Okulofaryngeal muskeldystrofi

Sjukdom/tillstånd

Okulofaryngeal muskeldystrofi (OPMD) är en neuromuskulär sjukdom som framför allt påverkar musklerna i ögonlocken och svalget. Namnet okulofaryngeal muskeldystrofi kommer från de latinska termerna för öga (oculus) och svalg (pharynx). Muskeldystrofi innebär att musklerna försvagas och förtvinar. Sjukdomen kallas även OPMD, en förkortning av engelskans oculopharyngeal muscular dystrophy.

Sjukdomen finns i två former. OPMD1 är vanligast, medan OPMD2 hittills (2024) endast har beskrivits hos ett fåtal personer världen över.

Symtomen vid OPMD1 visar sig endast hos vuxna, oftast mellan 40 och 60 års ålder. Vid OPMD2 uppkommer symtomen före 20 års ålder.

Vanligen är det första symtomet att muskulaturen i de övre ögonlocken försvagas. Ögonlocken börjar då hänga ner och täcka ögat (ptos). Även musklerna i svalget blir svaga, vilket gör det svårt att svälja (dysfagi). Sjukdomen är fortskridande och med tiden utvecklas även muskelsvaghet i höfter och skuldror. Ansiktsmuskler och nackmuskler kan också försvagas. Många upplever muskelsmärta och trötthet. Hos enstaka personer kan även kognitiva funktioner påverkas. Symtomen varierar i hög grad mellan olika personer med sjukdomen. Personer med OPMD2 får svårare symtom.

Behandlingen inriktas på att lindra symtomen. Musklerna i ögonlocken kan opereras. Stora svårigheter att svälja kan i vissa fall behandlas med en operation av svalgets ringmuskel. Ibland behövs en sond som kan anläggas genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Fysioterapi är en viktig del av behandlingen. Vardagsmotion är viktigt för att upprätthålla en god allmän hälsa, och riktad träning kan bidra till att muskelstyrkan bibehålls i höfter och skuldror.

Tillståndet beskrevs första gången i en fransk-kanadensisk familj år 1915 av den amerikanska neurologen EW Taylor, men det var först år 1962 som sjukdomen fick sitt namn. Den genetiska orsaken till sjukdomen kartlades år 1998 av en forskargrupp från Kanada.

Flera andra tillstånd kan ge symtom som liknar dem vid OPMD, till exempel myastenia gravis, mitokondriella myopatier, inklusionskroppsmyosit samt vissa myopatier med sen debut, som dystrofia myotonika 1 (DM1). I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om dystrofia myotonika 1 och inklusionskroppsmyosit:

• Dystrofia myotonika typ 1
• Inklusionskroppsmyosit.

Förekomst

I Europa förekommer okulofaryngeal muskeldystrofi hos 1 per 100 000–200 000 invånare. Det skulle innebära att det finns ungefär 50–100 personer med anlag för sjukdomen i Sverige.

OPMD är vanligare i vissa befolkningsgrupper, till exempel bland askenasiska judar (1 per 600 invånare) och fransk-kanadensare (1 per 1 000 invånare).

Formen OPMD1 är vanligast. OPMD2 har hittills (2024) endast beskrivits hos ett fåtal personer världen över.

Eftersom OPMD är sällsynt, ofta har en sen debutålder och symtomen överlappar med andra tillstånd kan det finnas personer med sjukdomen som ännu inte har fått diagnosen fastställd.

Orsak

Den vanligaste formen av okulofaryngeal muskeldystrofi, OPMD1, uppstår till följd av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen PABPN1 på kromosom 14 (14q11.2). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet polyadenylat-bindande protein 1 (PABPN1). PABPN1-proteinet är viktigt för bildningen av mRNA (messenger RNA, budbärar-RNA) genom en process som kallas för polyadenylering. Det underlättar också transport av mRNA ut från cellkärnan.

Den mer sällsynta formen OPMD2 uppstår till följd av en sjukdomsorsakande variant i genen HNRNPA2B1 på kromosom 7 (7p15.2). Genen kodar för proteinet hnRNPA2/B1som är ett RNA-bindande protein. Det fyller en viktig funktion för bearbetning och transport av mRNA.

