Rasmussen SA, Wong LY, Yang Q, May KM, Friedman JM. Population-based analyses of mortality in trisomy 13 and trisomy 18. Pediatrics 2003; 111: 777-784.

Redheendran R, Neu RL, Bannerman RM. Long survival in trisomy 13 syndrome: 21 cases, including prolonged survival in two patients 11 and 19 years old. Am J Med Genet 1981; 8: 167-172.

Robinson WP, Bernasconi F, Dutly F, Lefort G, Romain DR, Binkert F, Schinzel AA. Molecular studies of translocations and trisomy involving chromosome 13. Am J Med Genet 1996; 61: 158-163.

Rogers JF. Clinical delineation of proximal and distal partial 13q trisomy. Clin Genet 1984; 25: 221-229.

Schinzel A. Catalogue of unbalanced chromosome aberrations in man. 2nd edition. Walter de Greyter, Berlin, New York 2001.

Tharapel SA, Lewandowski RC, Tharapel AT, Wolroy RS. Phenotype-karyotype correlation in patients trisomic for various segments of chromosome 13. J Med Genet 1986; 23: 310-315.

Tolarova M, Harris J, Stierman L. Epidemiological characteristics and phenotypic features of trisomy 13 - Patau syndrome. Am J Hum Genet 1993; 53 (suppl): A1466.

Warburton D, Dallaire L, Thangavelu M, Ross L, Levin B, Kline J. Trisomy recurrence: a reconsideration based on North American data. Am J Hum Genet 2004; 75: 376-385.

Zoll B, Wolf J, Lensing-Hebben D, Pruggmayer M, Thorpe B. Trisomy 13 (Patau syndrome) with an 11-year survival. Clin Genet 1993; 43: 46-50.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Det medicinska underlaget har skrivits av professor Karl-Henrik Gustavson, Akademiska sjukhuset i Uppsala.