Kongenital myasteni

Sjukdom/tillstånd

Kongenital myasteni är en grupp ärftliga muskelsjukdomar. Kongenital innebär att sjukdomen finns redan vid födseln och myasteni betyder muskelsvaghet, efter de grekiska orden mys (muskel) och asthenia (svaghet). De olika sjukdomarna inom gruppen kongenital myasteni kan delas in utifrån ärftlighet, vilka symtom som kan uppstå, vilket protein som är förändrat eller var störningen i överföringen av impulser från nerver till muskler finns. Den här texten beskriver några av de vanligaste sjukdomarna i gruppen.

Gemensamt för sjukdomarna är uttröttbarhet och svaghet i musklerna. Hjärtmusklerna och de glatta musklerna i inre organ påverkas inte vid kongenital myasteni. Svårighetsgraden varierar, både mellan olika individer och mellan olika former av sjukdomen. En del barn kan få livshotande symtom, andra har endast lindrig muskelsvaghet.

Typiskt för kongenital myasteni är att muskelstyrkan ofta varierar under dagen. Den varierar också från dag till dag, liksom över veckor och månader. Det är även vanligt med svaghet som ökar vid muskelaktivitet och som helt eller delvis lindras av kortvarig vila.

Symtomen visar sig oftast tidigt i barndomen, vanligen under de första två levnadsåren. Några barn är muskelsvaga redan vid födseln och har svårt att suga, sätter i halsen och/eller har andningssvårigheter. Vid några former av sjukdomen kan symtomen visa sig under ungdomsåren eller i vuxen ålder.

Behovet av behandling varierar för de olika sjukdomarna och skiljer sig från person till person. Insatserna inriktas på att kompensera för funktionsnedsättningarna. Olika läkemedel kan ha effekt på den muskulära uttröttbarheten. En del personer behöver habiliterande insatser.

Den första beskrivningen av kongenital myasteni gjordes år 1937 av den amerikanska barnläkaren Harold B Rothbart. Sjukdomen beskrevs sedan också av de amerikanska neurologerna Frank B Walsh och William F Hoyt år 1959.

Förekomst

Förekomsten av kongenital myasteni varierar mellan olika länder och befolkningsgrupper. I Brasilien har cirka 2 personer per 1 miljon invånare någon av sjukdomarna, i Storbritannien är förekomsten mellan 3 och 15 personer per 1 miljon invånare och i Slovenien uppskattas förekomsten till 22 per 1 miljon invånare.

Den exakta förekomsten i Sverige är inte känd, men uppskattningsvis kan det finnas ett hundratal personer med kongenital myasteni i landet. Det finns sannolikt personer med tillståndet som inte har fått diagnosen fastställd.

Orsak

Kongenital myasteni beror på en störning i överföringen av impulser från nervceller till muskler (neuromuskulär transmission).

Nervcellernas impulser överförs via den neuromuskulära synapsen (motorändplattan), det vill säga det utrymme som fungerar som omkopplingsställe från nerver till muskler. Indelningen av sjukdomarna utgår från om felet i impulsöverföringen finns före synapsen (presynaptiskt), i synapsen (synaptiskt), efter synapsen (postsynaptiskt), eller om orsaken är ett förändrat protein som påverkar hur motorändplattan nybildas eller bibehåller sin struktur och funktion.

Orsaken till störningen i impulsöverföringen är sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i någon av de gener som är mallar för tillverkningen av (kodar för) proteiner som behövs för överföringen av impulser från nerv till muskel. De olika sjukdomsorsakande genvarianterna påverkar funktionen hos signalsubstansen acetylkolin, hos det enzym som normalt bryter ned acetylkolin, eller hos mottagarproteinet (receptorn) på muskelfibern.

Neuromuskulär överledning

När en nervimpuls når nervändsslutet frisätts signalsubstansen acetylkolin. Acetylkolinet sprids i synapsutrymmet mellan nerv och muskel och fäster på ett mottagarprotein på muskeln. Detta protein kallas acetylkolinreceptorn (AChR) och består av fem olika enheter (två α-/alfa-, en β-/beta-, en δ-/delta- och en ε-/epsilonenhet). Receptorn fungerar som en rörformad kanal för positivt laddade natriumjoner. Acetylkolinreceptorer finns på muskelfiberns yta, ansamlade inom motorändplattan.

När en acetylkolinmolekyl fäster på en acetylkolinreceptor öppnas receptorns jonkanal och positivt laddade joner strömmar genom kanalen. Detta leder till en minskning av skillnaden i elektrisk spänning mellan muskelfiberns in- och utsida. När tillräckligt många acetylkolinreceptorer nås av signalsubstansen acetylkolin minskar spänningsskillnaden över muskelfibermembranet till en kritisk nivå (depolarisationsnivån). Då utlöses en elektrisk signal som sprids längs muskelfibern, vilket i sin tur leder till att muskelfibern dras samman. Mellan varje nervimpuls bryts den frisatta signalsubstansen acetylkolin snabbt ned med hjälp av enzymet acetylkolinesteras, och den normala spänningsskillnaden mellan muskelfiberns insida och utsida i ändplattan återställs.

Felet i impulsöverföringen vid kongenital myasteni sker postsynaptiskt hos ungefär 75–85 procent av alla med tillståndet, synaptiskt hos cirka 15 procent, presynaptiskt hos cirka 5 procent och både post- och presynaptiskt hos 1–2 procent.

Figur 1. Impulsöverföringen från nerv till muskel med några av de gener och proteiner som samspelar vid nervimpulser som leder till sammandragning av en muskelfiber.

Presynaptisk defekt

Genen CHAT kodar för proteinet kolinacetyltransferas, ett enzym som är nödvändigt för tillverkningen av signalsubstansen acetylkolin. En sjukdomsorsakande variant i genen leder till brist på acetylkolin i nervändssluten, vilket i sin tur leder till kongenital myasteni med episodisk apné (andningsuppehåll).

Synaptisk defekt

Genen COLQ påverkar bindvävstråden som ska hålla enzymet acetylkolinesteras på plats i ändplattan. Acetylkolinesterasbrist i ändplattan medför att signalsubstansen acetylkolin inte kan brytas ned. Det leder till att ändplattan överstimuleras och att nervcellernas impulser blockeras. Till följd av den konstanta överstimuleringen minskar också antalet tillgängliga acetylkolinreceptorer.

Genen COL13A1 kodar för ett kollagen som behövs för ändplattornas struktur både pre- och postsynaptiskt. Kollagener är proteiner som skapar stabilitet i olika vävnader i kroppen.

Postsynaptiska defekter

De vanligaste orsakerna till postsynaptisk defekt är en sjukdomsorsakande variant i någon av generna CHRNA1, CHRNB1, CHRND och CHRNE, vilka kodar för α-, ß-, ð- respektive ε-enheten i acetylkolinreceptorn. Genvarianterna medför antingen en brist på fungerande acetylkolinreceptorer (primär acetylkolinreceptorbrist) eller att jonkanalen får förlängd öppningstid (slow channel syndrome) eller förkortad öppningstid (fast channel syndrome). Sjukdomsorsakande genvarianter som kodar för ε-enheten medför en brist på acetylkolinreceptorer, och är särskilt vanliga i Mellanöstern och i länder runt Medelhavet.

Defekter i ändplattans utveckling och struktur

Flera sjukdomsorsakande varianter har identifierats i gener som kodar för proteiner av betydelse för synapsens normala struktur. Ett exempel på detta är en sjukdomsorsakande variant i genen RAPSN. Genen kodar för rapsyn, ett protein som behövs för att acetylkolinreceptorerna ska ansamlas på ett korrekt sätt i den motoriska ändplattan. En annan gen som påverkar ansamlingen av acetylkolinreceptorer är DOK7. DOK7 aktiverar i sin tur genen MUSK, som kodar för ett muskelspecifikt tyrosinkinas. Tyrosinkinaser fungerar som receptorer och finns på cellmembranet hos många olika celler. Enstaka personer och familjer har sjukdomsorsakande varianter i andra gener, till exempel AGRN och MUSK.

Sammanställning av gener

I dag (2026) känner man till 36 olika gener som kan kopplas till någon form av kongenital myasteni. Nya genvarianter som orsakar former av sjukdomen kartläggs fortlöpande i olika forskningsprojekt.

Ärftlighet

De flesta av de olika sjukdomarna i gruppen kongenital myasteni nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av samma gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har genvarianten ärver samtliga barn den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Sjukdomsorsakande varianter i generna CHRNA1, CHRNB1, CHRND och CHRNE kan antingen nedärvas autosomalt recessivt eller autosomalt dominant. Fast channel syndrome nedärvs autosomalt recessivt. Slow channel syndrome nedärvs autosomalt dominant. De olika dominant nedärvda sjukdomarna kan också uppkomma till följd av en nyuppkommen sjukdomsorsakande genvariant (nymutation).

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat text med information om olika nedärvningsmönster, se Ärftlighetsmönster, en översikt.

Symtom

Vilka symtom som förekommer och sjukdomens svårighetsgrad varierar mycket mellan personer med kongenital myasteni och mellan olika genetiska former av sjukdomen. Det går inte att generellt förutsäga vilka funktionsnedsättningar som kan uppstå. En del personer får lindriga symtom, andra får symtom som kan leda till omfattande funktionsnedsättning. Hos en del förändras inte symtomen över tid. För andra kan sjukdomen innebära episoder med svåra symtom.

Gemensamt för de flesta med kongenital myasteni är ökad uttröttbarhet av musklerna och muskelsvaghet som visar sig tidigt i barndomen, vanligen under de första två levnadsåren. Några barn är muskelsvaga redan vid födseln och har svårt att suga, sätter i halsen eller har andningssvårigheter.

Graden av muskelsvaghet varierar mycket, och tillfälliga försämringar förekommer ofta i samband med infektioner. Det är vanligt med nedhängande ögonlock (ptos), dubbelseende, nasalt tal, sväljsvårigheter och svårigheter att gå eller springa. Det är även vanligt med svaghet som ökar vid muskelaktivitet och som helt eller delvis lindras av kortvarig vila.

I sällsynta fall visar sig symtomen först vid 20–30 års ålder eller senare.

Vid vissa ytterst sällsynta former av kongenital myasteni, framför allt med presynaptisk defekt, förekommer även andra symtom från centrala nervsystemet som intellektuell funktionsnedsättning och epilepsi. Dessa former beskrivs inte i denna text.

Presynaptisk defekt

Kongenital myasteni med episodisk apné

Kongenital myasteni med episodisk apné är den mest sällsynta formen bland dem som beskrivs i denna text. Symtomen visar sig under det första levnadsåret eller under tidig barndom. Episoder med andningsuppehåll (apnéer) inträffar under spädbarns- och barnaåren. Apnéerna uppträder plötsligt och utan förvarning. För det mesta kommer de i samband med feber, kräkningar, spänning eller upphetsning, men de kan också uppkomma utan någon känd anledning. Symtomen blir värre i kyla. Episoderna med andningsuppehåll är livshotande och kan pågå i några minuter, eller komma och gå under flera timmar eller dagar.

Mellan apnéattackerna har barnen i många fall inga symtom alls. Om de har symtom mellan episoderna är de vanligen lindriga, som hängande ögonlock och allmän muskelsvaghet. Hos några av barnen kan muskelsvagheten dock göra att de har svårt att suga och skrika. Musklerna i svalget kan bli svaga, liksom musklerna i benen och armarna. Även ögonens rörelser kan påverkas.

Allt eftersom barnen blir äldre kommer episoderna mera sällan för att upphöra helt i 2–3-årsåldern. Hos ett fåtal barn kan dock episoderna fortsätta upp i tonåren.

Synaptisk defekt

Acetylkolinesterasbrist 

Acetylkolinesterasbrist är en av de vanligaste formerna av kongenital myasteni. Svårighetsgraden varierar i hög grad mellan olika individer.

Symtomen visar sig vanligen före två års ålder och kan ibland märkas redan hos spädbarn i form av muskelsvaghet och ögonlock som hänger ned. Barnen kan också ha nedsatt förmåga att skrika och suga. Även andningssvårigheter förekommer. Den motoriska utvecklingen är påverkad, och barnen lär sig sitta och gå senare än andra barn. Ögonens rörelser är kraftigt begränsade, och pupillerna drar bara ihop sig obetydligt när de utsätts för ljus.

Senare, vanligen mellan åtta och tolv års ålder, försämras muskelfunktionen så att barnen får svårt att gå. De kan också få en tilltagande snedhet i ryggen (skolios) och andningssvikt

Postsynaptiska defekter

Primär acetylkolinreceptorbrist 

Primär acetylkolinreceptorbrist är den vanligaste formen av kongenital myasteni. Ungefär hälften av alla med sjukdomen har denna form. Symtomen beror på vilken del av acetylkolinreceptorn som påverkats av den sjukdomsorsakande varianten. Sjukdomen finns i lindrig, medelsvår och svår form.

Vid den svåra formen visar sig symtomen redan under nyföddhetsperioden. Barnen har ögonlock som hänger ned, begränsade ögonrörelser och en allmän muskelsvaghet som också påverkar sväljning och andning. Det gör att barnen ofta har svårt att andas. Den motoriska utvecklingen är påverkad. Barnen kan också få skolios, och en del har förändringar i ansiktsskelettet som leder till felställningar i bettet.

För barn med den medelsvåra formen brukar symtomen inte bli tydliga förrän vid ungefär ett års ålder, när muskelsvagheten gör att de har svårt att röra ögonen och ögonlocken hänger ned. Svagheten och uttröttbarheten i övrig muskulatur är relativt lindrig och ger inga svåra funktionsnedsättningar.

Den lindrigaste formen innebär att den motoriska utvecklingen i stort sett är som förväntad. Barnen kan uppfattas som klumpiga och de kan ha lite svårt att springa.

Slow channel syndrome

Vid slow channel syndrome skiljer sig symtomens svårighetsgrad mellan personer med sjukdomen. Även åldern för insjuknandet varierar. En del kan insjukna redan under spädbarnstiden, andra först i 50-årsåldern.

De som får muskelsvaghet tidigt får en svårare form av sjukdomen. Muskler i ansiktet, nacken, bålen, armarna och benen kan bli påverkade. Även andningsmusklerna kan påverkas. Mest uttalad är svagheten i nacken och i de underarmsmuskler som sträcker i handled och fingrar. Med stigande ålder kan muskelstyrkan och uthålligheten successivt försämras.

Fast channel syndrome 

Fast channel syndrome ger oftast symtom redan vid födseln eller under första eller andra levnadsåret. Muskelsvagheten och uttröttbarheten varierar i svårighetsgrad, men vanligen påverkas muskler kring ögonen, i ansiktet, nacken och bålen samt i armarna och benen. En del barn kan också ha medfödda felställningar av lederna (artrogrypos).

Defekter i ändplattans utveckling och struktur

DOK7-associerad kongenital myasteni 

DOK7-associerad kongenital myasteni ger oftast symtom under barndomen eller i tidig vuxenålder, med svaghet i benen och höfterna som gör det svårt att gå. Det är också vanligt med nedhängande ögonlock och andningssvårigheter. Graden av muskelsvaghet varierar mellan personer med sjukdomen.

DPAGT1-, GFPT1- eller GMPPB-associerad kongenital myasteni 

En sjukdomsorsakande variant i någon av generna DPAGT1, GFPT1 eller GMPPB ger oftast symtom i barndomen eller i ungdomsåren, med svaghet i skulder- och bäckenmuskulaturen. Sjukdomsformen medför muskelsvaghet som kan variera över tid, men också bestående muskelsvaghet.

Rapsyn-associerad kongenital myasteni 

Vid rapsyn-associerad kongenital myasteni finns symtomen redan från födseln eller visar sig i barndomen, men det finns också personer med den sjukdomsorsakande genvarianten som insjuknar i tonåren eller i tidig vuxenålder. Svaghet i svalg- och andningsmuskulaturen samt i nacken är vanligt, liksom svaghet i skuldrorna, axlarna, bäckenet och låren. Många har nedhängande ögonlock, men det är ovanligt att ögonens rörelser påverkas. Hos de som har en medfödd muskelsvaghet kan det också förekomma felställningar i lederna (kontrakturer).

Prognos

Prognosen vid kongenital myasteni beror på om sjukdomen är lindrig, medelsvår eller svår. En del former är stationära, vilket innebär att symtomen inte förändras över tid. Vid andra former kan muskelstyrkan och uthålligheten successivt försämras med stigande ålder.

Diagnostik

Kongenital myasteni kan misstänkas baserat på de karaktäristiska symtomen och åldern för insjuknandet. Diagnosen ställs med hjälp av neurofysiologiska undersökningar, framför allt repetitiv nervstimulering (RNS) och enkelfiber-EMG (elektromyografi). Vid RNS stimuleras en nerv med upprepade elektriska impulser. Det uppstår då ett muskelelektriskt svar och en ryckning i den muskel som nerven styr, varvid storleken och uthålligheten på det muskelelektriska svaret mäts. Undersökningen kan visa på vilket sätt impulsöverföringen är störd och kan ge en indikation på vilken sjukdomsform det är:

• Kongenital myasteni med episodisk apné: Muskelsvaret minskar vid RNS, men först efter långvarig nervstimulering eller efter aktivt muskelarbete.
• Acetylkolinesterasbrist: Även en enstaka nervstimuleringsimpuls leder till upprepade små muskelsammandragningar. Muskelsvaret minskar vid RNS.
• Primär acetylkolinreceptorbrist: Muskelsvaret minskar snabbt vid RNS.
• Genvariant i DOK7: Muskelsvaret minskar snabbt vid RNS.
• Slow channel syndrome: Dels minskar muskelsvaret snabbt vid RNS, dels leder enstaka nervstimuleringsimpulser till upprepade små muskelsammandragningar.
• Fast channel syndrome: Muskelsvaret minskar snabbt vid RNS.

För att skilja de olika formerna av kongenital myasteni från varandra och från andra sjukdomar med störd impulsöverföring mellan nerv och muskel görs vanligen även tre andra mätningar:

1. Effektiviteten i impulsöverföringen mäts med enkelfiber-EMG (singelfiber-EMG) genom att en tunn nål sticks in i den muskel som ska undersökas.
2. Förekomsten av antikroppar mot acetylkolinreceptor (AChR), muskelspecifikt tyrosinkinas (MuSK) eller lipoprotein-relaterat protein 4 (LRP4) undersöks för att så långt som möjligt utesluta den autoimmuna sjukdomen myastenia gravis.
3. Effekten på muskelkraften kan mätas efter en injektion i blodet av ett läkemedel som blockerar nedbrytningen av acetylkolin.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys. Den genetiska orsaken kan inte alltid påvisas.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Differentialdiagnoser

Kongenital myasteni kan förväxlas med andra sjukdomar, till exempel autoimmun myastenia gravis, olika former av muskeldystrofi, kongenital myopati, spinal muskelatrofi eller mitokondriella sjukdomar.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om flera sjukdomar och syndrom som kan ge symtom som liknar kongenital myasteni.

• Centronukleär myopati
• Central core disease
• Kongenital fibertypsdisproportion
• Limb-girdle muskeldystrofi
• Mitokondriella sjukdomar, en översikt
• Myastenia gravis
• Nemalinmyopati
• Spinal muskelatrofi.

Neonatal myasteni

Kvinnor med sjukdomen myastenia gravis kan få barn som har muskelsvaghet vid födelsen. Detta kallas neonatal myasteni och symtomen liknar dem vid kongenital myasteni. Myastenia gravis tillhör gruppen autoimmuna sjukdomar och innebär att kroppens immunsystem producerar antikroppar som blockerar impulsöverföringen mellan nerver och muskler. Det nyfödda barnet har fått antikroppar från moderkakan. Det påverkar impulsöverföringen och kan ge muskelsvaghet hos ungefär 15 procent av alla nyfödda vars mödrar har myastenia gravis. Inom en till tre månader bryts antikropparna ned och då försvinner symtomen.

Behandling/stöd

Gemensamt för de olika sjukdomarna inom gruppen kongenital myasteni är att de ger ökad uttröttbarhet och svaghet i muskulaturen. Eftersom sjukdomarna har olika svårighetsgrad och en del former också ger andra symtom går det inte att förutsäga vilka funktionsnedsättningar som kan uppstå. Behovet av behandling är därför individuellt. Insatserna inriktas på att förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen kan medföra.

Olika specialister deltar i behandlingen, som barnneurolog, fysioterapeut, ortoped och vid behov habilitering. Vuxna följs av en neurolog. Det är viktigt med regelbunden uppföljning.

Muskelsvagheten gör att några barn har svårt att suga, äta och svälja. Vid påtagliga svårigheter behövs utredning och behandling av ett nutritionsteam inom barn- och ungdomsmedicin eller barn- och ungdomshabilitering. I behandlingsteamet ingår förutom barnläkare ofta sjuksköterska, dietist och logoped. Logopeden utreder och behandlar sug-, tugg- och sväljsvårigheter. Nutritionsteamet ger råd om kost, träning och hjälpmedel som kan underlätta och stimulera ätandet, och bedömer också vilka andra insatser som behövs. Barn som inte kan få i sig tillräckligt med näring genom munnen kan få mat genom en sond via näsan. En del behöver sond under en längre tid. Då kan sonden i stället läggas genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Barn med andningssvårigheter eller andningsuppehåll (apnéer) behöver ständig övervakning, till exempel med hjälp av andningsregistrering med larm. Närstående måste känna till hur man ger andningshjälp. Det måste finnas tillgång till andningshjälpmedel som ventilator eller CPAP-apparat med andningsmask som blåser luft in i luftvägarna.

Barn som har felställningar i lederna och/eller skolios behöver regelbundna kontroller hos en barnortoped. En del behöver korsettbehandling, ortoser eller operation.

Läkemedelsbehandling

Den medicinska behandlingen skiljer sig åt mellan de olika sjukdomsformerna och beroende på hur svåra symtomen är. Det finns flera läkemedel som har effekt på muskulär uttröttbarhet och förbättrar muskelstyrkan och musklernas uthållighet.

Vid många av sjukdomarna används läkemedel som hämmar ämnet acetylkolinesteras (kolinesterashämmare), som pyridostigmin och ambenonium. Läkemedlen minskar nedbrytningen av signalsubstansen acetylkolin och ökar dess verkningstid i kontakten mellan nerv och muskel (synapsen). Effekten av kolinesterashämmare skiljer sig åt mellan de olika formerna av kongenital myasteni. Vid några former kan läkemedlet leda till försämring eller inte ha någon effekt. Den exakta diagnosen är därför en viktig vägledning till olika behandlingsmöjligheter.

Andra läkemedel som kan ha effekt vid olika former av kongenital myasteni:

• Salbutamol, ett astmaläkemedel som hör till gruppen beta-2-stimulerare (beta-2-agonister).
• DAP (3,4-diaminopyridin) som tillhör gruppen spänningsstyrda kaliumjonkanalblockerare. Substansen ökar frisättningen av acetylkolin från nervändsslutet.
• Efedrin, ett adrenergikum som stimulerar det sympatiska nervsystemet.
• Fluoxetin, en serotoninåterupptagshämmare (SSRI) som hämmar återupptaget av serotonin i nervänden och som kan förbättra muskelfunktionen.
• Quinidin, ett licensläkemedel som blockerar spänningsstyrda natriumjonkanaler.

Övrigt

Vid sjukdomen autoimmun myastenia gravis, som ger symtom som kan likna kongenital myasteni, innefattar behandlingen ofta olika immunmodulerande läkemedel och i många fall opereras tymus bort (tymektomi). Eftersom kongenital myasteni är genetiskt orsakad är dessa behandlingsalternativ aldrig aktuella vid kongenital myasteni.

Habilitering

Barn med kongenital myasteni som har bestående funktionsnedsättningar behöver habiliterande insatser. Habilitering är en tvärprofessionell specialistenhet för personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. De habiliterande insatserna ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området, och kan omfatta utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. Syftet är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

En viktig del av habiliteringen är att förmedla information och kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd till barnet utifrån barnets funktionsförmåga.

En fysioterapeut följer den motoriska utvecklingen under uppväxten och planerar insatser utifrån barnets färdigheter. Insatserna syftar till att bevara befintliga muskelfunktioner samt förhindra felställningar i leder (kontrakturer). Felställningar kan ibland korrigeras med hjälp av ortoser och stretchning. Det är också viktigt att stimulera till olika fysiska aktiviteter för att främja motorik, balans och koordination. Fysioterapeuten kan ge råd om träningsprogram och idrottsaktiviteter. Det finns belägg för att lågintensiv träning inte är skadlig vid sjukdomen och att den sannolikt har positiva effekter på muskelfunktionen. Simning och vattengymnastik eller vattenlek är exempel på lågintensiv träning.

Fysioterapeut och arbetsterapeut handleder föräldrar och samarbetar med personal i förskola och skola. Det är viktigt att fysiska aktiviteter i förskola och skola anpassas till barnets förutsättningar och att det finns möjlighet till pauser och tid för förflyttningarna mellan olika aktiviteter.

Vardagslivet kan påverkas på olika sätt, hemma, på arbetet och på fritiden. Olika hjälpmedel och anpassningar kan underlätta vardagslivet. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar får genom habiliteringen information om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. Det gör det möjligt för personer med sjukdomen att vara aktiva utifrån sina egna förutsättningar.

Habiliteringen omfattar också fortlöpande psykologiskt stöd till barn och unga med funktions-nedsättningar, utifrån ålder och mognad. Stöd ges även till deras föräldrar, syskon och andra närstående. Kontakt med andra familjer i en liknande situation är ofta värdefullt.

Vuxna

Beroende på symtom kan vuxna med kongenital myasteni behöva fortsatt behandling och uppföljning av specialister inom vuxensjukvården, samt fortsatta habiliteringsinsatser och stöd.

Personer med bestående muskelsvaghet och/eller ledfelställningar kan behöva anpassningar och hjälpmedel. En arbetsterapeut kan hjälpa till med detta. Behovet varierar mellan olika personer med sjukdomen och beror på hur stora funktionsnedsättningarna är. För att bibehålla så mycket som möjligt av muskelstyrkan utformas anpassade träningsprogram av en fysioterapeut. En del personer behöver med tiden rullstol eller andra hjälpmedel för att förflytta sig.

Vid val av utbildning och yrke är det viktigt att ta hänsyn till individuell funktionsnivå. Personer med kongenital myasteni rekommenderas att välja yrken som inte kräver kraftig fysisk ansträngning. Olika anpassningar av arbetsmiljön kan behövas, och för enstaka personer kan det bli aktuellt med en specialanpassad bil.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är avlösarservice i hemmet, korttidsboende, kontaktfamilj, hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Personlig assistans kan ibland beviljas till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten att delta i aktiviteter även när funktionsnedsättningen är omfattande.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

Forskning om kongenital myasteni bedrivs bland annat vid University of Ottawa Neuromuscular Centre, Ottawa, Kanada, och vid flera universitet och sjukhus i USA. I Europa sker forskning bland annat vid John Radcliffe Hospital, Oxford, Storbritannien, universitetet i Essen, Tyskland, och vid Sorbonne-universitetet i Paris, Frankrike.

För närvarande (2026) pågår studier om exempelvis genetik och orsakssamband, neuromuskulär transmission och sjukdomsmekanismer vid kongenital myasteni. Det görs också läkemedelsstudier där både nya behandlingsalternativ och äldre läkemedel prövas, samt studier om användandet av mesenkymala stamceller vid kongenital myasteni. I många av studierna samarbetar forskargrupper i flera länder.

Resurser

Utredning av barn och vuxna med muskelsjukdomar görs främst vid kliniker för barnneurologi och vuxenneurologi vid landets universitetssjukhus. Personer med kongenital myasteni bör få möjlighet att träffa en neurolog med särskild kunskap om neuromuskulära sjukdomar.

Vid landets regionhabiliteringar och i regionernas specialistteam finns särskild kompetens för bedömning och träning vid neuromuskulära sjukdomar.

Kongenital myasteni ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar samt i nätverket ERN-EYE för sällsynta ögonsjukdomar och nätverket ERN ITHACA för sällsynta syndrom med missbildningar och/eller intellektuell funktionsnedsättning.

• ern-euro-nmd.eu
• ern-eye.eu
• ern-ithaca.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om kongenital myasteni. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Vuxensjukvård

Barnsjukvård

Intresseorganisationer

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Litteratur

Belaya K, Finlayson S, Slater CR, Cossins J, Liu WW, Maxwell S et al. Mutations in DPAGT1 cause a limb-girdle congenital myasthenic syndrome with tubular aggregates. Am J Hum Genet 2012; 91: 193–201. https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2012.05.022

Benarroch L, Bonne G, Rivier F, Procaccio V, Hamroun D. The 2026 version of the gene table of neuromuscular disorders (nuclear genome). Neuromuscul Disord 2026; 58: 106303. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2025.106303

Engel AG, Lambert EH, Mulder D, Torres C, Sahashi K, Bertorini T et al. A newly recognised congenital myasthenic syndrome attributed to a prolonged open time of the acetylcholine-induced ion channel. Ann Neurol 1982; 11: 553–569. https://doi.org/10.1002/ana.410110603

Finsterer J. Prevelance in congenital myasthenic syndrome. Eur J Paediatr Neurol 2020; 26: 5–6. https://doi.org/10.1016/j.ejpn.2020.04.011

Harper CM, Engel AG. Quinidine sulfate therapy for the slow-channel congenital myasthenic syndrome. Ann Neurol 1998; 43: 480–484. https://doi.org/10.1002/ana.410430411

Kinali M, Beeson D, Pitt MC, Jungbluth H, Simonds AK, Aloysius A et al. Congenital myasthenic syndromes in childhood: Diagnostic and management challenges. J Neuroimmunol 2008; 201–202: 6–12. https://doi.org/10.1016/j.jneuroim.2008.06.026

Lee M, Beeson D, Palace J. Therapeutic strategies for congenital myasthenic syndromes. Ann N Y Acad Sci 2018; 1412: 129–136. https://doi.org/10.1111/nyas.13538

Lorenzoni PJ, Scola RH, Kay CSK, Werneck LC. Congenital myasthenic syndrome: A brief review. Pediatic Neurology 2012; 46: 141–148. https://doi.org/10.1016/j.pediatrneurol.2011.12.001

McMacken G, Cox D, Roos A, Muller J, Whittaker R, Lochmüller H. The Beta-adrenergic agonist Salbutamol modulates neuromuscular junction formation in zebrafish models of human myasthenic syndromes. Hum Mol Genet 2018; 27: 1556–1564. https://doi.org/10.1093/hmg/ddy062

McMacken G, Whittaker RG, Evangelista T, Abicht A, Dusl M, Lochmüller H. Congenital myasthenic syndrome with episodic apnoea: clinical, neurophysiological and genetic features in the long-term follow-up of 19 patients. J Neurol 2018; 265: 194–203. https://doi.org/10.1007/s00415-017-8689-3

Müller JS, Herczeqfalvi A, Vilchez JJ, Colomer J, Bachinski LL, Mihaylova V et al. Phenotypical spectrum of DOK7 mutations in congenital myasthenic syndromes. Brain 2007; 130: 1497–1506. https://doi.org/10.1093/brain/awm068

Ohno K, Engel AG, Shen XM, Selcen D, Brengman J, Harper CM et al. Rapsyn mutations in humans cause endplate acetylcholine-receptor deficiency and myasthenic syndrome. Am J Hum Genet 2002; 70: 875–885. https://doi.org/10.1086/339465

Palace J, Lashley D, Newsom-Davis J, Cossins J, Maxwell S, Kennett R et al. Clinical features of the DOK7 neuromuscular junction synaptopathy. Brain 2007; 130: 1507–1515. https://doi.org/10.1093/brain/awm072

Pitt M. Neurophysiological strategies for the diagnosis of disorders of the neuromuscular junction in children. Dev Med Child Neurol 2008; 50: 328–333. https://doi.org/10.1111/j.1469-8749.2008.02038.x

Ramdas S. Botulism, Lambert-Eaton myasthenic syndrome, and congenital myasthenic syndromes. Continuum (Minneap Minn) 2025; 31: 1303–1328. https://doi.org/10.1212/cont.0000000000001613

Ramdas S, Beeson D, Dong YY. Congenital myasthenic syndromes: increasingly complex. Curr Opin Neurol 2024; 37: 493–501. https://doi.org/10.1097/wco.0000000000001300

Rodríguez Cruz PM, Belaya K, Basiri K, Sedghi M, Farrugia ME, Holton JL et al. Clinical features of the myasthenic syndrome arising from mutations in GMPPB. J Neurol Neurosurg Psychiatry 2016; 87: 802–809. https://doi.org/10.1136/jnnp-2016-313163

Rodríguez Cruz PM, Cossins J, de Paula Estephan E, Munell F, Selby K, Hirano M et al. The clinical spectrum of the congenital myasthenic syndrome resulting from COL13A1 mutations. Brain 2019; 142: 1547–1560. https://doi.org/10.1093/brain/awz107

Rothbart HB. Myasthenia gravis in children: its familial incidence. JAMA 1937; 108: 715–717.

Schara U, Barisic N, Deschauer M, Lindberg C, Straub V, Strigl-Pill N et al. Ephedrine therapy in eight patients with congenital myasthenic syndrome due to DOK7 mutations. Neuromuscul Disord 2009; 12: 828–832. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2009.09.008

Slater CR, Fawcett PRW, Walls TJ, Lyons PR, Bailey SJ, Beeson D et al. Pre- and post-synaptic abnormalities associated with impaired neuromuscular transmission in a group of patients with ‘limb-girdle myasthenia’. Brain 2006; 129: 2061–2076. https://doi.org/10.1093/brain/awl200

Spendiff S, Dong Y, Maggi L, Rodríguez Cruz PM, Beeson D, Lochmüller H; ENMC 260th workshop study group. 260th ENMC International Workshop: Congenital myasthenic syndromes 11–13 March 2022, Hoofddorp, The Netherlands. Neuromuscul Disord 2023; 33: 111–118. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2022.12.006

Spendiff S, Lochmüller H, Maselli RA. Congenital myasthenic syndromes. Int Rev Neurobiol 2025: 182: 253–274. https://doi.org/10.1016/bs.irn.2025.04.025

Walsh FB, Hoyt WF. External ophtalmoplegia as part of congenital myasthenia in siblings: myasthenia gravis in children: report of family showing congenital myasthenia. Am J Ophtal 1959; 47: 28–34.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit och reviderat underlaget är docent Christopher Lindberg, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg.

Den senaste revideringen har gjorts av överläkare Sara Nordström, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg.