Lowes syndrom

Sjukdom/tillstånd

Lowes syndrom är ett ärftligt syndrom som ger symtom främst från ögonen, hjärnan och njurarna. Det orsakas av en förändring i en gen som leder till bristfällig funktion av ett enzym, vilket påverkar utvecklingen av flera organ under fostertiden. Syndromet förekommer nästan bara hos pojkar och män.

Alla pojkar med Lowes syndrom föds med grå starr vilket innebär att linsen i ögat är grumlig. Ungefär hälften har grön starr som innebär att trycket i ögat är förhöjt. Båda tillstånden kan leda till betydande synnedsättning.

Nyfödda med Lowes syndrom brukar ha låg muskelspänning vilket leder till att pojkarna har svårt att suga och få i sig näring. Den låga muskelspänningen bidrar också till att pojkarnas motoriska utveckling är påverkad. Många med syndromet har en intellektuell funktionsnedsättning som vanligtvis är medelsvår.

Njurarnas funktion är nedsatt vilket gör att mineraler och proteiner läcker ut i urinen. Det kan leda till olika bristtillstånd som kan bli livshotande. Den nedsatta njurfunktionen kan på sikt resultera i njursvikt.

Pojkar och män med Lowes syndrom behöver samordnade insatser inom flera specialistområden. Både njurfunktionen och synen behöver följas upp under hela livet. Habilitering som innefattar synhabilitering behövs tidigt och fortsatt i vuxen ålder.

Syndromet beskrevs första gången 1952 av den amerikanska barnläkaren Charles Lowe och hans kollegor i Boston i USA.

Lowes syndrom kallas också okulocerebrorenalt syndrom, eftersom de typiska symtomen kommer från ögonen (oculus), hjärnan (cerebrum) och njurarna (renes).

Förekomst

Lowes syndrom förekommer över hela världen och finns uppskattningsvis hos två personer per en miljon invånare. Det finns inga säkra uppgifter om förekomsten i Sverige, men man uppskattar att det finns ett tiotal pojkar och män med syndromet.

Orsak

Syndromet orsakas av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen OCRL på X-kromosomen (Xq26.1). Att genen finns på X-kromosomen leder till att kvinnor får ytterst lindriga eller inga symtom. Det beror på att kvinnor har två X-kromosomer, och därmed även har en opåverkad kopia av genen, medan män har en X- och en Y-kromosom och därmed endast har en sjukdomsorsakande variant av genen.

Genen OCRL är en mall för tillverkningen av (kodar för) enzymet fosfatidylinositol-4,5-bifosfat-5-fosfatas.

Detta enzym finns på cellytan och hjälper till att transportera proteiner till golgiapparaten. Golgiapparaten är en struktur i cellerna där proteiner sorteras och packas för att kunna transporteras vidare ut i cellen eller ut utanför cellen. Här binds även kolhydrater till proteiner så att glykoproteiner bildas, vilket är stora molekyler (makromolekyler) med varierande funktioner i celler och cellmembran.

Förändringen i genen OCRL gör att enzymet fungerar bristfälligt eller inte alls. Det förändrade enzymet påverkar utvecklingen av flera organ under fosterstadiet, men kunskapen om denna process är ännu begränsad.

Förändringar i OCRL kan också ge upphov till Dents sjukdom typ 2 som är mer sällsynt än Lowes syndrom och huvudsakligen medför symtom från njurarna. I Sverige känner man inte till någon person med sjukdomen.

Påverkan på njurar

Njursymtomen vid Lowes syndrom uppkommer för att funktionen i den övre delen av njurkanalerna (proximala tubuli) är nedsatt.

Njurarna har flera funktioner. De renar blodet från avfallsprodukter, och reglerar blodtrycket och kroppens salt- och vätskebalans. Varje njure är uppdelad i ungefär en miljon funktionella enheter som kallas nefron. Ett nefron består av ett blodkärlsnystan (glomerulus) och ett rörsystem (tubulus). I glomeruli filtreras blodet så att blodkropparna och blodets proteiner behålls i blodkärlen, och det mesta av vätskan med dess salter och mineraler släpps ut i tubuli. I tubuli omhändertas denna vätska, som kallas primärurin, och allt som inte är avfallsprodukter återupptas av blodkärlen. Om inte tubuli fungerade alls skulle en vuxen människa behöva kissa 120–180 liter per dag och saltbalansen skulle rubbas allvarligt, vilket skulle medföra livshotande konsekvenser.

Njure i genomskärning.

En generellt nedsatt funktion hos proximala tubuli kallas Fanconis syndrom. Kännetecken för Fanconis syndrom är ökad utsöndring av ämnen som i normala fall återupptas i njurarnas proximala tubuli samtidigt som personens plasmanivåer förblir oförändrade. Tillståndet ger brist på fosfat (hypofosfatemi) och kalcium eftersom utsöndringen av dessa ämnen i urinen ökar. Det i sin tur leder till skelettsymtom då skelettet urkalkas och blir mjukt (rakit).

Fanconis syndrom är inte en specifik sjukdom, utan kan vara en följd av många olika ärftliga och förvärvade tillstånd, till exempel Lowes syndrom eller cystinos.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns ett separat informationsmaterial om cystinos.

Påverkan på ögon

Vid Lowes syndrom påverkas även ögonens utveckling vilket leder till grå starr (katarakt) och ofta även grön starr (glaukom).

Grå starr innebär att ögats lins är grumlig. Grumlingen är hos pojkar med Lowes syndrom ett resultat av en onormal ämnesomsättning eller störningar i utvecklingen av ögats lins under fostertiden. En helt grumlig lins leder till blindhet.

Glaukom vid Lowes syndrom orsakas av att ett membran i ögat, som normalt spricker upp under fosterstadiet, helt eller delvis blir kvar. Detta hindrar kammarvattnets flöde. Kammarvattnet behövs för näringstillförseln till de genomskinliga strukturerna i ögat, framför allt lins och hornhinna. När avflödet hindras stiger ögats inre tryck så att synnervstrådarna från näthinnan skadas. Ögat ökar också i storlek, vilket oftast leder till närsynthet (myopi). Om glaukom inte behandlas kan det leda till blindhet.

Ögat i genomskärning.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns ett separat informationsmaterial om primärt kongenitalt glaukom (medfödd grön starr).

Primärt kongenitalt glaukom

Ärftlighet

Lowes syndrom orsakas av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i en gen på X‑kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X‑kromosom och en Y‑kromosom, medan kvinnor har två X‑kromosomer. X‑kromosombundna ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män, och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen. Sannolikheten för söner till kvinnliga bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen att få sjukdomen är 50 procent. För döttrarna är sannolikheten 50 procent att bli friska bärare av en sjukdomsorsakande genvariant.

En man med en X‑kromosombunden ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den sjukdomsorsakande genvarianten.

X-kromosombunden nedärvning från kvinna, med muterad gen.

X-kromosombunden nedärvning från sjuk man, med muterad gen.

Hos cirka en tredjedel av pojkar med Lowes syndrom är orsaken istället en nyuppkommen sjukdomsorsakande genvariant (nymutation) som uppkommit i den äggcell som nedärvts från modern. Sannolikheten att på nytt få ett barn med syndromet uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation med X-kromosombunden nedärvning.

I vissa fall har modern flera celler med samma sjukdomsorsakande genvariant i äggstockarna, så kallad germinal mosaicism, vilket ger en ökad upprepningsrisk som i en studie har uppskattats till 4,5 procent.

Symtom

Lowes syndrom ger symtom främst från ögonen, hjärnan och njurarna.

Redan under den första levnadsmånaden kan man notera att barn med Lowes syndrom har låg muskelspänning (hypotonus) och grå starr. Den låga muskelspänningen gör att de ofta har svårt att suga och svårt att få i sig näring. En del har gastroesofageal reflux. Det innebär att magsäckens innehåll kommer tillbaka upp i matstrupen och ger ofta problem med uppstötningar, kräkningar och smärta. De kan också ha andningssvårigheter och nedsatt hostkraft som tillsammans med gastroesofageal reflux ökar risken för lunginflammation.

Ögon

Alla pojkar med Lowes syndrom har medfödd grå starr. Det upptäcks oftast, men inte alltid, vid den första barnläkarundersökningen efter födseln.

Ungefär hälften av pojkarna har dessutom glaukom. En del har glaukom vid födseln, medan det hos andra utvecklas under första levnadsåret.

En fjärdedel av pojkarna med Lowes syndrom får efter 5 års ålder också hornhinneförändringar, ärr eller ärrbildande bindväv (keloider), som kan uppstå antingen spontant eller efter en skada.

Skelning (strabism) är vanligt, liksom ofrivilliga ögonrörelser (nystagmus) som finns hos nästan alla vuxna personer med Lowes syndrom.

Kvinnor som är anlagsbärare kan ha prickar i linsen och några utvecklar grå starr redan i trettioårsåldern. I övrigt har de vanligen inga besvär från ögonen.

Hjärna

Den låga muskelspänningen i kombination med intellektuell funktionsnedsättning påverkar den motoriska utvecklingen. Pojkar med Lowes syndrom lär sig sitta, stå och gå senare än förväntat. De flesta, cirka 75 procent, går utan stöd före tonåren men en del lär sig aldrig att gå.

Intellektuell funktionsnedsättning förekommer hos cirka 75 procent. Graden av intellektuell funktionsnedsättning varierar mellan olika personer men är oftast medelsvår.

Personer som har en intellektuell funktionsnedsättning har en generellt nedsatt kognitiv förmåga. Det innebär svårigheter med abstrakt och teoretiskt tänkande och påverkar i hög grad förmågan att lära sig saker, planera och utföra uppgifter samt att lösa problem. I kombination med nedsatt förmåga att kommunicera innebär detta svårigheter att socialt och praktiskt klara av sin vardag. Medelsvår funktionsnedsättning kan medföra påverkan på till exempel språk och tal, motorik, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet, syn samt förekomst av epilepsi.

Bland personer med Lowes syndrom har ungefär hälften epilepsi.

De flesta pojkar med syndromet har koncentrationssvårigheter och ett beteende som påverkar interaktionen med omgivningen. Det brukar vara mest påtagligt mellan 8 och 13 års ålder. Det förändrade beteendet kan visa sig som aggressionsutbrott, stereotypa, tvångsmässiga och repetitiva handlingar samt självskadebeteende. Med tiden avtar detta beteende för de flesta.

Njurar

Alla pojkar och män med Lowes syndrom har någon grad av nedsatt funktion i njurarnas proximala tubuli (Fanconis syndrom). Symtomen på Fanconis syndrom visar sig vanligtvis redan vid några månaders ålder hos personer med Lowes syndrom.

Vid fullt utvecklat Fanconis syndrom uppstår bikarbonatförlust (renal tubulär acidos) vilket leder till att syrahalten i blodet blir för hög. Det leder i sin tur till en allvarlig obalans i kroppen som kallas hyperkloremisk metabolisk acidos, som kan resultera i bland annat muskelförlust, endokrina störningar, inflammation och bromsad tillväxt hos barn.

Det förekommer också förlust av viktiga ämnen som urinsyra, natrium och kalium. Utsöndringen av fosfat i urinen kan öka (fosfaturi) och leda till lägre nivåer av fosfat i blodet (hypofosfatemi). Kalciumutsöndringen i urinen kan vara förhöjd (hyperkalciuri). Utsöndringen av socker (glukos) i urinen kan öka trots ett normalt blodsocker (normoglykemisk glukosuri). Urinproduktionen kan vara förhöjd (polyuri).

Förlusten av näringsämnen och mineraler på grund av nedsatt njurfunktion kan leda till rakit, det vill säga urkalkat och mjukt skelett (osteodystrofi). Det kan också uppstå andra bristtillstånd som i förlängningen kan vara livshotande, som till exempel allvarlig hypofosfatemi som kan leda till neuromuskulära symtom som domningar, darrningar, muskelsvaghet och nedsatt hjärtfunktion.

Fanconis syndrom innebär också en stor risk för att det uppstår rubbningar i kroppens saltbalans vid infektioner med kräkningar och diarré eller vid fasta, till exempel inför kirurgiska ingrepp.

Personer med Fanconis syndrom har lägre risk för njursten och förkalkning av njurvävnaden (nefrokalcinos) än personer med distal renal tubulär acidos, som är en annan typ av renal tubulär acidos, trots att de har höga halter av kalcium i urinen (hyperkalciuri). Det beror på att Fanconis syndrom leder till mer utspädd urin och ökad urinutsöndring av citrat.

Det förekommer att barn med Lowes syndrom får glomeruloskleros, en fortskridande njursjukdom som skadar glomeruli, de små blodkärlen eller ”nystanen” i njurarna. Detta tillsammans med kroniska skador på tubuli leder vanligtvis till långsamt tilltagande kronisk njursjukdom och njursvikt vid 20–40 års ålder.

Skelett

Skelettet urkalkas och blir mjukt på grund av bristen på fosfat och kalcium som orsakas av njursjukdomen. Benbrott förekommer ofta, vanligtvis i samband med att pojkarna lär sig gå. Tonåringar och vuxna kan ibland ha värk orsakad av svullna och inflammerade leder.

Ungefär hälften av alla med Lowes syndrom får sned rygg (skolios), som orsakas av skeletturkalkningen och den låga muskelspänningen.

De flesta blir kortväxta.

Cystor

Godartade cystor förekommer i till exempel i njurarna, hjärnan, munhålan och huden. Vanligtvis ger de inga symtom. De kan dock bli infekterade, och hos vuxna med Lowes syndrom kan cystor på huden på ryggen orsaka smärta. Anledningen till att cystorna uppstår är okänd.

Övrigt

Hos cirka en tredjedel av pojkarna har testiklarna inte vandrat ned i pungen. Puberteten kan ibland vara något försenad.

Den låga muskelspänningen ökar risken för ljumskbråck.

Nedsatt rörlighet och i vissa fall bristande näringsintag (särskilt av vätska och fibrer) kan bidra till att många får förstoppning.

En del personer med Lowes syndrom har typiska utseendemässiga drag med en långsmal ansiktsform, framträdande panna, knubbiga kinder och djupt liggande ögon. Gommen är oftast hög och smal. Tänderna kan sitta tätt, och de permanenta tänderna kommer ofta sent.

Blödningsbenägenheten kan öka något på grund av nedsatt antal blodplättar (trombocytopeni).

Diagnostik

Lowes syndrom misstänks hos pojkar som har en kombination av:

• medfödd grå starr
• låg muskelspänning under nyföddhetsperioden
• sen motorisk utveckling och intellektuell funktionsnedsättning
• nedsatt njurfunktion och en ökad utsöndring av proteiner i urinen.

Flera olika tester görs för att påvisa Lowes syndrom. Alla pojkar med Lowes syndrom utsöndrar lågmolekylära proteiner i urinen (LMW-proteinuri), däribland retinolbindande protein, beta-2-mikroglobulin, det lysosomala enzymet N-acetyl glukosaminidas och albumin (albuminuri). Dessa är de känsligaste, tidiga markörerna för nedsatt funktion i njurarnas proximala tubuli (proximal renal tubulopati) och används ofta för att bekräfta diagnos av Fanconis syndrom.

Serumnivåerna av kreatinkinas (CK), aspartataminotransferas (ASAT) och laktatdehydrogenas (LD) är ofta förhöjda vid Lowes syndrom.

När man misstänker Lowes syndrom hos ett barn bör även mammans ögon undersökas. De flesta kvinnor som är anlagsbärare har prickar i linserna, vilket kan vara ett stöd i diagnostiken.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att erbjuda genetisk vägledning. Det innebär information om syndromet och hur det ärvs samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma syndrom. Om den genetiska avvikelsen är känd i familjen och upprepningsrisken bedöms vara förhöjd kan anlagsbärar- och fosterdiagnostik erbjudas, liksom i vissa fall preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar Lowes syndrom. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som syndromet leder till. De medicinska komplikationerna vid Lowes syndrom varierar i svårighetsgrad mellan olika personer.

Med behandling och noggrann kontroll av njurfunktionen kan risken för svåra medicinska komplikationer från njurarna förebyggas och de flesta med syndromet uppnår idag vuxen ålder. Andra medicinska komplikationer som infektioner, uttorkning och lunginflammation kan dock öka risken för en tidig död.

Ögon

Grå starr (katarakt), som alla med Lowes syndrom har när de föds, opereras tidigt. Vid tät katarakt, då hela linsen blir vit eller brunvit, på båda ögonen får barnet ingen bild i ögat och kommer inte att kunna se mer än ljus och mörker om man inte opererar bort den grumliga linsen. Dessa barn rekommenderas därför operation före två till tre månaders ålder.

Grön starr behandlas med kirurgi för att sänka trycket i ögat. Som ett komplement till eller i väntan på operation kan ögondroppar användas. Dessa ögondroppar sänker trycket i ögat genom att förbättra avflödet och minska produktionen av kammarvatten. Dock är behandling med enbart ögondroppar oftast inte tillräcklig.

Hornhinneförändringar kan behandlas med ögondroppar, salva och laser. Vid skelning kan ögat tränas genom att ögat med bäst syn täcks med en lapp. Ibland behöver skelningen opereras. Nästan alla med Lowes syndrom behöver glasögon. Kontaktlinser eller linsimplantat rekommenderas inte på grund av den stora risken för hornhinneskada.

Fortsatta ögonkontroller behövs hela livet.

Njurar

Målet med behandlingen av Fanconis syndrom är påfyllnad av de ämnen som förloras med urinen. Tillskott av natriumbikarbonat ges för att korrigera syrahalten i blodet och tillskott av kaliumcitrat ges för att motverka hypokalemi. Detta är viktigt redan i barndomen för att förebygga tillväxthämningar på grund av metabolisk acidos. Uppföljning av behandlingen är viktigt eftersom tillskott av bikarbonat kan leda till hypokalemi genom ökad kaliumutsöndring via njurarna.

Förluster av glukos, urinsyra och aminosyror leder däremot sällan till symtom och behöver inte behandlas.

Tillskott av fosfat och D-vitamin ges för att motverka hypofosfatemi och rakit hos barn och benvävsuppmjukning (osteomalaci) hos vuxna. Hypofosfatemi vid Fanconis syndrom kan förvärras av D-vitaminbrist. Därför bör D-vitaminnivåerna kontrolleras.

En dietist ger råd om kost och näringstillskott.

Personer med syndromet förlorar mycket vätska med urinen. Det är därför viktigt med tillräcklig vätsketillförsel. Genom analys av urin- och blodprover kan medicineringen anpassas individuellt och följas upp.

För att förhindra allvarliga elektrolytrubbningar och uttorkning till exempel i samband med fasta inför kirurgiska ingrepp kan det behövas förebyggande intravenös behandling med vätska, bikarbonat och elektrolyter.

För personer med förhöjd risk för förkalkningar av njurvävnaden (nefrokalcinos) och njursten på grund av hyperkalciuri bör behandling med tiaziddiuretika övervägas. Det minskar urinutsöndringen av kalcium.

Vid njursvikt kan kronisk dialys och njurtransplantation i vissa fall vara möjliga behandlingsalternativ.

Ätsvårigheter

Barn med tecken på ätsvårigheter utreds av ett team med specialister inom barn- och ungdomsmedicin eller barn- och ungdomshabilitering. I behandlingsteamet ingår ofta läkare, sjuksköterska, dietist och logoped. Logopeden utreder och behandlar sug-, tugg- och sväljsvårigheter. Även kontakt med fysioterapeut, arbetsterapeut och psykolog bör övervägas. Teamet ger råd om kost, träning och hjälpmedel som kan underlätta och stimulera ätandet, och bedömer också vilka andra insatser som behövs.

Barn och vuxna som inte kan få i sig tillräckligt med näring genom munnen kan få mat genom en sond via näsan. En del behöver sond under en längre tid. Då kan sonden i stället läggas genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Förstoppning kan förebyggas och behandlas med hjälp av fiberrik kost, tillräckligt vätskeintag och läkemedel.

Övrig behandling

Epilepsi behandlas med läkemedel.

Symtomfria cystor behöver inte behandlas, medan cystor som ger symtom behöver opereras.

Testiklar som inte vandrat ned i pungen opereras som regel under det första levnadsåret.

Pojkar med Lowes syndrom bör tidigt få kontakt med tandvården för bedömning av en barntandvårdsspecialist. Förebyggande vård och information om munhälsa ingår också. Ibland behövs tandreglering.

Habilitering

Pojkar med Lowes syndrom behöver habiliterande insatser, där synhabilitering som regel ingår. Insatserna görs med stöd av ett tvärprofessionellt team som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar. Syftet med de habiliterande insatserna är att personer med funktionsnedsättningar ska få förutsättningar att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Synhabilitering sker i nära samarbete med en ögonklinik. Efter en bedömning av synförmågan får de barn som har synnedsättning hjälp att använda sin syn på bästa sätt och/eller lära sig tekniker som kompenserar för synnedsättningen. Vid behov provas synhjälpmedel ut.

Om barnet har ett beteende som påverkar interaktionen med omgivningen görs en neuropsykiatrisk utredning. Familjen och andra personer i omgivningen kan försöka avvärja och avleda beteendet genom att vara observanta på i vilka situationer det uppstår och därmed förstå vad som utlöser det. I en miljö där kraven är anpassade efter barnets förutsättningar minskar ofta problemen. Likaså har strukturerade aktiviteter och förberedelser inför förändringar ofta stor betydelse. Om barnet har ett självskadande beteende kan läkemedelsbehandling ibland ha en positiv effekt.

Habilitering omfattar utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar får genom habiliteringen information om det samhällsstöd som finns att få och om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i.

De habiliterande insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga. En fysioterapeut visar hur man i aktiviteter och lek kan träna motoriska färdigheter. Ofta behövs hjälpmedel för att underlätta förflyttningar för barn och vuxna med nedsatt gångförmåga.

Tal-, språk- och kommunikationsförmågan hos barn med syndromet varierar. För de som har svårt att göra sig förstådda kan oron öka och beteendet påverkas negativt. Det är angeläget att tidigt arbeta med språklig stimulans samt alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Förutom föräldrarna behöver andra personer runt barnet stöd i att använda sig av olika alternativa kommunikationsvägar.

För att kunna möta barnet utifrån rätt insatser och förutsättningar görs en bedömning av den kognitiva utvecklingen så tidigt som möjligt. Barn med Lowes syndrom behöver som regel specialpedagogiska insatser i förskola och skola.

Föräldrar och syskon kan behöva psykologiskt stöd när diagnosen ställs och även senare. Barnen och ungdomarna själva bör också erbjudas stöd som är anpassat utifrån ålder och mognad. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan vara värdefullt.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. Exempel på insatser är kontaktfamilj, stödfamilj, avlösarservice eller korttidsboende. Personlig assistans kan ibland ges till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten till att delta i aktiviteter trots en omfattande funktionsnedsättning.

Vuxna

Vuxna med Lowes syndrom behöver fortsatt uppföljning av specialister inom vuxensjukvården samt fortsatta habiliteringsinsatser. Kontroller, uppföljning och behandling anpassas efter individens behov och symtomens svårighetsgrad och utveckling.

I kombination med andra funktionsnedsättningar påverkar den intellektuella funktionsnedsättningen vilket stöd en person behöver för att klara det dagliga livet som vuxen. Det kan till exempel vara boendestöd, stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet. Personer med medelsvår intellektuell funktionsnedsättning kan klara enklare uppgifter i vardagen men behöver generellt mycket stöd.

Fortsatt synhabilitering behövs i vuxen ålder. Yrkesval och socialt liv kan påverkas av synskadan. Åtskilligt kan dock göras för att stödja och så mycket som möjligt kompensera för synnedsättningen. Pedagogiska, tekniska, psykologiska och sociala insatser anpassas efter ålder och behov.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: Oculocerebrorenal syndrome of Lowe.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: Lowe syndrome.

Resurser

Diagnostik och behandling sker på barnkliniker vid landets regionsjukhus samt vid barn- och ungdomshabiliteringar. DNA-diagnostik görs vid avdelningarna för klinisk genetik vid universitetssjukhusen.

Lowes syndrom ingår i nätverket ERKNet för sällsynta njursjukdomar, se erknet.org.

Tandvård

Pedagogiska resurser

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Lowes syndrom.

Intresseorganisationer

Lowe Syndrome Association är en patientförening i USA som verkar för att sprida kunskap om syndromet, lowesyndrome.org.

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: Oculocerebrorenal syndrome of Lowe.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: Lowe syndrome
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: Lowe syndrome
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: Oculocerebrorenal syndrome of Lowe.

Litteratur

Allmendinger AM, Desai NS, Burke AT, Viswanadhan N, Prabhu S. Neuroimaging and renal ultrasound manifestations of oculocerebrorenal syndrome of Lowe. J Radiol Case Rep 2014; 8: 1–7. https://doi.org/10.3941/jrcr.v8i10.1740

Bockenhauer D, Bokenkamp A, van´t Hoff W, Levtchenko E, Kist‑van Holthe JE, Tasic V et al. Renal phenotype in Lowe syndrome: A selective proximal tubular dysfunction. Clin J Am Soc Nephrol 2008; 3: 1430–1436. https://doi.org/10.2215/cjn.00520108

Bökenkamp A, Ludwig M. The oculocerebrorenal syndrome of Lowe: an update. Pediatr Nephrol 2016; 12: 2201–2212. https://doi.org/10.1007/s00467-016-3343-3

David S, De Waele K, De Wilde B, Faes F, Vanakker O, Walraedt S et al. Hypotonia and delayed motor development as an early presentation of Lowe syndrome: case report and literature review. Acta Clin Belg. 2019; 74: 460-464. https://doi.org/10.1080/17843286.2018.1551743

De Matteis MA, Staiano L, Emma F, Devuyst O. The 5‑phosphatase OCRL in Lowe syndrome and Dent disease 2. Nature Reviews Nephrology. 2017; 13: 455–470. https://doi.org/10.1038/nrneph.2017.83

Dumic KK, Anticevic D, Petrinovic-Doresic J, Zigman T, Zarković K, Rokic F et al. Lowe syndrome – Old and new evidence of secondary mitochondrial dysfunction. Eur J Med Genet. 2020; 63: 104022. https://doi.org/10.1016/j.ejmg.2020.104022

Egot M, Lasne D, Poirault-Chassac S, Mirault T, Pidard D, Dreano E et al. Role of oculocerebrorenal syndrome of Lowe (OCRL) protein in megakaryocyte maturation, platelet production and functions: a study in patients with Lowe syndrome. Br J Haematol. 2021; 192: 909–921. https://doi.org/10.1111/bjh.17346

Hichri H, Rendu J, Monnier N, Coutton C, Dorseuil O, Poussou RV et al. From Lowe syndrome to Dent disease: correlations between mutations of the OCRL1 gene and clinical and biochemical phenotypes. Hum Mutat 2011; 32: 379–388. https://doi.org/10.1002/humu.21391

Laube GF, Russell-Eggitt IM, van´t Hoff WG. Early proximal tubular dysfunction in Lowe's syndrome. Arch Dis Child. 2004; 89: 479–480. https://doi.org/10.1136/adc.2003.031187

Lemaire M. Novel Fanconi renotubular syndromes provide insights in proximal tubule pathophysiology. Am J Physiol Renal Physiol 2021; 320: F145–F160.
https://doi.org/10.1152/ajprenal.00214.2020

Lowe CU, Terrey M, MacLachlan EA. Organic‑aciduria, decreased renal ammonia production, hydrophthalmus and mental retardation; a clinical entity. AMA Am J Dis Child 1952; 83: 164–184. https://doi.org/10.1001/archpedi.1952.02040060030004

Ma X, Ning K, Jabbehadari S, Prosseda PP, Hu Y, Shue A et al. Oculocerebrorenal syndrome of Lowe: Survey of ophthalmic presentations and management. Eur J Ophthalmol. 2020; 30: 966–973. https://doi.org/10.1177/1120672120920544

Mongardi L, Mantovani G, Scerrati A, De Bonis P, Cavallo MA. Epilepsy and cranial hemangioma in Lowe syndrome. Acta Neurol Belg. 2020; 120: 1199–1200. https://doi.org/10.1007/s13760-019-01162-y

Recker F, Zaniew M, Böckenhauer D, Miglietti N, Bökenkamp A, Moczulska A et al. Characterization of 28 novel patients expands the mutational and phenotypic spectrum of Lowe syndrome. Pediatr Nephrol. 2015; 30: 931–943. https://doi.org/10.1007/s00467-014-3013-2

Sessa G, Hjortshøj TD, Egfjord M. Arvelige cerebrookulorenale syndrome. Ugeskr Laeger 2015; 177: 353–356.

Sethi S, Sethi N, Mehta S, Kaur S, Makkar V, Sohal PM. Lowe syndrome – Case report with a novel mutation in the oculocerebrorenal gene. Saudi J Kidney Dis Transpl. 2020; 31: 285–288. https://doi.org/10.4103/1319-2442.279955

Song E, Luo N, Alvarado JA, Lim M, Walnuss C, Neely D et al. Ocular pathology of oculocerebrorenal syndrome of Lowe: novel mutations and genotype-phenotype analysis. Sci Rep 2017; 7: 1442: 1–10. https://doi.org/10.1038/s41598-017-01447-3

Wadelius C, Fagerholm P, Pettersson U, Annerén G. Lowe oculocerebrorenal syndrome: DNA‑based linkage of the gene to Xq24‑q26, using tightly linked flanking markers and the correlation to lens examination in carrier diagnosis. Am J Hum Genet 1989; 44: 241–247. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/pmc1715410/

Zaniew M, Bökenkamp A, Kolbuc M, La Scola C, Baronio F, Niemirska A et al. Long-term renal outcome in children with OCRL mutations: retrospective analysis of a large international cohort. Nephrol Dial Transplant. 2018; 33: 85–94. https://doi.org/10.1093/ndt/gfw350

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga textunderlaget är professor Claes Wadelius, Uppsala universitet, Uppsala.

Revideringar av materialet har gjorts överläkare Martin Jägervall, Centrallasarettet i Växjö, och med dr Rafael T Krmar, Institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet, Stockholm.