Glykogenoser med leverpåverkan

Sjukdom/tillstånd

Glykogenoser med leverpåverkan är ärftliga sjukdomar som beror på rubbningar i kroppens omsättning av glykogen. Detta leder dels till inlagring av stora mängder glykogen i lever och muskler, dels till svårigheter att leverera druvsocker (glukos) till vävnaderna efter deras snabbt varierande behov.

Inlagringen av glykogen leder ofta till leverförstoring. Det är vanligt med blodsockerfall (hypoglykemi) som kan ge symtom som humörsvängningar, hunger och svettningar. Om blodsockret fortsätter att sjunka tillkommer sänkt medvetandegrad och medvetslöshet. Många får också metabola följdsymtom som ökande surhetsgrad i blodet (laktacidos) och förhöjda värden av kolesterol och urinsyra. Det kan bland annat leda till inflammationer i lederna (gikt). En del får symtom från skelettmusklerna och ibland även hjärtmuskulaturen. Symtomens svårighetsgrad varierar mellan olika typer av sjukdomen.

Behandlingen inriktas på att normalisera blodsockernivån genom en individuellt anpassad diet med täta intag av kolhydrater.

Det finns minst 15 kända glykogenostyper som påverkar levern och/eller musklerna. Den här texten beskriver leverglykogenoserna, som är typ 0, I, III, IV, VI och IX. Typ I beskrevs 1929 av den tyske läkaren Edgar von Gierke. De flesta andra glykogenoserna beskrevs för första gången under 1950-talet.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns även information om glykogenoser som främst påverkar muskulaturen. Det är glykogenos typ II (Pompes sjukdom), McArdles sjukdom (glykogenos typ V) och Taruis sjukdom (glykogenos typ VII).

• Glykogenos typ II
• McArdles sjukdom
• Taruis sjukdom

Förekomst

Leverglykogenoser förekommer i hela världen men med stora geografiska variationer. Samtliga typer är vanliga i Mellanöstern, medan typ III är vanligast på Färöarna. Statistiken är hittills bristfällig och förekomsten av leverglykogenoser är sannolikt underskattad.

I norra Europa finns leverglykogenoser uppskattningsvis hos 2–3 barn per 100 000 nyfödda, vilket innebär att det i Sverige varje år föds 2–3 barn som har sjukdomen. De flesta av dem har typ I, III eller VI.

Orsak

Glykogenoser orsakas av förändringar (mutationer) i en av flera gener. Generna är mallar för tillverkningen av (kodar för) enzymer som reglerar olika steg i glykogenomsättningen. Glykogen är en sammansatt sockerart (polysackarid) vars funktion är att fungera som lättillgänglig glukosreserv. Den består av ett mycket stort antal glukosmolekyler. Glykogenomsättningen gör det möjligt att snabbt frigöra glukosmolekyler som cellerna kan använda som energikälla och tillgången på energi kan anpassas efter behov under aktivitet och vila samt efter tillgång till glukos vid och mellan måltider.

Mutationerna som orsakar glykogenos kan leda till att a) ett enzym blir defekt, b) att det produceras i otillräckliga mängder, c) att det helt saknas eller d) att det inte kan transporteras till den plats i cellen där reaktionen ska ske. Alla dessa förändringar leder till brist på tillgänglig glukos. Det får långtgående konsekvenser i ämnesomsättningen, med samtidig ökning och inlagring av glykogenmolekyler.

Det finns ett visst samband mellan typ av mutation och kvarvarande aktivitet av enzymet och därmed också sjukdomstypernas svårighetsgrad. Genmutationen (genotypen) kan emellertid inte alltid förutsäga hur det kliniska förloppet (fenotypen) blir. Det kallas varierande genotyp/fenotypkorrelation.

Figur 1. De olika enzymernas roll i processerna för glykogenomsättning. De romerska sifferbeteckningarna representerar olika typer av glykogenos.

Energin som omvandlas till glukos tillförs kontinuerligt via blodet. Glukos är cellernas viktigaste bränsle som alltid måste finnas lättillgängligt för vävnadernas kraftigt varierande behov. Blodsockernivån måste vara jämn trots att födointag och vila höjer den medan kroppsaktivitet och fasta sänker den. Blodsockernivåerna måste regleras noggrant eftersom både för låg och för hög glukoskoncentration i blodet ger allvarliga symtom. Glukos lagras som en lättillgänglig energiresurs i form av glykogen, främst i muskler och i levern, men små mängder finns också i andra organ, till exempel i hjärnan. Vid stora överskott av glukos omvandlas det inte bara till glykogen (glykogenes) utan också till fett och aminosyror. Vid sjunkande glukosnivåer ökar glykogennedbrytningen (glykogenolys). Glukos kan även bildas via nedbrytning av aminosyror och fett (glukoneogenes).

Energin lagras som ATP (adenosintrifosfat), en molekyl som kan lagra stora mängder energi. I cellerna sönderdelas glukos i flera steg för att bilda ATP som ger energi åt olika processer i cellen, till exempel muskelkontraktioner. ATP-molekyler återbildas genom omvandling av glukos i en serie kemiska reaktioner (glykolys), där även biprodukterna pyruvat och NADH (nikotinamidadenindinukleotid) bildas. Om det finns tillräckligt med syre, till exempel vid lågintensivt muskelarbete eller i vila, kan pyruvat och NADH processas vidare i flera steg varvid energi omvandlas och ATP återbildas. Vid överskott på energi lagras i stället energi i form av fett. Från fett kan sedan glukos återbildas vid behov.

Vid intensivt muskelarbete med låg tillförsel av syre (anaerobt förhållande) kommer pyruvat i stället att bilda mjölksyra (laktat). Laktat förs sedan via blodet till levern där det återbildas till glukos (se figur 2).

Figur 2. Under anaeroba förhållanden upprätthålls balansen i glukosnivåerna genom samverkan mellan framför allt levern och muskulaturen. Laktat från musklerna omvandlas då till glukos i levercellerna för att sedan kunna transporteras tillbaka till musklerna.

När cellerna har tillräcklig tillgång till ATP hämmas de olika processerna och glukos respektive glykogen cirkulerar mellan levern och musklerna. Resultatet blir en jämn blodglukosnivå (glukoshomeostas), oavsett aktivitet eller fasta. Ett stort antal hormoner ser till att kroppen hela tiden har jämn tillgång till glukos. Viktigast av de hormoner som sänker glukosnivån är insulin tillsammans med somatostatin, som är ett hormon som produceras i hypotalamus och bukspottkörteln, samt IGF-1, som är en tillväxtfaktor. Viktigast av de hormoner som höjer glukosnivån är glukagon, adrenalin, kortisol, ACTH (adrenokortikotropt hormon), tillväxthormon och tyroxin, som är ett sköldkörtelhormon.

Det är av avgörande betydelse att glukoshomeostasen upprätthålls, både i blodet och i kroppens vävnader. För höga glukosnivåer leder till övervikt, insulinresistens och olika former av diabetes. För låga glukosnivåer påverkar framför allt hjärnan. Sjunkande blodsockernivåer leder ibland till medvetanderubbning som kan orsaka bestående hjärnskador om den är allvarlig eller långvarig. Utan snabb tillförsel av glukos kan generella kramper uppkomma, och i sällsynta fall kan tillståndet bli livshotande. Vid glykogenos är glukoshomeostasen ständigt störd. Det leder till lågt blodsocker med symtom som inte alltid märks på grund av den ökade produktionen av laktat och ketonkroppar.

Ärftlighet

Glykogenos typ 0, I, III, IV och VI och några varianter av glykogenos IX nedärvs autosomalt recessivt. Det innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en förändrad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

En variant av glykogenos IX (den vanligaste), har X-kromosombunden recessiv nedärvning. Den orsakas av en muterad gen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal och en muterad gen. Sannolikheten för söner till kvinnliga bärare av en muterad gen att få sjukdomen är 50 procent, och för döttrar är sannolikheten 50 procent att bli friska bärare av en muterad gen.

En man med en X-kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.

X-kromosombunden recessiv nedärvning från frisk kvinna, med muterad gen.

X-kromosombunden recessiv nedärvning från sjuk man, med muterad gen.

Symtom

De flesta leverglykogenoser ger liknande symtom men svårighetsgraden varierar mellan de olika sjukdomstyperna. Typiskt för alla leverglykogenoser är leverförstoring och långa perioder av lågt blodsocker (hypoglykemi). Levern kan vara förstorad vid födseln. Det kan märkas genom att buken är svullen, men ibland dröjer det innan symtomen på leverförstoring blir tydliga.

Hypoglykemi kan leda till humörsvängningar, hunger och svettningar, symtom som kan vara otydliga till en början. Om blodsockret fortsätter att sjunka tillkommer sänkt medvetandegrad och medvetslöshet (koma), med eller utan kramper. Hypoglykemi vid glykogenos påverkar inte hjärnan som vid andra sjukdomstillstånd, till exempel diabetes. Det beror på att personer med glykogenos ofta har ett överskott av laktat som hjärnan kan använda som energikälla. Det skyddar hjärnan från de svåraste följderna av hypoglykemi.

Ibland märks inga symtom på hypoglykemi trots mycket låga blodsockernivåer. Det kan ändå uppkomma metabola följdsymtom som framför allt beror på den ökade produktionen av laktat. Det leder till ökande surhetsgrad i blodet (laktacidos) med symtom som magsmärtor eller muskelsmärtor, svaghet, orkeslöshet och medvetslöshet. Laktacidos kan också förekomma utan symtom.

En annan följd är förhöjda värden av kolesterol och urinsyra. Även symtom från skelettmusklerna och hjärtmuskulaturen kan förekomma.

De olika typerna av leverglykogenos

Typerna Ia och Ib är de vanligaste och allvarligaste formerna av leverglykogenos, följda av typerna IIIa och IIIb. De kommer först i den här beskrivningen och följs av övriga i nummerordning.

Typ Ia

Typ Ia ger symtom som uppkommer på grund av att levern inte kan frigöra glukos från glykogen vid hypoglykemi. Symtomen kan komma under barnets första år, men blir tydliga först när barnets måltider glesas ut.

Vid typ Ia är levern ofta förstorad vid födseln men symtomen brukar märkas senare då leverförstoringen blir mycket påtaglig.

Långvariga perioder av hypoglykemi aktiverar mekanismer som leder till flera metabola följdsymtom. Den ökade produktionen av laktat leder bland annat till laktacidos, ofta med symtom som magsmärtor eller muskelsmärtor, svaghet, orkeslöshet och medvetslöshet. Laktacidos har stor påverkan på tillväxten. Utan behandling kan laktacidos leda till kortväxthet, övervikt och sen pubertet. Långvariga perioder av hypoglykemi kan också kraftigt öka mängden blodfetter som triglycerider och kolesterol, framför allt skadligt LDL-kolesterol (low density lipoprotein cholesterol). En annan följd av långvarig hypoglykemi är att blodplättarna (trombocyterna) fungerar sämre, vilket påverkar blodets förmåga att levra sig (koagulera). Det innebär en ökad blödningsbenägenhet som inte syns i koagulationsprover. Om dessa följdsymtom inte uppmärksammas kan de leda till oväntade och ibland allvarliga komplikationer som stroke med neurologiska eller kognitiva störningar.

Ökad koncentration av urinsyra gör att det bildas kristaller av urinsyra i kroppens leder, vilket kan leda till episoder med smärtsamma ledinflammationer (gikt). Koncentrationen av urinsyra gör också att njurarnas genomblödning ökar. Det påverkar njurarnas funktion som på sikt kan bli mycket nedsatt.

Hjärnskador är ovanliga trots återkommande perioder av hypoglykemi. Det beror på att hjärnan kan omvandla laktat till energi. I tonåren brukar perioderna av hypoglykemi bli färre, men följdsymtomen kvarstår och kan med tiden leda till komplikationer som hjärt-kärlsjukdomar, gikt och njursvikt.

Prognosen är god för personer som får rätt behandling. Utan rätt behandling kan livslängden förkortas på grund av plötsliga blödningar, hjärt- kärlsjukdomar och levertumörer.

Typ Ib

Typ Ib ger symtom som liknar dem vid typ Ia, men de är ofta lindrigare. Ett symtom som tillkommer jämfört med vid typ Ia är brist på neutrofila granulocyter (neutropeni). Neutrofila granulocyter är vita blodkroppar som ingår i det medfödda immunsystemet. De tillhör gruppen ätarceller (fagocyter) som normalt finns i stor mängd i blodet för att snabbt kunna ta sig till infekterade områden och döda smittämnen, som bakterier. Brist på neutrofila granulocyter kan leda till allvarliga bakteriella infektioner. Det är vanligt att personer med glykogenos typ Ib har hudinfektioner som rosfeber (erysipelas), kronisk tarminflammation (ospecifik kolit) och inflammation i tandköttet (gingivit) med tandlossning.

Typ III

Typ III ger symtom som kommer under småbarnsåldern. Bristen på fungerande enzym leder då oftast till förstorad lever, hypoglykemi, ökade blodfetter och tillväxtrubbning. Risken för hypoglykemi är något mindre vid glykogenos typ III än vid typ Ia, men symtomen kan komma plötsligt eftersom koncentrationen av laktat sjunker och stiger tillsammans med blodsockernivån.

Specifikt för typ III är att hypoglykemin ökar koncentrationen av aceton, acetoacetat och beta-hydroxysmörsyra (ketonkroppar). De andra följdsymtomen varierar, men är oftast lindrigare än vid typ I.

De flesta med glykogenos typ III (85 procent) har en variant (typ IIIa) som även påverkar skelettmusklerna. Symtomen blir tydliga under förskoleåldern då den motoriska utvecklingen är påverkad. Barnen kan uppfattas som klumpiga och blir snabbt trötta vid fysisk aktivitet. Symtomen från musklerna kan öka i vuxen ålder men svårighetsgraden varierar mellan personer med sjukdomen.

Hos en del med typ IIIa påverkas även hjärtmuskulaturen (myokardiet), vilket kan leda till svår hjärtsjukdom.

Personer med den andra varianten (typ IIIb) har inga symtom från skelettmuskulaturen eller hjärtat och leverns funktion är inte lika påverkad som vid typ I.

Typ 0

Typ 0 är mycket ovanlig. Symtomen är hypoglykemi och leverförstoring under spädbarnsåret. Symtomen uppkommer eftersom brist på enzymet glykogensyntas hämmar bildningen av glykogen (glykogenes). Prognosen är god för de flesta med glykogenos typ 0, men hos barn som tidigt haft upprepade perioder av hypoglykemi kan sjukdomen leda till bestående hjärnskador.

Typ IV

Typ IV är den svåraste typen av glykogenos. Symtomen uppkommer på grund av att felbildat glykogen inlagras i flera organ. Det leder till snabbt tilltagande symtom från levern, njurarna, skelettmuskler och hjärtmuskulatur. Påverkan på hjärtat kan leda till livshotande organsvikt. Symtomen kommer oftast så snabbt att hypoglykemin upptäcks i samband med organsvikten. Hos några med typ IV har sjukdomen ett mycket lindrigare förlopp trots att genmutationen är densamma.

Typ VI

Typ VI är en lindrigare form av glykogenos. Symtomen är förstorad lever, långsam tillväxt och lindrig hypoglykemi under barndomen. Efter puberteten brukar personer med glykogenos typ VI inte påverkas av sjukdomen.

Typ IX

Typ IX diagnostiseras oftast under det första levnadsåret på grund av symtom som förstorad lever och långsam tillväxt. Hypoglykemin brukar ge lindriga symtom och hos en del personer märks inga symtom alls. De flesta följdsymtom minskar efter puberteten och försvinner ibland helt. Den långsamma tillväxten i barndomen kompenseras senare av en tillväxtfas och hos de flesta vuxna med typ IX påverkas inte slutlängden av sjukdomen. Prognosen är oftast god, men några med sjukdomen får tilltagande symtom från levern och ibland även organsvikt.

Diagnostik

Kombinationen leverförstoring eller oväntad leverpåverkan och hypoglykemi ger misstanke om leverglykogenos. Det bör leda till omfattande klinisk utredning som tar hänsyn till den varierande genotyp/fenotypkorrelationen. I utredningen ingår en metabol kartläggning som görs genom dygnsmätningar av glukos, laktat och ketonkroppar i blodet.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma sjukdom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning (IVF).

Behandling/stöd

Glykogenoser är mycket komplicerade systemsjukdomar med förlopp som är svåra att förutsäga. Personer med glykogenos måste hållas under noggrann medicinsk kontroll av ett team med särskild kompetens på området.

Alla typer av leverglykogenos utom typ IV kan behandlas med diet. Behandlingen varierar beroende på vilken typ av leverglykogenos en person har och genomförs med stöd av en dietist som har kunskap om sjukdomen. Målet är att normalisera blodsockernivån under dygnets samtliga timmar. Det görs genom att med täta mellanrum tillföra majsstärkelse eller andra komplexa sockerarter (glukospolymerer) vars nedbrytning och upptag i tarmkanalen sker långsamt.

Vid leverglykogenos typ III är det viktigt med en kost som innehåller mycket protein för att undvika att det bildas ketonkroppar i blodet. Behandlingen är individuell och om dieten genomförs konsekvent brukar symtomen minska. Behandlingen måste omvärderas om musklerna påverkas, särskilt om funktionen i hjärtmuskulaturen blir nedsatt. För att undvika fortsatt påverkan på hjärtmuskeln med risk för hjärtsvikt bör dieten läggas om helt till en diet som tillåter att det åter bildas ketonkroppar. Denna dietomläggning måste ske i nära samarbete med kardiolog.

Om dietbehandlingen inte har effekt på följdsymtom som gikt, höga blodfetter och nedsatt surhetsgrad i blodet behandlas dessa separat.

Symtom från skelettmuskler vid typ IIIa påverkas inte av dietbehandling.

Personer med glykogenos typ I rekommenderas att använda en blodglukosmätare för att uppnå optimal blodsockernivå.

Neutropeni vid typ Ib behandlas med den kroppsegna tillväxtfaktorn G-CSF (granulocyt-makrofagkolonistimulerande faktor). Regelbunden tillförsel av G-CSF ges som en injektion under huden (subkutant) och gör att antalet neutrofila granulocyter ökar och att mottagligheten för infektioner minskar. Doseringen måste avvägas mellan optimalt antal granulocyter (>1.0x10⁹/L) och risken för biverkningar.

Levertransplantation kan övervägas i sällsynta fall när dietbehandling inte har effekt. Personer med glykogenos löper extra stor risk för njurskador orsakade av läkemedel som används vid levertransplantation för att motverka avstötning av levern. Njurskadorna kan bli så allvarliga att det blir nödvändigt med njurtransplantation. Därför måste läkemedel mot avstötning av levern användas i doser som gör att blodkoncentrationen blir så låg som möjligt, och med täta och noggranna uppföljningar av funktionen i levern och njurarna.

För personer med svår leverglykogenos typ IV är tidig levertransplantation det enda behandlingsalternativet. Behandlingen påverkar inte muskelfunktionen men symtomen från musklerna fortsätter oftast inte att öka efter transplantationen.

Alla typer av leverglykogenos innebär ökad risk för tumörer i levern. Tumörerna är oftast godartade och begränsade till ett ställe (fokala förändringar), men elakartade tumörer kan uppkomma även hos unga personer med leverglykogenos. Personer med sjukdomen måste därför följas med regelbundna ultraljudsundersökningar. Om ultraljud visar på fokala förändringar måste fortsatt undersökning och behandling diskuteras av specialister inom olika områden eftersom leverbiopsi innebär stor blödningsrisk.

Det är viktigt att personer med leverglykogenos följs upp regelbundet under hela livet med undersökningar av de organ som kan påverkas av sjukdomen. Det gäller oavsett vilken typ av leverglykogenos en person har. Hos barn görs uppföljningarna ofta men de brukar kunna glesas ut efter puberteten. För de allra flesta som får tidig behandling kommer sjukdomen inte att innebära några begränsningar i dagligt liv, studier eller yrkesval.

Sjukdomen är inte något hinder för graviditet och förlossning, men under en graviditet måste ämnesomsättningen följas upp med noggranna kontroller. Det behövs också en ökad beredskap för plötsliga blödningar.

Dödligheten hos äldre personer med sjukdomen är något ökad på grund av plötsliga blödningar, hjärt-kärlsjukdomar och levertumörer. Den kraftigt ökade genomblödningen av njurarna som finns hos unga personer med leverglykogenos kan innebära en långsamt tilltagande försämring av njurfunktionen senare i livet, men hittills är erfarenheterna inte entydiga.

Forskning

För närvarande finns inget centrum i Sverige som bedriver forskning om glykogenoser. Internationellt bedrivs forskning för att kartlägga de molekylärgenetiska förändringarna vid de olika sjukdomstyperna. Parallellt med detta prövas genterapi i djurmodeller.

I USA pågår studier med patienter för att behandla leverglykogenos typ Ia med genterapi.

På nederländskt-amerikanskt initiativ pågår sedan några år tillbaka ett världsomspännande samarbete kring forsknings- och behandlingsprioriteter för glykogenoser. I arbetet medverkar patientföreningar från hela världen.

Den skandinaviska föreningen Scandinavian Association for Glycogen Storage Disease, SAGSD, arrangerar ett internationellt möte i Sverige vartannat år.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: glycogen storage disease.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: glycogen storage disease.

Resurser

Barngastroenterologi, hepatologi och nutrition, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, i samarbete med Centrum för medfödda metabola sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, tel 08-123 700 00.

Centrum för medfödda metabola sjukdomar (CMMS), Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg, tel 031-342 10 00.

Barn- och ungdomsmedicin, Skånes Universitetssjukhus, Lund, tel 046-17 10 00.

Glykogenoser med leverpåverkan ingår i MetabERN för medfödda metabola sjukdomar, se metab.ern-net.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om glykogenoser med leverpåverkan.

Dietister

Intresseorganisationer

Selbsthilfegruppe Glykogenose Deutschland e.V finns i Tyskland, glykogenose.de.

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: glycogen storage disease.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Scandinavian Association for Glycogen Storage Disease anordnar vartannat år en konferens om glykogenomsättningssjukdomar för läkare och dietister, se sagsd.org.

Ytterligare information

• OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), omim.org, sökord: glycogen storage disease
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: glycogen storage disease
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: glycogen storage disease.

Litteratur

Beegle RD, Brown LM, Weinstein DA. Regression of hepatocellular adenomas with strict dietary therapy in patients with glycogen storage disease type I. JIMD Rep 2015; 18: 23-32.

Bhattacharya K, Orton RC, Qi X, Mundy H, Morley DW, Champion MP et al. A novel starch for the treatment of glycogen storage diseases. J Inherit Metab Dis 2007; 30: 350-357.

Boers SJ, Visser G, Smit PG, Fuchs SA. Liver transplantation in glycogen storage disease type I. Orphanet J Rare Dis 2014; 9: doi: 10.1186/1750-1172-9-47.

Bolton SD, Clark VA, Norman JE. Multidisciplinary management of an obstetric patient with glycogen storage disease type 3. Int J Obstet Anesth 2012; 21: 86-89.

Cabrera-Abreu J, Crabtree NJ, Elias E, Fraser W, Cramb R, Alger S. Bone mineral density and markers of bone turnover in patients with glycogen storage disease types I,III and IX. J Inherit Metab Dis 2004; 27: 1-9.

Calderwood S, Kilpatrick L, Douglas SD, Freedman M, Smith-Whitley K, Rolland M et al. Recombinant human granulocyte colony-stimulating factor therapy for patients with neutropenia and/or neutrophil dysfunction secondary to glycogen storage disease type 1b. Blood 2001; 97: 376-382.

Chen YT. Glycogen storage diseases. In Scriver CR, Beaudet AL, Sly WS, Valle D, Vogelstein B, eds. The Metabolic and molecular bases of inherited disease. New York, NY: McGraw-Hill, 2001: 1521-1551.

Chou JY, Cho JH, Kim GY, Mansfield BC. Molecular biology and gene therapy for glycogen storage disease type Ib. J Inherit Metab Dis 2018; 41: 1007-1014.

Correia CE, Bhattacharya K, Lee PJ, Shuster JJ, Theriaque DW, Shankar MN et al. Use of modified cornstarch therapy to extend fasting in glycogen storage disease types Ia and Ib. Am J Clin Nutr 2008; 88: 1272-1276.

Dagli AI, Zori RT, McCune H, Ivsic T, Maisenbacher MJ, Weinstein DA. Reversal of glycogen storage disease type IIIa-related cardiomyopathy with modification of diet. J Inherit Metab Dis 2009; 32: 103-106.

Davis MK, Weinstein DA. Liver transplantation in children with glycogen storage disease: controversies and evaluation of the risk/benefit of this procedure. Pediatric Transplant 2008; 12: 137-145.

Derks TG, Smit GP. Dietary management in glycogen storage disease type III: what is the evidence? J Inherit Metab Dis 2015; 38: 545-550.

Franco LM, Krishnamurthy V, Bali D, Weinstein DA, Arn P, Clary B et al. Hepatocellular carcinoma in glycogen storage disease type Ia: a case series. J Inherit Metab Dis 2005; 28: 153-162.

von Gierke E. Hepato-nephromegalia glycogenica. Beitr Pathol Anat 1929; 82: 497-513.

Kishnani PS, Austin SL, Arn P, Bali DS, Boney A, Case LE et al. Glycogen storage disease type III diagnosis and management guidelines. Genet Med 2010; 12: 446-463.

Lee PJ, Leonard JV. The hepatic glycogen storage diseases – problems beyond childhood. J Inherit Metab Dis 1995; 18: 462-472.

Lipper J, Weinstein DA, Taub PJ. Perioperative management of patients with glycogen storage disease type Ia. Plast Reconstr Surg 2008; 122: 42e-43e.

Martens DH, Rake JP, Schwarz M, Ullrich K, Weinstein DA, Merkel M et al. Pregnancies in glycogen storage disease type Ia. Am J Obstetr Gynecol 2008; 198: 646.e1-646.e7.

Rake JP, Visser G, Labrune P, Leonard JV, Ullrich K, Smit GP. Glycogen storage disease type I: diagnosis, management, clinical course and outcome. Results of the European study on glycogen storage disease type I (ESGSD I). Eur J Pediatr 2002; 161 Suppl 1: S20-34.

Roscher A, Patel J, Hewson S, Nagy L, Feigenbaum A, Kronick J et al. The natural history of glycogen storage disease types VI and IX: Long-term outcome from the largest metabolic center in Canada. Mol Genet Metab 2014; 113: 171-176.

Ross KM, Brown LM, Corrado MM, Chengsupanimit T, Curry LM, Ferrecchia IA al. Safety and efficacy of chronic extended release cornstarch therapy for glycogen storage disease type I. JIMD Rep 2016; 26: 85-90.

Sentner CP, Hoogeveen IJ, Weinstein DA, Santer R, Murphy E, McKiernan PJ et al. Glycogen storage disease type III: diagnosis, genotype, management, clinical course and outcome. J Inherit Metab Dis 2016; 39: 697-704.

Tsilianidis LA, Fiske LM, Siegel S, Lumpkin C, Hoyt K, Wasserstein M, Weinstein DA. Aggressive therapy improves cirrhosis in glycogen storage disease type IX. Mol Genet Metab 2013; 109: 179-182.

Veiga-da-Cunha M, Gerin I, Van Schaftingen E. How many forms of glycogen storage disease type I? Eur J Pediatr 2000; 159: 314-318.

Visser G, Rake JP, Fernandes J, Labrune P, Leonard JV, Moses S et al. Neutropenia, neutrophil dysfunction, and inflammatory bowel disease in glycogen storage disease type Ib: results of the European study on glycogen storage disease type I. J Pediatr 2000; 137: 187-191.

Visser G, Rake JP, Labrune P, Leonard JV, Moses S, Ullrich K et al. Consensus guidelines for management of glycogen storage disease type 1b - European study on glycogen storage disease type 1. Eur J Pediatr 2002; 161 Suppl 1: S120-123.

Wang DQ, Fiske LM, Carreras CT, Weinstein DA. Natural history of hepatocellular adenoma formation in glycogen storage disease type I. J Pediatr 2011; 159: 442-446.

Weinstein DA, Wolfsdorf JI. Effect of continuous glucose therapy with uncooked cornstarch on the long-term clinical course of type 1a glycogen storage disease. Eur J Pediatr 2002; 161 Suppl 1: S35-39.

Wolfsdorf JI, Weinstein DA. Glycogen storage diseases. Rev Endocr Metab Disord 2003; 4: 95-102.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor Antal Németh, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Huddinge.

Revideringen av materialet har gjorts av professor Antal Németh och docent Thomas Casswall, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.