Marfans syndrom

Sjukdom/tillstånd

Marfans syndrom är en ärftlig bindvävssjukdom som kännetecknas av symtom från hjärt-kärlsystemet, skelettet, lederna och ögonen. Även lungorna, tänderna och huden kan påverkas. Många med syndromet har långsmal kroppsbyggnad med långa, smala armar, händer och fingrar samt ben och fötter.

Den allvarligaste komplikationen vid Marfans syndrom är att stora kroppspulsådern (aortan) kan utvidgas (aortadilatation), med risk för att delar av kärlväggen brister (dissektion). En dissektion kan leda till livshotande tillstånd.

Symtomen vid Marfans syndrom kan visa sig under uppväxtåren eller först i vuxen ålder. Svårighetsgraden varierar påtagligt mellan olika individer. Om symtomen är lindriga förblir syndromet i många fall odiagnostiserat.

Det finns ingen behandling som botar Marfans syndrom. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen och förebygga komplikationer. Barn med syndromet behöver kontakt med olika specialister och återkommande kontroller av hjärtat, aortan och ögonen. Även skelettet och lungorna kan behöva undersökas regelbundet. Vuxna behöver fortsatta kontroller av hjärta och kärl, samt övriga undersökningar efter behov. Komplikationer behandlas med läkemedel, ortopediska åtgärder och ibland operationer.

Marfans syndrom har fått sitt namn efter den franska barnläkaren Antoine Bernard-Jean Marfan, som år 1896 beskrev en ärftlig bindvävssjukdom hos en femårig flicka med långa smala fingrar och skelettförändringar.

Det finns flera syndrom och sjukdomar som påverkar bindväven och därigenom hjärt-kärlsystemet, skelettet, lederna och ögonen, till exempel Beals syndrom, familjär aortadissektion, Loeys-Dietz syndrom, Weill-Marchesanis syndrom, Shprintzen-Goldbergs syndrom, homocystinuri och vaskulär form av Ehlers-Danlos syndrom (vEDS).

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om följande tillstånd:

• Homocystinuri
• Loeys-Dietz syndrom
• Ehlers-Danlos syndrom, vaskulär form (vEDS)

Förekomst

Syndromet är lika vanligt världen över. Uppskattningsvis har 10 personer per 100 000 invånare Marfans syndrom. Det skulle innebära att cirka 1 000 personer i Sverige har syndromet. Siffrorna är dock osäkra eftersom de grundar sig på äldre studier där diagnoskriterierna inte har varit samstämmiga.

Orsak

Marfans syndrom beror på en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen FBN1 som finns på kromosom 15 (15q21.1). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet fibrillin 1 som ingår i kroppens bindväv.

Bindväven är en del av kroppens stödjevävnad och finns i större eller mindre mängd i alla vävnader och organ. Den är en stor beståndsdel i till exempel artärer och luftrör (bronker). Bindväven bildar också skyddande höljen kring muskler, nerver och blodkärl.

Bindväven består av celler och en grundsubstans mellan cellerna som kallas extracellulär matrix. Proteinet fibrillin 1 ingår i större trådlika strukturer i den extracellulära matrixen, så kallade mikrofibriller. Mikrofibrillerna är viktiga för att hålla samman cellerna och upprätthålla strukturen i bindväven i bland annat stora kroppspulsåderns vägg (aortaväggen) och ögonlinsens upphängningsapparat. Den sjukdomsorsakande varianten i FBN1-genen leder till att proteinet fibrillin 1 inte fungerar som det ska. Detta påverkar bindvävens sammanhållande och stödjande funktion.

En ökad tillväxt av skelettet hör också till Marfans syndrom. Den beror på att fibrillin 1 även har andra funktioner, bland annat att binda tillväxtfaktorn TGF-β (transforming growth factor beta) i den extracellulära matrixen. I fritt tillstånd binder TGF-β till särskilda receptorer i cellmembranen och aktiverar då TGF-β-signalvägen som har betydelse för tillväxt. Brist på normalt fungerande fibrillin 1 leder till en okontrollerad frisläppning av tillväxtfaktorn TGF-β. När det binder till TGF-β-receptorerna aktiveras TGF-β-signalvägen så att tillväxten ökar mer än normalt.

Ärftlighet

Marfans syndrom nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har syndromet, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få syndromet 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte syndromet och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Hos cirka en fjärdedel har syndromet uppstått till följd av en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med syndromet uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig, och kan därmed föras vidare till nästa generation med ett autosomalt dominant nedärvningsmönster.

Symtom

Symtomen vid Marfans syndrom kan variera påtagligt mellan olika individer, även inom samma familj. Det beror på att uttrycksgraden (expressiviteten) hos de som har en sjukdomsframkallande variant i FBN1-genen varierar. Det innebär att personer med samma genvariant kan få alltifrån lindriga till mycket uttalade symtom.

Några få barn har symtom redan under nyföddhetsperioden, men vanligen visar de sig senare under uppväxtåren eller i vuxen ålder. Vid lindriga symtom kan syndromet förbli odiagnostiserat.  

Hjärta och blodkärl

Stora kroppspulsådern (aortan) innehåller mycket fibrillin 1-protein. Eftersom proteinet inte har optimal funktion vid Marfans syndrom riskerar kärlväggen i stora kroppspulsådern (aorta) att både försvagas och vidgas. En sådan utvidgning kallas för aortadilatation och förekommer hos 80 procent av alla med Marfans syndrom. Vanligen ger den inga symtom. En större utvidgning kallas aortaaneurysm. Både dilatation och aneurysm utgör en risk för att delar av kärlväggen kan brista (aortadissektion). Om bristningen går igenom alla kärlväggens lager läcker blodet ut i kroppen (aortaruptur). Aortadissektion och aortaruptur ger svåra smärtor och är livshotande tillstånd.

Normalt kärl samt kärl med dilatation, aneurysm respektive dissektion.

Hjärtklaffarna innehåller bindväv som har betydelse för deras förmåga att sluta sig. Vid Marfans syndrom kan hjärtklaffarna i vänster hjärthalva ha en försämrad funktion. Framför allt påverkas mitralisklaffen. Ungefär hälften av alla med Marfans syndrom får mitralisklaffprolaps, vilket innebär att klaffseglen buktar in i hjärtats vänstra förmak och inte kan stängas fullständigt. Då uppstår det ett läckage (mitralisinsufficiens). Tillståndet uppkommer till följd av förtjockade, överrörliga klaffsegel. Även aortaklaffen kan påverkas på liknande sätt (aortainsufficiens). Tillstånden kan leda till hjärtsvikt, som kan yttra sig i form av försämrad kondition med andfåddhet och trötthet.

Ögon

Många med Marfans syndrom har påverkan på ögonen. Hos en del uppkommer ögonsymtomen redan under barndomen, men hos andra blir de märkbara först senare i livet. Närsynthet är det vanligaste symtomet. Det beror bland annat på att ögat har vuxit mer än normalt och blivit längre. Det kan i sin tur även leda till att näthinnan tänjs ut så att det uppstår näthinneavlossning.

Cirka 60 procent av alla med Marfans syndrom får linsluxation. Linsen sitter fast med smala trådar av bindväv. Vid linsluxation rubbas linsen ur sitt läge eller lossnar helt. Linsluxation ger ofta symtom i form av ensidigt dubbelseende eller påverkan på synskärpan.

Syndromet innebär också en något ökad risk för grumlig lins (grå starr, katarakt) och högt tryck i ögat (grön starr, glaukom).

Skelett och leder

De flesta med Marfans syndrom har en långsmal kroppsbyggnad, med mycket långa och smala armar, händer och fingrar samt ben och fötter.

Lederna är vanligen överrörliga, vilket ger en ökad risk för stukningar och ledvärk. Många har plattfot. Eftersom fötterna brukar vara mycket långsmala kan det vara svårt att hitta skor som passar.

Det är vanligt med kraftiga ryggradskrökningar (kyfos, lordos och/eller skolios). De påverkar hållningen, och kan hos enstaka personer också påverka hjärtats och lungornas funktion. Ungefär en fjärdedel har platt rygg, vilket innebär att de saknar svank i ländryggen (ländlordos). Det gör att kroppen får mindre stötdämpning och fjädring. Bröstkorgen kan vara asymmetrisk, och bröstbenet utskjutande eller insjunket (kölbröst respektive trattbröst). Höftsymtom kan förekomma med minskad rörligheten i höftlederna och ökad förslitning av ledbrosket.

