Neurofibromatos typ 2

Sjukdom/tillstånd

Neurofibromatoser är en grupp sjukdomar som tillhör de ärftliga tumörsyndromen och karaktäriseras av att det utvecklas godartade tumörer längs nervrötter, perifera nervstammar och/eller deras ändförgreningar. Det finns tre neurofibromatoser som går att avgränsa från varandra: neurofibromatos typ 1 (NF1), neurofibromatos typ 2 (NF2) samt schwannomatos, där den genetiska orsaken ännu inte är klarlagd.

Neurofibromatos typ 1, även kallad von Recklinghausens sjukdom, är den vanligaste formen och ger symtom från hud, ögon, skelett och nervsystem.

Neurofibromatos typ 2, som är den form som beskrivs i det här materialet, medför så kallade nervskidetumörer, en sorts godartade tumörer på balansnerven som ligger nära hörselnerven, samt utmed kranialnerver och nervrötter som utgår från ryggmärgen. Tumörerna sitter på sådana ställen att de trots att de är godartade medför svåra symtom. Personer med NF2 har också en ökad risk att utveckla andra typer av godartade tumörer i hjärnan samt specifika ögonförändringar.

Schwannomatos är mest ovanlig och medför nervskidetumörer i kranialnerver, utom hörsel- och balansnerven, samt i nervrötter och perifera nerver som utgår från ryggmärgen. Tumörerna är godartade men orsakar ofta smärta.

Förekomst

Det finns ingen exakt uppgift om hur många som har neurofibromatos typ 2 i Sverige. En engelsk studie har uppskattat att 4 av 100 000 nyfödda barn bär på sjukdomen. Det skulle innebära att det i Sverige varje år föds 4 barn som kommer att utveckla NF2.

Orsak

Neurofibromatos typ 2 orsakas av förändringar (mutationer) av en gen kallad NF2-genen. Det är en tumörsuppressorgen med en viktig roll för att reglera cellers tillväxt (proliferation) och utmognad (differentiering). Genen styr bildningen av (kodar för) ett protein som benämns merlin, schwannomin eller neurofibromin 2 och bildas i många celler i framför allt hjärnan och andra delar av nervsystemet. Proteinet har en viktig funktion i de så kallade schwannska cellerna, en sorts stödjeceller som normalt ska bilda en isolerande fettskida (myelin) kring nervtrådarna. Det har också stor betydelse i hjärnhinnorna, nervcellerna och ögats lins.

Personer med sjukdomen har en starkt ökad risk att utveckla särskilda typer av tumörer. Många har ärvt en muterad, icke-fungerande NF2-gen från den ena föräldern men fått en normalt fungerande NF2-gen från den andra föräldern (för nymutationer, se under rubriken Ärftlighet). Kontrollen av celldelning i de schwannska cellerna och andra celler upprätthålls då endast av en fungerande NF2-gen, vilket är tillräckligt för normal utveckling. Denna enda fungerande gen kan slumpmässigt under livet förändras i någon cell, som då helt kommer att sakna fungerande NF2-gen. Sådana celler, som bär två muterade NF2-gener, får sämre förmåga att kontrollera celltillväxten, vilket ger upphov till tumörer. Vid undersökningar av schwannom och meningiom från personer med neurofibromatos typ 2 har det visat sig att båda NF2-generna varit förändrade i tumörvävnaden.

NF2-genen är lokaliserad till långa armen av kromosom 22 (22q12.2). Genens sekvens, uppbyggnad och reglerande enheter är kända, och det är därför möjligt att undersöka vilken mutation som orsakat sjukdomen. Hittills (2009) har mer än 210 olika mutationer redovisats, men siffran stiger ständigt, eftersom nästan varje familj har sin egen mutation i NF2-genen.

Ärftlighet

Neurofibromatos typ 2 nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den heller inte vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Sjukdomen kan också uppkomma som en nymutation (en förändring av arvsanlagen uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvd från någon av föräldrarna). Föräldrar till ett barn med en nymutation har därför i princip ingen ökad risk att på nytt få ett barn med sjukdomen. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig, och som vuxen riskerar han eller hon att föra den muterade genen vidare till sina barn.

Nymutationer sker vanligen i det befruktade ägget men kan också uppstå under de första celldelningarna, vilket kan leda till att endast en del av kroppens celler bär det skadade arvsanlaget (genetisk mosaicism). Mosaicism har visat sig förekomma hos 25-30 procent av dem som har en nymutation. Utredning av ärftligheten i en familj kan därför vara komplicerad och bör göras vid en avdelning för klinisk genetik.

Symtom

Symtomen orsakas av de tumörer som utvecklas hos personen med sjukdomen och ser olika ut beroende på vilka tumörer det är. Tumörer som utgår från kranialnerver eller spinalnerver ger symtom genom att störa funktionen av de nerver de utvecklats på. De trycker också på närliggande nerver, ryggmärgen eller hjärnan. Tumörer i hjärnhinnorna (meningiom) och i vävnaden mellan nervcellerna i hjärnan eller ryggmärgen (gliom, inklusive ependymom) påverkar nervcentra och nervbanor.

Det tar ofta lång tid från att det första symtomet visar sig tills diagnosen ställs. Inom samma familj kan symtomen variera mellan familjemedlemmar, medan den ålder då sjukdomen först visar sig ofta överensstämmer.

Olika tumörformer

De flesta med sjukdomen har tumörer på balansnerven. Sjukdomen visar sig först i de sena tonåren eller i tidig vuxenålder. Det första tecknet är symtom som hörselnedsättning, oftast ensidig, och öronsus, på grund av tryck på den närliggande hörselnerven. Yrsel och balansstörningar förekommer men är inte lika vanligt. Vid 30 års ålder har de flesta utvecklat tumörer på båda balansnerverna. I en senare fas kan man även få en halvsidig ansiktsförlamning. Endast cirka tio procent får symtom före tio års ålder. Hos barn börjar sjukdomen också med delvis annorlunda symtom, utan framträdande hörsel- och balansproblem.

Tumörer på övriga kranialnerver är ovanligt men kan orsaka en isolerad ansiktsförlamning, störd känsel i ansiktet, störningar av ögonmotoriken (skelning), heshet och sväljningssvårigheter.

Hos en del personer med neurofibromatos typ 2 kan tumörvävnad (balansnervsschwannom) utvecklas runt hjärnstammen, vilket resulterar i tryck på hjärnstammens vätskefyllda hålrum (4:e ventrikeln och akvedukten). När cirkulationen av hjärnvätska (likvor) hindras uppkommer hydrocefalus. Det är ett tillstånd som innebär tilltagande trötthet och slöhet, synstörningar samt sjunkande medvetande och kräver akut neurokirurgiskt omhändertagande.

Spinala schwannom (kallas även spinala neurinom) är tumörer på spinalnerverna, som utgår från ryggmärgen och deras rötter. Dessa schwannom utvecklas hos många med sjukdomen och orsakar symtom från de delar av kroppen som nerverna löper till, så kallade rotsymtom. Det kan innebära känselnedsättning, förändrad känselupplevelse (allodyni), smärta inom ett hudområde (dermatom) eller muskelsvaghet.

Tumörer kan också uppträda på perifera nerver, det vill säga nerver utanför hjärnan och ryggmärgen, och deras ändförgreningar. Vanligen ger dessa tumörer inga symtom, men de kan ibland ge upphov till smärta eller andra obehag.

Meningiom utvecklas från hjärnhinnorna, som omger hjärnan och ryggmärgen. Symtomen vid meningiom varierar med var tumörerna utvecklas. När de trycker på hjärnbarken kan de utlösa epilepsi, ibland svårbehandlad med långdragna anfall som är svåra att häva (fokala epileptiska anfall). Meningiom på undersidan av hjärnan (skallbasen) kan trycka mot kranialnerver och orsaka bland annat synnedsättning, hörselnedsättning och förlust av luktsinnet. Eftersom meningiomen i regel växer sakta ger de i typiska fall en smygande försämring av olika funktioner, som långsamt tilltagande syn-, hörsel- eller luktnedsättning eller svaghet i en arm eller ett ben. Om meningiomen finns i ryggmärgskanalen kan de trycka på ryggmärgen och störa funktionen av uppåt- och nedåtstigande nervbanor. Det kan till exempel påverka blås- och tarmfunktionen samt ge tilltagande svårigheter att gå.

Sjukdomen medför också en ökad risk för andra hjärntumörer. Särskilt vanliga är ependymom. De utvecklas från ependymceller, som bekläder hjärnans hålrum. Vid neurofibromatos typ 2 är ependymomen oftast flera till antalet. Detta kan antingen bero på att tumörer har börjat utvecklas på flera ställen eller att de har spridit sig. Ependymom är vanligast i ryggmärgen men förekommer också högre upp, särskilt i hjärnstammen. De orsakar symtom dels genom att skada lokala nervcentra, dels genom att påverka cirkulationen av hjärnvätska. I ryggmärgen kan ependymomen påverka förmågan att ta emot sinnesintryck (sensoriska symtom) och rörelseförmågan (motoriska symtom) samt ge upphov till reflexstörningar och spasticitet i de delar av kroppen som ligger nedanför tumören.

Ependymom och schwannom som utgår från de lägsta nivåerna av ryggmärgen (lumbala och sakrala segment) kan orsaka så kallat cauda equinasyndrom, med nedsatt känsel runt ändtarmsöppningen och könsorganen, impotens samt svårigheter eller oförmåga att kontrollera urin och avföring (inkontinens).

Övriga symtom

Symtom från ögonen är vanligt och kan ibland vara det första tecknet på sjukdomen. Linsgrumling (katarakt, grå starr) finns hos en stor andel. Den börjar ofta tidigt och kan till och med vara medfödd. Näthinneförändringar, så kallade epiretinala membraner och hamartom, förekommer hos knappt hälften och påverkar synen. Även meningiom på synnerven kan påverka synbanorna, med synnedsättning som följd. Ögonmuskelförlamningar, nedsatt känslighet i hornhinnan samt avvikelser i pupillen förekommer också.

Liksom vid den vanligare formen av neurofibromatos, typ 1, kan personer med neurofibromatos typ 2 ha olika hudförändringar, men medan hudförändringar och hudtumörer är utmärkande och viktiga diagnoskriterier för NF1 har de ingen sådan betydelse vid diagnostiseringen av NF2. Typiskt för NF2 är vad som kallas NF2-plack. Placket ligger i underhuden, är 1-2 cm i diameter och framträder som ett lätt skrovligt hudområde med ökad behåring. Det finns bara hos vissa med NF2 men anses specifikt för sjukdomen. Hudtumörer i överhud och underhud (kutana och subkutana neurofibrom), som utmärker NF1, förekommer mycket sällan vid NF2. Enstaka personer med sjukdomen kan ha någon eller några få bruna pigmenterade fläckar, så kallade café-au-laitfläckar.

Det är inte ovanligt med nervpåverkan utan att det finns en tumör som förklaring, till exempel ansiktsförlamning, skelning, droppfot eller dropphand. Sådan nervpåverkan är ofta det första symtomet på sjukdomen.

Diagnostik

Diagnosen ställs utifrån speciella kriterier. Den kan bekräftas med DNA-baserad analys om mutationen i familjen är känd. Enligt de vetenskapligt utvärderade kriterierna kan diagnosen neurofibromatos typ 2 ställas hos personer med något av vardera A, B, C eller D.

A. Dubbelsidiga schwannom (nervskidetumörer) på balansnerven

B. En förstagradssläkting med NF2:

• och ensidig balansnervstumör
• eller två av följande: meningiom, schwannom, gliom, neurofibrom eller typisk linsgrumling. (två av följande = två enskilda tumörer eller katarakt)

C. Ensidigt schwannom på balansnerven och något av följande: meningiom, schwannom, gliom, neurofibrom, typisk linsgrumling. (två av följande = två enskilda tumörer eller katarakt)

D. Två eller fler hjärnhinnetumörer (meningiom) och ensidig tumör på balansnerven eller två av följande: schwannom, gliom, neurofibrom eller typisk linsgrumling (katarakt)

Om en mutation i NF2-genen kan påvisas anses diagnosen säkerställd även om kriterierna inte är uppfyllda.

De flesta söker först en öronläkare på grund av de typiska symtomen hörselnedsättning, öronsus, balansstörningar och yrsel. Eftersom det inte går att utesluta sjukdomen med vanligt hörselprov sker utredningen med hjälp av hjärnstamsaudiometri, ett känsligt prov som testar hörselnervens funktion. Balansnervens funktion undersöks genom att vatten med olika temperatur spolas in i hörselgången (elektronystagmogram eller ENG) men också genom en undersökning kallad videonystagmoskopi. Särskilt schwannom på balansnerven (akustikustumörer) kan nå en betydande storlek innan de ger symtom. Det bör därför också göras en magnetkameraundersökning (MRT) av hjärna och ryggmärg.

I samband med att diagnosen ställs bör familjen erbjudas genetisk information. Familjemedlemmar som bär på en muterad gen bör erbjudas ett kontrollprogram. På så sätt kan tumörer upptäckas tidigt och behandlas innan de medfört för stora skador. Är man den första i släkten som fått sjukdomen går det inte alltid att finna mutationen i NF2-genen. Den kan då lättare hittas genom att en bit av en tumör analyseras i samband med eventuella senare operationer.

Fosterdiagnostik är möjlig om mutationen är känd.

Behandling/stöd

Det är viktigt att tidigt upptäcka neurofibromatos typ 2, för att förbättra prognosen och förebygga funktionsnedsättningar. Målet med behandlingen är att funktionen i hörsel- och balansnerven ska bevaras så länge som möjligt och livskvaliteten därmed bibehållas. Sjukdomen kräver att flera olika specialister samarbetar.

Tumörer på balans-/hörselnerven

Det finns flera olika operationstekniker, dels sådana som lämpar sig för små tumörer och som syftar till att bevara hörseln, dels metoder för att avlägsna stora tumörer, vilket medför att hörseln på det opererade örat helt försvinner. Även utan operation innebär stora tumörer oftast kraftigt nedsatt hörsel senare i livet, men vid dövhet till följd av sjukdomen eller efter en operation finns det möjligheter att delvis återställa hörseln.

Undersökning med magnetkamera har inneburit att tumörer idag upptäcks tidigare än förr och ofta innan hörseln märkbart försämrats. Genom en ny operationsteknik kan små tumörer tas bort och hörseln sparas hos nästan hälften.

Tumörer kan ibland strålbehandlas för att bromsa upp tumörväxten. Det kan vara ett alternativ till operation, för att kontrollera tillväxten av schwannom på balansnerven och i vissa fall bevara hörseln. Endast mindre tumörer kan bli aktuella för strålbehandling.

Med en annan operationsmetod kan oftast även relativt stora tumörer opereras med få komplikationer. Denna metod är att föredra vid alla tumörer som ger dövhet eller om tumören trycker på hjärnstammen. Då har man ofta under flera år kunnat förstärka hörseln med hörapparater, samtidigt som tumörerna långsamt vuxit. Många gånger kan ett så kallat hjärnstamsimplantat (se nedan) läggas in samtidigt som tumören avlägsnas. Möjligheten att rädda ansiktsnerven beror ofta på tumörens storlek.

Hörapparat och andra tekniska hjälpmedel kan vara till god hjälp tidigt i sjukdomsförloppet. Hörselnedsättningen kommer gradvis, och hastigheten på försämringen går oftast inte att förutsäga för den enskilde, även om hörselnedsättningen oftast börjar vid samma tidpunkt för personer som tillhör samma familj.

Personer med NF2 som förlorat sin hörsel kan bli hjälpta av hörselimplantat: cochleaimplantat (CI; av latinets cochlea = öronsnäcka) eller hjärnstamsimplantat (ABI; auditory brainstem implant). Gemensamt för båda är en yttre talprocessor, oftast bakom örat, som tar upp ljudet och omvandlar det till digitala signaler. Dessa överförs till en mottagare i implantatet under huden, också den bakom örat. Mottagaren omvandlar signalerna till elektriska impulser som via en kabel når elektrodkontakter i cochlean eller hjärnstammen. Den elektriska stimuleringen aktiverar hörselnerven respektive hörselnervskärnan i hjärnstammen, varifrån nervsignalerna går vidare till hörselcentrum i hjärnan. Hjärnan tolkar signalerna som ljud, vilket ger en hörselupplevelse.

Behandling med cochleaimplantat utförs vid universitetssjukhusen och kan erbjudas personer som har fungerande hörselnerv men så dålig hörsel att de inte är hjälpta av hörapparat.

Om hörselnerven inte fungerar kan hjärnstamsimplantat ge möjlighet att uppleva omgivningsljud och ge stöd för läppavläsning. I gynnsamma fall kan man också urskilja språkljuden. Ett hjärnstamsimplantat kan läggas in i samband med att en tumör på hörselnerven opereras bort och hörseln på det örat inte kan bevaras. Om man saknar hörsel på motsatta örat kan implantatet kopplas in för att användas direkt, annars kan det vara vilande och kopplas in längre fram. I Sverige utförs operationerna vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hittills (april 2009) har 19 operationer genomförts.

Tumörer i ryggmärgskanalen

Tumörer i ryggmärgskanalen är vanliga och kan ge upphov till smärta, som behandlas med särskilda läkemedel (antiepileptika och/eller antidepressiva). Dessa tumörer opereras först när de ger symtom eller visar tecken på att växa snabbt. Ibland krävs en akut bedömning av en neurokirurg, till exempel vid cauda equinasyndrom, där blås- och tarmfunktionen är påverkad.

Symtom från centrala nervsystemet

Meningiom kan ge symtom genom att de trycker på hjärnan. Det blir då nödvändigt med neurokirurgiska operationer för att ta bort tumörerna eller minska deras storlek. Epilepsi behandlas med antiepileptiska läkemedel.

Hos en del med neurofibromatos typ 2 kan meningiom, liksom schwannom på kranialnerver, växa till sådan storlek att de orsakar hydrocefalus. Det innebär att vätskan runt hjärnan och ryggmärgen inte kan cirkulera normalt. Trots att tumörerna vuxit långsamt under många år kan tillståndet plötsligt bli akut och kräva shuntbehandling. Då leds hjärnvätska från hjärnans hålrum genom en tunn slang under huden till bukhålan (VP-shunt; ventrikuloperitoneal shunt).

Uppföljning

Olika specialister deltar i behandlingen, som helst bör styras och samordnas av ett team med särskild kunskap om sjukdomen. Kontrollerna kan sedan skötas av sjukvården på hemorten.

Vid konstaterad NF2

Årliga undersökningar bör göras hos en barn- eller vuxenneurolog samt hos en hörselläkare (audiolog) och/eller öronläkare. Ögonkontroller bör ske varje år från det att diagnosen ställts upp till tio års ålder och sedan minst vart femte år upp till 30 års ålder. Därefter individualiseras kontrollerna.

Återkommande magnetkameraundersökning av hjärnan och ryggmärgskanalen rekommenderas, för hjärnan varje år och för ryggmärgskanalen vartannat eller vart tredje år. Schwannom växer ofta snabbare hos yngre personer, och kontrollerna bör ske oftare om det finns misstanke om tumörtillväxt. När tillväxthastigheten minskat kan intervallen för kontrollerna ofta glesas ut.

I mycket sällsynta fall kan tumörerna få ett aggressivt växtsätt (malignifiering). Misstanken bör väckas vid snabbt ökande symtom eller hos personer med sjukdomen som många år tidigare har genomgått strålbehandling. Tumörerna kan då behandlas med cytostatika.

Balansnervens funktion kan på sikt försvinna helt men man kan då kompensera detta med sjukgymnastisk träning. Om man har en synnedsättning och påverkan på ryggmärgskanalen kan balansbesvären bli stora. Det är viktigt att känna till att det utan fungerande balansorgan är svårt att orientera sig under vatten.

Personer med risk att utveckla NF2

Sannolikheten för att barn som har en förälder med NF2 ska utveckla sjukdomen är 50 procent. Föräldrar med NF2 bör därför erbjudas DNA-analys av blodprov. Om mutationen kan identifieras kan barnen undersökas. Endast de barn som har ärvt mutationen behöver sedan fortsatta kontroller. När det inte går att hitta någon förändring i NF2-genen bör samtliga barn gå igenom kontrollprogrammet.

Detta innebär att barnen, från att de är nyfödda, regelbundet bör kontrolleras av en barnneurolog. Ögonundersökningar bör göras varje år tills de är tio år. Första magnetkameraundersökningen av hjärna och ryggmärgskanal behöver inte göras förrän vid tio-tolv års ålder, eftersom tumörer sällan ger symtom innan dess, men om familjen har en svår sjukdomsform bör undersökningen göras tidigare. Hörselundersökning och hjärnstamsaudiometri rekommenderas varje år och magnetkameraundersökning av hjärnan vartannat år upp till 20 års ålder.

En noggrann neurologisk undersökning måste ske varje år när man har kommit upp i 20-30-årsåldern. Däremot räcker det att undersöka hjärnan med magnetkamera vart tredje år. Ryggmärgskanalen undersöks vartannat till vart tredje år om det inte funnits tumörer där vid den första undersökningen.

Det finns personer som trots att de inte har NF2 i familjen bör kontrolleras regelbundet, till exempel om de har utvecklat ett ensidigt schwannom på balansnerven eller ett meningiom före 30 års ålder. Det gäller också om det finns flera schwannom eller meningiom i ryggmärgskanalen.

Habilitering/rehabilitering

Beroende på vilka funktionsnedsättningar som uppstår behövs habiliteringsinsatser. Familjen bör tidigt få kontakt med ett habiliteringsteam med särskild kunskap om hur hörselnedsättning och dövhet påverkar samspelet med omgivningen och delaktigheten i samhället. Insatserna kan bestå av psykologiskt och pedagogiskt stöd samt tekniskt stöd i form av hörhjälpmedel och hörseltekniska hjälpmedel i hemmet och på arbetsplatsen.

Stöd och behandling planläggs utifrån de behov som finns. De varierar över tid och sker i nära samverkan med nätverket runt en person med sjukdomen. Ett nära samarbete sker också med kommunen, som utifrån graden av funktionsnedsättningar kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet. Att träffa andra i samma situation och ta del av varandras erfarenheter är värdefullt.

Goda möjligheter att kommunicera är det viktigaste redskapet för att motverka isolering. Kommunikationsträning är därför av avgörande betydelse. Personer med sjukdomen och deras närstående bör erbjudas undervisning i teckenspråk eller tecken som stöd (TSS). Den moderna informations- och telekommunikationstekniken är också särskilt betydelsefull för personer med neurofibromatos typ 2. Datorer och telefoner med videofunktion är oumbärliga hjälpmedel.

Vid alla kontakter med sjukvården, liksom i alla andra sammanhang, har en gravt hörselskadad eller döv person rätt till skriv- eller teckenspråkstolk.

