Skelettdysplasier – en översikt

Sjukdom/tillstånd

Skelettdysplasier, som också kallas genetiska skelettsjukdomar, är en grupp tillstånd som för närvarande (2024) inkluderar fler än 770 sjukdomar och syndrom vars huvudsymtom är avvikelser i skelett och leder. Tillstånden orsakas av förändringar i fler än 550 olika gener. Ordet dysplasi kommer från grekiskans dys, som betyder onormal eller svår, och plasi, som betyder utveckling eller bildning.

Skelettdysplasi beror på avvikelser i skelettets anläggning, utveckling, omsättning och/eller tillväxt. Avvikelserna leder till vitt skilda symtom. En del tillstånd påverkar hela skelettet, medan andra påverkar vissa delar mer än andra. Även brosk eller bindväv kan påverkas. Skelettdysplasi kan leda till olika grader av kortväxthet eller oproportionerlig tillväxt med till exempel kort rygg eller korta armar och/eller ben, samt ledfelställningar. Vissa tillstånd är fortskridande, medan symtomen vid andra tillstånd inte ändrar sig påtagligt över tid.

De flesta skelettdysplasier är syndrom, vilket innebär att det utöver symtom från skelettet uppstår symtom från andra organ som ögon, öron, hjärta, njurar och lungor. Vilka andra organ som påverkas skiljer sig åt mellan olika tillstånd, och är kopplat till den bakomliggande genetiska orsaken. Även påverkan på immunsystemet förekommer vid vissa former av skelettdysplasi.

Skelettdysplasier är ibland svåra att diagnostisera. Symtomen vid de vanligaste skelettdysplasierna som akondroplasi, diastrofisk dysplasi och brosk-hårhypoplasisyndromet är väl kända. Däremot är avvikelserna och symtomen vid många mer sällsynta skelettdysplasier fortfarande mindre kända.

Vid de flesta skelettdysplasier finns ingen botande behandling, utan behandlingen inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktionsnedsättningar som uppstår. Personer med skelettdysplasi behöver undersökas regelbundet och följas av olika specialister som samarbetar i multidisciplinära team. Många behöver även habilitering.

Nyligen har klassifikationen av diagnoserna ändrats eftersom förändringar i samma gen kan leda till olika tillstånd, och förändringar i olika gener kan leda till liknande fynd vid röntgenundersökningar och samma diagnos. Nu benämns tillstånden enligt ett så kallat dyadiskt system i medicinsk litteratur. Det innebär att sjukdomsnamnet kompletteras med genens namn om det är känt, exempelvis ”osteogenesis imperfecta, COL1A1-relaterad”.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om flera skelettdysplasier:

• Akondroplasi
• Brosk-hårhypoplasisyndromet
• Campomel dysplasi
• Chondrodysplasia punctata
• Cleidokranial dysplasi
• Diastrofisk dysplasi
• Fibrodysplasia ossificans progressiva
• Hereditära multipla osteokondrom
• Medfödd spondyloepifysär dysplasi
• Multipel epifysär dysplasi
• Olliers sjukdom
• Osteogenesis imperfecta
• Osteopetros
• Pseudoakondroplasi
• Spondyloepifysär dysplasi med sen debut
• TAR-syndromet
• TRPV4-relaterade skelettdysplasier
• X-kromosombunden hypofosfatemisk rakit.

Ordförklaringar

Rörben = avlånga och smala skelettdelar som finns i bland annat armar och ben. Rörbenen utgörs av två ändar och ett skaft.

Epifys = den förtjockade änden av kroppens rörben.

Diafys = det långa skaftet på kroppens rörben.

Metafys = området mellan epifys och diafys. Metafysen förbenar sig vid 16–25 års ålder, något tidigare hos kvinnor än hos män. Fram tills den förbenat sig bildar metafysen hela tiden nytt brosk, vilket gör att rörbenet växer på längden.

Platta ben = släta skelettdelar som finns i skallen, bröstet och bäckenet.

Tillväxtzon = zoner eller områden där skelettet växer som mest.

Extracellulär matrix, broskmatrix = extracellulär matrix är den substans som finns mellan cellerna. Broskmatrix är den substans som finns mellan broskcellerna.

Kyfos = kutig rygg.

Skolios = sned rygg.

Kyfoskolios = samtidig kyfos och skolios, kan ge svåra rygg- och bröstkorgsdeformiteter.

Människans skelett och några av de delar som kan påverkas vid olika skelettdysplasier.

Vid vissa skelettdysplasier kan den andra halskotans tandlika utskott (dens axis) vara underutvecklat och andra kotor i ryggraden kan ha avvikande storlek och former. Vid många skelettdysplasier påverkas rörbenens olika delar: epifysen, metafysen och/eller diafysen.