Tillväxt

Redan som nyfödda är de flesta med syndromet över medellängd. Det är framför allt de långa skelettdelarna (rörbenen) i underarmarna, underbenen, händerna och fötterna som växer mer än förväntat på längden. Många med Marfans syndrom blir långa även som vuxna. Medellängden för personer med syndromet varierar mellan olika befolkningsgrupper. För män är den mellan 190 och 195 centimeter, och för kvinnor mellan 175 och 181 centimeter.

Käkar och tänder

Det är vanligt att gommen är hög och ibland också smal, så att tänderna sitter trångt.

Hos en del med syndromet är käkledernas ledkapslar instabila. Det påverkar käklederna och kan göra det svårt att gapa stort och länge under till exempel tandvårdsbehandlingar. Tandgnissling och tandpressning kan öka belastningen på käklederna.

Lungor

Den elastiska vävnaden i lungorna är förändrad vid syndromet. Lungblåsorna kan bli större och färre (emfysem), vilket ökar risken för att de ska brista. Sannolikheten för att utveckla emfysem ökar vid till exempel rökning eller exponering för skadliga partiklar i luften.

Cirka 5–10 procent med syndromet får spontan lungkollaps (pneumotorax) med plötslig bröstsmärta och andnöd. Lungkollapsen beror vanligen på att några lungblåsor har brustit. Ett litet hål i lungsäcken gör då att luft kommer in mellan det yttre och inre lungsäcksbladet där det normalt är undertryck. I det skadade området trycker luften ihop lungan i större eller mindre utsträckning. En total kollaps av lungan kan leda till andnöd och bröstsmärta och kräver omhändertagande på sjukhus. Det är dock mycket ovanligt. Tillståndet är oftast inte livshotande.

Övrigt

Personer med Marfans syndrom har en ökad tendens att få bråck. Vanligast är ljumskbråck.

Det finns en ökad risk för bihåleinflammationer och öroninflammationer.

En hög och smal gom kan orsaka snarkning och ökad risk för andningsuppehåll under sömnen (sömnapné).

Ibland förekommer duraektasi vid Marfans syndrom. Duran (dura mater) är den yttersta, hårda hjärnhinnan som omger det centrala nervsystemet, det vill säga hjärna och ryggmärg. Ektasi innebär en utvidgning av hinnan. Duraektasi ger vanligen inga symtom, men kan ge smärtor i nedre delen av ryggen som även kan stråla ut i benen.

En del personer med syndromet har återkommande huvudvärk. Tandgnissling och symtom från käklederna kan öka risken för huvudvärk.

Personer med syndromet kan få strimformiga märken (striae) i huden. De uppstår på grund av bristningar i underhuden av samma typ som när huden spänts ut kraftigt vid graviditet eller övervikt. Bristningarna finns vanligen på höfterna, låren, ryggen och skuldrorna. De är helt ofarliga, men kan uppfattas som kosmetiskt störande.

Många upplever trötthet och värk i leder och muskler, nedsatt uthållighet samt en allmän trötthet (fatigue) som inte kan vilas bort. Med tiden kan kroniska smärtor begränsa livskvaliteten och inskränka möjligheten att röra sig.

Prognos

Personer med Marfans syndrom har numera (2025) i stort sett samma genomsnittliga livslängd som den övriga befolkningen, tack vare regelbunden uppföljning och möjligheten till förebyggande kirurgi.

Diagnostik

En karaktäristisk, lång kroppsbyggnad i kombination med typiska skelettavvikelser kan ge misstanke om Marfans syndrom. Hos en del personer är tecknen mycket tydliga, medan de hos andra kan vara näst intill omöjliga att upptäcka vid en vanlig läkarundersökning. Vanligen blir den långa och smala kroppsbyggnaden tydlig först i tonåren. Det är dock viktigt att ha i åtanke att de flesta långa, smala tonåringar med långa fingrar och tår inte har Marfans syndrom.

Det finns fastställda kriterier för att diagnostisera Marfans syndrom (Gentkriterierna). I dessa har följande fem faktorer betydelse:

• aortarotsvidgning
• linsluxation
• påvisad sjukdomsorsakande variant i FBN1
• familjehistoria med säkerställt Marfans syndrom
• klinisk undersökning med skattning enligt en särskild skala.

I praktiken är vanligen de tre första faktorerna viktigast. Förekomst av två av dessa tre innebär i princip alltid diagnosen Marfans syndrom. Undantaget är enstaka familjer som bara har en sjukdomsorsakande variant i FBN1 och linsluxation. En familjehistoria med säkerställt Marfans syndrom används framför allt då genetisk diagnostik inte finns tillgänglig.

Hos över 95 procent kan diagnosen bekräftas med DNA-analys.   

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om syndromet och hur det ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma syndrom.

Vid ärftliga syndrom där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar Marfans syndrom. Behandlingen inriktas framför allt på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktions­nedsättningar som syndromet kan leda till. För optimal behandling är det betydelsefullt att diagnosen ställs så tidigt som möjligt, och att personer med Marfans syndrom följs upp regelbundet.

Eftersom kombinationen av symtom och deras svårighetsgrad skiljer sig från person till person varierar behandlingen och stödinsatserna. De flesta behöver kontakt med flera olika specialister, till exempel barnläkare, hjärtläkare, ögonläkare, ortoped, endokrinolog och klinisk genetiker. Det är viktigt att insatserna samordnas.

I samband med att diagnosen ställs rekommenderas information och vägledning av en klinisk genetiker. Vägledningen upprepas vid behov inför familjebildning.

Hjärta och blodkärl

Barn och vuxna följs av en hjärtläkare (kardiolog). Hjärt-kärlkomplikationerna varierar mycket mellan olika personer. Det är därför mycket viktigt med regelbundna kontroller av hjärtat och stora kroppspulsådern (aortan). Uppföljningsintervallet bestäms individuellt.

Hjärtat kan undersökas med ultraljud (ekokardiografi), där man bedömer delar av aortan samt hjärtmuskelns och hjärtklaffarnas funktion. Andra undersökningar som kan vara aktuella är datortomografi (DT) och magnetkameraundersökning (MR) av hela aortan, för att kontrollera omfattningen av en begynnande vidgning eller en misstänkt bristning. Den aortavidgning som ofta föregår en bristning kan vanligen upptäckas med hjälp av dessa undersökningar.

En vidgning av aortan kan bromsas med läkemedel. I första hand rekommenderas blodtryckssänkande medel som betablockerare eller angiotensinreceptorblockerare.

Om aortan är kraftigt vidgad kan det behövas en operation. Förebyggande kirurgi kan övervägas vid en snabbt ökande vidgning av aortan, eller om en aortaruptur har inträffat hos en nära anhörig. Då ersätts den del som är förstorad med en kärlprotes.

Om aortan brister är tillståndet livshotande och kräver en akut operation. I vissa fall kan en aortadissektion åtgärdas genom ett ingrepp via ljumskartären.

Ett betydande läckage i mitralisklaffen eller aortaklaffen (mitralisinsufficiens eller aortainsufficiens) kan behöva åtgärdas med en operation. Om det är möjligt eftersträvas kirurgi där klaffen inte byts ut (klaffbevarande kirurgi). Ibland behöver dock klaffen ersättas med en klaffprotes. Personer som får en mekanisk klaffprotes behöver livslång behandling med blodförtunnande läkemedel för att förebygga blodproppar på klaffbladen (klafftrombos).

Ögon

Barn med Marfans syndrom undersöks av en ögonläkare (oftalmolog) inom första halvåret från födseln, och därefter regelbundet upp till den ålder då barnet själv kan beskriva dubbelseende, vanligen kring tolv års ålder. Vid kontrollerna undersöks synskärpan, brytningsfel, linsförhållanden, näthinnan och trycket i ögat. Även vuxna bör kontrollera ögon och syn regelbundet.

Om det på grund av linsluxation behövs en operation där linsen ersätts med en konstgjord lins, bör operationen göras innan den naturliga linsen har lossnat helt. Barn som opereras får då ingen bestående synnedsättning.

Även näthinneavlossning åtgärdas genom en operation, liksom i vissa fall grå starr. Grön starr behandlas med trycksänkande ögondroppar eller med operation.

Vid en uttalad bestående synnedsättning kan det behövas kontakt med en synenhet för utprovning av synhjälpmedel.

Skelett och leder

En skelettröntgen av ryggen, händerna och fötterna bör göras i samband med att diagnosen ställs. Även lederna bedöms. Upprepade röntgenundersökningar kan behöva göras.

Vid misstanke om påverkan på ryggraden görs en undersökning av en ortoped som tar ställning till fortsatt uppföljning och eventuell behandling. Skolios kan i en del fall behandlas med korsett. Vid tilltagande skolios görs en bedömning av en ryggortoped, som tar ställning till eventuellt behov av en operation.

Vid symtom från höfterna rekommenderas regelbunden kontakt med en ortoped och en fysioterapeut tills tillväxten är avslutad. Ibland behövs en operation.

Vid uttalad plattfothet kan tidig behandling behövas i form av ortopedtekniska insatser, till exempel individuellt anpassade inlägg.

Vid värk eller nedsatt funktion i lederna, ryggen, höfterna och fötterna är det viktigt med bedömning och behandling av en fysioterapeut. Individuellt utformade träningsprogram och lämpliga fritidsaktiviteter kan vara av stort värde för att öka smidigheten och uthålligheten, samt för att behålla muskelmassan och rörligheten i lederna.

Tillväxt

Ibland ges hormonbehandling till barn med syndromet för att påskynda puberteten och därigenom avsluta längdtillväxten. De barn som i tidig ålder är mycket längre än sina jämnåriga bör remitteras till en endokrinolog i god tid före puberteten. Vanligen görs en första bedömning när flickor är cirka 170 centimeter och pojkar 180 centimeter långa. Genom att könshormon ges vid rätt tidpunkt förkortas pubertetstiden och ungefär hälften av den återstående förväntade längdtillväxten uteblir.

Ett alternativ till hormonbehandling är en operation av tillväxtzonerna runt knäet i skenbenen och lårbenen, för att minska längdtillväxten i benen.

Käkar och tänder

Förstärkt förebyggande tandvård kan behövas under barndomen för att förebygga senare tidskrävande tandbehandlingar, vilka vanligen är ansträngande för käklederna.

Eftersom tänderna ofta sitter trångt bör barn med Marfans syndrom vid sju till nio års ålder undersökas av en tandregleringsspecialist (ortodontist). Om käklederna är påverkade kan bettfysiologisk behandling behövas.

För att förebygga infektioner ges antibiotika före vissa typer av tandbehandlingar till personer som har inopererad hjärtklaff eller som tidigare har haft infektion i hjärtat (endokardit).

Lungor

Vid misstanke om påverkan på lungorna görs en lungröntgen. Lungfunktionen mäts med spirometri.

Vid spontan lungkollaps (pneumotorax) behövs snabbt omhändertagande på sjukhus, även om tillståndet inte är livshotande. Luften sugs ut ur lungsäcken, och lungan blir helt återställd. En del personer kan få återkommande pneumotorax. Då kan en operation göras i förebyggande syfte.

På grund av risken för lungkomplikationer är det särskilt viktigt att personer med Marfans syndrom avstår från att röka.

Graviditet

Kvinnor som planerar att bli gravida bör få aortans diameter kontrollerad. En graviditet innebär alltid en ökad påfrestning på aortan för kvinnor med Marfans syndrom, och även om aortadiametern är inom normalspannet medför en graviditet risk för komplikationer.

Under graviditeten och den närmaste tiden efter förlossningen bör alla kvinnor med syndromet, oavsett diameter på aortaroten, följas inom specialistmödravården i samarbete med en kardiolog. Uppföljningen fortsätter den närmaste tiden efter förlossningen.

Är aortan vidgad kan en operation i förebyggande syfte övervägas före en graviditet. Under graviditeten rekommenderas medicinering med betablockerare. Däremot ska behandling med angiotensinreceptorblockerare helst avbrytas redan innan en planerad graviditet, eftersom dessa läkemedel kan medföra risk för fosterskador. Inför förlossningen bör ryggbedövning övervägas, och utdrivningsskedet bör hållas så kort som möjligt.

Övrigt

Bråck kan behöva opereras, särskilt om de sitter i ljumsken.

Duraektasi diagnostiseras med hjälp av datortomografi eller magnetkameraundersökning.

Vid måttlig till svår duraektasi rekommenderas inte ryggmärgsbedövning (epiduralbedövning, EDA) rutinmässigt på grund av en förhöjd risk för komplikationer som punktering av duran med läckage av ryggvätska (likvorläckage) som följd. Epiduralbedövning kan dock utföras av en erfaren anestesiolog när bedömningen är att fördelarna överväger möjliga risker.

Sömnapné och omfattande snarkning bör följas upp av läkare. Vid svåra symtom kan andningsstöd behövas nattetid.

Det är viktigt att behovet av psykologiskt och socialt stöd tillgodoses, både för den som har syndromet och för de närstående. Psykologiskt stöd bör erbjudas när diagnosen ställs och även fortlöpande utifrån behov.

Att hålla sig i god fysisk form och vara aktiv rekommenderas, men kraftigt ansträngande aktiviteter bör undvikas eftersom bindväven är svagare än normalt. Det finns många idrotter som är lämpliga även om man har Marfans syndrom. Sporter som innebär risk för slag mot huvudet eller hög belastning på leder och blodkärl bör undvikas. Träning med tunga vikter för att öka muskelmassan är också olämpligt.

Samhällsstöd

Yrkesvägledning kan ibland behövas. Personer med Marfans syndrom rekommenderas att välja yrken som inte kräver fysisk ansträngning.  

Vid funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga kan man vända sig till Arbetsförmedlingen för vägledning. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att man ska kunna söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

Klinisk forskning som syftar till att förbättra diagnostik och behandling av Marfans syndrom pågår världen över. Forskning pågår också för att kartlägga risken för störningar av hjärtrytmen (arytmier) och förekomsten av hjärtmuskelsjukdom (kardiomyopati) hos personer med Marfans syndrom.

Information om olika sjukdomsorsakande varianter i FBN1 tillsammans med uppgifter om kliniska symtom samlas i en internationell databas. Denna ska i framtiden ge ökade kunskaper om den eventuella betydelsen av specifika sjukdomsorsakande varianter, se Vascerns webbplats Heritable Thoracic Aortic Diseases Registry.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: Marfan syndrome.
• Databasen EU Clinical Trials Register drivs av EU:s läkemedelsmyndighet EMA som samlar information om europeiska kliniska studier, se Clinical Trials, sökord: Marfan syndrome.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: Marfan syndrome.

Resurser

Resurser för utredning och behandling finns vid barnhjärtcentrum och hjärtmottagningar vid universitetssjukhusen samt inom respektive medicinsk specialitet. Flera olika specialister kan behöva samverka, till exempel barnläkare, hjärtläkare, ögonläkare, ortoped, endokrinolog och klinisk genetiker.

Vuxna med medfödda hjärtfel följs upp vid regionala ACHD-enheter (adult congenital heart disease) som finns vid universitetssjukhusen. Många länssjukhus har verksamhet kopplad till ACHD-enheterna.

• Hjärtkirurgi på barn och ungdomar utförs vid Skånes universitetssjukhus i Malmö/Lund och Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, se Hjärtkirurgi på barn och ungdomar.

Marfans syndrom ingår i nätverket VASCERN för sällsynta kärlsjukdomar, vascern.eu.

Tandvård

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Marfans syndrom:

Intresseorganisationer

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: Marfan syndrome.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: Marfan syndrome
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: Marfan syndrome
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: Marfan syndrome.

Litteratur

Akram H, Aragon-Martin JA, Chandra A. Marfan syndrome and the eye clinic: from diagnosis to management. Ther Adv Rare Dis 2021; 2: 26330040211055738. https://doi.org/10.1177/26330040211055738

Campens L, Baris L, Scott NS, Broberg CS, Bondue A, Jondeau G et al. ROPAC investigators group. Pregnancy outcome in thoracic aortic disease data from the Registry of pregnancy and cardiac disease. Heart 2021; 107: 1704–1709. https://doi.org/10.1136/heartjnl-2020-318183

Caruana M, Baars MJ, Bashiardes E, Benke K, Björck E, Codreanu A et al. HTAD patient pathway: Strategy for diagnostic work-up of patients and families with (suspected) heritable thoracic aortic diseases (HTAD). A statement from the HTAD working group of VASCERN. Eur J Med Genet 2023; 66: 104673. https://doi.org/10.1016/j.ejmg.2022.104673

De Backer J, Bondue A, Budts W, Evangelista A, Gallego P, Jondeau G et al. Genetic counselling and testing in adults with congenital heart disease: A consensus document of the ESC Working Group of Grown-Up Congenital Heart Disease, the ESC Working Group on Aorta and Peripheral Vascular Disease and the European Society of Human Genetics. Eur J Prev Cardiol 2020; 27: 1423–1435. https://doi.org/10.1177/2047487319854552

De Paepe A, Devereux RB, Dietz HC, Hennekam RC, Pyeritz RE. Revised diagnostic criteria for the Marfan syndrome. Am J Med Genet 1996; 62: 417–426. https://doi.org/10.1002/(sici)1096-8628(19960424)62:4%3C417::aid-ajmg15%3E3.0.co;2-r

Dietz HC, Cutting GR, Pyeritz RE, Maslen CL, Sakai LY, Corson GM et al. Marfan syndrome caused by a recurrent de novo missense mutation in the fibrillin gene. Nature 1991; 352: 337–339. https://doi.org/10.1038/352337a0

Drolsum L, Rand-Hendriksen S, Paus B, Geiran OR, Semb SO. Ocular findings in 87 adults with Ghent-1 verified Marfan syndrome. Acta Ophthalmol 2015; 93: 46–53. https://doi.org/10.1111/aos.12448

Lacro RV, Dietz HC, Sleeper LA, Yetman AT, Bradley TJ, Colan SD et al. Atenolol versus losartan in children and young adults with Marfan's syndrome. N Engl J Med 2014; 27: 2061–2071. https://doi.org/10.1056/nejmoa1404731

Loeys BL, Dietz HC, Braverman AC, Callewaert BL, De Backer J, Devereux RB et al. The revised Ghent nosology for the Marfan syndrome. J Med Genet 2010; 47: 476–485. https://doi.org/10.1136/jmg.2009.072785

Mazzolai L, Teixido-Tura G, Lanzi S, Boc V, Bossone E, Brodmann M et al. ESC Scientific Document Group. 2024 ESC Guidelines for the management of peripheral arterial and aortic diseases. Eur Heart J 2024; 45: 3538–3700. https://doi.org/10.1093/eurheartj/ehae179

Muiño-Mosquera L, Cervi E, de Groote K, Dewals W, Fejzic Z, Kazamia K et al. Management of aortic disease in children with FBN1-related Marfan syndrome. Eur Heart J 2024; 45: 4156–4169. https://doi.org/10.1093/eurheartj/ehae526

Pitcher A, Spata E, Emberson J, Davies K, Halls H, Holland L et al. Marfan Treatment Trialists’ Collaboration. Angiotensin receptor blockers and β blockers in Marfan syndrome: an individual patient data meta-analysis of randomised trials. Lancet 2022; 400: 822–831. https://doi.org/10.1016/s0140-6736(22)01534-3

Pyeritz RE. Recent progress in understanding the natural and clinical histories of the Marfan syndrome. Trends Cardiovasc Med 2016; 26: 423–428. https://doi.org/10.1016/j.tcm.2015.12.003

Regitz-Zagrosek V, Blomström Lundqvist C, Borghi C, Cifkova R, Ferreira R, Foidart JM et al. European Society of Gynecology (ESG); Association for European Paediatric Cardiology (AEPC); German Society for Gender Medicine (DGesGM). 2018 ESC Guidelines for the management of cardiovascular diseases during pregnancy: The Task Force for the Management of Cardiovascular Diseases during Pregnancy of the European Society of Cardiology (ESC). Eur Heart J 2011; 32: 3147–3197. https://doi.org/10.1093/eurheartj/ehr218

Verstraeten A, Alaerts M, Van Laer L, Loeys BL. Marfan syndrome and related disorders: 25 years of gene discovery. Hum Mutat 2016; 37: 524–531. https://doi.org/10.1002/humu.22977

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit det ursprungliga textunderlaget är docent Lars Mogensen, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm.

Tidigare revideringar av materialet har gjorts av professor Elisabeth Syk Lundberg och överläkare Eva Mattsson, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm.

Den senaste revideringen har gjorts av docent, överläkare Erik Björck, Klinisk genetik och genomik, Karolinska universitetssjukhuset, Solna, i samarbete med överläkare Edit Nagy, Mottagning Hjärta och kärl, Karolinska universitetssjukhuset, Solna.