När ett protein tillverkas med en gen som mall översätts (transkriberas) först genen till en RNA-molekyl (ribonukleinsyra), då en kopia av genen skapas. Kopian kallas mRNA (messenger RNA, budbärar-RNA). mRNA fyller en viktig funktion i cellens tillverkning av olika proteiner då det bär information om proteinets uppbyggnad. DNA finns i cellkärnan och består av två strängar som är lindade runt varandra, uppbyggda av fyra olika kvävebaser: adenin (A), guanin (G), cytosin (C) och tymin (T). Den genetiska informationen utgörs av kvävebasernas ordningsföljd (sekvens) och går att avläsa som en kod. En viss sekvens av baser bildar en byggbeskrivning för tillverkningen av ett specifikt protein. Denna unika beskrivning kallas för en gen.

Okulofaryngeal muskeldystrofi typ 1

En specifik DNA-sekvens (GCN) i den kodande delen av genen PABPN1 upprepas normalt 10 gånger. Bokstaven N i sekvensen GCN representerar vilken som helst av de fyra kvävebaserna. Samtliga fyra har beskrivits vid OPMD1 men sekvensen GCG är vanligast. Vid OPMD1 är antalet kopior av DNA-sekvensen ökat (expanderat). Personer med OPMD1 har mellan 11 och 18 kopior. Ett högt antal kopior medför att symtomen kommer tidigt och blir svårare. Det gäller även personer som har två expanderade DNA-sekvenser, en på vardera kromosom 14.

Hos enstaka personer med OPMD1 orsakas sjukdomen av en mindre förändring, så kallad punktmutation. En kvävebas i DNA-sekvensen har då bytts ut mot en annan. Personer med punktmutationer utvecklar symtom senare i livet och förloppet är långsamt fortskridande.

Genförändringen vid OPMD1 leder till produktion av ett felaktigt PABPN1-protein. Det felaktiga proteinet förlorar helt sin funktion och ansamlas i muskelcellerna. Ansamlingarna av det felaktiga proteinet får giftiga (toxiska) egenskaper och orsakar celldöd, vilket leder till muskelsvaghet.

Proteinet PABPN1 tillverkas normalt i samtliga organ i kroppen, men i låga nivåer i musklerna. I ögonlocksmusklerna och svalgmusklerna är nivåerna som lägst. Dessa muskelgrupper åldras tidigt, och i samband med åldrandet sker en minskning av PABPN1. Vid OPMD åldras dessa muskelgrupper ännu tidigare och snabbare till följd av onormalt låga nivåer av proteinet. Så småningom påverkas även andra muskler som höft- och skuldermuskulaturen.

Okulofaryngeal muskeldystrofi typ 2

OPMD2 orsakas av en frameshift-mutation i genen HNRNPA2B1, vilket innebär att en eller flera kvävebaser läggs till eller tas bort i genens DNA-sekvens. Det leder till att ett felaktigt protein tillverkas. Det felaktiga proteinet ansamlas sedan i substansen mellan cellmembranet och cellkärnan (cytoplasman) och får en ny toxisk funktion som leder till celldöd.

Ärftlighet

Båda formerna av okulofaryngeal muskeldystrofi nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomalt dominant nedärvning.

Barn kan i sällsynta fall ärva anlaget för OPMD1 från båda föräldrarna och därmed ha två sjukdomsorsakande genvarianter. Detta har främst skett i befolkningsgrupper där OPMD är vanligare. Vid många ärftliga sjukdomar och syndrom som nedärvs autosomalt dominant blir symtomen vid två sjukdomsorsakande genvarianter så svåra att ett barn inte överlever fosterstadiet. Vid OPMD1 leder det i stället till en svårare sjukdom som ger symtom tidigare. Sjukdomens svårighetsgrad är också kopplad till antalet kopior av DNA-sekvensen i de nedärvda expansionerna.

Om båda föräldrarna har en expansion är sannolikheten 25 procent att barnet får två expansioner och en svårare sjukdom. Sannolikheten att ärva en expansion är 50 procent, och sannolikheten att inte ärva någon expansion är 25 procent.

Om en av föräldrarna har två expansioner och den andra har en normal gen får alla barn en expansion och därmed sjukdomen.

Om en av föräldrarna har två expansioner och den andra har en expansion är sannolikheten 50 procent att barnet får två expansioner, och 50 procent att barnet får expansionen i enkel uppsättning.

Nyuppkommen sjukdomsorsakande genvariant (nymutation)

OPMD kan också uppstå till följd av en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant av en gen (nymutation). Detta är ytterst sällsynt vid OPMD1 men vanligare vid OPMD2. Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig, och kan därmed föras vidare till nästa generation med autosomalt dominant ärftlighetsgång.

Symtom

Kännetecknande symtom för okulofaryngeal muskeldystrofi är muskelsvaghet som börjar i de övre ögonlocken och svalget och ger hängande ögonlock (ptos) och sväljsvårigheter (dysfagi). Med tiden utvecklas även svaghet i muskler i höfter och skuldror.

Hjärtat och de glatta musklerna i inre organ som tarmar, luftrör och urinblåsa påverkas inte vid OPMD.

Okulofaryngeal muskeldystrofi typ 1

De flesta med OPMD har den vanligaste formen, OPMD1, och insjuknar mellan 40 och 60 års ålder.

Ögon

Vid OPMD1 fortskrider svagheten i ögonlocken långsamt. Till en början är den vanligen asymmetrisk, vilket innebär att det ena ögonlocket påverkas mer än det andra. När muskulaturen försvagas börjar ögonlocket hänga och täcka ögat.

Senare i sjukdomsförloppet kan de yttre ögonmusklerna som behövs för ögats rörelser påverkas (extern oftalmoplegi). Det kan orsaka dubbelseende.

Svalg och mun

Sväljsvårigheterna utvecklas långsamt vid OPMD1. Personer med sväljsvårigheter undviker ofta födoämnen med torr konsistens, behöver längre tid för måltiderna och sätter lätt i halsen. De har en högre risk för viktnedgång och undernäring. Sväljsvårigheter kan också medföra att födan sväljs fel och hamnar i luftstrupen i stället för i matstrupen (aspiration). Det kan leda till upprepade lunginflammationer.

Hos en del personer med sjukdomen försvagas även tuggmuskler och ansiktsmuskler. Det kan ge tuggsvårigheter och talstörningar (dysartri).

Övrig muskulatur

Vid OPMD1 påverkas vanligen musklerna i höfterna senare, men höftpåverkan kan hos vissa personer förekomma tidigt i förloppet. Vanliga symtom är svårigheter att resa sig upp och att gå. Muskelsvagheten kan även omfatta skuldrorna. Det medför svårigheter att till exempel klä på sig och lyfta föremål. Senare försvagas muskler i händer, fötter och nacke. Muskelsvagheten kan leda till muskelförtvining (atrofi). Personer med svåra former av sjukdomen kan med tiden behöva rullstol för att förflytta sig.

Hälften av alla med OPMD1 upplever svår muskelsmärta och trötthet.

Övriga symtom

Hos enstaka personer kan sjukdomen leda till en kognitiv nedsättning, vilket påverkar exekutiva funktioner som att planera, ta initiativ och genomföra aktiviteter. Även arbetsminne, impulskontroll och koncentrationsförmåga kan påverkas. Andra sällsynta symtom är depression och psykos.

OPMD1 kan påverka andningen, men allvarliga symtom som andningssvikt är sällsynt.

Hos enstaka personer utvecklas en lindrig känselstörning i fötterna till följd av skador på nervtrådar i det perifera nervsystemet. Det perifera nervsystemet omfattar de nerver som förbinder kroppens olika delar med hjärnan och ryggmärgen.

Okulofaryngeal muskeldystrofi 2

Ett fåtal personer har formen OPMD2. Symtomen vid OPMD2 liknar dem vid OPMD1, men är svårare och visar sig under de första 20 levnadsåren.

Muskelsvagheten vid OPMD2 är till en början tydligast i ögonens muskler, med nedhängande ögonlock (ptos) och förlamning av de yttre ögonmuskler som behövs för ögats rörelser (extern oftalmoplegi).

Försvagad ansiktsmuskulatur gör att mimiken blir utslätad och att talet blir påverkat. Tugg- och svalgmuskulaturen kan påverkas, vilket medför att förmågan att tugga och svälja blir nedsatt.

Hos många med OPMD2 försvagas också andningsmuskulaturen.

Muskelsvaghet uppstår senare även i muskler i höfterna och skuldrorna.

Diagnostik

Diagnosen okulofaryngeal muskeldystrofi kan misstänkas när hängande ögonlock och sväljsvårigheter uppstår efter 40 års ålder. Liknande symtom hos någon av föräldrarna eller någon annan nära släkting stärker misstanken. Vid symtom som uppkommer före 20 års ålder kan formen OPMD2 misstänkas.

Det finns många sjukdomar som leder till ptos och dysfagi. Det kan därför vara svårt att ställa rätt diagnos, framför allt i början av sjukdomen.

En neurofysiologisk undersökning av muskelfunktionen (EMG) och en mikroskopisk undersökning av muskelvävnad (muskelbiopsi) kan visa tecken på muskelsjukdom. En muskelbiopsi tas vanligen under lokalbedövning från en måttligt påverkad muskel i till exempel armar eller ben, oftast låret.

En undersökning av koncentrationen av kreatinkinas (CK) i blodet visar vanligen ett lätt till måttligt förhöjt värde, men värdet kan också vara normalt. Kreatinkinas är ett protein som är viktigt för kroppens energiomsättning och finns i stora mängder i muskulaturen. Om mängden kreatinkinas i blodet är ökad tyder det på en muskelskada.

En undersökning med magnetkamera (MR) kan visa vilka muskelgrupper som är påverkade av sjukdomen. Vid okulofaryngeal muskeldystrofi är tungan samt vissa muskler i låren (musculus adductor magnus) och i underbenen (musculus soleus) ibland tunnare än förväntat redan tidigt i förloppet.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att insjukna och att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar okulofaryngeal muskeldystrofi. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till.

Behandlingen anpassas efter symtomens art och svårighetsgrad.

Ögon

Hängande ögonlock kan ibland opereras. För en del kan det vara möjligt att lyfta ögonlocken med en mekanisk ögonlockslyftare i glasögonen.

Svalg

Personer med sväljsvårigheter bör utredas och vid behov behandlas av logoped. Kostanpassning är en viktig del av behandlingen. Personer som har stora svårigheter att svälja är i många fall hjälpta av en operation av svalgets ringmuskel (krikofarynxmuskeln, musculus cricopharyngeus), men effekten försvinner efter några år. Om förmågan att svälja blir mycket nedsatt kan det bli nödvändigt att tillföra vätska och näring genom en sond. Den kan läggas genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Fysioterapi och arbetsterapi

Fysisk träning utgör ett viktigt komplement till annan behandling. Dels är vardagsmotion viktigt för att upprätthålla ett gott allmänt hälsotillstånd, dels kan riktad träning bidra till att muskelstyrkan i höfter och skuldror bibehålls. Varsam och regelbunden fysisk träning rekommenderas, men intensivt muskelarbete kan förvärra sjukdomen. En fysioterapeut kan utforma ett lämpligt träningsprogram och följa upp resultatet över tid.

Beroende på funktionsnedsättningens omfattning kan en arbetsterapeut hjälpa till med råd kring förändrade arbetssätt, anpassningar i bostaden och på arbetsplatsen samt olika hjälpmedel. Med tiden kan personer med svåra former av OPMD behöva rullstol för att förflytta sig.

Övrigt

Vid svår OPMD2 bör lungfunktionen undersökas och följas upp över tid eftersom andningsmuskulaturen kan bli påverkad. Vid påtagligt nedsatt lungfunktion kan andningshjälpmedel behövas.

Personer med sjukdomen och deras närstående kan behöva psykologiskt och socialt stöd.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är boendestöd, hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Hos Arbetsförmedlingen kan personer med funktionsnedsättning beviljas till exempel lönebidrag eller stöd för att söka eller anpassa ett arbete.

Försäkringskassan kan bevilja till exempel sjukersättning, merkostnadsersättning, bilstöd eller personlig assistans.

Forskning

En behandlingsstudie om genterapi vid dysfagi pågår vid det akademiska sjukhuset NYU Langone Health, New York, USA. Behandlingen ska ges direkt i svalgmusklerna vid ett enskilt tillfälle. Behandlingen har i djurförsök visat sig ha positiva effekter.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: oculopharyngeal muscular dystrophy.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: oculopharyngeal muscular dystrophy.

Resurser

Kunskap om neuromuskulära sjukdomar finns på neurologiska kliniker vid läns- och universitetssjukhusen. Eftersom okulofaryngeal muskeldystrofi är ett sällsynt hälsotillstånd bör en universitetsklinik, gärna med särskild kunskap om neuromuskulära sjukdomar, konsulteras.

• Viss vård vid neuromuskulära sjukdomar hos barn, ungdomar och vuxna utförs vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm och Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, och för vuxna även vid Skånes universitetssjukhus i Malmö/Lund och Universitetssjukhuset i Linköping, se tillstånd Neuromuskulära sjukdomar.

Okulofaryngeal muskeldystrofi ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar, ern-euro-nmd.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om okulofaryngeal muskeldystrofi:

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresseorganisation för personer med okulofaryngeal muskeldystrofi i Sverige, men generell kunskap om neurologiska sjukdomar finns hos följande organisationer:

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: oculopharyngeal muscular dystrophy.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: oculopharyngeal muscular dystrophy 1, OPMD1
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: oculopharyngeal muscular dystrophy
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: oculopharyngeal muscular dystrophy.

Litteratur

Abu-Baker A, Rouleau GA. Oculopharyngeal muscular dystrophy: recent advances in the understanding of the molecular pathogenic mechanisms and treatment strategies. Biochim Biophys Acta 2007; 1772: 173–185 https://doi.org/10.1016/j.bbadis.2006.10.003

Apponi LH, Leung SW, Williams KR, Valentini SR, Corbett AH, Pavlath GK. Loss of nuclear poly(A)-binding protein 1 causes defects in myogenesis and mRNA biogenesis. Hum Mol Genet 2010; 19: 1058–1065. https://doi.org/10.1093/hmg/ddp569

Blumen SC, Bouchard JP, Brais B, Carasso RL, Paleacu D, Drory VE et al. Cognitive impairment and reduced life span of oculopharyngeal muscular dystrophy homozygotes. Neurology 2009; 73: 596–601. https://doi.org/10.1212/wnl.0b013e3181b388a3

Brais B, Bouchard JP, Xie YG, Rochefort DL, Chrétien N, Tomé FM et al. Short GCG expansions in the PABP2 gene cause oculopharyngeal muscular dystrophy. Nat Genet 1998; 18: 164–167. https://doi.org/10.1038/ng0298-164

Brisson JD, Gagnon C, Brais B, Côté I, Mathieu J. A study of impairments in oculopharyngeal muscular dystrophy. Muscle Nerve 2020; 62: 201–207. https://doi.org/10.1002/mus.26888  

Carroll LS, Ennis S, Foulds N, Hammans SR. HNRNPA2B1 myopathy presenting in a family with an early onset oculopharyngeal muscular dystrophy-like phenotype. Neuromuscul Disord 2024: 34: 27–31. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2023.11.002

Eura N, Noguchi S, Ogasawara M, Kumutpongpanich T, Hayashi S, Nishino I; OPDM/OPMD Image Study Group. Characteristics of the muscle involvement along the disease progression in a large cohort of oculopharyngodistal myopathy compared to oculopharyngeal muscular dystrophy. J Neurol 2023; 270: 5988–5998. https://doi.org/10.1007/s00415-023-11906-9

Fan X, Rouleau GA. Progress in understanding the pathogenesis of oculopharyngeal muscular dystrophy. Can J Neurol Sci 2003; 30: 8–14. https://doi.org/10.1017/s0317167100002365

Garibaldi M, Pennisi EM, Bruttini M, Bizzarri V, Bucci E, Morino S et al. Dropped-head in recessive oculopharyngeal muscular dystrophy. Neuromuscul Disord 2015; 25: 869–872. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2015.08.011

Goyal NA, Mozaffar T, Chui LA. Oculopharyngeal muscular dystrophy, an often misdiagnosed neuromuscular disorder: A Southern California experience. J Clin Neuromuscul Dis 2019; 21: 61–68. https://doi.org/10.1097/cnd.0000000000000271

Kim HJ, Mohassel P, Donkervoort S, Guo L, O'Donovan K, Coughlin M et al. Heterozygous frameshift variants in HNRNPA2B1 cause early-onset oculopharyngeal muscular dystrophy. Nat Commun 2022; 13: 2306. https://doi.org/10.1038/s41467-022-30015-1

Kroon RHMJM, Kalf JG, de Swart BJM, Heskamp L, de Rooy JWJ, van Engelen BGM et al. Muscle MRI in patients with oculopharyngeal muscular dystrophy: A longitudinal study. Neurology 2024; 102: e207833. https://doi.org/10.1212/wnl.0000000000207833

Kroon RHMJM, Horlings CGC, de Swart BJM, van Engelen BGM, Kalf JG. Swallowing, chewing and speaking: Frequently impaired in oculopharyngeal muscular dystrophy. J Neuromuscul Dis 2020; 7: 483–494. https://doi.org/10.3233/jad-200511

Murphy SF, Drachman DB. The oculopharyngeal syndrome. JAMA 1968; 203: 1003–1008.

Nishii YS, Noto YI, Yasuda R, Kitaoji T, Ashida S, Tanaka E et al. A Japanese case of oculopharyngeal muscular dystrophy (OPMD) with PABPN1 c.35G > C; p.Gly12Ala point mutation. BMC Neurol 2021; 21: 265. https://doi.org/10.1186/s12883-021-02300-x

Raz Y, Raz V. Oculopharyngeal muscular dystrophy as a paradigm for muscle aging. Front Aging Neurosci 2014; 6: 317. https://doi.org/10.3389/fnagi.2014.00317

Richard P, Trollet C, Stojkovic T, de Becdelievre A, Perie S, Pouget J et al; Neurologists of French neuromuscular reference centers CORNEMUS and FILNEMUS. Correlation between PABPN1 genotype and disease severity in oculopharyngeal muscular dystrophy. Neurology 2017; 88: 359–365. https://doi.org/10.1212/wnl.0000000000003554

Smith IC, Chakraborty S, Bourque PR, Sampaio ML, Melkus G, Lochmüller H et al. Emerging and established biomarkers of oculopharyngeal muscular dystrophy. Neuromuscul Disord 2023; 33: 824–834. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2023.09.010

Taylor EW. Progressive vagus-glossopharyngeal paralysis with ptosis: contribution to group of family diseases. J Nerv Ment Dis 1915; 42: 129–139.

van der Sluijs BM, Knoop H, Bleijenberg G, van Engelen BG, Voermans NC. The Dutch patients' perspective on oculopharyngeal muscular dystrophy: A questionnaire study on fatigue, pain and impairments. Neuromuscul Disord 2016; 26: 221–226. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2015.12.009

Witting N, Mensah A, Køber L, Bundgaard H, Petri H, Duno M et al. Ocular, bulbar, limb, and cardiopulmonary involvement in oculopharyngeal muscular dystrophy. Acta Neurol Scand 2014; 130: 125–130. https://doi.org/10.1111/ane.12244

Yamashita S. Recent progress in oculopharyngeal muscular dystrophy. J Clin Med 2021; 10: 1375. https://doi.org/10.3390/jcm10071375

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit textunderlaget är med dr, biträdande överläkare Cristina Muntean Firanescu, Neurologiska kliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge.