Hypofosfatasi

Sjukdom/tillstånd

Hypofosfatasi är en ärftlig ämnesomsättningssjukdom (metabol sjukdom) som leder till nedsatt förkalkning av skelettet samt till förhöjda nivåer av fosfat och kalcium i blodet. Detta medför förändringar i skelettet, tidig förlust av mjölktänder samt ökad risk för frakturer. En del personer med hypofosfatasi har försvagade muskler. Även njurarna kan påverkas. Orsaken till symtomen är nedsatt funktion hos ett enzym, alkaliskt fosfatas. Enzymer är proteiner som påverkar kemiska reaktioner utan att själva förbrukas.

Sjukdomen delas in i fem olika former: perinatal (kring födseln), infantil (första levnadsåret), juvenil (barn och ungdom) och adult (vuxen) form samt odontohypofosfatasi (denna form innebär främst tandsymtom). De olika sjukdomsformerna varierar i svårighetsgrad, och det finns en överlappning mellan de fyra första formerna. Den perinatala formen är den allvarligaste. Vid denna form dör fostret vanligen under graviditeten eller det nyfödda barnet strax efter födseln. Personer med den lindrigaste formen av hypofosfatasi, adult form, kan ha så lindriga symtom att diagnosen misstänks först i vuxen ålder.

En behandling som ersätter den nedsatta enzymaktiviteten finns tillgänglig (asfotas alfa). Frakturer vid hypofosfatasi behandlas på olika sätt och ibland krävs operation. Personer med hypofosfatasi behöver specialisttandvård. Om njurarna påverkas av de förhöjda nivåerna av kalcium behövs kontakt med en njurspecialist.

Den infantila formen av hypofosfatasi beskrevs första gången år 1948 av den kanadensiska läkaren John Campbell Rathbun. I vissa länder är sjukdomen därför även känd som Rathbuns sjukdom.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat informationstext om en annan sjukdom som medför nedsatt mineralisering av skelettet och tänderna, X-kromosombunden hypofosfatemisk rakit.

Förekomst

Förekomsten varierar mellan olika länder. I Kanada beräknas de allvarligaste formerna finnas hos 1 barn per 100 000 födda, medan motsvarande siffra för Europa har angivits till 1 barn per 300 000 födda. Det skulle innebära att det föds ett barn med svår form av hypofosfatasi ungefär vart tredje år i Sverige. De lindrigare formerna är dock betydligt vanligare.

Orsak

Hypofosfatasi uppstår till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen ALPL på den korta armen på kromosom 1 (1p36.12). ALPL är en mall för tillverkningen av (kodar för) enzymet alkaliskt fosfatas (ALP).

Skelettet börjar bildas och förkalkas (mineraliseras) under fosterlivet. Det ombildas sedan kontinuerligt under hela livet. Tänderna mineraliseras främst när de bildas. Enzymet ALP är viktigt för mineraliseringen av skelettet och tändernas rotcement, den tunna benvävnad som omger tandrötterna. Vid mineraliseringen bildar kalcium och fosfat kristaller som gör att benvävnaden blir hård. Enzymet ALP har bland annat till uppgift att bryta ner pyrofosfat, ett ämne som finns i kroppen och som förhindrar mineralisering. Balansen mellan pyrofosfat och ALP är viktig för normal benbildning.

De sjukdomsorsakande genvarianterna gör att ALP får nedsatt funktion. Nedbrytningen av pyrofosfat fungerar då inte som den ska, vilket leder till minskad utfällning av kalciumfosfat i kristallform. Detta gör skelettet svagare (osteomalaci).

Beroende på var i genen de sjukdomsorsakande varianterna sitter påverkas enzymets aktivitet i olika grad, vilket bidrar till den stora variationen av symtom vid hypofosfatasi.

Ärftlighet

De svåra formerna av hypofosfatasi (perinatal och infantil form) nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får två sjukdomsorsakande genvarianter, en från varje förälder. Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har genvarianten ärver samtliga barn den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Den juvenila formen, vuxenformen och odontohypofosfatasi kan även ärvas autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Symtom

Gemensamt för de olika formerna av hypofosfatasi är skelettmissbildningar av varierande grad och upprepade frakturer. Det är vanligt med smärta från skelett och leder. Samtliga former kan medföra onormalt höga halter av kalcium och fosfat i blodet (hyperkalcemi och hyperfosfatemi). Många har symtom från tänderna. En del personer med sjukdomen har försvagade muskler. Epilepsi kan förekomma. Hos en del påverkas njurarna.

De olika sjukdomsformerna är inte tydligt avgränsade utan överlappar varandra. Även inom samma form kan svårighetsgraden variera avsevärt.

Perinatal hypofosfatasi

Perinatal hypofosfatasi är den allvarligaste formen av sjukdomen. Perinatal syftar på att symtomen uppstår strax före eller tidigt efter födseln. Det är stor risk att foster med perinatal hypofosfatasi dör under graviditeten eller att det nyfödda barnet dör tidigt efter födseln.

Barn med perinatal hypofosfatasi föds med ofullständigt utvecklad bröstkorg, vilket leder till underutvecklade lungor som gör det svårt att andas. Ofta har de svårt att suga. Barnen kan också ha allvarliga skelettstörningar med bland annat sporreliknande broskutväxter under huden och korta armar och ben i förhållande till kroppen.

Infantil form

Barn med den infantila formen (spädbarnsformen) utvecklar ofta symtom under de första sex levnadsmånaderna. Bristande förkalkning av benvävnaden i bröstkorgen orsakar andningssvårigheter och matningssvårigheter. Ungefär hälften av barnen med denna form har så allvarliga missbildningar i bröstkorgen att de dör under det första levnadsåret om ingen behandling ges.

Juvenil form

Vid den juvenila formen av hypofosfatasi uppstår symtomen i barndomen och tonåren, och de varierar mycket i svårighetsgrad. Sjukdomen kan medföra skelettmissbildningar, till exempel i form av ett avlångt, mjukt kranium där fontanellerna sluter sig sent, och en ökad tillväxt av skelettet runt leder. Det är vanligt med upprepade frakturer under uppväxten, vilka kan leda till felställningar och orsaka smärta. Många barn med svår juvenil hypofosfatasi är kortväxta.

Tecken på sjukdomen kan vara ökad tandrörlighet och tandförflyttningar. Många av barnen med hypofosfatasi tappar sina mjölktänder betydligt tidigare än förväntat, ibland redan mellan ett och tre års ålder. De förlorar tänderna med hela roten kvar och utan tandköttsinflammation. Detta gäller framför allt framtänderna i underkäken, men alla mjölktänder kan påverkas. På grund av avvikelser i tandrotens yttersta lager (rotcementet) finns risk för tidig tandlossning även av permanenta tänder. Både barn och vuxna med sjukdomen löper ökad risk för nedbrytning av den del av käkbenet som förankrar tänderna.

Barn med juvenil hypofosfatasi lär sig vanligen gå sent, ibland först i två- till treårsåldern, och gången är vaggande.

Sjukdomen leder till att det ansamlas substanser som kan störa omsättningen av vitamin B6 (pyridoxin) i kroppen. I svåra fall kan detta leda till epilepsi.

De förhöjda nivåerna av kalcium i blodet (hyperkalcemi) kan i sällsynta fall skada njurarna och leda till njursten och njursvikt.

Vuxenform av hypofosfatasi

Vuxenformen av hypofosfatasi visar sig ofta först i medelåldern, vanligen som smärta i foten på grund av små sprickor i mellanfotsbenet (stressfrakturer). Sprickor kan också förekomma i lårbenet. Avvikelser i rotcementet kan leda till tandlossning i det permanenta bettet i varierande grad.

En del kan ha haft symtom redan i barndomen som tidig förlust av mjölktänder eller upprepade frakturer under uppväxten utan att ha fått diagnosen fastställd.

Hos kvinnor med hypofosfatasi kan symtomen förvärras vid graviditet.

Odontohypofosfatasi

Till skillnad från de övriga formerna av hypofosfatasi medför odontohypofosfatasi vanligtvis inte skelettavvikelser. Denna form karaktäriseras i stället av tandsymtom med tidig spontan förlust av intakta mjölktänder där hela roten finns kvar, förstorade pulparum och vida rotkanaler. Mjölktänderna kan också komma senare än vanligt (försenat tandframbrott). Även unga vuxna och äldre med denna form av hypofosfatasi har ökad risk för tandlossning och förlorar ofta permanenta tänder tidigt på grund av avvikelser i rotcementet. Andra tandavvikelser kan vara bullig kronform och defekt dentin, den hårda vävnad som finns innanför emaljen. Även avvikande rotanatomi (taurodonti), korta rötter och emaljavvikelser har beskrivits.

Diagnostik

Skelettmissbildningar vid den perinatala formen av hypofosfatasi kan ibland upptäckas vid rutinundersökning med ultraljud under graviditeten. Det är dock svårt att skilja dessa skelettmissbildningar från förändringar vid andra medfödda skelettsjukdomar.

Röntgenbilder av skelettet vid den juvenila formen och vuxenformen kan likna förändringarna i skelettet vid D-vitaminbrist (rakit).

Flera olika undersökningsmetoder används för att ställa diagnosen hypofosfatasi. Analys av urinprov visar förhöjda halter av fosfaterade ämnen, som fosfoetanolamin och pyrofosfat. Blodprov visar låga halter av enzymet alkaliskt fosfatas och förhöjda nivåer av kalcium och fosfat.

Vid den juvenila formen, vuxenformen och odontohypofosfatasi med lindriga symtom kan tidig förlust av mjölktänder vara det huvudsakliga eller enda tecknet på sjukdomen. Barn som tappar sina mjölktänder med roten kvar bör utredas för hypofosfatasi.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar hypofosfatasi. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till.

Barn med perinatal eller infantil hypofosfatasi behöver alltid vårdas på sjukhus under nyföddhetsperioden. De kan behöva andningsstöd, och det är vanligt att de måste sondmatas eftersom de har svårt att suga. För att få igång matningsrutiner kan föräldrarna behöva hjälp och stöd av ett nutritionsteam. I behandlingsteamet ingår förutom barnläkare ofta sjuksköterska, dietist och logoped.

Läkemedelsbehandling

Behandlingen bör skötas vid en klinik med erfarenhet av hypofosfatasi.

Vid skelettsjukdomar av andra orsaker än hypofosfatasi ges ofta läkemedelsbehandling med bifosfonater. Denna behandling får inte ges vid hypofosfatasi, eftersom den kan leda till att mineraliseringen av skelettet ytterligare försämras.

Läkemedlet asfotas alfa har utvecklats för behandling av personer med sjukdomen som har fått de första symtomen före 18 års ålder. Läkemedlet godkändes som särläkemedel år 2008. Det ingår sedan mars 2026 i högkostnadsskyddet för personer med perinatal eller infantil hypofosfatasi samt för de med juvenil hypofosfatasi som har andningssvårigheter och behov av andningsstöd. Det ges som injektion under huden (subkutant) 3 eller 6 gånger i veckan och ersätter det enzym (alkaliskt fosfatas) som saknas eller har nedsatt aktivitet. Resultaten hittills visar att barn med den perinatala eller infantila formen får förbättrad överlevnad medan personer med den juvenila formen får förbättrad längdtillväxt och skelettstruktur. Behandlingen är livslång. Biverkningar vid behandlingen är bland annat överkänslighetsreaktioner och lokala reaktioner på injektionsställena.

Skelett

Frakturer behandlas på olika sätt, beroende på vilket ben det gäller och frakturens svårighetsgrad. Ofta krävs operation. Felställningar i leder och skelettmissbildningar som uppstått till följd av upprepade frakturer kan också behöva opereras.

Tänder och käke

Barn med hypofosfatasi bör remitteras till en specialist i barntandvård (pedodonti) för behandling och information om munvård och kontroller. Både barn och vuxna med sjukdomen bör behandlas som riskpatienter för tandlossning och behöver specialisttandvård. Noggranna dagliga munvårdsrutiner och regelbunden professionell tandrengöring hos en tandhygienist kan sannolikt fördröja tandlossning och nedbrytning av delar av käkbenet.

Tidiga förluster av permanenta tänder kan medföra att man behöver fasta eller avtagbara tandersättningar. Kostnader för tandbehandling på grund av tandlossning och tandförluster vid hypofosfatasi kan efter särskild prövning debiteras med samma avgifter som för hälso- och sjukvård (Tandvård som ett led i sjukdomsbehandling).

Övrigt

Personer med hypofosfatasi som har epilepsi behandlas med pyridoxin (vitamin B6).

Personer med njurskada behöver kontakt med en njurmedicinsk klinik för kontroll av till exempel saltnivån i blodet liksom urinvolym och blodtryck.

Palliativ vård

För barn med perinatal eller infantil hypofosfatasi kan det bli aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens.

Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede och även senare.

Habilitering

Personer med sjukdomen som har bestående funktionsnedsättningar behöver habiliterande insatser. Habilitering är en tvärprofessionell specialistenhet för personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. De habiliterande insatserna ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området, och kan omfatta utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk.

Arbetsterapeut och fysioterapeut kan hjälpa till med insatser som syftar till att stärka befintliga muskelfunktioner samt förhindra felställningar i leder (kontrakturer). Det är också viktigt att stimulera till olika fysiska aktiviteter för att främja motorik, balans och koordination.

Det är viktigt att erbjuda psykologiskt och socialt stöd.

Vuxna

Äldre tonåringar och vuxna behöver fortsatt regelbunden medicinsk uppföljning av specialister inom vuxensjukvården och vid behov fortsatta habiliteringsinsatser. De behöver också fortsatt kontakt med specialisttandläkare.

Beroende på funktionsnedsättningens omfattning kan förändrade arbetssätt och hjälpmedel behövas för att vardagen ska fungera bättre i hemmet, skolan samt på fritiden och arbetet.

Gravida kvinnor med hypofosfatasi följs av läkare med särskild kunskap om sjukdomen, liksom av specialistmödravården.

Samhällsstöd

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

Läkemedlet efzimfotas alfa som bara behöver injiceras varannan vecka testas för närvarande (2026) i kliniska prövningar. Liksom asfotas alfa ersätter efzimfotas alfa det saknade enzymet, alkaliskt fosfatas, hos personer med hypofosfatasi. Under de närmaste åren förväntas kunskapen om olika läkemedelseffekter på kort och lång sikt öka, liksom om biverkningar vid behandling.

I experimentella studier på möss med hypofosfatasi har genterapi med hjälp av en viral vektor provats. Ett modifierat virus används då för att leverera genetiskt material till celler. Resultaten är positiva med avseende på skelettförändringar och laboratorieprover. En fortsatt utveckling av denna typ av terapi kan på sikt leda till ett nytt behandlingsalternativ för personer med hypofosfatasi.

Resurser

Vid universitetssjukhusen finns kunskap om sjukdomen. Barn behandlas på barnklinik och vuxna vid medicinska eller endokrinologiska kliniker med särskild kunskap om benmetabola sjukdomar. Ortopedkirurger med särskild kompetens utför de operationer som behövs.

Hypofosfatasi ingår i nätverket MetabERN för sällsynta medfödda metabola sjukdomar och nätverket ERN BOND för sällsynta skelettsjukdomar.

• metab.ern-net.eu
• ernbond.eu.

Tandvård

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om hypofosfatasi. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Barn- och ungdomssjukvård

Vuxensjukvård

Intresseorganisationer

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Litteratur

Bianchi ML. Hypophosphatasia: an overview of the disease and its treatment. Osteoporos Int 2015; 26: 2743–2757. https://doi.org/10.1007/s00198-015-3272-1

Bianchi ML, Bishop NJ, Guañabens N, Hofmann C, Jakob F, Roux C et al. Rare bone disease action group of the European calcified tissue society. Hypophosphatasia in adolescents and adults: overview of diagnosis and treatment. Osteoporos Int 2020; 31: 1445–1460. https://doi.org/10.1007/s00198-020-05345-9

Bimstein E, Wignall W, Cohen D, Katz J. Root surface characteristics of children teeth with periodontal diseases. J Clin Pediatr Dent 2008; 32: 101–104. https://doi.org/10.17796/jcpd.32.2.b6423rj156864l18

Bloch-Zupan A. Hypophosphatasia: diagnosis and clinical signs – a dental surgeon perspective. Int J Paediatr Dent 2016; 26: 426–438. https://doi.org/10.1111/ipd.12232

Dahir KM, Shannon A, Dunn D, Voegtli W, Dong Q, Hasan J et al. Safety, pharmacokinetics, and pharmacodynamics of efzimfotase alfa, a second-generation enzyme replacement therapy: phase 1, dose-escalation study in adults with hypophosphatasia. J Bone Miner Res 2024; 39: 1412–1423. https://doi.org/10.1093/jbmr/zjae128

McCrystal Dahir K, Dunbar NS. Medical management of hypophosphatasia: Review of data on asfotase alfa. Curr Osteoporos Rep 2025; 23: 14. https://doi.org/10.1007/s11914-025-00906-5

Millán JL. Hypophosphatasia-pathophysiological understanding, preclinical data looking beyond the skeleton, and upcoming treatments. J Bone Miner Res 2026; 41: 208–219. https://doi.org/10.1093/jbmr/zjaf141

Rathbun JC. Hypophosphatasia; a new developmental anomaly. Am J Dis Child 1948; 75: 822–831. https://doi.org/10.1001/archpedi.1948.02030020840003

Reibel A, Manière MC, Clauss F, Droz D, Alembik Y, Mornet E et al. Orodental phenotype and genotype findings in all subtypes of hypophosphatasia. Orphanet J Rare Dis 2009; 4: 6. https://doi.org/10.1186/1750-1172-4-6

Reis FS, Lazaretti-Castro M. Hypophosphatasia: from birth to adulthood. Arch Endocrinol Metab 2023; 67: e000626. https://doi.org/10.20945/2359-3997000000626

Stevenson DA, Carey JC, Coburn SP, Ericson KL, Byrne JL, Mumm S et al. Autosomal recessive hypophosphatasia manifesting in utero with long bone deformity but showing spontaneous postnatal improvement. J Clin Endocrinol Metab 2008; 93: 3443–3448. https://doi.org/10.1210/jc.2008-0318

Vogt M, Girschick H, Schweitzer T, Benoit C, Holl-Wieden A, Seefried L et al. Pediatric hypophosphatasia: lessons learned from a retrospective single-center chart review of 50 children. Orphanet J Rare Dis 2020; 15: 212. https://doi.org/10.1186/s13023-020-01500-x

Whyte MP. Hypophosphatasia – Aetiology, nosology, pathogenesis, diagnosis and treatment. Nat Rev Endocrinol 2016; 12: 233–246. https://doi.org/10.1038/nrendo.2016.14

Whyte MP, Greenberg CR, Salman NJ, Bober MB, McAlister WH, Wenkert D et al. Enzyme-replacement therapy in life-threatening hypophosphatasia. N Engl J Med 2012; 366: 904–913. https://doi.org/10.1056/nejmoa1106173

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinska experter som har skrivit och reviderat det ursprungliga textunderlaget är professor Östen Ljunggren, Akademiska sjukhuset, och professor Jan Gustafsson, Akademiska barnsjukhuset, Uppsala. Vid framtagningen av materialet har Kompetenscenter för sällsynta odontologiska tillstånd, Odontologiska Institutionen, Jönköping, medverkat.

Den senaste revideringen har gjorts av professor Jan Gustafsson, Akademiska barnsjukhuset, Uppsala. Vid framtagningen av materialet har även Helena Anjou, Specialisttandvården i Region Kronoberg, Växjö, medverkat.