Förekomst

De enskilda tillstånden är sällsynta, men tillsammans utgör skelettdysplasierna en stor andel av alla medfödda sjukdomar. Uppskattningsvis har 10–20 per 100 000 nyfödda någon form av skelettdysplasi. Det skulle innebära att det varje år föds mellan 10 och 20 barn med olika skelettdysplasier i Sverige.

De vanligaste skelettdysplasierna är dyskondrosteos, akondroplasi och osteogenesis imperfecta, följt av multipel epifysär dysplasi, pseaudoakondroplasi och brosk-hårhypoplasisyndromet. Lindriga skelettdysplasier som hypokondroplasi och cleidokranial dysplasi är också relativt vanliga. Det kan finnas personer med dessa tillstånd som ännu inte har fått diagnoserna fastställda eftersom symtomen kan vara lindriga.

Orsak

De flesta skelettdysplasier uppstår till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i någon av de gener som är viktiga för skelettets, broskets och bindvävens utveckling.

Skelettutvecklingen börjar i den sjätte graviditetsveckan. När skelettet bildas under fosterutvecklingen formas vissa skelettdelar direkt från benhinnorna (intramembranöst ben). Exempel på sådana skelettdelar är platta ben som skallens ben och delar av nyckelbenen. Andra skelettdelar formas från en broskmall (endokondralt ben). Hit hör de långa rörbenen. Processen när ben bildas kallas ossifikation.

Vid vissa skelettdysplasier påverkas i första hand bildningen av intramembranöst ben, vilket innebär att tillståndet främst påverkar skallens, bäckenets och nyckelbenens utveckling. I andra fall kan bildningen av endokondralt ben påverkas, med störningar i rörbenens bildning och tillväxt. Många tillstånd påverkar utvecklingen av flera ben, både de som bildas intramembranöst och de som bildas endokondralt.

Störningarna i benbildningen kan påverka längden och formen på skelettet. Vid andra skelettdysplasier som medför rubbningar av ämnesomsättningen i skelettet kan dess mineralisering och hållfasthet vara påverkad. Skelettet kan då bli skört på grund av en onormal bentäthet, det vill säga antingen ökad eller minskad benmassa.

Även brosk och/eller bindväv kan påverkas vid skelettdysplasier. Det beror på att molekylerna som bygger upp dessa vävnader kodas av samma gener som kodar för ämnen som är viktiga för skelettutvecklingen.

Påverkan på skelettutveckling

Hur och i vilket skede skelettutvecklingen påverkas skiljer sig åt mellan olika sjukdomsorsakande genvarianter. Det beror också på vilken funktion den specifika genen har för en viss utvecklingsprocess.

I vissa fall påverkas främst tillväxtzonerna. Skelettets tillväxtzoner regleras av minst 1 000 olika gener, som kontrollerar celldelningen och produktionen av extracellulär matrix. Extracellulär matrix är den substans som finns mellan cellerna. Den förkalkas när skelettet växer. Ett exempel på ett tillstånd som påverkar celldelningen är akondroplasi. En sjukdomsorsakande variant av genen FGFR3 orsakar en aktivering av en tillväxtreglerande receptor på cellerna, vilket hämmar celldelningen i tillväxtbrosket. Sjukdomsorsakande genvarianter kan också leda till att avvikande eller för lite protein bildas. Exempelvis leder defekt typ 2-kollagen till en avvikande struktur av extracellulär matrix, vilket kan medföra att bindväv, brosk och ben bildas felaktigt. Ett exempel på tillstånd som uppstår när det istället bildas för lite protein är dyskondrosteos. Vid dyskondrosteos minskar vanligen mängden SHOX-protein vilket leder till för tidig stängning av tillväxtbrosket, framför allt i underarmar och underben.

Skelettciliopatier är en grupp skelettdysplasier där cilierna påverkas. Cilierna är cellutskott som fungerar som cellernas antenner och fyller bland annat en viktig funktion för cellernas riktning och placering vid fosterutvecklingen och kroppens tillväxt. Förändringar i flera olika gener som alla kodar för cilieproteiner kan orsaka deformiteter av olika skelettdelar, och också leda till anläggning av extra fingrar och/eller tår (polydaktyli). Skelettciliopatier leder till kortväxthet eftersom cellerna i skelettets tillväxtplattor inte kan dela sig normalt. Oftast påverkas även andra organ eftersom nedsatt cilierörlighet kan leda till missbildningar och/eller störd funktion av inre organ.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en separat översiktstext om ciliopatier, se ciliopatier – en översikt.

