Multipel endokrin neoplasi typ I

Sjukdom/tillstånd

Multipel endokrin neoplasi typ 1 (MEN1) är en ärftlig sjukdom där det bildas tumörer eller vävnadstillväxt framför allt i hormonproducerande (endokrina) körtlar, men även i andra vävnader. Vanligtvis uppkommer tumörerna i bisköldkörtlarna, hypofysen och bukspottkörteln. De kan också bildas i andra organ som lungorna, brässen och hjärnhinnorna. Tumörerna är ofta godartade men kan också vara elakartade, främst i bukspottkörteln och brässen.

Tumörerna eller vävnadstillväxten kan uppkomma i alla åldrar, men sällan före 20 års ålder. Symtomen varierar och beror på i vilka organ det bildas tumörer och vilken typ av tumör det är. Orsaken till symtomen är oftast att tumörer i de endokrina organen frisätter för mycket hormoner. Vid tumörer i bisköldkörtlarna frisätts för mycket paratyroideahormon. Det leder till hyperparatyreoidism som är den vanligaste följdsjukdomen vid MEN1. Vanliga symtom är muskelsvaghet, värk, njursten och nedstämdhet. Tumörer i hypofysen frisätter oftast för mycket av hormonet prolaktin. Det kan bland annat medföra nedsatt fertilitet hos kvinnor. En del tumörer i bukspottkörteln frisätter också hormoner och för höga nivåer kan bland annat leda till magsår, svåra diarréer och lågt blodsocker.

Det finns ingen behandling som botar MEN1 men de hormonella störningar som sjukdomen orsakar kan behandlas. Många av symtomen behandlas med läkemedel och en del tumörer och vävnadstillväxt tas bort genom operation. Eftersom flera organsystem kan vara påverkade behöver de flesta med sjukdomen kontakt med flera olika specialister.

Det finns också en annan sjukdom som kallas multipel endokrin neoplasi typ 2 (MEN2). MEN2 orsakar främst tumörer i sköldkörteln och binjurarna.

Multipel endokrin neoplasi typ 2

Förekomst

Internationellt beräknas att MEN1 förekommer hos cirka 3 personer per 100 000 invånare. Det skulle innebära att det finns cirka 300 personer med sjukdomen i Sverige.

Orsak

MEN1 orsakas av mutationer i genen MEN1 på kromosom 11 (11q13). MEN1 är en tumörsuppressorgen vilket innebär att den har betydelse för att förhindra uppkomsten av tumörer. Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet menin. Mutationerna leder till att proteinet får nedsatt funktion eller att det blir brist på proteinet.

Alla kroppens gener finns i två kopior, en från varje förälder. Hos personer med MEN1 är den ena av de två MEN1-genkopiorna muterad från födseln. Den muterade genkopian finns i alla kroppens celler och kan inte koda för något fungerande menin. Den andra genkopian kan dock koda för tillräckligt med menin för att cellen ändå ska fungera normalt.

Om det under livet uppstår en mutation även i den andra genkopian produceras inget fungerande menin i cellen. Det leder till ohämmad celltillväxt och uppkomst av de tumörer som är typiska för MEN1. Sannolikheten för tumörer är hög eftersom det endast krävs en ytterligare mutation för att tumörerna ska utvecklas. För personer som inte har MEN1 är sannolikheten för dessa tumörer betydligt lägre eftersom det förutsätter en samtidig mutation i båda genkopiorna i en cell.

Hur menin motverkar uppkomsten av tumörer är inte helt klarlagt. Det är känt att menin binder till och samspelar med ett trettiotal olika ämnen i cellernas signalvägar. Proteinet antas ha betydelse för kopiering och reparation av DNA, celltillväxt, kärlnybildning och programmerad celldöd (apoptos). Menin interagerar även med proteiner som styr olika geners uttryck och funktion (transkriptionsfaktorer).

Ärftlighet

MEN1 nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en förändrad (muterad) gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

I vissa fall kan MEN1 uppkomma som en nymutation. Mutationen har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Begreppet penetrans beskriver hur stor sannolikheten är att förekomsten av en medfödd mutation leder till att sjukdomen utvecklas. Vid MEN1 är penetransen hög, sannolikheten för att en person med en medfödd mutation får tumörer i bisköldkörtlarna är minst 90 procent. Sannolikheten för tumörer i andra vävnader är lägre.

Symtom

Vid MEN1 bildas tumörer eller vävnadstillväxt (hyperplasi) i framför allt endokrina körtlar, men även i andra vävnader. Tumörerna eller vävnadstillväxten kan uppkomma i alla åldrar men sällan före 20 års ålder.

Symtomen varierar och beror på i vilka organ det bildas tumörer och vilken typ av tumör det är. Orsaken till symtomen är oftast att de tumörer som bildas i endokrina organ frisätter för mycket hormoner. Det leder till hormonstörningar och följdsjukdomar.

Nästan alla med sjukdomen får godartade tumörer i bisköldkörtlarna. Tumörer i hypofysen och bukspottkörteln är också vanligt. Det kan även bildas tumörer eller vävnadstillväxt i andra organ som lungorna, brässen, huden, hjärnhinnorna och binjurebarken. Tumörerna är ofta godartade men kan också vara elakartade (maligna), främst i bukspottkörteln och i brässen.

Vid multipel endokrin neoplasi typ 1 bildas hormonproducerande tumörer framför allt i bisköldkörtlarna, hypofysen och bukspottkörteln. Det kan också uppkomma tumörer i andra organ, som lungorna, brässen, magsäcken och tolvfingertarmen.

Bisköldkörtlarna

Nästan alla med MEN1 (minst 90 procent) får godartade tumörer eller vävnadstillväxt i bisköldkörtlarna (parathyroidea). Bisköldkörtlarna är fyra små körtlar som sitter på baksidan av sköldkörteln. De producerar paratyroideahormon (parathormon, PTH) som reglerar koncentrationen av kalk (kalcium) i blodet.

Tumörerna eller vävnadstillväxten i bisköldkörtlarna gör att det frisätts för mycket paratyroideahormon. Det leder till hyperparatyreoidism (HPT) som är den vanligaste följdsjukdomen vid MEN1. Ungefär hälften av alla med MEN1 har någon grad av hyperparatyreoidism vid 20 års ålder, och nästan alla vid 40 års ålder.

Symtomen vid hyperparatyreoidism orsakas främst av att koncentrationen av kalcium i blodet blir för hög. Det beror på att den höga frisättningen av paratyroideahormon gör att upptaget av kalcium från tarmen ökar och att det frigörs mer kalcium från skelettet. Vanliga symtom vid hyperparatyreoidism är muskelsvaghet, trötthet och nedstämdhet. En del får muskelvärk och förstoppning och det kan bildas njurstenar på grund av utfällning av kalcium i urinen. På sikt kan sjukdomen leda till urkalkning av skelettet och ökad risk för frakturer.

Den förhöjda koncentrationen av kalcium i blodet vid hyperparatyreoidism brukar uppkomma långsamt. Det gör att många med MEN1 inte har några symtom eller endast måttliga symtom från tumörer och vävnadstillväxt i bisköldkörtlarna.

Hypofysen

Cirka 40 procent av alla med MEN1 får godartade tumörer i hypofysen. Tumörerna uppkommer oftast före 40 års ålder. Hypofysen är en liten körtel på mellanhjärnans undersida som bildar flera olika hormoner. En del av dessa stimulerar andra körtlar i kroppen att bilda hormoner. Den tumör i hypofysen som är vanligast vid MEN1 kallas prolaktinom och frisätter hormonet prolaktin. Prolaktin styr bland annat fertilitet och bröstmjölksproduktion. För höga nivåer av prolaktin hos en ung flicka kan leda till att puberteten uteblir och till nedsatt fertilitet. Äldre kvinnor kan få menstruationsrubbningar, ökad behåring och brösten kan börja producera mjölk. Hos män kan för höga nivåer av prolaktin leda till minskad behåring och svårigheter att få erektion. 

Det kan även bildas tumörer i hypofysen som frisätter tillväxthormon (GH). Dessa tumörer kan orsaka förstoring och förgrovning av vissa kroppsdelar som händer, fötter, tunga och haka (akromegali). För höga nivåer av tillväxthormon före puberteten kan orsaka storväxthet (gigantism) men det är ovanligt vid MEN1.

Bukspottkörteln

Hos 30-70 procent av dem som har MEN1 bildas tumörer i bukspottkörteln (pankreas) eller i angränsade vävnader. De kallas gastroenteropankreatiska neuroendokrina tumörer (GEP-NET).

I bukspottkörteln finns två olika typer av vävnad med olika funktion. Vissa celler bildar matsmältningsenzymer som utsöndras i tolvfingertarmen. Det finns också öar av endokrina celler som frisätter hormon till blodet. De frisätter till exempel insulin och glukagon som reglerar blodsockret och somatostatin som hämmar frisättning av olika hormoner.

De tumörer som bildas i bukspottkörteln vid MEN1 brukar uppkomma i de endokrina cellerna. Oftast finns det flera tumörer i olika stadier spridda i körteln. Det kan vara små cellanhopningar som är förstadier till tumörer, små godartade tumörer och enstaka större tumörer. De flesta ger inte några symtom. Många är inaktiva vilket innebär att de inte frisätter hormoner. Andra frisätter hormoner, oftast insulin eller gastrin. Tumörer som är större än en till två centimeter kan vara eller bli elakartade.

En av de vanligare tumörerna är insulinom som frisätter insulin eller proinsulin (ett förstadium till insulin). För höga nivåer leder till lågt blodsocker (hypoglykemi) med symtom som hunger, svettningar, ångest och koncentrationssvårigheter.

En annan vanlig tumör i bukspottkörteln är gastrinom. Små gastrinom kan även bildas i den del av tolvfingertarmen som ligger nära bukspottkörteln. Gastrinom frisätter gastrin, ett hormon som stimulerar celler i magsäcken att bilda magsyra. Om nivåerna av gastrin blir för höga bildas det för mycket magsyra i magsäcken. Det kan bland annat leda till Zollinger-Ellisons syndrom som innebär flera magsår och svåra diarréer. Magsåren är ofta blödande och brukar finnas både i magsäcken och i tolvfingertarmen. Hos personer med MEN1 som får Zollinger-Ellisons syndrom bildas ibland små tumörer i magsäcken som kallas ECLom typ 2. De är oftast små, godartade och frisätter inte några hormoner.

En tumör som kallas vipom förekommer också. Vipom orsakar överproduktion av hormonet vasoaktiv intestinal peptid (VIP) vilket kan leda till svåra diarréer.

Det kan även bildas en tumör som kallas glukagonom. Den frisätter hormonet glukagon. För höga nivåer kan leda till glukagonomsyndrom med symtom som diabetes, blodbrist, hudsjukdom och avmagring.

Lungorna

Endokrina tumörer i lungorna (bronchial-NET) uppkommer hos 5-10 procent av dem som har MEN1. De brukar inte medföra symtom, men en del kan få symtom från luftvägarna som hosta, blödning eller andningssvårigheter. Det är ovanligt att tumörerna i lungorna orsakar hormonella symtom. Tumörerna kan vara elakartade men växer vanligtvis långsamt. Oftast tas de bort genom operation och prognosen brukar vara god.

Brässen

Några med MEN1 får endokrina tumörer i brässen (tymus-NET). I västvärlden är risken för personer med MEN1 att få dessa tumörer mindre än 5 procent. De är vanligare hos män och hos rökare. Tumörerna i brässen är ofta elakartade och medför då en ökad dödlighet. Vanligen ger de inte några symtom. I vissa fall bildar de adrenokortikotropt hormon (ACTH), ett hypofyshormon som stimulerar binjurarna till för hög frisättning av kortisol. Det kan leda till Cushings syndrom med symtom som övervikt, hudförändringar, muskelsvaghet och benskörhet.

Tumörer och vävnadstillväxt i andra organ

Vid undersökning med datortomografi syns ofta tumörer eller andra förändringar i binjurebarken. De är vanligtvis helt ofarliga och brukar inte medföra ökade nivåer av hormoner, ge symtom eller behöva behandlas.

Godartade hudtumörer som lipom och angiofibrom är vanligt. De behöver oftast inte behandlas.

Kvinnor med MEN1 har en liten ökad risk att få bröstcancer och därför rekommenderas att följa det nationella screeningprogrammet med mammografi som erbjuds från 40 års ålder.

Några med sjukdomen får godartade tumörer i hjärnhinnorna (meningeom). Tumörerna växer långsamt och brukar inte orsaka några symtom förutom i enstaka fall, beroende på var tumörerna växer.

Prognos

Förr var det vanligt att personer med MEN1 dog av komplikationer till hormonell överproduktion. Dödsorsaken kunde vara njursvikt på grund av hög koncentration av kalcium i blodet, blödande magsår på grund av överproduktion av gastrin eller lågt blodsocker på grund av överproduktion av insulin. Detta är mycket ovanligt idag då det finns effektiv behandling.

Elakartade tumörer i bukspottkörteln och brässen leder till för tidig död för en del med sjukdomen. Genom att personer med nedärvda mutationer i MEN1 identifieras tidigt i livet och går på regelbundna kontroller ökar chansen att elakartade tumörer upptäcks i ett tidigt skede och kan behandlas.

Diagnostik

MEN1 kan misstänkas vid

• hyperparatyreoidism hos personer som är under 45 år
• förekomst av två olika tumörer som är typiska för sjukdomen
• förekomst av ett eller flera typiska symtom hos personer som har släktingar med MEN1
• alla former av endokrina tumörer i bukspottkörteln
• hyperparatyroidism med tumörer i mer än en bisköldkörtel.

Vid misstanke om sjukdomen görs biokemisk screening av olika hormoner och biomarkörer för endokrina tumörer. Det görs också en genetisk utredning.

Utan påvisbar mutation i MEN1 anses diagnosen kliniskt säkerställd vid förekomst av minst två av de tre vanligaste symtomen som är hyperparatyreoidism, tumör i hypofysen eller gastroenteropankreatiska neuroendokrina tumörer (GEP-NET) i bukspottkörteln. Med en påvisad mutation i MEN1 anses diagnosen säkerställd vid förekomst av minst ett av de tre vanligaste symtomen.

Idag går det att påvisa mutation hos cirka 90 procent av dem som har kliniskt säkerställd MEN1 och siffran ökar allteftersom tekniken för genetisk diagnostik förbättras.

I vissa studier har det föreslagits att en del av dem som har MEN1 utan påvisad mutation skulle kunna ha ett syndrom som delvis skiljer sig från klassisk MEN1, eller att de kan ha fått två av de typiska tumörerna utan att ha MEN1. Även om mutation i MEN1 inte är påvisad bör dock utredning och uppföljning göras på samma sätt som vid MEN1 med påvisad mutation.

Genetisk utredning av släktingar

Släktingar till personer med diagnostiserad MEN1 erbjuds utredning. Om mutationen i familjen är känd brukar det räcka med ett blodprov för DNA-analys för att fastställa förekomst av sjukdomen. Om det inte går att påvisa någon mutation i MEN1 görs en biokemisk screening. DNA-analys och start av regelbunden biokemisk screening rekommenderas från 15 års ålder.

Biokemisk och bilddiagnostisk screening

Vid den biokemiska screeningen kontrolleras nivåerna av flera olika hormoner. För kontroll av hypofysen mäts prolaktin och insulinlik tillväxtfaktor 1 (IGF-1). Bisköldkörtlarna kontrolleras genom att mäta paratyreoideahormon (PTH) och kalcium i blodet. För att kontrollera bukspottkörteln mäts framför allt pankreaspolypeptid (PP), insulin, glukagon och gastrin.

Om MEN1 diagnostiseras kompletteras den biokemiska undersökningen med olika röntgenundersökningar. För att lokalisera tumörer i endokrina organ används datortomografi, magnetkameraundersökning och ultraljud. Vid upptäckt av tumörer som misstänks vara elakartade är det även vanligt att använda somatostatinreceptor PET/CT. Det är en teknik där radioaktiva ämnen med mycket hög känslighet används för att upptäcka endokrina tumörer.

Genetisk vägledning

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning (IVF).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar MEN1 men de hormonella störningar som sjukdomen leder till kan behandlas. Behandlingen varierar och anpassas efter vilka symtom som uppkommer och hur allvarliga de är. Regelbundna kontroller och undersökningar är en viktig del, och ibland behövs ingen ytterligare behandling. En del av symtomen behandlas med läkemedel och vissa tumörer opereras bort.

Eftersom flera organsystem kan vara påverkade behöver de flesta kontakt med flera olika specialister och det är viktigt att insatserna samordnas. Det är också viktigt att tillgodose behovet av psykologiskt och socialt stöd. Med dagens behandling innebär sjukdomen oftast inte några begränsningar i dagligt liv, studier eller yrkesval.

Bisköldkörtlarna

Hyperparatyreoidism behandlas genom operation om koncentrationen av kalcium i blodet är mer än måttligt förhöjd eller medför besvär. Eftersom det ofta finns tumörer eller vävnadstillväxt i alla bisköldkörtlarna brukar tre och en halv av de fyra bisköldkörtlarna tas bort. Den del som lämnas kvar brukar räcka för att bisköldkörtelns normala funktion ska bevaras. Om det finns mycket tumörer eller vävnadstillväxt i samtliga bisköldkörtlar tas i vissa fall all körtelvävnad bort. Därefter görs en autolog transplantation (transplantation av egen vävnad eller celler) av en liten del av en bisköldkörtel, vanligtvis till en muskelficka på underarmen. Om den transplanterade bisköldkörtelvävnaden senare börjar frisätta för mycket hormon är det lättare att operera bort den från underarmen än att göra ännu en operation i halsen. Efter en operation av bisköldkörtlarna måste koncentrationen av kalcium i blodet kontrolleras regelbundet. Låga värden behandlas med kalktabletter samt vitamin D som ökar upptaget av kalcium från tarmen.

Hypofysen

Prolaktinom som är den vanligaste tumören i hypofysen vid MEN1 behandlas med läkemedel som innehåller bromokriptin. Läkemedlet hämmar utsöndringen av prolaktin.

Om det finns tumörer i hypofysen som frisätter för mycket tillväxthormon används somatostatinanaloger. De liknar hormonet somatostatin som finns naturligt i kroppen. Behandlingen hämmar utsöndringen av tillväxthormon och minskar symtomen vid akromegali.  

Andra behandlingar som används vid tumörer i hypofysen är strålbehandling eller operation. Ibland kan operationer av hypofysen leda till att det blir brist på vissa hormoner, till exempel tyreoideastimulerande hormon (TSH), adrenokortikortalt hormon (ACTH), luteiniserande (LH) hormon och follikelstimulerande (FSH) hormon. Det kan leda till att andra hormonproducerande körtlar upphör att fungera och att det behövs tillförsel av de hormoner som dessa tillverkar. Hormon som kan behöva tillföras är sköldkörtelhormon (tyroxin), kortison och mineralkortikoider för att kompensera binjurarnas funktion, samt östrogen eller testosteron för att kompensera könskörtlarnas funktion.

Bukspottkörteln

Vid tumörer i bukspottkörteln som är större än en till två centimeter rekommenderas operation. Samma sak gäller om tumörerna frisätter hormon som orsakar symtom. Vanligen opereras fyra femtedelar av bukspottkörteln bort, och den del av körteln som är närmast tolvfingertarmen (bukspottkörtelns huvud) sparas. Finns det tumörer även i denna del opereras de bort separat. Eventuella tumörer i tolvfingertarmen som bildar gastrin tas ofta bort samtidigt. Om den största tumören sitter i bukspottkörtelns huvud kan det vara nödvändigt att operera bort hela den delen av körteln tillsammans med tolvfingertarmen.

Efterföljande behandling anpassas efter hur stor risken bedöms vara för att tumörer ska växa till i den vävnad som lämnats kvar. Behandlingen kan innefatta somatostatinanaloger, cellgifter (cytostatika) eller interferoner. Vid mer avancerade tumörer används i vissa fall även nyare typer av läkemedel som tyrosinkinashämmare eller mTOR-hämmare, och/eller i enstaka fall radionuklidbehandling. Om det finns tumörer i tolvfingertarmen eller bukspottkörteln som frisätter gastrin är läkemedel mot magsår (omeprazol) en del av behandlingen.

Att operera bort bukspottkörteln i förebyggande syfte (profylaktiskt) för att undvika elakartade tumörer anses inte som ett bra alternativ. Det leder till många komplikationer, bland annat svår diabetes som riskerar att försämra livskvaliteten och förkorta livet.

Brässen

Endokrina tumörer i brässen opereras bort. Om det inte går att operera bort all tumörvävnad kan det behövas kompletterande behandling som strålning, somatostatinanaloger eller cytostatika.

Tumörer och vävnadstillväxt i andra organ

Endokrina tumörer i lungorna opereras bort.

Tumörer i hjärnhinnorna (meningeom) som orsakar symtom opereras också bort.

Eftersom kvinnor med MEN1 har en liten ökad risk att få bröstcancer är det viktigt att rekommendationerna för mammografi följs.

De tumörer som kan bildas i magsäcken (ECLom typ 2) som en följd av gastrinproducerande tumörer i bukspottkörteln undersöks. Beroende på storleken behandlas de ibland med ett gastroskopiskt ingrepp eller opereras bort.

Hudtumörer som lipom och angiofibrom brukar inte behöva behandlas. Det gäller även tumörer eller andra förändringar i binjurebarken.

Uppföljning och stöd

Behandling och uppföljning av MEN1 görs vid endokrinologiska eller endokrinkirurgiska kliniker på universitetssjukhusen. Det är viktigt med utförlig information om sjukdomen och att det finns tid att i lugn och ro ta upp de funderingar och praktiska frågor som kan uppstå. Genetisk information, liksom psykologiskt och socialt stöd ges vid enheter som är specialiserade på vård av ärftliga endokrina tumörsjukdomar. På de flesta universitetssjukhus finns även en cancergenetisk mottagning som tar emot personer med MEN1. Mottagningen erbjuder psykologiskt och socialt stöd och information individuellt och i grupp. Personer med MEN1 och närstående kan söka till mottagningen via remiss från läkare eller sjuksköterska eller via egenremiss.

Forskning

Forskning om endokrina tumörer pågår vid flera av universitetssjukhusen.

Uppsala Centre of Excellence for Endocrine Tumors, vid Akademiska sjukhuset, har information om forskning om endokrina tumörer och MEN1, se Endokrina tumörer.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: multiple endocrine neoplasia type 1.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: multiple endocrine neoplasia type 1.

Resurser

Behandling och uppföljning av MEN1 sker vid endokrinologiska eller endokrinkirurgiska kliniker på universitetssjukhusen. Genetisk information ges vid enheter som är specialiserade på vård av ärftliga endokrina tumörsjukdomar. Vid universitetssjukhusen finns även cancergenetiska mottagningar som tar emot personer med MEN1.

Uppsala Centre of Excellence for endocrine tumors, vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, har specialistkompetens inom diagnostik och behandling av endokrina tumörer, se Endokrina tumörer.

Regionala cancercentrum i samverkan har fastställt ett nationellt vårdprogram för neuroendokrina buktumörer. I vårdprogrammet finns rekommendationer för MEN1. Regionala cancercentrum (RCC) ger kunskapsstöd till de som arbetar inom cancervården och har nationella vårdprogram för de flesta cancerdiagnoser.

cancercentrum.se

Multipel endokrin neoplasi typ 1 ingår i nätverket Endo-ERN för sällsynta endokrina tillstånd, se endo-ern.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om multipel endokrin neoplasi typ 1.

Intresseorganisationer

Association for Multiple Endocrine Neoplasia Disorders (AMEND) är en intresseorganisationen i Storbritannien, amend.org.uk.

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: multiple endocrine neoplasia type 1.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

• OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), omim.org, sökord: multiple endocrine neoplasia type 1
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: multiple endocrine neoplasia type 1
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: multiple endocrine neoplasia type 1.

Litteratur

Akerstrom G, Stalberg P, Hellman P. Surgical management of pancreatico-duodenal tumors in multiple endocrine neoplasia syndrome type 1. Clinics (Sao Paulo) 2012; 67: 173-178.

Chandrasekharappa SC, Guru SC, Manickam P, Olufemi SE, Collins FS, Emmert-Buck MR et al. Positional cloning of the gene for multiple endocrine neoplasia-type 1. Science 1997; 276: 404-417.

de Laat JM, Tham E, Pieterman CR, Vriens MR, Dorresteijn JA, Bots ML et al. Predicting the risk of multiple endocrine neoplasia type 1 for patients with commonly occurring endocrine tumors. Eur J Endocrinol 2012; 167: 181-187.

Lemos MC, Thakker RV. Multiple endocrine neoplasia type 1 (MEN1): analysis of 1336 mutations reported in the first decade following identification of the gene. Hum Mutat 2008; 29: 22-32.

Machens A, Schaaf L, Karges W, Frank-Raue K, Bartsch DK, Rothmund M et al. Age-related penetrance of endocrine tumours in multiple endocrine neoplasia type 1 (MEN1): a multicentre study of 258 gene carriers. Clin Endocrinol (Oxf) 2007; 67: 613-622.

Manoharan J, Albers MB, Bartsch DK. The future: diagnostic and imaging advances in MEN1 therapeutic approaches and management strategies. Endocr Relat Cancer 2017; 24: T209-T225.

Marx SJ. Recent Topics Around Multiple Endocrine Neoplasia Type 1. J Clin Endocrinol Metab 2018; 103: 1296-1301.

Niina Y, Fujimori N, Nakamura T, Igarashi H, Oono T, Nakamura K et al. The current strategy for managing pancreatic neuroendocrine tumors in multiple endocrine neoplasia type 1. Gut Liver 2012; 6: 287-294.

Pieterman CR, de Laat JM, Twisk JW, van Leeuwaarde RS, de Herder WW, Koen Dreijerink K et al. Long-Term Natural Course of Small Nonfunctional Pancreatic Neuroendocrine Tumors in MEN1 – Results From the Dutch MEN1 Study Group. J Clin Endocrinol Metab 2017; 102: 3795-3805.

Skogseid B, Eriksson B, Lundqvist G, Lörelius LE, Rastad J, Wide L et al. Multiple endocrine neoplasia type 1: A 10-year prospective screening study in four kindreds. J Clin Endocrinol Metab 1991; 73: 281.

Thakker RV, Newey PJ, Walls GV, Bilezikian J, Dralle H, Ebeling PR et al. Clinical practice guidelines for multiple endocrine neoplasia type 1 (MEN1). J Clin Endocrinol Metab 2012; 97: 2990-3011.

Tham E, Grandell U, Lindgren E, Toss G, Skogseid B, Nordenskjold M. Clinical testing for mutations in the MEN1 gene in Sweden: a report on 200 unrelated cases. J Clin Endocrinol Metab 2007; 92: 3389-3395.

Tsukada T, Nagamura Y, Ohkura N. MEN1 gene and its mutations: basic and clinical implications. Cancer Sci 2009; 100: 209-215.

van Leeuwaarde RS, de Laat JM, Pieterman CR, Dreijerink K, Vriens MR, Valk GD. The future: medical advances in MEN1 therapeutic approaches and management strategies. Endocr Relat Cancer 2017; 24: T179–T193.

Wermer P. Endocrine adenomatosis and peptic ulcer in a large kindred. Inherited multiple tumors and mosaic pleiotropism in man. Am J Med 1963; 35: 205.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga textunderlaget är professor Kjell Öberg, Akademiska sjukhuset, Uppsala.

Revideringen av materialet har gjorts av överläkare Ola Hessman, kirurgkliniken, Västmanlands läns sjukhus, Västerås.