Hereditär fruktosintolerans

Sjukdom/tillstånd

Hereditär fruktosintolerans är en ärftlig sjukdom som beror på brist på ett enzym som deltar i nedbrytningen av sockerarten fruktos. Fruktos är en vanlig beståndsdel i vår kost. Den tas upp i tarmslemhinnan och bryts delvis ned där och i levern. Vid hereditär fruktosintolerans hejdas nedbrytningen av fruktos och skadliga ämnen anhopas. De kan framför allt allvarligt skada levern och njurarna.

Så länge en person med hereditär fruktosintolerans inte får i sig fruktos fungerar kroppen som vanligt. När personen äter fruktos uppstår vanligen akuta symtom med obehagskänsla i magen, kräkningar och diarréer. Blodsockret sjunker vilket kan leda till medvetslöshet, epileptiska anfall, hjärnskada och i extrema fall vara livshotande.

Ibland är symtomen mindre akuta. Kroniska skador kan uppstå i levern och njurarna, och kan i allvarliga fall bli livshotande. Hos barn kan tillväxten och utvecklingen påverkas.

Diagnosen är svår att ställa om akuta symtom uteblir eller om symtomen inte kan kopplas till fruktosintag. Det kan därför dröja till vuxen ålder innan diagnosen ställs. Motvilja mot sötsaker kan väcka misstankar om tillståndet. Diagnosen kan bekräftas med genetisk diagnostik.

Akuta attacker behandlas på sjukhus med tillförsel av glukos och vid behov med annat medicinskt stöd. Symtomen försvinner när fruktos utesluts ur födan. Basbehandlingen utgörs därför av en diet där fruktos undviks så långt det är möjligt.

Personer med hereditär fruktosintolerans behöver följas under hela livet vid något av landets centrum för metabola sjukdomar, för att säkerställa att det inte uppstår några kroniska skador på lever eller njurar.

Hereditär fruktosintolerans beskrevs första gången år 1956 av de engelska läkarna R.A. Chambers och R.T.C. Pratt. Tillståndet gick länge även under namnet ”fruktosemi” som betyder att fruktos finns i blodet. Beteckningen används inte längre, eftersom en ökad mängd fruktos kan finnas i blodet även vid andra tillstånd.

Förekomst

Hur många i Sverige som har hereditär fruktosintolerans är inte känt. Det har uppskattats att det i Europa årligen föds 3–5 barn per 100 000 invånare med sjukdomen.

Om detta skulle gälla för Sverige betyder det att 3–6 barn skulle födas med tillståndet varje år. Det skulle innebära att det finns 300–500 personer i Sverige med hereditär fruktosintolerans, eftersom dödligheten i tillståndet är mycket låg. Uppskattningen är dock osäker.

Orsak

Hereditär fruktosintolerans uppstår till följd av sjukdomsorsakande genvarianter (mutationer) i båda kopior av genen ALDOB. Denna gen finns på kromosom 9 (9q31.1) och är en mall för tillverkningen av (kodar för) enzymet aldolas B, även kallat fosfat-1,6-bifosfat-aldolas B.

Enzymer är proteiner som deltar i och påverkar olika kemiska reaktioner utan att själva förbrukas. Aldolas B bildas i första hand i levern och tarmslemhinnan men också i njurarna och hjärnan.

Man känner till över 60 olika sjukdomsorsakande varianter av genen ALDOB (2023). En av dessa genvarianter är mycket vanligare än de andra, och finns hos fler än hälften av alla personer med hereditär fruktosintolerans. Genvarianten tros ha skandinaviskt ursprung och kan ha spridits med vikingar till Västeuropa. Man har inte kunnat påvisa något samband mellan den genetiska varianten och symtombilden.

Sockerarten fruktos

Fruktos, även kallat fruktsocker, är en vanlig sockerart som vi får i oss genom födan. I fri form förekommer fruktos rikligt i frukt, honung och flera grönsaker. Fruktos kan bindas till druvsocker (glukos) och bildar då sackaros, som är det vi kallar vanligt socker.

Sötningsmedlet sorbitol är en naturligt förekommande sockeralkohol som också kan omvandlas till fruktos i kroppen. Under vissa allvarliga sjukdomstillstånd kan fruktos även bildas i levern ur glukos via sorbitol. Fruktos bildas också i hjärnan, men dess funktion där är inte känd.

Det dagliga intaget av fruktos hos äldre barn och vuxna i Europa uppskattas till 20–30 gram. Fruktosintaget har ökat under de senaste decennierna genom att många industriellt tillverkade livsmedel numera sötas med fruktos, inte minst läsk och andra sötade drycker. Det har gjort det svårare för personer med hereditär fruktosintolerans att undvika sockerarten i sin kost. Fruktos tillsätts som sötningsmedel bland annat i form av fruktos-glukossirap (high fructose corn syrup, HFCS).

Normal omvandling av fruktos i kroppen

Den kemiska omvandlingen (metabolismen) av fruktos är sammankopplad med kroppens omsättning av glukos. Den syftar till att bilda energirika ämnen och förse blodet med glukos, i första hand för hjärnans behov. Energirika ämnen behövs för alla kroppens funktioner. Energi kan lagras i kroppen i form av fett och glykogen, som är en polysackarid bestående av flera sammanbundna glukos­molekyler. Nedbrytningsprodukter av fruktos har även reglerande och styrande funktioner i ämnesomsättningen.

Huvuddelen av den fruktos som vi intar med födan är antingen i fri form eller bunden till glukos i sackaros. Sackaros spjälkas i tarmen så att fruktos frisätts och tas upp i tarmslemhinnans celler via särskilda kanaler. Den kemiska omvandlingen av fruktos startar redan i dessa celler, men det är levern som är centrum för den fortsatta processen. Dit förs fruktos och dess nedbrytnings­produkter med blodet. Till skillnad från glukos behöver fruktos inte hormonet insulin för att tas upp i levern och i andra vävnader.

Det första steget i omvandlingen av fruktos är att enzymet fruktokinas mycket snabbt binder fosfat till fruktos och bildar ämnet fruktos-1-fosfat. I det andra steget klyvs fruktos-1-fosfat av enzymet aldolas B. Då bildas två ämnen som även uppkommer när glukos bildas eller bryts ner i levern. Fruktos kan därmed användas på olika sätt beroende på kroppens aktuella behov. Fruktos kan bilda glukos för transport tillbaka till blodet, lagras som glykogen i levern, brytas ned för att frigöra energi, eller omvandlas till fett och lagras.

Påverkan på ämnesomsättningen vid hereditär fruktosintolerans

Så länge en person med hereditär fruktosintolerans inte får i sig fruktos fungerar ämnesomsättningen normalt. Symtom uppkommer först efter att personen har ätit fruktos. Det omvandlas som förväntat till fruktos-1-fosfat, men kan sedan inte brytas ned på ett normalt sätt av enzymet aldolas B.

Fruktos-1-fosfat ansamlas då i cellerna och stör viktiga cellfunktioner som bildning och frisättning av glukos i levern till blodet. Mycket fosfor binds också i anhopat fruktos-1-fosfat vilket gör att det blir brist på obunden fosfor i kroppen. Denna brist hämmar frisättningen av glukos från glykogen i levern till blodet. Därmed sänks blodsockernivån.

Bristen på fri fosfor leder även till att det bildas mindre av den energirika föreningen adenosin­trifosfat (ATP) från adenosinmonofosfat (AMP). ATP är en nödvändig energikälla för många viktiga processer i kroppen. Brist på ATP kan därför leda till energibrist för olika processer, med funktionsstörningar som följd. Det AMP som ansamlas när det inte kan omvandlas till ATP bryts i stället ned till urinsyra (urat) som sänker kroppens pH-värde.

Fett inlagras i levern vilket leder till att leverstorleken ökar. Orsaken till fettinlagringen kan vara att fruktos-1-fosfat som anhopas i levern har förmåga att frisätta enzymet glukokinas. Detta enzym ökar inflödet av glukos till levern och startar en omvandling av fruktos till fett. En ökad fettinlagring i levern anses vara en orsak till det som kallas insulinresistens och som kan utvecklas till typ 2-diabetes. Något tydligt samband mellan diabetes typ 2 och hereditär fruktosintolerans har dock ännu inte påvisats (2023).

Fruktos-1,6-bifosfatasbrist och hereditär fruktosuri – två närliggande tillstånd

Fruktos-1,6-bifosfatasbrist och hereditär fruktosuri är två andra ärftliga tillstånd som orsakar störningar i metabolismen av fruktos. De förväxlas ibland med hereditär fruktosintolerans.

Vid fruktos-1,6-bifosfatasbrist produceras inte tillräckligt av enzymet fruktos-1,6-bifosfatas. Det gör att levern inte kan bilda glukos och föra det till blodet i bristsituationer. Då uppkommer ett akut sjukdomstillstånd som liknar det vid hereditär fruktosintolerans, med lågt blodsocker och ökad surhetsgrad i blodet (acidos). Även vid detta tillstånd kan attacker utlösas av intag av fruktos. Att undvika fruktos är därför viktigt för att förebygga akuta attacker.

Vid hereditär fruktosuri, även kallat benign essentiell fruktosuri, fungerar inte enzymet fruktokinas. Det gör att fruktos inte kan omvandlas till fruktos-1-fosfat. I stället ansamlas fruktos i kroppen, utan att det ger några symtom. Överskottet av fruktos utsöndras i urinen, vilket har gett tillståndet dess namn. Återstoden bryts relativt långsamt ned, troligen av enzymer i musklerna och fettvävnaden. Eftersom tillståndet inte ger några symtom är det ingen sjukdom. Det kan upptäckas av en tillfällighet vid vissa blod- och urinundersökningar.

Ärftlighet

Hereditär fruktosintolerans nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdomsorsakande variant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av genvarianten. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande varianter, får barn med en person som inte har en sjukdomsorsakande variant ärver samtliga barn den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Symtom

Symtomen vid hereditär fruktosintolerans uppstår efter intag av fruktos. De kan vara akuta och livshotande men också smygande och kroniska, med störd tillväxt hos barn och påverkan på leverns och njurarnas funktion.

Akuta symtom

Ett barn som har hereditär fruktosintolerans får inga symtom av enzymbristen förrän barnet äter fruktos. Bröstmjölk är fri från fruktos, och det är först när amningsperioden är över eller när tillägg utöver bröstmjölken ges som det uppstår en risk att barnet får i sig fruktos.

Symtomen visar sig då ofta akut och kommer från mage och nervsystem i form av illamående, magont och kräkningar. Barnet visar slöhet som kan gå över i medvetslöshet och epileptiska anfall till följd av sjunkande blodsocker. Detta tillstånd är livshotande, och om barnet inte snabbt får glukos kan bestående hjärnskador uppstå.

Gulsot och blödningar är andra akuta symtom från levern. Även dessa symtom kan vara livshotande om inte adekvat behandling ges. Dödsfall till följd av hereditär fruktosintolerans är dock mycket ovanliga. De har främst skett efter att personer med tillståndet har fått fruktos intravenöst direkt i blodet, vid diagnostik eller behandling i situationer när fruktosintoleransen inte har varit känd.

Kroniska symtom

Om personer med tillståndet inte håller en strikt diet, utan har ett intag av fruktos som är större än minsta möjliga mängd, utvecklar de med tiden kroniska symtom. De kan få förstorad lever på grund av ökad fettinlagring samt nedsatt leverfunktion och gulsot. Påverkan på njurfunktionen kan bland annat leda till en störd saltbalans. Bristande tillväxt är ett vanligt symtom hos barn.

