Olliers sjukdom

Sjukdom/tillstånd

Olliers sjukdom är en medfödd skelettsjukdom som kännetecknas av godartade broskbildningar (benigna enkondrom) i skelettet. Dessa får till följd att längdtillväxten kan rubbas och skelettet blir asymmetriskt, skört och deformerat.

Sjukdomen ingår i sjukdomsgruppen skelettdysplasier och undergruppen enkondromatoser (från grekiskans chondro, brosk). Gemensamt för skelettdysplasierna är avvikelser i skelettets utveckling. Enkondromatoserna har alla sitt ursprung i broskvävnad, men skiljer sig sinsemellan genom att enkondromen uppstår på olika ställen i kroppen och medför varierande symtom.

Personer med Olliers sjukdom får vanligtvis enkondrom i skelettet i armarna, benen, händerna och fötterna. Ibland uppstår de även i bäckenbenen, kotorna, revbenen och skuldrorna. I mycket ovanliga fall kan de uppstå i skallbenen. Enkondromen kan vara ensidiga, eller finnas på båda sidor av kroppen och är då alltid asymmetriska. Till sjukdomen hör en viss ökad risk att utveckla en viss typ av elakartade tumörer (maligna kondrosarkom).

Symtomen visar sig oftast mellan två och tio års ålder i form av smärta, svullnader och olika typer av felställningar eller benlängdsskillnad. Spontana benbrott (patologiska frakturer) förekommer. Vissa personer med Olliers sjukdom får inga komplikationer, medan andra har mer påtagliga symtom.

Personer med sjukdomen behöver regelbunden kontakt med en ortoped. Ortopedkirurgiska operationer görs för att till exempel behandla frakturer och felställningar samt ta bort stora enkondrom som stör tillväxten. Habiliterande eller rehabiliterande insatser kan behövas.

Sjukdomen har fått sitt namn efter den franska kirurgen Leopold Louis Xavier Edouard Ollier, som beskrev den första gången 1898.

Olliers sjukdom tillhör samma sjukdomsspektrum som Maffuccis syndrom och D-2-hydroxiglutarisk aciduri. Bland dessa är Olliers sjukdom det lindrigaste tillståndet, Maffuccis syndrom svårare, och D-2-hydroxiglutarisk aciduri svårast. Utöver skelettförändringar innebär Mafuccis att ett flertal hemangiom (godartade tumörer som består av blodkärl) utvecklas i huden. Dessa uppkommer oftast på händerna, men kan även finnas i tungan och hjärnhinnorna. Symtomen vid D-2-hydroxiglutarisk aciduri varierar men innefattar ofta låg muskel­spänning, påverkad kognitiv utveckling och ett stort huvudomfång.

Förekomst

Det finns inga säkra uppgifter om hur vanlig Olliers sjukdom är. Uppskattningsvis förekommer den hos 1 person per 100 000 invånare, vilket skulle betyda att den finns hos ungefär 100 personer med tillståndet i Sverige.

Orsak

Olliers sjukdom definieras av förekomst av tre eller fler enkondrom i skelettet. Om det utöver enkondrom finns flera hemangiom (godartade tumörer som består av blodkärl) i hud och slemhinnor klassificeras tillståndet istället som Maffuccis syndrom.

Hos mer än 80 procent av personer med Olliers sjukdom kan en sjukdomsorsakande variant (mutation) påvisas i någon av generna IDH1 (vanligast) eller IDH2 i cellerna i enkondromen. Den sjukdoms­orsakande genvarianten har uppkommit i en enstaka cell efter befruktningen, som när den delat sig gett upphov till nya celler med genvarianten (mosaicism, se under rubriken Ärftlighet). Dessa celler har i sin tur förflyttat sig i kroppen under foster­stadiet och hamnat i skelettet och där de sedan har en ökad benägenhet att bilda enkondrom.

Hos enstaka personer med Olliers sjukdom har en förändring i genen PTH1R påvisats. Genen är en mall för (kodar för) tillverkningen av para­tyroidea­hormon­receptor 1 (PTH1R). Receptorn har bland annat en kalcium­reglerande funktion med betydelse för elektrolyt­balansen i kroppen. Det är dock oklart om denna genvariant tydligt kan kopplas till Olliers sjukdom, eftersom den endast hittats hos ett fåtal personer med sjukdomen.