Skelettdysplasiernas svårighetsgrad varierar från mycket svår till lindrig. Vissa genförändringar orsakar fullständig avsaknad av nödvändiga proteiner, eller stör proteinernas funktioner till den grad att skelettet eller inre organ anläggs felaktigt eller inte växer. Det kan innebära att tillståndet inte är förenligt med liv. Foster med denna typ av avvikelser dör ibland i fosterlivet, eller föds med så svåra avvikelser att livsviktiga organ som lungor inte fungerar. Exempel på sådana tillstånd är Greenbergs dysplasi, campomel dysplasi och svåra former av kortrevbensdysplasi (engelska short rib thoracic dysplasias).

Det förekommer att förändringar i samma gen hos olika individer leder till varierande symtom i olika svårighetsgrader. Ibland kan personer med vissa skelettdysplasier ha mycket lindriga symtom, exempelvis måttlig kortväxthet och överrörlighet. Det kan förklaras med lindrigare genetiska förändringar och i mycket sällsynta fall med mosaicism. Mosaicism innebär att endast vissa celler i kroppen har en genetisk förändring, medan andra celler har en normal genetisk kod. Den genetiska förändringen vid mosaicism har vanligtvis uppstått hos individen under fosterutvecklingen.

Bakomliggande gener

Hittills (2024) är fler än 550 olika gener kända i vilka sjukdomsorsakande varianter kan leda till genetiska skelettsjukdomar. I vissa av generna har olika typer av sjukdomsorsakande varianter beskrivits, vilka kan orsaka skilda tillstånd.

Ungefär 90 procent av skelettdysplasierna är genetiskt kartlagda. Nya genvarianter som orsakar genetiska skelettsjukdomar identifieras fortlöpande genom forskning.

Nästan alla personer med en skelettdysplasi har en genetisk orsak som leder till den medfödda skelettsjukdomen. Ett fåtal skelettdysplasier kan orsakas av miljöfaktorer. Ett exempel är en form av chondrodysplasia punctata som kan uppstå till följd av svår vitamin K-brist eller svår reumatisk sjukdom hos mamman under graviditeten. Även behandling i samband med stamcellstransplantation hos barn före cirka tre års ålder har i ytterst sällsynta fall kunnat kopplas till skelettavvikelser som liknar spondyloepimetafysär dysplasi.

I sällsynta fall förekommer digenisk sjukdom. Det innebär att det krävs sjukdomsorsakande varianter i två olika gener för att sjukdomen ska uppstå.

För en fullständig förteckning över alla hittills kända skelettdysplasier med associerade gener och nedärvningsmönster, se Nosology of genetic skeletal disorders: 2023 revision.

Ärftlighet

Olika skelettdysplasier har olika nedärvningsmönster. Nedärvningen kan vara autosomalt dominant, autosomalt recessiv, pseudoautosomalt dominant, pseudoautosomalt recessiv, samt X-kromosombunden dominant eller recessiv. Även mer komplexa nedärvningsmönster förekommer. Nedärvningsmönstret är oftast detsamma för samma gen och diagnos, men det finns undantag.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat text med information om olika nedärvningsmönster, se ärftlighetsmönster, en översikt.

Symtom

Gemensamt för alla skelettdysplasier är en betydande påverkan på skelettets utveckling, med felställningar och nedsatt rörlighet som följd. De flesta skelettdysplasier medför kortväxthet, men det finns undantag som leder till en överväxt av skelettet och därmed långväxthet. Rörbenen kan vara böjda och kotorna kan vara deformerade. I många fall påverkas också brosk och leder. Smärta i lederna och ryggen är vanligt och en del personer utvecklar tidigt ledförändringar (artros) och förslitningar (degeneration) av diskarna mellan ryggkotorna.

Hos de flesta barn med skelettdysplasi påverkas den motoriska utvecklingen av skelettavvikelserna. Många tillstånd påverkar muskelutvecklingen och leder till låg muskelspänning (hypotonus). Andra ger inga muskulära avvikelser. Vid vissa tillstånd förekommer överrörlighet i lederna. Höfter och/eller axlar kan också ha en tendens att gå ur led (luxera). Många vuxna med skelettdysplasi utvecklar tidigt artros. Det medför att ledbrosk, ligament och ledhinnor samt muskler och skelett nära lederna successivt skadas.

Vid olika skelettdysplasier kan symtomen vara alltifrån relativt lindriga till mycket påtagliga och i vissa fall livshotande. Symtomen varierar mellan olika personer med samma tillstånd, och kan också variera beroende på ålder. Beroende på tillstånd kan det utöver skelettavvikelserna förekomma symtom från andra organ. Vanliga symtom är andningspåverkan, tandavvikelser, syn- eller hörselnedsättning samt missbildningar av inre organ.

Tillväxt

De flesta skelettdysplasier leder till olika grader av kortväxthet, från extrema avvikelser som vid Kniests syndrom till lindrig kortväxthet som vid dyskondrosteos.