När någon får diagnosen neurofibromatos typ 2 innebär det en stor omställning både för den som har sjukdomen och för omgivningen. Det är därför viktigt med psykologiskt och socialt stöd i samband med att diagnosen ställs men också vid senare omställningar i livssituationen. Krisbearbetning bör erbjudas, liksom andra former av samtalsbehandling, enskilt eller tillsammans med familjen. Lika viktigt är att få information om samhällets stöd, för att själv kunna påverka sin situation.

Vuxna med sjukdomen behöver fortsatt stöd av hörselhabiliteringen.

Forskning

I många länder pågår forskning om vilken molekylärgenetisk rubbning som ger störd tillväxtkontroll vid NF2. Effekten av läkemedel som skulle kunna förbättra situationen för personer med sjukdomen studeras i djurförsök och cellodlingar med NF2-tumörceller. På den tekniska sidan kommer sannolikt resultaten av hjärnstamsimplantat att förbättras.

Resurser

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om neurofibromatos typ 2.

Intresseorganisationer

NF-förbundet har som målsättning att förbättra levnadsvillkoren för personer med neurofibromatoser, främja forskning och utveckling, samt sprida information, e-post info@nf-forbundet.se, nf-forbundet.se.

Children’s tumor foundation är en amerikansk intresseorganisationen och de har information på engelska, ctf.org.

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

• OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), omim.org, sökord: neurofibromatosis type II, NF2
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: neurofibromatosis 2.

Litteratur

Bance M, Ramsden RT. Management of neurofibromatosis type 2. Ear Nose Throat J 1999; 78: 91-96.

Baser ME, Friedman JM, Wallace AJ, Ramsden RT, Joe H, Evans DGR. Evaluation of clinical diagnostic criteria for neurofibromatosis 2. Neurology 2002; 59: 1759-1765.

Bosch MM, Boltshauser E, Harpes P, Landau K. Ophthalmological findings and long-term course in patients with neurofibromatosis type 2. Am J Ophthalmol 2006; 141: 1068-1077.

Bouzas EA, Friedlin V, Parry DM, Eldridge R, Kaiser-Kupfer MI. Lens opacities in neurofibromatosis 2: further significant correlations. Br J Ophthalmol 1993; 77: 354-357.

McClatchey AI. Neurofibromatosis. Annu Rev Pathol 2007; 2: 191-216. Review.

Evans DG, Moran A, King A, Saeed S, Gurusinghe N, Ramsden R. Incidence of vestibular schwannoma and neurofibromatosis 2 in the North West of England over a 10-year period: higher incidence than previously thought. Otol Neurotol 2005; 26: 93-97.

Evans DG, Huson SM, Donnai D, Neary W, Blair V, Teare D et al. A genetic study of type 2 neurofibromatosis in the United Kingdom. I. Prevalence, mutation rate, fitness, and confirmation of maternal transmission effect on severity. J Med Genet 1992; 29: 841-846.

Evans DG, Huson SM, Donnai D, Neary W, Blair V, Newton V et al. A clinical study of type 2 neurofibromatosis. Q J Med 1992; 84: 603-18.

Evans DG, Baser ME, O’Reilly B, Row J, Gleeson M, Saaed S et al. Management of the patient and family with neurofibromatosis 2; a consensus conference statement. Br J Neurosurg 2005; 19: 5-12. Review.

Fisher LM, Doherty JK, Lev MH, Slattery WH 3d. Distribution of nonvestibular cranial nerve schwannomas in neurofibromatosis 2. Otol Neurotol 2007; 28: 1083-1090.

Hagel C, Lindenau M, Lamszus K, Kluwe L, Stavrou D, Mautner VF. Polyneuropathy in neurofibromatosis 2: clinical findings, molecular genetics and neuropathological alterations in sural nerve biopsy specimens. Acta Neuropathol 2002; 104: 179-187.

Huy PT, Kania R, Frachet B, Poncet C, Legac MS. Auditory rehabilitation with cochlear implantation in patients with neurofibromatosis type 2. Acta Otalaryngol 2008; 18: 1-5.

Kanter WR, Eldridge R, Fabricant R, Allen JC, Koerber T. Central neurofibromatosis with bilateral acoustic neuroma: genetic, clinical and biochemical distinctions from peripheral neurofibromatosis. Neurology 1980; 30: 851-859.

MacCollin M, Mautner VF. The diagnosis and management of neurofibromatosis 2 in childhood. Semin Pediatr Neuro 1998; 5: 243-252.

Martuza RL, Eldridge R. Neurofibromatosis 2 (bilateral acoustic neurofibromatosis). N Engl J Med 1988; 17: 684-688.

Mautner VF, Tatagiba M, Lindenau M, Funsterer C, Pulst SM, Baser ME et al. Spinal tumours in patients with neurofibromatosis type 2: MR imaging study of frequency, multiplicity, and variety. Am J Roentgenol 1995; 165: 951-958.

Neary WJ, Stephens D, Ramsden RT, Evans G. Psykosocial effects of neurofibromatosis type 2: (Part 1) General effects, (Part 2) Effects on specific systems. Audiol Med 2006; 4: 202-210, 211-219.

Neff BA, Wiet RM, Lasak JM, Cohen NL, Pillsbury HC, Ramsden RT et al. Cochlear implantation in the neurofibromatosis type 2 patient: long term follow-up. Laryngoscope 2007; 117: 1069-1072.

Nyberg G, Kinnefors A, Gudjonson O, Svedberg A, Edfelt L, Rask-Andersen H. Brain stem implant can restore hearing. Treatment of deafness in bilateral acoustic neuroma. Läkartidningen 2007; 104: 3553-3556.

Parry DM, Eldridge R, Kaiser-Kupfer MI, Bouzas EA, Pikus A, Patronas N. Neurofibromatosis 2 (NF2): clinical characteristics of 63 affected individuals and clinical evidence for heterogeneity. Am J Med Genet 1994; 52: 450-61.

Ragge NK, Baser ME, Klein J, Nechiporuk A, Sainz J, Pulst SM et al. Ocular abnormalities in neurofibromatosis 2. Am J Ophthalmol 1995; 120: 634-641.

Ragge NK, Baser ME, Riccardi VM, Falk RE. The ocular presentation of neurofibromatosis 2. Eye 1997; 11 (PT1): 12-8.

Redmann C. Neurofibromatosis: a guide to care in the community. Ja Fam Health Care 2007; 17: 95-97. Review.

Row JG, Radatz MW, Walton L, Soanes T, Rodgers J, Kemeny AA. Clinical experiences with gamma knife stereotactic radiosurgery in the management of vestibular schwannomas secondary to type 2 neurofibromatosis. J Neurol Neurosurg Psychiatry 2003; 74: 1288-1293.

Schwartz MS, Otto SR, Shannon RV, Hitselberger WE, Brackmann DE. Auditory brainstem implants. Neurotherapeutics 2008; 5: 128-136. Review.

Shin M, Ueki K, Kurita H, Kurino T. Malignant transformation of a vestibular schwannoma after gamma knife radiosurgery. Lancet 2002; 360: 309-310.

Slattery WH 3rd, Fisher LM, Hitselberger W, Friedman RA, Brackmann DE. Hearing preservation surgery for neurofibromatosis Type 2-related vestibular schwannoma in pediatric patients. J Neurosurg 2007; 106: 255-260.

Zhao Y, Kumar RA, Baser ME, Evans DG, Wallace A, Kluwe L et al. Intrafamilial correlation of clinical manifestations in neurofibromatosis 2 (NF2). Genet Epidemiol 2002; 23: 245-259.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor Helge Rask-Andersen, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vid framtagningen av materialet har även docent Leif Wiklund, Akademiska sjukhuset, Uppsala, medverkat.

Revideringen av materialet har gjorts av NF2-teamet, Akademiska sjukhuset, Uppsala.