Symtomen behöver inte innebära ett dramatiskt insjuknande med blodsockerfall utan kan utvecklas smygande. Kroniska symtom uppmärksammas ibland först i vuxen ålder.

Hos både barn och vuxna med hereditär fruktosintolerans är motvilja mot frukt, söta födoämnen och godis ett vanligt och typiskt symtom. Aversionen mot fruktoshaltiga födoämnen kan göra att intaget av fruktos blir mycket lågt. Om symtom utvecklas eller inte beror då i första hand på hur väl personen lyckas med sin spontana och omedvetna diet.

Ibland har sjukdomen upptäckts hos vuxna av en tillfällighet genom laboratorieprover, utan att de har haft några andra symtom som har väckt misstankar om tillståndet. Det är heller inte ovanligt att sjukdomen påvisas hos symtomfria syskon när ett annat syskon har fått diagnosen fastställd. Det är okänt hur vanligt det är att tillståndet förblir odiagnostiserat.

Diagnostik

Diagnosen hereditär fruktosintolerans kan vara lätt att ställa om en person har fått akuta symtom efter intag av fruktos, till exempel då ett spädbarn får i sig fruktos för första gången. När symtomen kommer mera smygande är diagnosen svår att ställa. Misstankar kan då uppstå när man till exempel utreder ett barn med tillväxtstörning eller förstorad lever. Om en person visar motvilja mot söta födoämnen och godis kan det också väcka misstanke om diagnosen.

Hereditär fruktosintolerans ingår inte bland de ämnesomsättningssjukdomar som upptäcks genom den allmänna screeningen av alla nyfödda i Sverige (PKU-provet).

Nyföddhetsscreening (PKU‑provet)

Vissa laboratorieprover kan ge vägledning vid diagnostiken. Framför allt kan en förändrad profil av kolhydratinnehållet i serumproteinet transferrin (serum carbohydrate-deficient transferrin, CDT) vara en viktig ledtråd. CDT-värdet är förhöjt vid hereditär fruktosintolerans. Avvikelsen beror på att den höga halten fruktos-1-fosfat hämmar ett enzym i levern. Provet är emellertid inte specifikt för diagnosen hereditär fruktosintolerans. CDT-test kan även ha ett särskilt värde som ett av flera prov för att följa effekten av dietbehandlingen.

Andra laboratorieprover som kan ge diagnostisk vägledning är lågt blodsocker och låga nivåer av fosfat i blod, liksom förhöjda nivåer i blod av ämnena alanin, laktat, urat och magnesium.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys. Det är viktigt att eventuella syskon till ett barn med hereditär fruktosintolerans undersöks med DNA-analys för att klargöra om de också har sjukdomen. Nedärvningen bekräftas genom att föräldrarna undersöks.

Diagnosen kan också ställas med en biopsi, då man bestämmer aktiviteten av enzymet aldolas B i en bit vävnad från levern eller tunntarmen. Biopsi används numera endast i de ovanliga situationer när DNA-analysen inte visar någon avvikelse, men symtomen och laboratorieproverna ändå talar för diagnosen.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att ha sjukdomen eller få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen kan i vissa fall anlagsbärardiagnostik, fosterdiagnostik och preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT) utföras.

Förr använde man diagnostikmetoder som innebar att personen som utreddes för fruktos­intolerans gavs fruktos och reaktionen sedan registrerades. Eftersom reaktionerna kunde bli obehagliga eller allvarliga, och i värsta fall leda till dödsfall, är dessa metoder numera ur bruk.

Behandling/stöd

Behandlingen vid hereditär fruktosintolerans ges dels akut när en person får symtom efter intag av fruktos, dels förebyggande för att begränsa det dagliga intaget av sockerarten.

För att den förebyggande dietbehandlingen ska lyckas krävs nära och fortlöpande kontakt med en dietist med särskild kunskap om ämnesomsättningssjukdomar. Det är lämpligt att behandlingen och uppföljningen leds från något av landets centrum för medfödda metabola sjukdomar (se Resurser), där läkare, sjuksköterskor och dietister samarbetar med bland andra genetiker, kemister, psykologer och kuratorer. Vid dessa centrum finns aktuell kunskap om forskning och utveckling kring sjukdomen och dess behandling.

Akut behandling

En person med hereditär fruktosintolerans som får en akut attack med medvetandepåverkan efter intag av fruktos behandlas så snabbt som möjligt med intravenös tillförsel av glukos. Glukos ges så länge personen har kvarstående symtom. Däremot får inga födoämnen ges som innehåller fruktos, till exempel drycker sötade med vanligt socker (sackaros).

Att injicera hormonet glukagon ger ingen blodsockerhöjning hos personer med fruktosintolerans. Det är annars en effektiv behandling i många andra situationer vid blodsockerfall, eftersom detta hormon normalt gör att levern frisätter glukos till blodet. Vid hereditär fruktosintolerans fungerar inte denna åtgärd eftersom anhopat fruktos-1-fosfat hämmar enzymet som styr frisättningen av glukos.

Prover tas för akut analys av blodsocker, syra-bas- och leverstatus samt elektrolyter i blodserum. Resultaten ger underlag för fortsatta medicinska insatser.

Förebyggande behandling

Personer med hereditär fruktosintolerans undviker akuta eller kroniska symtom genom att så långt möjligt utesluta fruktos ur kosten. Det gäller de naturliga fruktoskällorna frukt, honung och många grönsaker, liksom industriella sötningsmedel. Eftersom fruktos har en starkt söt smak använder livsmedelsindustrin sockerarten för smaksättning av många produkter, ofta i form av en sirap, till exempel majssirap. Bruket av fruktos är därför mycket utbrett och dietbehandlingen är följaktligen svår. Behandlingen kan dock underlättas av att personer med hereditär fruktosintolerans ofta utvecklar en stark motvilja mot söt föda.

Även läkemedel kan innehålla fruktos, men inom EU är läkemedelsproducenter skyldiga att ha med en varningstext i patientinformationen om fruktos finns i läkemedlet.

Sötningsmedlet sorbitol (E420) utesluts också ur kosten eftersom det kan omvandlas till fruktos i kroppen.

Det är inte möjligt att utesluta all fruktos ur kosten eftersom små mängder finns i så många födoämnen. Det finns inte heller någon säker gräns för när det finns risk för skador, även om det har angetts att ett intag under 1,5 gram per dag skulle vara säkert för personer med hereditär fruktos­intolerans. Under allvarlig stress vid vissa sjukdomstillstånd kan kroppen också själv bilda fruktos från glukos. Målet är därför att hålla intaget så lågt som möjligt, men att acceptera små mängder fruktos. Det finns en risk för att det uppstår brist på nödvändiga näringsämnen vid dietbehandlingen, främst vattenlösliga vitaminer som vitamin C och folsyra, som då ges som kosttillskott.

Uppföljning

Personer med hereditär fruktosintolerans som följer den förebyggande behandlingen slipper i allmänhet alla eller de flesta sjukdomssymtomen. Risken att de får i sig fruktos i maten kvarstår ändå, vilket kan påverka hälsan på kort och lång sikt. Alla med hereditär fruktosintolerans behöver därför ett individuellt uppföljningsprogram.

Programmet för barn bör innefatta regelbundna kontroller av tillväxt och utveckling. Regelbundna tester av leverfunktionen och njurfunktionen ingår i uppföljningen för alla åldersgrupper. Dieten behöver också fortlöpande kontrolleras och anpassas efter de personliga förutsättningarna.

Personer med hereditär fruktosintolerans riskerar alltid att få attacker av lågt blodsocker med medvetslöshet som följd om de oavsiktligt får i sig fruktos. De bör därför alltid ha med sig lättillgänglig information om sjukdomen och om hur den behandlas akut.

Graviditet

Det finns endast ett fåtal rapporter om graviditet vid hereditär fruktosintolerans och om påverkan på fostret vid tillståndet. Det finns dock inga kända faktorer som kan förväntas innebära risker för mor och/eller barn under graviditeten om modern har tillståndet, förutsatt att hon följer den förebyggande dieten.

Prognos

Fram tills nyligen har den medicinska ståndpunkten varit att om diagnosen ställs i tid, dietbehandlingen genomförs väl och svåra blodsockerattacker undviks, så finns det goda förutsättningar för personer med hereditär fruktosintolerans att leva utan symtom av sin sjukdom.

Under de senaste åren har man kunnat visa att personer med hereditär fruktosintolerans likväl ansamlar fett i levern (se Orsak), och att vissa har tecken på en lätt leverpåverkan i laboratorieprover. Om detta påverkar deras hälsa på lång sikt har ännu inte klarlagts. I framtiden kan behandlingsmetoder bli tillgängliga som gör att dessa komplikationer kan undvikas och dietbehandlingen kan begränsas eller till och med avvecklas (se Forskning).

Forskning

Forskningen om hereditär fruktosintolerans är inte så omfattande. Den rör huvud­sakligen två områden: hur skadorna uppstår och hur tillståndet kan behandlas. Intresset är dock stort för fruktos betydelse för uppkomsten av obesitas, diabetes typ 2 och metabolt syndrom. Denna forskning kan ge ny kunskap som också bidrar till bättre förståelse av hereditär fruktosintolerans.

Det pågår kliniska studier om att behandla personer med hereditär fruktosintolerans med ämnen som hämmar enzymet fruktokinas, och som därmed skulle kunna förhindra den sjukdomsorsakande anhopningen av fruktos-1-fosfat. Om dessa ämnen skulle visa sig vara tillräckligt effektiva och ha acceptabla biverkningar skulle de kunna bli viktiga läkemedel. Utöver att lindra leverpåverkan skulle det kunna förenkla dietbehandlingen eller till och med göra den onödig. De behandlades tillstånd skulle då bli likställt med de personer som har hereditär fruktosuri och brist på enzymet fruktokinas, men inga sjukdomssymtom (se Hereditär fruktosuri under Orsak).

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: hereditary fructose intolerance.
• Databasen EU Clinical Trials Register drivs av EU:s läkemedelsmyndighet EMA som samlar information om europeiska kliniska studier, se Clinical Trials, sökord: hereditary fructose intolerance.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: hereditary fructose intolerance.

Resurser

Kunskap om hereditär fruktosintolerans och resurser för diagnostik och behandling finns vid universitetssjukhusen.

Hereditär fruktosintolerans ingår i nätverket MetabERN för medfödda metabola sjukdomar, metab.ern-net.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om hereditär fruktosintolerans:

Barnsjukvård i Lund

Vuxensjukvård i Lund

Barnsjukvård i Göteborg

Barnsjukvård i Stockholm

Vuxensjukvård i Stockholm

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresseorganisation för personer med hereditär fruktosintolerans i Sverige, men generell kunskap om ärftliga metabola sjukdomar finns hos följande organisationer:

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: hereditary fructose intolerance.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: hereditary fructose intolerance
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: hereditary fructose intolerance
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: hereditary fructose intolerance.

Litteratur

Buziau AM, Schalkwijk CG, Stehouwer CDA, Tolan DR, Brouwers MCGJ. Recent advances in the pathogenesis of hereditary fructose intolerance: implications for its treatment and the understanding of fructose-induced non-alcoholic fatty liver disease. Cell Mol Life Sci 2020; 77: 1709–1719. https://doi.org/10.1007/s00018-019-03348-2

Cano A, Alcalde C, Belanger-Quintana A, Cañedo-Villarroya E, Ceberio L, Chumillas-Calzada S et al. Transferrin isoforms, old but new biomarkers in hereditary fructose intolerance. J Clin Med 2021; 10: 2932–2946. https://doi.org/10.3390/jcm10132932

Chambers RA, Pratt RT. Idiosyncrasy to fructose. Lancet 1956; 271: 340. https://doi.org/10.1016/s0140-6736(56)92196-1

Di Dato F, Spadarella S, Puoti MG, Caprio MG, Pagliardini S, Zuppaldi C et al. Daily fructose traces intake and liver injury in children with hereditary fructose intolerance. Nutrients 2019; 11: 2397. https://doi.org/10.3390/nu11102397

Herman MA, Birnbaum MJ. Molecular aspects of fructose metabolism and metabolic disease. Cell Metab 2021; 33: 2329–2354. https://doi.org/10.1016/j.cmet.2021.09.010

Kazierad DJ, Chidsey K, Somayaji VR, Bergman AJ, Birnbaum MJ, Calle RA. Inhibition of ketohexokinase in adults with NAFLD reduces liver fat and inflammatory markers: A randomized phase 2 trial. Med (N Y) 2021; 2: 800–813.e3. https://doi.org/10.1016/j.medj.2021.04.007

Kim AY, Hughes JJ, Pipitone Dempsey A, Sondergaard Schatz K, Wang T, Gunay-Aygun M. Pitfalls in the diagnosis of hereditary fructose intolerance. Pediatrics 2020; 146: e20193324. https://doi.org/10.1542/peds.2019-3324

Lanaspa MA, Andres-Hernando A, Orlicky DJ, Cicerchi C, Jang C, Li N et al. Ketohexokinase C blockade ameliorates fructose-induced metabolic dysfunction in fructose-sensitive mice. J Clin Invest 2018; 128: 2226–2238. https://doi.org/10.1172/JCI94427

Li H, Byers HM, Diaz-Kuan A, Vos MB, Hall PL, Tortorelli S et al. Acute liver failure in neonates with undiagnosed hereditary fructose intolerance due to exposure from widely available infant formulas. Mol Genet Metab 2018; 123: 428–432. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2018.02.016

Pinheiro FC, Sperb-Ludwig F, Schwartz IVD. Epidemiological aspects of hereditary fructose intolerance: A database study. Hum Mutat 2021; 42: 1548–1566. https://doi.org/10.1002/humu.24282

Santer R, Rischewski J, von Weihe M, Niederhaus M, Schneppenheim S, Baerlocher K et al. The spectrum of aldolase B (ALDOB) mutations and the prevalence of hereditary fructose intolerance in Central Europe. Hum Mutat. 2005; 25: 594. https://doi.org/10.1002/humu.9343

Simons N, Debray FG, Schaper NC, Kooi ME, Feskens EJM, Hollak CEM et al. Patients with aldolase B deficiency are characterized by increased intrahepatic triglyceride content. J Clin Endocrinol Metab 2019; 104: 5056–5064. https://doi.org/10.1210/jc.2018-02795

Simons N, Debray FG, Schaper NC, Feskens EJM, Hollak CEM, Bons JAP et al. Kidney and vascular function in adult patients with hereditary fructose intolerance. Mol Genet Metab Rep 2020; 23: 100600. https://doi.org/10.1016/j.ymgmr.2020.100600

Singh SK, Sarma MS. Hereditary fructose intolerance: A comprehensive review. World J Clin Pediatr 2022; 11: 321–329. https://doi.org/10.5409/wjcp.v11.i4.321

Wong D. Hereditary fructose intolerance. Mol Genet Metab 2005; 85: 165–167. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2005.05.001

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinska experter som har skrivit underlaget till denna text är professor Ola Hjalmarson och överläkare Annika Reims, Centrum för medfödda ämnesomsättningssjukdomar, båda vid Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.