Tillväxten är ofta oproportionerligt påverkad så att vissa skelettdelar växer mer eller mindre än andra. Exempelvis är tillväxten av överarmarna och låren påtagligt påverkad hos personer med akondroplasi. Bålens längd är däremot relativt opåverkad.

Vid skelettdysplasier som påverkar kotornas tillväxt mer än rörbenens tillväxt blir förhållandet det motsatta och ryggen blir kort. Ett exempel är medfödd spondyloepifysär dysplasi. Ett annat exempel på dysplasier som påverkar specifika skelettdelar är kortrevbensdysplasier. Det är en grupp med minst 30 olika tillstånd som leder till att revbenen blir mycket underutvecklade och bröstkorgen liten.

Ryggen och bröstkorgen påverkas vid många skelettdysplasier. Skolios och kyfos är vanligt förekommande. Svår kyfoskolios kan uppkomma vid många tillstånd, till exempel chondrodysplasia punctata.

Tillväxtavvikelserna noteras vanligen under de första levnadsåren. Vid lindriga skelettdysplasier kan det hända att diagnosen inte ställs förrän under puberteten eller den sena puberteten, när det blir tydligt att tillväxtspurten uteblir eller blir mindre än förväntat.

Hjärna och utveckling

Vid de flesta skelettdysplasier är den kognitiva utvecklingen inte påverkad. Den motoriska utvecklingen kan vara försenad på grund av skelettdeformiteter, smärta eller överrörlighet i lederna. Vid ett fåtal skelettdysplasier som Albrights hereditära osteodystrofi, hypokondroplasi och olika skelettciliopatier är det vanligare med koncentrationssvårigheter och inlärningssvårigheter. Vid skelettciliopatier förekommer också olika typer av missbildningar i hjärnan.

Cirkulationen av vätskan (likvor) som finns i och runt hjärnan och ryggmärgen är ibland störd och kan i sällsynta fall leda till en vidgning av hjärnans vätske­fyllda hålrum (ventriklar). Detta kallas hydrocefalus. Vidgningen kan leda till en tryckökning i hjärnan. Hydrocefalus kan uppkomma vid exempelvis akondroplasi.

Personer med kortrevbensdysplasier kan ha vida främre ventriklar och andra anatomiska avvikelser i hjärnan.

Nervsystemet

Andra halskotans tandlika utskott (dens axis) kan vara underutvecklat vid spondyloepifysär dysplasi, diastrofisk dysplasi, metatropisk dysplasi, chondrodysplasia punctata och flera andra skelettdysplasier. Det kan leda till överrörlighet i nacken med risk för förträngning av ryggmärgskanalen som trycker på ryggmärgen, vilket kan medföra en risk för förlamning.

Skador på ryggmärgen kan också uppkomma till följd av svår kyfoskolios, vilket till exempel förekommer vid olika former av chondrodysplasia punctata. Dessa skador leder till olika neurologiska symtom beroende på var skadan har uppstått. Påverkan på övre delen av ryggmärgen kan leda till förlamning av armarna medan trängsel i nedre delen kan leda till påverkan på urinblåsans funktion och/eller förlamning av benen.   

Det perifera nervsystemet omfattar de nerver som förbinder kroppens olika delar med hjärnan och ryggmärgen i det centrala nervsystemet. Vissa skelettdysplasier kan påverka det perifera nervsystemet och ge olika symtom. Personer med TRPV4-relaterade skelettdysplasier och vissa andra tillstånd kan till exempel uppleva domningar och en pirrande känsla i armar och ben. Andra skelettdysplasier som Stuwe-Wiedemanns syndrom kan medföra nedsatt smärtkänslighet.

Det autonoma nervsystemet är den del av nervsystemet som inte styrs viljemässigt. Ett fåtal personer med skelettdysplasier har utöver skelettsymtom även avvikelser i det autonoma nervsystemet (dysautonomi). Detta förekommer till exempel vid Stuwe-Wiedemann syndrom och kan innebära sväljsvårigheter, nedsatt förmåga att svettas eller för mycket svettningar, samt oregelbunden hjärt- och andningsfrekvens.

Andning

Många personer med skelettdysplasier har nedsatt andningsfunktion. Andningssvårigheterna kan ibland bero på ett mjukt eller underutvecklat och trångt brosk i luftstrupen. Detta kan exempelvis förekomma vid diastrofisk dysplasi, FLNA-relaterad frontometafysär dysplasi och MIR140-relaterad spondyloepifysär dysplasi. Vid campomel dysplasi är andningssvårigheterna på grund av mjukt brosk i luftvägarna så svåra att en majoritet av barnen inte överlever nyföddhetsperioden.

En underutvecklad bröstkorg hos foster eller nyfödda barn kan leda till att lungorna har begränsad möjlighet att växa och utvidgas. Vid kortrevbensdysplasier, akondrogenes och thanatophor dysplasi är lungorna så underutvecklade att tillstånden i de flesta fall inte är förenliga med överlevnad. De lindrigaste formerna av skelettciliopati leder till en smal bröstkorg och svårigheter att avlägsna slem från luftrören. Det kan medföra förlängda och svåra förkylningsepisoder samt astmaliknande symtom.

Andningssvårigheter av varierande grad kan också förekomma i alla åldrar till följd av kyfoskolios till exempel vid diastrofisk dysplasi, spondyloepifysär dysplasi och olika former av spondylokostal dysostos.

Hjärta och kärl

De flesta skelettdysplasier medför inga symtom från hjärt-kärlsystemet, men det finns undantag. Exempelvis kan personer med skelettciliopatier ha hjärtmissbildningar. Vid andra tillstånd finns en risk för avvikelser i stora kärl. Typiska exempel är geleofysisk dysplasi och Myhres syndrom, som båda medför en förhöjd risk för förträngning av stora kroppspulsådern eller lungartärerna. En mycket ovanlig skelettdysplasi, LTPB3-relaterad kortväxthet med dentinogenesis imperfecta, medför en påtagligt ökad risk för kärlvidgning (dilatation), kärlskörhet och kärlbristningar.

Öron, näsa och hals

Symtom från öronen samt hörselnedsättning förekommer.

Exempelvis har en del personer med diastrofisk dysplasi en annorlunda form på ytterörat. De föds vanligen med ett normalt öronbrosk, men en akut svullnad och påföljande deformering av öronbrosket kan uppstå spontant under det första levnadsåret.

Vid osteogenesis imperfecta, samtliga former av COL2A1-relaterade skelettdysplasier, chondrodysplasia punctata och många andra skelettdysplasier förekommer hörselnedsättning. Vanligen beror den på att nervsystemet inte leder ljudimpulser vidare från innerörat till hjärnan på grund av skador på innerörat och/eller hörselnerven (sensorineural hörselnedsättning).

Personer med chondrodysplasia punctata, akondroplasi och vissa andra tillstånd kan ha en underutvecklad näsa. Kort hals förekommer vid samtliga skelettdysplasier med platta eller deformerade kotor, till exempel medfödd spondyloepifysär dysplasi, TRPV4-relaterade skelettdysplasier och chondrodysplasia punctata.

Munhåla, käkar och tänder

Även tillväxten av ansiktsskelettet och tänderna kan påverkas vid olika skelettdysplasier. Förändringarna i munnen och tänderna varierar mellan olika skelettdysplasier och deras genetiska orsaker.

Både det primära bettet (mjölktänder) och det sekundära bettet (permanenta tänder) kan vara påverkat med övertaliga tänder, tandanlag som saknas eller mineraliseringsstörningar och andra förändringar. Exempelvis kan barn med akondroplasi ha ett öppet bett, vilket innebär att framtänderna inte möts. Barn med cleidokranial dysplasi har ofta en avvikande utveckling av tänder och käkar med flera övertaliga tänder som antingen fördelas på extra tandrader eller är inklämda mellan tänderna i bettet.

Läpp-, käk- och gomspalt förekommer vid flera skelettdysplasier, till exempel COL2A1-relaterade skelettdysplasier, diastrofisk dysplasi och chondrodysplasia punctata.

Ett annat exempel på skelettdysplasi som påverkar käkarna är gnatodiafysär dysplasi. Tillståndet kan leda till flera olika symtom från käkar och tänder, som infektioner i käkbenet (osteomyelit), nedbrytning av käkbenet (osteonekros), svullnad av tandköttet, tandlossning och nedsatt läkningsförmåga efter ingrepp som omfattar käkar och tänder. Även vid hypofosfatasi är tandlossning ett vanligt symtom.

Avvikande förhållanden i munhålan kan leda till ätsvårigheter och påverka talet och andningen.

Njurar

Njurfunktionen är normal vid de flesta skelettdysplasier med några få undantag. Vid vissa skelettciliopatier utvecklas vätskefyllda blåsor (cystor) på njurarna (polycystiska njurar). Njurbäckenet kan vara utvidgat vid födelsen hos barn med frontometafysär dysplasi, vilket leder till en ökad infektionsrisk. Vid nagel-patella-syndromet kan det förekomma en ökad mängd protein i urinen samt njursvikt.

Diagnostik

Skelettdysplasi kan misstänkas hos personer med olika skelettdeformiteteter utan känd orsak, samt vid kortväxthet, förändrade proportioner av skelettet, gradvis utveckling av sned rygg och krökning av ryggraden (kyfoskolios). Även typiska förändringar som ses vid en röntgenundersökning av skelettet kan leda till misstanke.

Diagnostiken av skelettdysplasier baseras på fyra komponenter: familjehistoria, kroppsundersökning, skelettröntgen och genetisk testning. Ibland behöver dessa kompletteras med annan provtagning, så kallad bekräftande testning. Det kan röra sig om biokemisk testning i blod eller kompletterande analyser av celler från blod eller hudbiopsier.

Vissa skelettdysplasier kan diagnostiseras redan i fosterlivet med hjälp av ultraljud, undersökning med lågdosdatortomografi (lågdos-DT) och genetisk diagnostik.

Diagnosen bekräftas i de flesta fall med DNA‑analys. Ungefär 90 procent av skelettdysplasierna är genetisk kartlagda, och många nya gener har definierats under de senaste åren. En korrekt diagnos är mycket viktig för planering av en individualiserad uppföljning.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om tillståndet och hur det ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma tillstånd.

Vid ärftliga tillstånd där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar skelettdysplasier. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som uppkommer.

Barn med skelettdysplasi behöver i de flesta fall undersökas regelbundet och följas av flera specialister som samarbetar i multidisciplinära team. De olika behandlingsinsatserna behöver samordnas. Det är också viktigt att familjens och barnets behov av psykologiskt och socialt stöd tillgodoses, både när diagnosen ställs och senare.

Läkemedelsbehandling är sällan aktuell vid skelettdysplasier. Ett undantag är osteogenesis imperfecta som sedan flera år tillbaka behandlas med god effekt med läkemedelsgruppen bisfosfonater.

Precisionsläkemedel

För vissa skelettdysplasier kommer det sannolikt att finnas orsaksspecifik behandling inom kort (2024). Det innebär avancerade precisionsläkemedel som kan reglera, reparera eller ersätta en gens produkt, reparera en avvikande signalväg, eller åtgärda en brist på ett ämne (exempelvis enzym). Flera kliniska prövningar pågår världen över och några kommer påbörjas i Sverige inom den närmaste tiden.

För vissa tillstånd, till exempel akondroplasi, finns det redan precisionsläkemedel som har godkänts av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA och/eller den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA. Dessa ingår inte i det svenska högkostnadsskyddet (2024). Läkemedlet asfotas alfa är sedan år 2008 tillgängligt i Sverige för behandling av hypofosfatasi. Burosumab är en monoklonal antikropp som sedan år 2019 har kunnat ges till barn med svåra former av X-kromosombunden hypofosfatemisk rakit.

Ortopedisk behandling

Barn med skelettdysplasi behöver följas upp av barnortoped som avgör den fortsatta behandlingen.

Alla barn med skelettdysplasi bör kontrolleras årligen rörande tillväxt och ryggens utveckling. Detta görs dels genom en klinisk undersökning, dels vid behov genom en röntgenundersökning.

Många felställningar i skelettet behöver opereras. En sammanfogning av kotor genom en operation kan vara nödvändig för att uppnå stabilitet i hals­ryggen. Barn med fort­skridande kyfoskolios i bröstryggen behöver vanligen opereras för att undvika försämrad lung­funktion. Skolios kan ibland behandlas med korsett men kräver vanligen operation. Operationer behövs också vid trängsel i ryggradskanalen (spinal stenos) som ger neurologiska symtom.

Höfterna bör kontrolleras regelbundet vid tillstånd som medför att höften kan gå ur led (luxera).

Smärtbehandling

Smärta vid skelettdysplasier är vanligt och behöver ibland behandlas med smärtstillande läkemedel. Ibland beror smärtan på inflammation i lederna och då kan anti-inflammatoriska läkemedel hjälpa.

Fysioterapi

Regelbunden träning som är skonsam för lederna är viktigt för att undvika smärtsamma rygg- och ledproblem samt för att bevara och utveckla styrka och rörlighet. Miljön hemma, i skolan och på jobbet kan behöva anpassas.

En del barn med skelettdysplasi behöver stöd i sin motoriska utveckling. Nedsatt muskelspänning och motoriska svårigheter kan behöva bedömas och behandlas av en fysioterapeut (sjukgymnast). Motorik, balans och koordination kan förbättras genom olika former av fysisk aktivitet. Barnet kan få möjlighet att träna sina färdigheter i lek och i vardagliga situationer. En fysioterapeut och en arbetsterapeut handleder föräldrar och samarbetar med personal i förskola och skola.

Nervsystemet

Hydrocefalus behandlas vanligen med en shunt. Det är en tunn slang som opereras in för att minska trycket i hjärnan genom att leda vätska från hjärnans hålrum, under huden till bukhålan.

Öron

Regelbundna hörselundersökningar är viktiga under uppväxten. Undersökningarna bör upprepas senare i livet vid misstanke om hörselnedsättning.

Personer med hörselnedsättning kan behöva kontakt med hörselhabiliteringen för att till exempel få hörselhjälpmedel. Vid svårare hörsel­nedsättning behövs ibland kokleaimplantat som stimulerar hörselnerven med hjälp av elektriska impulser.

Andning

Andningsstörningar utreds i samråd med barnlungläkare respektive lungläkare.

Vid påverkad andnings­funktion är det viktigt med regelbunden kontroll av lung­funktionen. Vid behov ges andnings­understöd med till exempel en CPAP-apparat med andningsmask som håller luftvägarna öppna genom att blåsa in luft.

Vissa andningssvårigheter kan lindras genom att halsmandlarna (tonsillerna) och körteln bakom näsan (adenoiden) opereras bort eller minskas. Vid vissa avvikelser kan plastikkirurgiska operationer av ansiktsskelettet lindra andningssvårigheter.

Narkos

Lungfunktionen måste kontrolleras inför en operation. Inför operationer under narkos måste narkosläkaren vara medveten om att tryckskador på ryggmärgen i halsryggraden kan uppstå vid intubation, samt att brosket i luftstrupen hos en individ med skelettdysplasi kan vara mjukare än normalt eller underutvecklat. Dessa avvikelser kan förekomma vid specifika diagnoser och måste alltid beaktas vid narkos.  

En intubation görs för att underlätta andningen under operationen. Den innebär att nacken böjs kraftigt bakåt och ett rör förs in i luftstrupen. En operation bör alltid föregås av en röntgenundersökning av halsryggraden. Vid mjukt brosk i luftstrupen kan sövningsmetoden behöva väljas i samråd mellan narkosläkare och öron-, näs-, och halsspecialist (ÖNH-specialist).

Munhåla, käkar och tänder

Vid bettavvikelser kan det bli nödvändigt med tandreglering (ortodontisk behandling) eller olika operationer. Avvikelser i tand- och bettutvecklingen utreds, bedöms och behandlas av specialisttandvården. Behandlingen anpassas efter barnets ålder och tandmognad.

Barn med läpp-, käk- och gomspalt (LKG) opereras tidigt och utreds och behandlas av särskilda team som följer upp och behandlar barn och ungdomar med läpp-, käk- och gomspalt (LKG-team och kraniofaciala team). Föräldrar till barn som har svårt att suga och äta kan behöva kontakt med en dietist och en logoped för att få i gång bra matningsrutiner.

Habilitering

Habilitering är en tvärprofessionell specialistenhet för personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. Insatserna ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Syftet med insatserna är att personer med funktions­ned­sättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

Habilitering omfattar utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar får genom habiliteringen information om det samhällsstöd som finns att få och om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i.

Barn med rörelsenedsättning behöver stöd att träna upp, utveckla och sedan behålla sin rörelseförmåga. Olika hjälpmedel och anpassningar kan underlätta vardagslivet.

Familjen bör erbjudas psykologiskt stöd när diagnosen ställs och även senare. Barnen och ungdomarna själva bör också vid behov erbjudas fortlöpande stöd av psykolog utifrån ålder och mognad.

Kontakt med andra familjer i liknande situation kan vara värdefullt.

Vuxna

Vuxna med skelettdysplasier behöver fortsatt uppföljning av specialister inom vuxensjukvården.

Olika anpassningar av bostaden och arbetsmiljön kan göras och för en del kan det bli aktuellt med en specialanpassad bil eller annat transportmedel. Uppföljningen individualiseras utifrån symtom, funktionsnedsättningar och typ av skelettdysplasi.

Vuxna med skelettdysplasi saknar ofta genetisk diagnos och bör erbjudas hjälp att få en sådan. En exakt diagnos har stor betydelse då de olika tillstånden medför unika åldersrelaterade risker. För vissa skelettdysplasier som har varit kända längre, som akondroplasi, hypofosfatasi och pseudohypoparatyroidism Ia, finns det information om sjukdomens förlopp och möjliga komplikationer. I många andra fall är kunskapen om långtidsprognosen och möjliga åldersrelaterade komplikationer (naturalförloppet) begränsad och studier av dessa pågår inom ramen för olika forskningsprojekt.

Graviditet och förlossning

Gravida kvinnor med skelettdysplasi kan behöva kontakt med specialistmödravården för uppföljning och planering av förlossningen. Specialistmödravården bedömer om förlossningen bör ske på naturlig väg eller via kejsarsnitt.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former, till exempel hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Personlig assistans kan ibland beviljas till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten att delta i aktiviteter även när funktionsnedsättningen är omfattande.

Hos Arbetsförmedlingen kan personer med funktionsnedsättning beviljas till exempel lönebidrag eller stöd för att söka eller anpassa ett arbete.

Försäkringskassan kan bevilja till exempel omvårdnadsbidrag, aktivitetsersättning eller sjukersättning, merkostnadsersättning, bilstöd eller personlig assistans.

Forskning

I Sverige pågår ett flertal forskningsprojekt om skelettdysplasier och deras ärftlighet, genetik och diagnostik vid universitetssjukhusen.

Det finns fortfarande sällsynta skelettdysplasier vars orsak är inte känd. Personer med dessa tillstånd kan i vissa fall delta i forskningsprojekt som med utvidgade genetiska metoder försöker identifiera den genetiska orsaken. Regionala skelettdysplasiteam eller Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) kan hänvisa till lämpliga projekt.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: skeletal dysplasia.
• Databasen EU Clinical Trials Register drivs av EU:s läkemedelsmyndighet EMA som samlar information om europeiska kliniska studier, se clinicaltrialsregister.eu, sökord: skeletal dysplasia; genetic skeletal disorder.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: skeletal dysplasia; genetic skeletal disorder.

Resurser

Diagnostik sker vid universitetssjukhusens barnkliniker i samråd med avdelningarna för klinisk genetik.

Skelettdysplasier ingår i nätverket ERN BOND för sällsynta skelett­sjukdomar, ernbond.eu.

Tandvård

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om skelettdysplasier:

Stockholm

Linköping

Skåne

Göteborg

Uppsala

Umeå

Intresseorganisationer

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: skeletal dysplasia.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Föreningen för kortväxta (FKV) anordnar temadagar för kortväxta, se fkv.se.

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) anordnar läger och andra arrangemang för kortväxta barn och deras anhöriga, rbu.se.

Ytterligare information

Kvalitetsregister

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: skeletal dysplasia; skeletal disorder
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: skeletal dysplasia
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: skeletal dysplasia.

Litteratur

Botto LD, Meeths M, Campos-Xavier B, Bergamaschi R, Mazzanti L, Scarano E et al. Chondrodysplasia and growth failure in children after early hematopoietic stem cell transplantation for non-oncologic disorders. Am J Med Genet A 2021; 185: 517–527. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.62021

Costantini A, Guasto A, Cormier-Daire V. TGF-β and BMP signaling pathways in skeletal dysplasia with short and tall stature. Annu Rev Genomics Hum Genet 2023; 24: 225–253. https://doi.org/10.1146/annurev-genom-120922-094107

Handa A, Grigelioniene G, Nishimura G. Skeletal dysplasia families: A stepwise approach to diagnosis. Radiographics 2023; 43: e220067. https://doi.org/10.1148/rg.220067

Handa A, Voss U, Hammarsjö A, Grigelioniene G, Nishimura G. Skeletal ciliopathies: a pattern recognition approach. Jpn J Radiol 2020; 38: 193–206. https://doi.org/10.1007/s11604-020-00920-w

Murton MC, Drane ELA, Goff-Leggett DM, Shediac R, O'Hara J, Irving M et al. Burden and treatment of achondroplasia: A systematic literature review. Adv Ther 2023; 40: 3639–3680. https://doi.org/10.1007/s12325-023-02549-3

Nishimura G, Handa A, Miyazaki O, Tsujioka Y, Murotsuki J, Sawai H et al. Prenatal diagnosis of bone dysplasias. Br J Radiol 2023; 96: 20221025. https://doi.org/10.1259/bjr.20221025

Sabir A, Irving M. Clinical trials in skeletal dysplasia: a paradigm for treating rare diseases. Br Med Bull 2021; 139: 16–35. https://doi.org/10.1093/bmb/ldab017

Savarirayan R, Rossiter JP, Hoover-Fong JE, Irving M, Bompadre V, Goldberg MJ et al. Skeletal dysplasia management consortium. Best practice guidelines regarding prenatal evaluation and delivery of patients with skeletal dysplasia. Am J Obstet Gynecol 2018; 219: 545–562. https://doi.org/10.1016/j.ajog.2018.07.017

Snyder EJ, Moldenhauer JS, Victoria T. Prenatal diagnosis of skeletal dysplasias: What can CT do for you? Fetal Diagn Ther 2023; 50: 61–69. https://doi.org/10.1159/000528692

Unger S, Ferreira CR, Mortier GR, Ali H, Bertola DR, Calder A et al. Nosology of genetic skeletal disorders: 2023 revision. Am J Med Genet A 2023: 191; 1164–1209. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.63132

White KK, Bompadre V, Goldberg MJ, Bober MB, Cho TJ, Hoover-Fong JE et al. Skeletal Dysplasia Management Consortium. Best practices in peri-operative management of patients with skeletal dysplasias. Am J Med Genet A 2017; 173: 2584–2595. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.38357

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit textunderlaget är docent Giedre Grigelioniene, överläkare vid Klinisk genetik och genomik, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna.