Hereditär spastisk parapares

Sjukdom/tillstånd

Hereditär spastisk parapares är ett samlingsnamn för en stor grupp ärftliga, neurologiska sjukdomar. De kännetecknas av långsamt ökande muskelspänning och muskelförsvagning i underbenen och fötterna, ofta i kombination med andra symtom.

Symtomen, svårighetsgraden och hur sjukdomen utvecklas varierar mycket. Åldern vid insjuknandet kan variera från tidig barndom till sen medelålder. Oftast märks de första symtomen någon gång mellan 10 och 40 års ålder.

Sjukdomen delas in i okomplicerade och komplicerade former. De okomplicerade formerna är vanligast. Då begränsas symtomen till fortskridande muskelspänning och svaghet i underbenen och fötterna, ibland i kombination med nedsatt känsel för vibration i underbenen och fötterna samt påverkan på urinblåsans funktion. De komplicerade formerna kan innebära ytterligare symtom som epilepsi, skelettavvikelser, intellektuell funktionsnedsättning, synnedsättning, hörselnedsättning, muskelförtvining och ofrivilliga muskelrörelser.

De flesta med hereditär spastisk parapares behöver habiliterings- och rehabiliteringsinsatser. Insatserna samordnas med övriga specialistinsatser. Behandlingen inriktas på att minska muskelspänningarna och försöka bevara rörlighet och muskelstyrka. Ibland används läkemedel för att minska muskelspänningarna. Fysioterapi och arbetsterapi är en viktig del av behandlingen.

Den första beskrivningen av hereditär spastisk parapares gjordes 1880 av den tyske neurologen Adolf von Strümpell. Några år senare kompletterade den franske läkaren Maurice Lorrain bilden av sjukdomen.

Förekomst

Förekomsten i Sverige är inte kartlagd men internationellt beräknas att cirka 5 personer per 100 000 invånare har hereditär spastisk parapares. Det skulle innebära att cirka 500 personer har sjukdomen i Sverige. Cirka 10 procent av alla med sjukdomen har en komplicerad form.

Orsak

Hereditär spastisk parapares orsakas av mutationer i en av flera olika gener (se tabell nedan). Generna är mallar för tillverkningen av (kodar för) proteiner som bland annat har betydelse för funktionen i de långa motoriska ledningsbanorna i ryggmärgen.

De långa motoriska ledningsbanorna förmedlar signaler från de områden i storhjärnan som styr viljemässiga rörelser (motoriska hjärnbarken/kortex). Via ledningsbanorna omkopplas signalerna till nervsystemet utanför hjärnan och ryggmärgen (perifera nerver) och vidare till musklerna. De symtom som kännetecknar hereditär spastisk parapares beror framför allt på att de långa motoriska ledningsbanorna i ryggmärgen långsamt förtvinar. Orsaken till förtviningen är inte känd.

De vanligaste mutationerna vid hereditär spastisk parapares påverkar proteinerna spastin (SPG4), atlastin (SPG3A) eller paraplegin (SPG7). Om spastin eller atlastin inte fungerar normalt påverkas transporten av proteiner och signalsubstanser mellan nervcellskroppen och dess ändförgreningar (axonal transport). Om proteinet paraplegin har nedsatt funktion påverkas mitokondrierna, de enheter i cellerna som omvandlar energi. I sällsynta fall kan mutationerna påverka myelinet. Myelin är ett fettrikt ämne som omger, stödjer och isolerar nervtrådar.

De undergrupper av hereditär spastisk parapares som nedärvs autosomalt recessivt kan orsaka mycket varierande symtom. De omfattar cirka 25 procent av alla med sjukdomen och i denna grupp har många nya gener kartlagts de senaste åren. De specifika mutationerna är sällsynta och finns ibland bara i en enda familj eller hos en individ.

Ärftlighet

Mutationerna som orsakar hereditär spastisk parapares kan nedärvas på olika sätt. Inom samma familj är mutationen identisk och därmed också nedärvningsmönstret.

Hos cirka 75 procent nedärvs sjukdomen autosomalt dominant. Det innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en förändrad (muterad) gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Hos cirka 25 procent nedärvs sjukdomen autosomalt recessivt. Det innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en förändrad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Hos 1-2 procent nedärvs sjukdomen X-kromosombundet recessivt. Sjukdomen orsakas då av en muterad gen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal och en muterad gen. Sannolikheten att söner till kvinnliga bärare av en muterad gen får sjukdomen är 50 procent. För döttrar är sannolikheten 50 procent att bli friska bärare av en muterad gen. En man med en X-kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.

X-kromosombunden recessiv nedärvning från frisk kvinna, med muterad gen.

Symtom

Symtomen och svårighetsgraden varierar mycket. Vilka symtom som uppkommer och hur sjukdomsförloppet blir är kopplat till vilken gen som är muterad, nedärvningsmönster och om sjukdomen börjar i barndomen eller i vuxen ålder. De symtom som framför allt kännetecknar sjukdomen är en långsamt ökande spasticitet (ökad muskelspänning) och svaghet i underbenen och fötterna som gör det svårt att gå. Utöver det förekommer många andra symtom.

Oftast börjar symtomen mellan 10 och 40 års ålder, men åldern vid insjuknandet kan variera från tidig barndom till sen medelålder. Ett kännetecknande symtom som brukar komma tidigt är svårigheter att gå i trappor. Det är också vanligt med värk i ländryggen.

När hereditär spastisk parapares börjar i barndomen kan tillståndet vara stabilt i långa perioder utan försämring. Om sjukdomen börjar i övre tonåren eller i vuxen ålder sker en långsam försämring under en lång period av år.

Hereditär spastisk parapares delas in i okomplicerade och komplicerade former. Cirka 90 procent av dem som har sjukdomen har en okomplicerad form och cirka 10 procent en komplicerad form. Se närmare beskrivningar av okomplicerade och komplicerade former nedan.

Symtom hos barn

Barn med hereditär spastisk parapares har en långsamt ökande spasticitet och muskelsvaghet i underbenen och fötterna. De lär sig ofta gå sent men tydlig påverkan på gångförmågan brukar märkas först senare, vanligen under tidig skolålder. Barnen får då ett speciellt gångmönster med spastisk stelhet och saxande gång.  

Spasticiteten leder till att musklerna i vaden blir oproportionerligt aktiva. Samtidigt försvagas de muskler på underbenens framsida som ska lyfta främre delen av foten vid gång. Detta gör att barnen har svårt att avveckla steget och går på tå. Gången blir även långsam och stel och det blir påfrestningar i fotlederna som kan leda till felställningar i fötterna. Hos en del av barnen utvecklas spetsfot. Det innebär att hälsenan förkortas så att foten inte kan vinklas uppåt. Felställningarna kan också leda till cavusfot (pes excavatus), framför allt om de utvecklas tidigt i livet. Cavusfot innebär att foten blir sammandragen och förkortad med höga fotvalv. En del barn får tryckskador och svårbehandlade förhårdnader på stor- och lilltåsidan eftersom kroppstyngden hamnar på en liten del av fotsulan. Allt detta kan orsaka smärta och många barn med hereditär spastisk parapares behöver så småningom gånghjälpmedel.

En del barn med sjukdomen får symtom från lillhjärnan som balanssvårigheter och svårighet att samordna rörelser (ataxi).

Vissa komplicerade former av sjukdomen medför en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Personer som har en intellektuell funktionsnedsättning har en generellt nedsatt kognitiv förmåga. Det innebär svårigheter med abstrakt och teoretiskt tänkande och påverkar förmågan att lära sig saker, planera och utföra uppgifter samt att lösa problem. Svårigheterna varierar avsevärt beroende på graden av intellektuell funktionsnedsättning. Personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning kan leva ett relativt självständigt liv med visst stöd.

När sjukdomen börjar i barndomen kan den fortskridande spasticiteten och muskelsvagheten i vissa fall stanna av i vuxen ålder.

Symtom hos vuxna

Vid hereditär spastisk parapares som börjar i vuxen ålder är en ökad spastisk spänning i benens muskler det mest typiska kännetecknet. Med stigande ålder kommer en långsamt tilltagande svaghet. Hos de flesta är rörelseförmågan delvis påverkad med måttliga gångsvårigheter av spastisk, saxande typ. En del har ökade reflexer i armarna trots att funktionen i armarna och händerna i övrigt är normal. Sjukdomsförloppet är långsamt och utan skov av försämring. Några har besvär med domningar (parestesier) och andra känselupplevelser i underbenen och fötterna. Senare i sjukdomsförloppet är det vanligt med täta urinträngningar och svårigheter att hålla urinen. Även tarmöppningens slutmuskel (analsfinktern) kan påverkas, liksom den sexuella funktionen.

Förekomst och symtom vid olika nedärvningsmönster

Autosomal dominant nedärvning är det vanligaste nedärvningsmönstret och förekommer hos cirka 75 procent av alla med hereditär spastisk parapares. I denna grupp är SPG4 (40 procent) och SPG3A (10-15 procent) vanligast, och SPG31 (5 procent) relativt vanlig. Symtomen kan börja under barndomen, men oftast dröjer det till tonåren eller vuxen ålder innan sjukdomen ger tydliga symtom.

Autosomal recessiv nedärvning förekommer hos cirka 25 procent av alla med hereditär spastisk parapares. I denna grupp är SPG5A (7 procent), SPG7 (5 procent) och SPG11 (3-5 procent) vanligast. Symtomen börjar nästan alltid i barndomen, oftast under de första skolåren. Utöver spasticitet, nedsatt känsel och påverkan på urinblåsans funktion är symtomen mycket varierande.

X-kromosombunden nedärvning förekommer hos 1-2 procent av alla med hereditär spastisk parapares och mest hos pojkar och män. I denna grupp är SPG34 vanligast. Vanliga symtom är spasticitet, nedsatt känsel, nedsatt funktion av urinblåsan, intellektuell funktionsnedsättning samt talsvårigheter.

Okomplicerade former

Vid okomplicerade former begränsas symtomen till fortskridande spasticitet och svaghet i underbenen och fötterna, ofta i kombination med nedsatt känsel för vibration i underbenen och fötterna, samt påverkan på urinblåsans funktion.

SPG3A kan påminna om spastisk cerebral pares (CP). De första symtomen brukar vara spasticitet och påverkan på fötterna som leder till svårigheter att gå. Symtomen börjar oftast vid cirka fyra års ålder i motsats till cerebral pares där symtomen börjar betydligt tidigare. När SPG3A börjar tidigt är symtomen oftast inte fortskridande och påverkan på gångförmågan brukar inte öka med tiden. När symtomen börjar senare i livet brukar de vara långsamt ökande. Sned rygg (skolios) och nedsatt muskelstyrka i benen är också vanligt vid SPG3A.

SPG4 är den vanligaste okomplicerade formen. Symtomen kan börja vid varierande åldrar, och ibland får barn med SPG4 symtom före den förälder som har sjukdomen. Oftast är symtomen begränsade till svaghet i benen och nedsatt känslighet för vibration i fötterna. Gångsvårigheterna brukar vara lindrigare och börja några år senare i jämförelse med SPG3A. Det är heller inte lika vanligt med spasticitet. Cirka en tredjedel har nedsatt funktion i urinblåsan. Ett fåtal med SPG4 kan ha ytterligare symtom, som minnessvårigheter, demens, epilepsi och balans- och koordinationssvårigheter.

SPG6, SPG8, SPG10, SPG13 och SPG33 kännetecknas av spasticitet, nedsatt känsel och påverkan på urinblåsans funktion.

Komplicerade former

Komplicerade former av hereditär spastisk parapares innebär också fortskridande spasticitet och svaghet i underbenen och fötterna, men kan även medföra många andra symtom. Exempel på symtom som förekommer vid de komplicerade formerna är epilepsi, intellektuell funktionsnedsättning, demens, muskelförtvining, ofrivilliga muskelrörelser, darrningar (tremor) och muskelstelhet (extrapyramidala symtom), synnedsättning, hörselnedsättning, symtom från perifera nerver som svaghet och känselbortfall (polyneuropati), samt talsvårigheter (dysartri). Talsvårigheterna beror ofta på spasticitet och svaghet i muskler i ansiktet, käken, svalget och tungan.

SPG1 (X-kromosombunden hydrocefalus, L1-syndromet) kännetecknas av ökat vätsketryck i hjärnan (hydrocefalus) och inåtvända tummar.

SPG2 (den komplicerade formen) kan medföra ögondarrning (nystagmus), ataxi och förtvining av synnerven (optikusatrofi). Denna form orsakas av en mutation i samma gen som Pelizeaus-Merzbachers sjukdom.

Pelizeaus-Merzbachers sjukdom

SPG9 kan medföra grå starr. Ätsvårigheter förekommer också. De orsakas oftast av gastroesofageal reflux som innebär att magsäckens innehåll kommer tillbaka upp i matstrupen.

SPG11 (Kjellins syndrom) medför avvikelser i hjärnbalken (corpus callosum) som förbinder höger och vänster hjärnhalva. Symtomen varierar mycket och kan innefatta intellektuell funktionsnedsättning, svaghet i armarna och händerna, tal- och språkstörningar, nystagmus och förändringar i ögats näthinna (retina).

SPG16 kan medföra synnedsättning och nedsatt tarm- och blåsfunktion.

SPG17 är en del av en sjukdomsgrupp som även innefattar Silvers syndrom och ärftlig motorisk och sensorisk neuropati typ V (en form av Charcot-Marie-Tooths sjukdom typ 2). Kännetecknande för dessa sjukdomar är att de är långsamt fortskridande och leder till spasticitet, muskelspasmer och svårigheter att koordinera rörelser. De medför också muskelförtvining och muskelsvaghet som orsakas av nedsatt funktion i perifera nerver (polyneuropati). En del har nedsatt känslighet för vibration i fötterna och olika felställningar av fötterna som cavusfot.

Charcot-Marie-Tooths sjukdom typ 2

SPG29 kan medföra hörselnedsättning. Diafragmabråck (hiatusbråck) förekommer också vilket kan leda till ihållande kräkningar.

Specifika symtom vid vissa komplicerade och okomplicerade former

• Perifer neuropati förekommer vid SPG2, 3A, 5A, 6, 7, 10, 25, 27, 30, 31, 55, 56, 74, 75, 76 och 79.
• Distal muskelförtvining, det vill säga förtvining av muskler i axlar, höfter, ben och armar, förekommer vid SPG3A (sällsynt), 4 (sällsynt), 5A, 10, 11, 14, 15, 17, 20, 26, 30, 38, 39, 41, 43 och 55.
• Intellektuell funktionsnedsättning förekommer vid SPG1, 11, 14, 16, 18, 20, 26, 27, 32, 44, 45, 47, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 56, 75 och 78.
• Demens förekommer vid SPG4, 15, 21, 35, 46 och 78.
• Avvikelser i hjärnan som syns vid magnetkameraundersökning förekommer vid SPG1, 2, 5A, 7 (variabelt), 11, 15, 18, 21, 32, 35, 44, 46, 47, 49, 50, 54, 56, 75 och 78.
• Ataxi förekommer vid SPG7, 21, 22, 27, 30, 32, 46, 49, 62, 76 och 78.
• Extrapyramidala symtom förekommer vid SPG21, 35 och 56.
• Synnedsättning förekommer vid SPG15, 16, 45, 46, 54, 55, 74, 75 och 79.
• Hörselnedsättning förekommer vid SPG29.
• Skelettavvikelser förekommer vid SPG25, 49, 50, 51, 52 och 53.
• Epilepsi förekommer vid SPG6, 35, 47 och 51.
• Dysartri förekommer vid SPG7, 15, 24, 27, 35, 43, 44 och 54.

Diagnostik

Hereditär spastisk parapares misstänks vid långsamt ökande spasticitet och svaghet i benen och fötterna. Spasticiteten kan börja i alla åldrar och påverkar främst vadmusklerna.

Det som framför allt skiljer hereditär spastisk parapares från andra tillstånd med spastiska pareser i ben och fötter är att symtomen kan uppkomma i alla åldrar, att de ökar sakta under lång tid och att sjukdomen ofta leder till cavusfötter. Vid cerebral pares, som är den vanligaste orsaken till spastisk pares hos barn, visar sig symtomen nästan alltid före två års ålder och är inte gradvis ökande.

Vid misstanke om diagnosen görs en noggrann neurologisk undersökning.

Ytkänseln är inte påverkad så som den ofta är vid andra sjukdomar i ryggmärgen, till exempel ryggmärgstumörer eller medfödda missbildningar i ryggmärgen. Däremot är det vanligt med nedsatt känsel för vibration.

Magnetkameraundersökning (MR) av hjärna och ryggmärg kan vara till viss hjälp i utredningen. Framför allt kan andra orsaker till spasticitet i ben och armar uteslutas. Ibland visar undersökningen att ryggmärgen är något förtvinad.

Undersökning av ryggvätskan (likvor) bör göras för att utesluta sjukdomar med kronisk inflammation. Vid hereditär spastisk parapares är ryggvätskan normal. Analys av långkedjiga fettsyror (VLCFA) i blod görs för att utesluta adrenomyeloneuropati (AMN), som är en annan orsak till spastisk parapares.

Neurofysiologiska undersökningar är till begränsad hjälp. Undersökning med magnetstimulering av den motoriska hjärnbarken kan ibland bekräfta  utbredda skador i centrala motoriska nervbanor som orsakar spasticiteten. Elektroneurografi (ENeG) i benen kan visa avvikelser, men samma avvikelser kan finnas även vid andra sjukdomar.

Sammanfattande diagnostiska kriterier är

• långsamt (under år till decennier) fortskridande spastisk gångrubbning
• cavusfötter
• onormalt livliga reflexer i armar och ben, i kombination med andra tecken på skador i centrala motoriska nervbanor i ryggmärgen, eventuellt också i hjärnbarken
• ofta lätt nedsatt känsel för vibration med bibehållen ytkänsel
• familjehistoria som stöder misstanken om att sjukdomen är nedärvd och kan ge information om nedärvningsmönstret.

Det är viktigt att utesluta andra neurologiska sjukdomar med liknande symtom.

Hereditär spastisk parapares kan ofta fastställas med DNA-baserad diagnostik.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning (IVF).

Behandling/stöd

Behandlingen inriktas på att minska muskelspänningarna, försöka bevara rörlighet och muskelstyrka samt kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till. Psykologiskt och socialt stöd är viktigt, både för den som har sjukdomen och för de närstående.

De flesta med hereditär spastisk parapares behöver habiliterings- och rehabiliteringsinsatser. Habiliterings/rehabiliteringsteamet har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och hur svårigheterna de medför i det dagliga livet kan förebyggas och minskas.

Habiliterings- och rehabiliteringsinsatserna omfattar utredning, behandling, stöd och hjälpmedel. Information om det samhällsstöd som finns att få ingår också. Insatserna samordnas med de övriga specialistinsatser som kan behövas. Vid hereditär spastisk parapares är det särskilt viktigt med utredning och samordning av en barnneurolog eller neurolog. Fysioterapi och arbetsterapi är också en viktig del av behandlingen.

För att minska spasticiteten och bevara rörlighet och muskelstyrka behöver spasticiteten i underbenen och fötterna ibland behandlas med muskelavslappnande läkemedel. Läkemedel som används är till exempel injektioner med botulinumtoxin eller tablettbehandling med baklofen eller licensmedlet tizanidin. När spasticiteten minskar blir det en bättre balans mellan olika muskelgrupper och fotställningen brukar förbättras. Behandlingen kan också förbättra förutsättningarna för fysioterapi och träning. Däremot gör inte behandlingen att sjukdomens förlopp avstannar.

Fysiska aktiviteter och träning är betydelsefullt för att behålla en så god fysisk förmåga som möjligt. En fysioterapeut med kunskap om sjukdomen kan utforma ett individuellt anpassat träningsprogram och ge råd om aktiviteter.

Rörelseträning i kombination med ortosbehandling kan fördröja utvecklingen av muskelförkortningar (kontrakturer) och felställningar i lederna.

Förändringar i leder och skelett utreds av en ortoped som tar ställning till behandling och eventuella operationer. En del behöver ortopediskt anpassade skor och inlägg som stödjer fotleden och gör det lättare att gå. Det kan också minska smärta från tryckskador och förhårdnader som uppstått på grund av felställningar i fötterna. Ibland behöver felställningar i fötterna korrigeras genom operation.

Eftersom sjukdomen ofta påverkar urinblåsans funktion bör urinblåsan kontrolleras hos en uroterapeut och via ett funktionstest (cystometri). Om urinblåsans funktion är påverkad behövs utredning och uppföljning av urolog och uroterapeut med erfarenhet av neurogena blåsfunktionsstörningar.

Vid de former av hereditär spastisk parapares som kan medföra syn- eller hörselnedsättning behöver syn och hörsel kontrolleras regelbundet. Det finns också former som medför epilepsi vilket behandlas med läkemedel.

För att underlätta vardagslivet kan det behövas anpassningar i hemmet, på förskolan/skolan eller på arbetsplatsen. En arbetsterapeut ger råd om detta. Hjälpmedel förskrivs av en arbetsterapeut eller en fysioterapeut.

Om sjukdomen leder till funktionsnedsättningar som påverkar arbetsförmågan ger Arbetsförmedlingen vägledning. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka arbete eller återgå i arbete.

Forskning

Forskning om bland annat SPG11 (Kjellins syndrom) och SPG15 bedrivs vid Akademiska sjukhuset i Uppsala i samarbete med Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: hereditary spastic paraplegia.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, hereditary spastic paraplegia.

Resurser

Kunskap om hereditär spastisk parapares finns på kliniker för neurologi och barnneurologi vid universitetssjukhusen och länssjukhusen.

Genetisk diagnostik görs vid avdelningar för klinisk genetik på universitetssjukhusen.

Hereditär spastisk parapares ingår i ERN-RND för sällsynta neurologiska sjukdomar, se ern-rnd.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om hereditär spastisk parapares.

Intresseorganisationer

Inom Neuro finns stödpersoner för olika diagnosområden, bland annat för neuromuskulära sjukdomar.

Hereditary Spastic Paraplegia Support Group är en organisationen i Storbritannien, hspgroup.org.

Spastic Paraplegia Foundation (SPF) är en organisation i USA, sp-foundation.org.

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord hereditary spastic paraplegia.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Spastic Paraplegia Foundation (SPF) är en amerikansk organisation som har information om hereditär spastisk parapares på sin webbplats, se sp-foundation.org.

• OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), omim.org, sökord: spastic paraplegia
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: hereditary spastic paraplegia overview
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: hereditary spastic paraplegia.

Litteratur

Blackstone C. Hereditary spastic paraplegia. Handb Clin Neurol 2018; 148: 633-652.

Chase A. Genetics: Exome sequencing sheds light on hereditary spastic paraplegia. Nat Rev Neurol 2014; 10: 124.

Chelban V, Tucci A, Lynch DS, Polke JM, Santos L, Jonvik H et al. Truncating mutations in SPAST patients are associated with a high rate of psychiatric comorbidities in hereditary spastic paraplegia. J Neurol Neurosurg Psychiatry 2017; 88: 681-687.

de Bot ST, van de Warrenburg BP, Kremer HP, Willemsen MA. Hereditary spastic paraplegia in children. Neurology 2010; 75: 75-79.

de Bot ST, Willemsen MA, Vermeer S, Kremer HP, van de Warrenburg BP. Reviewing the genetic causes of spastic-ataxias. Neurology 2012; 79: 1507-1514.

de Souza PVS, de Rezende Pinto WBV, de Rezende Batistella GN, Bortholin T, Oliveira ASB. Hereditary Spastic Paraplegia: Clinical and Genetic Hallmarks. Cerebellum 2017; 16: 525-551.

de Souza PVS, Bortholin T, Dias RB, Chieia MAT, Burlin S, Naylor FGM et al. New genetic causes for complex hereditary spastic paraplegia. J Neurol Sci 2017; 379: 283-292.

Erichsen AK, Koht J, Stray-Pedersen A, Abdelnoor M, Tallaksen CM. Prevalence of hereditary ataxia and spastic paraplegia in southeast Norway: a population-based study. Brain 2009; 132: 1577-1588.

Faber I, Pereira ER, Martinez ARM, França M Jr, Teive HAG. Hereditary spastic paraplegia from 1880 to 2017: an historical review. Arq Neuropsiquiatr 2017; 75: 813-818.

Finsterer J, Löscher W, Quasthoff S, Wanschitz J, Auer-Grumbach M, Stevanin G. Hereditary spastic paraplegias with autosomal dominant, recessive, X-linked, or maternal trait of inheritance. J Neurol Sci 2012; 318: 1-18.

Loureiro JL, Brandão E, Ruano L, Brandão AF, Lopes AM, Thieleke-Matos C et al. Autosomal dominant spastic paraplegias: a review of 89 families resulting from a portuguese survey. JAMA Neurol 2013; 70: 481-487.

Pennings M, Schouten MI, van Gaalen J, Meijer RPP, de Bot ST, Kriek M et al. KIF1A variants are a frequent cause of autosomal dominant hereditary spastic paraplegia. Eur J Hum Genet 2020; 28: 40-49.

Parodi L, Fenu S, Stevanin G, Durr A. Hereditary spastic paraplegia: More than an upper motor neuron disease. Rev Neurol (Paris) 2017; 173: 352-360.

Salinas S, Proukakis C, Crosby A, Warner TT. Hereditary spastic paraplegia: clinical features and pathogenetic mechanisms. Lancet Neurol 2008; 7: 1127-1138.

Schüle R, Wiethoff S, Martus P, Karle KN, Otto S, Klebe S et al. Hereditary spastic paraplegia: Clinicogenetic lessons from 608 patients. Ann Neurol 2016; 79: 646-658.

Strümpel A. Beiträge zur Pathologie der Rückenmarkes. Arch Psychiat Nervenkrankheiten 1880; 10: 676-717.

Örlén H, Melberg A, Raininko R, Kumlien E, Entesarian M, Söderberg P et al. SPG11 mutations cause Kjellin syndrome, a hereditary spastic paraplegia with thin corpus callosum and central retinal degeneration. Am J Med Genet B Neuropsychiatr Genet 2009; 150: 984-992.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är professor emeritus Bengt Hagberg. Vid framtagningen medverkade även professor Oluf Andersen och docent Göran Solders.

Revideringen av materialet har gjorts av medicinske redaktören, överläkare Martin Jägervall, Centrallasarettet, Växjö.