Ärftlighet

Det finns idag (2023) inget som tyder på att sjukdomen är ärftlig, eftersom den genetiska avvikelsen uppkommer i en enstaka cell efter befruktningen (somatisk mosaicism). Det innebär att endast cellerna eller cellgrupperna i själva enkondromen bär på den genetiska förändringen. Förändringen kan inte påvisas i resten av kroppen. Det finns inte heller några familjer beskrivna där Olliers sjukdom ärvs från generation till generation.

Symtom

Olliers sjukdom kännetecknas av godartade broskbildningar (benigna enkondrom) i skelettet.

Enkondromen kan variera i antal och storlek. De uppkommer främst i de långa rörbenen i överarmarna, låren, händerna och fötterna. I mer ovanliga fall uppkommer enkondromen i bäckenbenen, revbenen och skuldrorna. De kan även uppkomma i skallbenen, om än ytterst sällan. Förändringarna kan finnas i antingen båda kroppshalvorna, endast den ena kroppshalvan, eller vara isolerade till ett ben. Vanligtvis finns enkondromen på flera ställen i kroppen. Vissa personer med Olliers sjukdom får inga komplikationer, medan andra har mer påtagliga symtom.

Symtomen visar sig vanligtvis när barnet är mellan två och tio år. Sjukdomen kan också visa sig senare.

Barn med Olliers sjukdom får symtom i form av svullnader och olika fel­ställningar i skelettet. Allteftersom barnet växer ökar enkondromen i storlek och gör att felställningarna tilltar. Fel­ställningarna gör att rörligheten i lederna med tiden blir nedsatt. Ibland uppstår en asymmetri mellan kropps­halvorna på grund av sido­skillnader i skelettets tillväxt, till exempel en benlängds­skillnad. Förändringarna i skelettet kan medföra värk.

Smärta kan ensamt vara ett tecken på sjukdomen. Det är ibland det första symtomet som föräldrarna uppmärksammar, och som gör att de söker kontakt med sjukvården.

Skelettet försvagas när broskförändringen inne i benmärgen växer och trycker på den yttre skelettvävnaden. Det leder till att skelettet ändrar form. Benbrott (frakturer) uppstår lätt och ibland uppmärksammas sjukdomen först i samband med att en röntgenundersökning görs vid en fraktur.

Det finns en risk att enkondrom utvecklas till elakartade tumörer i brosket (maligna kondrosarkom). Vanligen utvecklas maligna kondrosarkom i armar och ben närmast bålen, som i överarmar och lårben, men mer sällan i händer och fötter. Det är okänt hur stor risken är, men med största sannolikhet ökar risken med antalet enkondrom. Uppgifterna varierar, men allt från 5 till 50 procent av alla med sjukdomen utvecklar kondrosarkom. Vid elakartad tumörutveckling är det huvudsakliga symtomet smärta. Personer med kondrosarkom har vanligtvis en sämre prognos och livslängden kan vara påverkad.

Det finns också rapporter om en ökad förekomst av tumörer i vävnaden mellan nervcellerna i hjärnan eller ryggmärgen (gliom) vid Olliers sjukdom. Symtomen vid gliom kan vara till exempel epilepsi, förlamning i någon kroppsdel eller påverkan på syn, hörsel eller tal. Gliom förekommer i olika svårighetsgrad, vilket också påverkar prognosen vid sjukdomen. Det är dock ovanligt att gliom utvecklas till aggressiva hjärntumörer (glioblastom).

Flickor med Olliers sjukdom kan ha en ökad risk att utveckla godartade mjukdelstumörer (mesenkymala tumörer) i ägg­stockarna. Dessa kan ge plötsliga och svåra buksmärtor trots att de är godartade.

Prognosen vid Olliers sjukdom är svår att förutsäga, eftersom sjukdomsutvecklingen och svårighetsgraden varierar mellan personer med sjukdomen.

Diagnostik

Olliers sjukdom kan misstänkas hos barn med asymmetriska felställningar i skelettets olika delar, spontana benbrott samt värk och svullnader i skelett och leder.

Diagnosen ställs ofta genom en vanlig röntgen­undersökning av skelettet. Den visar då ett tunt och svagt skelett med cystliknande förändringar inom de områden där enkondromen finns. Ibland kompletteras röntgen­undersökningen med till exempel en magnet­kamera­undersökning (MR) eller datortomografi (CT).

Datortomografi görs vanligtvis inför en operation när enkondrom tas bort. I samband med ingreppet tas vävnadsprov för en mikroskopisk undersökning och eventuell DNA-analys för att påvisa sjukdomsorsakande varianter i generna IDH1- och IDH2.

Differentialdiagnoser

Det finns många andra sjukdomar med en liknande störning i skelett­utvecklingen: fibrös dysplasi, spondylo­enkondromatos, dysspondylo­enkondromatos, hemiamelisk epifysär dysplasi (Trevors sjukdom), genokondromatos och Jaffe-Campanaccis syndrom. De flesta av dessa diagnoser leder till specifika skelett­förändringar. En erfaren röntgenläkare (radiolog) kan skilja dem åt, men i svårare fall krävs DNA-analys av enkondromvävnad för att särskilja dem (differentialdiagnostik).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar Olliers sjukdom. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till. Habiliterande och rehabiliterande insatser ges vid behov.

Barn och vuxna med Olliers sjukdom behöver regelbundet följas upp av en ortoped. Under uppväxten bör årliga kontroller göras av en barnortoped som bedömer lämplig behandling. Uppföljningen utformas därefter individuellt utifrån bland annat personens ålder, var enkondromen finns, hur många de är och hur sjukdomen utvecklas.

Kontrollerna av barn och ungdomar med sjukdomen bör innefatta läkarundersökning och magnetkameraundersökning (MR) av kända förändringar i bäcken, lårben, överarmsben och skulderblad samt av större förändringar i skelettet. Vid lindrigare sjukdom är det tillräckligt med undersökningar vartannat till vart tredje år. Uppföljningen bör vara livslång med tanke på risken att utveckla elakartade tumörer. Tillkommer smärta som nytt symtom är det viktigt att snarast möjligt göra en läkarundersökning och magnetkameraundersökning.

Ortopedkirurgiska operationer görs för att förhindra och förbättra felställningar i skelettet samt utjämna benlängdsskillnader. Det är viktigt att operationerna utförs vid bästa möjliga tidpunkt med hänsyn till både barnets tillväxt och utveckling.

Frakturer behandlas på vanligt sätt. Märgspikning görs ibland för att förhindra felställningar och för att förebygga att nya frakturer uppträder på samma ställe. Det innebär att brottställen får stöd av en märgspik. Det är en ortopedisk spik i metall som sätts inuti benets hålrum, märghålan, för att hålla benet rakt under hopläkningen.

Felställningar i händerna bedöms av en handkirurg som tar ställning till behandling.

Stora enkondrom tas ofta bort, vilket görs av ortopedkirurger med specialkompetens. På grund av risken att utveckla elakartade tumörer (kondrosarkom) är det viktigt att följa upp förändringarna. Kontrollerna fortsätter även i vuxen ålder.

Gliom bedöms och behandlas av en neurolog och neurokirurg. Mjukdelstumörer i äggstockarna utreds och behandlas av en gynekolog.

Habiliterande och rehabiliterande insatser finns att få för de barn och ungdomar som behöver det. Insatserna görs med stöd av ett tvärprofessionellt team som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området.

Föräldrarna bör erbjudas psykologiskt stöd när diagnosen ställs och även senare. Barnen och ungdomarna själva bör också erbjudas fortlöpande stöd utifrån ålder och mognad.

I vuxen ålder behövs fortsatt uppföljning av en ortoped. Vid behov ges rehabiliterande insatser inom primärvården. Olika anpassningar av bostaden och arbetsmiljön kan behövas och för en del kan det bli aktuellt med en specialanpassad bil. Det är också viktigt att fortsatt tillgodose behovet av psykologiskt och socialt stöd.

Vid funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga kan man vända sig till Arbetsförmedlingen för vägledning. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att man ska kunna söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

I dagsläget (2023) pågår ingen specifik forskning om Olliers sjukdom i Sverige, men det finns ett flertal forskningsprojekt rörande skelettsjukdomar och deras ärftlighet, genetik och diagnostik vid universitetssjukhusen.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: Ollier disease.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: Ollier disease.

Resurser

Barn och unga vuxna med skelettdysplasier bör följas av ett interdisciplinärt skelettdysplasiteam. som består av specialister inom barnortopedi, skelettradiologi, barnmedicin, fysioterapi, klinisk genetik, andningsfysiologi, neurokirurgi och neuroradiologi.

Olliers sjukdom ingår i nätverket ERN BOND för sällsynta skelettsjukdomar, se ernbond.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Olliers sjukdom:

Stockholm

Linköping, Jönköping

Lund

Göteborg

Intresseorganisationer

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: Ollier disease.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: Ollier disease
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: Ollier diseaset.

Litteratur

Amary MF, Damato S, Halai D, Eskandarpour M, Berisha F, Bonar F et al. Ollier disease and Maffucci syndrome are caused by somatic mosaic mutations of IDH1 and IDH2. Nat Genet 2011; 43: 1262–1265. https://doi.org/10.1038/ng.994

Corvino S, Mariniello G, Corazelli G, Franca RA, Del Basso De Caro M, Della Monica R et al. Brain gliomas and Ollier disease: Molecular findings as predictive risk factors? Cancers (Basel) 2022; 14: 3464. https://doi.org/10.3390/cancers14143464

D’Angelo L, Massimi L, Narducci A, Di Rocco C. Ollier disease. Childs Nerv Syst 2009; 25: 647–653. https://doi.org/10.1007/s00381-009-0873-z

Herget GW, Strohm P, Rottenburger C, Kontny U, Krauss T, Bohm J et al. Insights into enchondroma, enchondromatosis and the risk of secondary chondrosarcoma. Review of the literature with an emphasis on the clinical behavior, radiology, malignant transformation and the follow up. Neoplasma 2014; 61: 365–378. https://doi.org/10.4149/neo_2014_046

Kumar A, Jain VK, Bharadwaj M, Arya RK. Ollier disease: pathogenesis, diagnosis, and management. Orthopedics 2015; 38: e497–506. https://doi.org/10.3928/01477447-20150603-58

Ollier LXEL. De la dyschondroplasie. Bulletin de la Société de Chirurgie de Lyon, 1899-1900; 3: 22–27.

Ollier LXEL. Dyschondroplasie. Lyon médical 1898; 88: 484–492.

Ollier LXEL. Exostoses multiples. Mémoires et comptes rendus de la Société des sciences médicales de Lyon, 1890; 29, 2–12.

Pansuriya TC, van Eijk R, d'Adamo P, van Ruler MAJH, Kuijjer ML, Oosting J et al. Somatic mosaic IDH1 and IDH2 mutations are associated with enchondroma and spindle cell hemangioma in Ollier disease and Maffucci syndrome. Nat Genet 2011; 43: 1256–1261. https://doi.org/10.1038/ng.1004

Pansuriya TC, Kroon HM, Bovée JVMG. Enchondromatosis: Insight on the different subtypes. Int J Clin Exp Pathol 2010; 3: 557–569.

Sabeti S, Yousefi F, Pourabdollah Toutkaboni M. Enchondroma of the skull base in a case of Ollier's syndrome. Iran J Pathol 2015; 3: 237–242.

Schwartz HS, Zimmerman NB, Simon MA, Wroble RR, Millar EA, Bonfiglio M. The malignant potential of enchondromatosis. J Bone Joint Surg Am 1987; 69: 269–274.

Sharif B, Lindsay D, Saifuddin A. Update on the imaging features of the enchondromatosis syndromes. Skeletal Radiol 2022; 51:747–762. https://doi.org/10.1007/s00256-021-03870-0

Silve C, Jüppner H. Ollier disease. Orphanet J Rare Dis 2006; 1: 37. https://doi.org/10.1186/1750-1172-1-37

Tamimi HK, Bolen JW. Enchondromatosis (Ollier’s disease) and ovarian juvenile granulosa cell tumor. Cancer 1984; 53: 1605–1608

Verdegaal SHM, Bovée JVMG, Pansuriya TC, Grimer RJ, Ozger H, Jutte PC et al. Incidence, predictive factors, and prognosis of chondrosarcoma in patients with Ollier disease and Maffucci syndrome: an international multicenter study of 161 patients. Oncologist 2011; 16: 1771–1779. https://doi.org/10.1634/theoncologist.2011-0200

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit textunderlaget är överläkare Ioannis Ioannidis, Centralsjukhuset i Karlstad. Vid framtagningen av materialet har även docent Bertil Romanus och docent Ragnar Jerre vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg medverkat.

Texten har reviderats av docent Giedre Grigelioniene, överläkare vid Klinisk genetik och genomik, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna.