Brosk-hårhypoplasisyndromet

Sjukdom/tillstånd

Brosk-hårhypoplasisyndromet (hypoplasi – underutveckling, från latin) kännetecknas av kortväxthet, tunt och glest hår, immunbrist och blodbrist (anemi), samt ökad risk för cancer. Syndromet kan placeras in bland flera grupper av sjukdomar:

• Ribosomala sjukdomar. Dessa sjukdomar kännetecknas av att cellernas ribosomer inte fungerar som de ska. Ribosomerna är små strukturer i cellerna som fungerar som cellens fabriker för tillverkning av kroppens olika proteiner.
• Skelettdysplasier eller avvikelser i skelettets utveckling. Fler än 750 olika ärftliga skelett­dysplasier är kända. De innebär att skelettet har onormal form och/eller hållfasthet. Vid brosk-hårhypoplasisyndromet påverkas främst metafyserna. Det är området nära rörbenens ändar där tillväxten sker genom att brosk blir till benvävnad i takt med att skelettet växer. Rörbenen är de långa, smala ben som finns i till exempel armar, ben, fingrar och tår.
• Immunoossösa sjukdomar. Dessa tillstånd innebär immunbrist med samtidig skelettdysplasi.

Barn med brosk-hårhypoplasisyndromet är som regel kortare än förväntat när de föds, och fortsätter sedan att växa långsamt. Till syndromet hör även andra skelettavvikelser. Huvudhåret och kropps­håret är glest och silkestunt. Immunbristen kan medföra allvarliga infektioner. Syndromet kan också ge upphov till blodbrist, leukemi, cancer i lymfkörtlar (lymfom) och hud samt innebära avsaknad av nerver i en del av tjocktarmen (Hirschsprungs sjukdom).

Behandlingen innefattar habiliterande insatser som anpassningar av miljön på grund av kortväxt­heten, i hemmet, förskolan och skolan eller på arbetsplatsen. Behandlingen av immunbristen består av immunglobulin, och ibland vid uttalad immunbrist hematopoetisk stamcellstransplantation (benmärgstransplantation). Barn med syndromet som har Hirschsprungs sjukdom opereras.

Brosk-hårhypoplasisyndromet beskrevs första gången 1965 av den amerikanska genetikern Victor McKusick som noterade en hög förekomst av syndromet bland amishfolket i USA och Kanada. Amishfolket utvandrade från Europa på 1700-talet och lever i dag som en isolerad del av den amerikanska befolkningen. Omfattande forskning om syndromet har gjorts även i Finland av en forskargrupp ledd av professor Outi Mäkitie.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om några andra ribosomala sjukdomar:

• Diamond Blackfans syndrom
• Shwachmans syndrom
• Treacher Collins syndrom

Förekomst

Den högsta förekomsten av brosk-hårhypoplasisyndromet finns hos amishfolket där uppskattningsvis 150 av 100 000 nyfödda har tillståndet. Även i Finland är syndromet vanligare än i de flesta andra länder, och finns hos cirka 4 av 100 000 nyfödda. Antalet personer i Sverige med syndromet uppskattas till högst ett tiotal personer, varav många har sitt ursprung från Finland.

Orsak

I cellkärnan finns DNA (deoxyribonukleinsyra) som består av två hoptvinnade strängar uppbyggda av fyra olika kvävebaser: adenin (A), guanin (G), cytosin (C) och tymin (T). Kvävebasernas ordningsföljd (sekvens) utgör den genetiska informationen och går att avläsa som en kod. En viss sekvens av baser bildar en byggbeskrivning för tillverkningen av ett specifikt protein. Denna unika beskrivning kallas för en gen.

Genens kod kan översättas (transkriberas) till en RNA-molekyl (ribonukleinsyra), varvid en kopia av genen tillverkas. Kopian kallas budbärar-RNA (mRNA, messenger RNA) och bär informationen om proteinets uppbyggnad till ribosomen.

Ribosomerna fungerar som cellernas proteinfabriker och finns i cellkärnan, i cytoplasman och i mitokondrierna. Mitokondrier är små enheter (organeller) i cellerna som omvandlar energin i födoämnen till former som kroppens celler kan utnyttja. I ribosomerna sätts aminosyror samman till proteiner. En annan form av RNA, transport-RNA (tRNA), transporterar aminosyrorna till ribosomerna för att tillverkningen av proteiner ska fungera.

Brosk-hårhypoplasisyndromet orsakas av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen RMRP på kromosom 9 (9p13.3). RMRP är en mall för tillverkningen av (kodar för) ett RNA som till­sammans med ett protein bildar mitokondriellt RNA-processande endoribonukleas (RMRP). RMRP har en viktig roll i bildningen av mitokondriernas ribosomer.

Många olika sjukdomsorsakande varianter i genen RMRP förekommer vid syndromet, men 30 till 50 procent av alla med syndromet har en specifik genvariant (c.70A→G). Det är denna genvariant som förekommer både hos amishfolket och befolkningen i Finland. Det är också den vanligaste varianten i Sverige.

Man kan ännu (2025) inte förklara varför just skelettet, håret och blodsystemet särskilt påverkas vid ribosomala sjukdomar.

Till brosk-hårhypoplasisyndromet hör också en varierande grad av immunbrist som kan vara alltifrån mycket lindrig till svår.

Immunsystemet

Immunsystemet är ett specialiserat och komplext system som försvarar kroppen mot bakterier, virus och andra främmande ämnen. Man skiljer på det medfödda immunsystemet och det adaptiva immunsystemet. Det finns också barriärfunktioner i bland annat huden, slemhinnorna och den sura miljön i magsäcken som gör det svårare för smittämnen att ta sig in i kroppen.

Det medfödda immunsystemet

Det medfödda immunsystemet består av många olika proteiner och vissa vita blodkroppar, som fagocyter (ätarceller) och NK-celler (naturliga mördarceller). På ytan har fagocyterna mottagare (receptorer) som känner igen mönster som är typiska för olika smittämnen. Det gör att fagocyterna kan ta hand om och oskadliggöra många smittämnen. Cellerna har också liknande receptorer inuti sig som kan känna igen både främmande och kroppsegna skadliga ämnen. Fagocyterna och NK-cellerna bildas i benmärgen för att sedan vandra ut i blodbanan och vävnaderna. Om antalet fagocyter minskar blir kroppen mer mottaglig för infektioner.

Det adaptiva immunsystemet

Det adaptiva immunsystemet samverkar med det medfödda. Det gör att varje främmande ämne blir igenkänt och angripet av en speciell försvarare, som kan oskadliggöra just det ämnet. Att systemet är adaptivt innebär att det är anpassningsbart och lär sig känna igen smittämnen som det utsätts för. Det blir därför mer effektivt med tiden.

Två typer av vita blodkroppar, B-celler och T-celler, har en särskild betydelse i det adaptiva systemet. De kallas även B-lymfocyter och T-lymfocyter, och bildas av blodstamceller i benmärgen. T-cellerna har flera olika funktioner. De kan aktivera B-celler så att de fungerar mer effektivt, attackera virusinfekterade celler, och släppa ut signalämnen (cytokiner) som attraherar fagocyter till virusinfekterade celler. T-cellerna har också den viktiga uppgiften att reglera immunsystemet och avgöra när kroppen ska försvaras och mot vad. T-cellerna avgör också när en immunreaktion ska avslutas.

De blodstamceller som ska bli T-celler vandrar från benmärgen in i brässen (tymus), en körtel i den övre delen av brösthålan, där de utvecklas och lär sig sin uppgift. T-lymfocyterna skyddar huvudsakligen mot virus-, svamp- och parasitinfektioner.

B-cellernas uppgift i immunsystemet är att bilda antikroppar som binder till smittämnen och aktiverar fagocyter som i sin tur oskadliggör smittämnena. De skyddar främst mot bakterier och har som huvuduppgift att bilda antikroppar (immunglobulin). B-cellerna är också viktiga i skyddet mot en grupp virus kallade enterovirus, där bland annat poliovirus ingår.

Immunglobuliner är ett samlingsnamn för antikroppar. Immunglobulinerna (Ig) delas in i olika klasser beroende på egenskaper och funktion hos de delar av antikropparna som inte binder till smittämnen. Det finns fem immunglobulinklasser: IgM, IgD, IgG, IgA och IgE. IgG och IgA delas dessutom in i undergrupper som kallas subklasser. IgG är viktigast för försvaret mot bakterier som har kommit in i kroppen, medan IgA finns på kroppens slemhinnor för att hindra att bakterier tar sig in. IgE är viktigt för försvaret mot parasiter och orsakar dessutom allergiska reaktioner.

Vid brosk-hårhypoplasisyndromet har de flesta personer en minskning i antalet T-celler, och T-cellernas funktion är nedsatt. Hos cirka en tredjedel med syndromet är också B-cellerna påverkade, vilket leder till antikroppsbrist och låga nivåer av immunglobuliner.

Hos enstaka personer finns en kombinerad T- och B-cellsdefekt som är så svår att den liknar svår kombinerad immunbrist.

Ärftlighet

Brosk-hårhypoplasisyndromet nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då syndromet. Sannolikheten att barnet får en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får syndromet eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med ett autosomalt recessivt ärftlig syndrom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har genvarianten ärver samtliga barn den sjukdoms­orsakande genvarianten i enkel uppsättning. De får då inte syndromet. Om en person med ett autosomalt recessivt ärftligt syndrom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får syndromet. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Symtom

Brosk-hårhypoplasisyndromet visar sig främst som kortväxthet med korta armar och ben i förhållande till kroppen i övrigt. Därtill är håret tunt och glest. Benmärgen är påverkad i varierande grad, vilket visar sig som immunbrist, blodbrist (anemi) och brist på neutrofila vita blodkroppar (neutropeni). Personer med syndromet har också en ökad risk för cancer.

Symtomen varierar i svårighetsgrad, ofta även inom samma familj. En person kan ha en typisk sjukdomsbild med påverkan på skelett och hår, medan andra familjemedlemmar i det närmaste kan sakna tecken på syndromet.

Skelettförändringar och kortväxthet

Redan vid födseln går det i de flesta fall att se att barnet är kortare än förväntat, och att armar och ben är korta i förhållande till huvud och bål (short limbed dwarfism). Tillväxtavvikelsen har startat redan under fosterutvecklingen, och barnet fortsätter sedan att växa långsamt. Armar och ben kommer att förbli korta i förhållande till resten av kroppen, medan huvudomfånget är normalt. Också mellanhandens och fingrarnas ben är korta.

Graden av kortväxthet varierar. De barn som är kortast vid födseln har vanligen svårare och fler symtom än de med en födelselängd nära förväntad.

Slutlängden hos vuxna med brosk-hårhypoplasisyndromet varierar mellan 104 cm och 151 cm. Medellängden för kvinnor är 122 cm och för män 131 cm. Personer med längst slutlängd har mer normala kroppsproportioner.

Personer med syndromet har ofta felställningar i ryggraden. Det kan göra att ryggen blir sned (skolios) och/eller att ländryggen får en ökad böjning (kyfos) med markerad svank. I vissa fall leder skoliosen till neurologiska symtom.

Även avvikelser i bröstkorgens form förekommer. Den kan vara smal och trång med framträdande bröstben.

En del personer har avvikelser i armbågslederna som ger begränsad sträckförmåga (extensionsdefekt). Vanligt är också att lårbenen och skenbenen är utåtböjda, så att avståndet mellan knäna är stort (hjulbenhet, genu varum).

Överrörlighet, särskilt i händer och fötter, är vanligt på grund av slappa och svaga ledband (ligament).

Felställningarna och avvikelserna i skelettet leder ofta till belastningssmärta.

Hår

Såväl huvudhår som kroppshår, till exempel ögonbryn, är glest och silkestunt (hypotrikos). Några få personer med brosk-hårhypoplasisyndromet har normalt hår (metafysär dysplasi utan hypotrikos).

Immunbrist

Nästan alla med brosk-hårhypoplasisyndromet har brist på T-celler. Trots detta har bara ungefär hälften en ökad risk för infektioner.

Hos en del personer är också B-cellerna påverkade med lågt IgG och IgA. Symtomen blir då lika de vid kombinerade immunbrister, med risk för livshotande infektioner orsakade av virus, svamp och bakterier, ibland redan under det första levnadsåret. Barn kan då få allvarliga symtom som liknar dem vid svår kombinerad immunbrist.

Svår kombinerad immunbrist

Immunbristen med infektioner i luftvägarna innebär även en ökad risk att utveckla lungskada med säckformiga utvidgningar (bronkiektasier) av de minsta luftrören. Bronkiektasier gör att det samlas slem som är svårt att hosta upp, vilket i sin tur ökar risken för infektioner.

Autoimmunitet förekommer i form av inflammatorisk tarmsjukdom, brist på blodplättar (immunologisk trombocytopeni) och blodbrist (autoimmun hemolytisk anemi). Autoimmun betyder att immunförsvaret är riktat mot kroppens egna vävnader. Lätt anemi som vanligen inte kräver behandling förekommer hos 80 procent med syndromet.

Cancersjukdomar

Personer med brosk-hårhypoplasisyndromet har en ökad risk för lymfkörtelcancer (lymfom), leukemi och hudcancer. I ett livsperspektiv beräknas risken för cancer vara cirka 40 procent.

Hirschsprungs sjukdom

Det uppskattas att 10 procent av alla nyfödda med syndromet har Hirschsprungs sjukdom, vilket innebär medfödd avsaknad av nerver i ett avsnitt av tjocktarmen. Det leder till att tarmväggarna ovanför det tarmavsnitt som saknar nervförsörjning blir förslappade och utspända (megakolon), med svår förstoppning som följd. I svåra fall kan det medföra undernäring och risk för inflammation i tarmen. Ibland kan även större delen av tunntarmen och tjocktarmen påverkas, och det förekommer att det saknas nerver i hela mag-tarmkanalen.

Pubertet och fertilitet

För flickor med brosk-hårhypoplasisyndromet kan puberteten vara sen eller helt utebli.

Män med syndromet har minskat antal spermier, och dessa har nedsatt rörlighet och avvikande form, vilket leder till nedsatt fertilitet.

Diagnostik

Korta armar och ben i förhållande till kroppen i övrigt hos ett nyfött barn ger misstanke om skelettdysplasi. Flera hundra olika sådana sjukdomar finns, och det är viktigt att fastställa korrekt diagnos för att kunna ge rätt behandling och bedöma prognos.

Röntgen av skelettet bekräftar förändringar som är typiska för skelettdysplasier. Vid brosk-hårhypoplasisyndromet ses typiska förändringar i rörbenens tillväxtzoner (metafysär dysplasi). Förändringarna är oftast mest uttalade kring knät. Ryggkotorna visar vanligen inga avvikelser.

En immunologisk utredning bekräftar immunbrist. Detta kan vara tillräckligt för att misstänka syndromet.

Uttalad immunbrist som liknar svår kombinerad immunbrist kan upptäckas och diagnostiseras tidigt genom den allmänna screeningen av nyfödda, PKU-provet.

Nyföddhetsscreening (PKU‑provet)

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om syndromet och hur det ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma syndrom.

Vid ärftliga sjukdomar och syndrom där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar brosk-hårhypoplasisyndromet. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktions­nedsättningar som syndromet leder till.

Barn med syndromet behöver i de flesta fall undersökas regelbundet och följas av flera specialister som samarbetar i multidisciplinära team. De olika behandlingsinsatserna behöver samordnas. Det är också viktigt att familjens och barnets behov av psykologiskt och socialt stöd tillgodoses, både när diagnosen ställs och även senare.

Skelettförändringar och kortväxthet

Tillväxten följs och jämförs med de särskilda tillväxtkurvor som finns för barn och ungdomar med brosk-hårhypoplasisyndromet. 

Regelbunden kontakt med en barnortoped behövs, för eventuell behandling och uppföljning av skolios, felställningar i benen och andra skelettavvikelser.

Skolios kan behandlas med korsett, och i vissa fall behövs operation.

Skelettförändringar som ger begränsad rörlighet i vissa leder behöver som regel inte behandlas.

Immunbrist

Eftersom graden av immunbrist varierar mycket mellan olika personer med brosk-hårhypoplasi­syndromet ser behandlingen olika ut.

Alla barn med syndromet bör följa det svenska barnvaccinationsprogrammet, med undantag för de vaccinationer i programmet som ges med levande vaccin. Skyddseffekten av de olika vaccinen kan variera.

Det är viktigt att undvika kontakt med personer som har en infektion. De vanliga typerna av bakterier och virus som orsakar luftvägsinfektioner sprids via händerna. Att tvätta händerna är viktigt, liksom flitigt bruk av handsprit, särskilt efter kontakt med många människor.

Den blodbrist som många med syndromet har blir sällan så uttalad att den behöver behandlas.

Behandling vid bronkiektasier

Barn och vuxna som har utvecklat bronkiektasier i luftrören behöver kontakt med lungläkare och fysioterapeut. Slemansamling i luftvägarna kan behandlas med motståndsandning i en PEP-mask (Positive Expiratory Pressure), inhalationer av saltvatten och luftrörsvidgande läkemedel.

Behandling med immunglobulin

Några personer behöver behandling med immunglobulin. Med tillförsel av rätt anpassad mängd immunglobulin minskar antalet bakteriella infektioner och risken att utveckla skador till följd av dem.

Immunglobulin är ett koncentrat av antikroppar som har tagits fram ur blodplasman från olika blodgivare. Blodet från varje givare är testat för att utesluta smitta med exempelvis gulsot (hepatit) och HIV. Blodplasman behandlas så att eventuella virus och bakterier oskadliggörs. Resultatet av framställningen blir en vätska som innehåller renade IgG-antikroppar plus en mycket liten mängd IgA- och IgM-antikroppar. Eftersom immunglobulin är en blodprodukt går det inte att till hundra procent garantera att inga smittämnen överförs, men med dagens framställningssätt och testning av blodgivare är säkerheten mycket hög.

Immunglobulinet ges som dropp, vanligen under huden (subkutant) eller i en blodåder (intravenöst). Det bör inte ges i en muskel (intramuskulärt), eftersom det vid immunbristsjukdomar inte går att ge tillräckliga mängder immunglobulin den vägen. Om det ska ges subkutant eller intravenöst beror på personens ålder, allmäntillstånd och livssituation, och avgörs i samråd med läkare och sjuksköterska från fall till fall. I dag (2025) är subkutan tillförsel vanligast, eftersom den ger störst möjlighet för hembehandling. När diagnosen ställs ges dock vanligen ett par omgångar immunglobulin intravenöst, för att snabbt normalisera mängden IgG i kroppen och därmed bryta mönstret med upprepade bakteriella infektioner.

De tillförda antikropparna bryts ned successivt. Behandlingen ges individanpassat och flexibelt, dagligen, varje, varannan eller var tredje vecka. Om immunglobulinet ges i en ven tillförs vanligen en större dos var tredje vecka. Ges det subkutant kan intervallet variera, och behandlingen kan med fördel skötas i hemmet.

Frossa och feber är vanligt i samband med de första behandlingarna med immunglobulin. Det kan också inträffa i ett senare skede, om man samtidigt har en pågående infektion. Reaktionen beror som regel inte på överkänslighet utan på en normal inflammatorisk reaktion när antikropparna kommer in i kroppen och börjar bekämpa infektioner.

Allvarliga överkänslighetsreaktioner mot immunglobulin är ytterst sällsynta. Biverkning i form av huvudvärk under pågående intravenös tillförsel kan förekomma, men försvinner i allmänhet om dropptakten minskas.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation, vardagligt oftast kallad benmärgstransplantation) rekommenderas för de barn som har svår immunbrist.

Benmärgen finns i hålrummen inuti kroppens ben. Alla blodkroppar bildas från blodstamceller i benmärgen. Stamcellerna utvecklas till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) av olika slag, däribland lymfocyter, samt blodplättar (trombocyter). Med en stamcellstransplantation finns möjlighet att ersätta en sjuk persons blodstamceller med blodstamceller från en frisk person. Att transplantera stamceller från en annan person kallas för allogen transplantation. I vissa fall används stamceller från personen själv. Detta kallas för en autolog transplantation, och används bland annat vid autoimmuna sjukdomar. Här beskrivs allogen blodstamcellstransplantation.

För att transplantationen ska ge ett gott resultat måste den som tar emot blodstamceller vara så fri från infektioner och i så god fysisk kondition som möjligt. Det är därför viktigt att transplantationen genomförs tidigt i sjukdomsförloppet. Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelser, eftervård och stora risker med behandlingen gör det till en mycket krävande procedur.

För att kunna utföra en stamcellstransplantation måste det finnas en givare vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Helst ska de ha helt identiska vävnadstyper. Generna som styr tillverkningen av de proteiner som bildar vävnadstypen ärvs från föräldrarna, och varje syskon har 25 procents sannolikhet att ha samma vävnadstyp som sitt sjuka syskon. Bäst är att transplantera stamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp. Om denna möjlighet inte finns kan man söka efter en passande donator genom nationella och internationella register över stamcellsdonatorer och infruset navelsträngsblod, till exempel Tobiasregistret i Sverige.

Inför stamcellstransplantationen måste personen som ska motta stamcellerna förbehandlas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste, dels för att de inte ska starta en avstötnings­reaktion riktad mot mottagaren. Förberedelserna innebär att den som ska ta emot de transplanterade cellerna behandlas med cellgifter (cytostatika) för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. Detta kan vara mycket krävande, eftersom cytostatika även skadar slemhinnornas funktion som barriär mot omvärlden. Risken för allvarliga infektioner ökar, och den som ska genomgå en transplantation måste därför vara isolerad under många veckor, upp till månader, både före och efter transplantationen.

Vid en blodstamcellstransplantation sugs benmärg upp från höftbenet på givaren. Därefter görs kontroller på benmärgen, som sedan ges till mottagaren som en intravenös infusion (dropp i ett blodkärl).

Enstaka stamceller finns också i blodet. Ett alternativ till att ta benmärg från höften är därför att låta donatorns blod passera en särskild centrifug som vaskar ut stamcellerna, medan övriga delar av blodet går tillbaka till donatorn. De framvaskade stamcellerna genomgår en liknande kontroll som benmärgen och ges på motsvarande sätt.

Ytterligare ett alternativ är att utnyttja det blod som finns kvar i navelsträngen och i moderkakan hos nyfödda barn. De nyföddas blod är ovanligt rikt på blodstamceller. Den lilla rest av blod som finns i navelsträngen och i moderkakan efter att ett nyfött barn har avnavlats kan därför frysas in och sparas för att senare transplanteras.

När blodstamceller har transplanterats letar de själva upp märgrummen hos mottagaren (i benen på olika ställen i kroppen), växer till och bildar successivt ett nytt immunsystem. Inledningsvis är infektionsrisken stor för patienten. Den första tiden efter transplantationen innebär därför isolering på sjukhuset och senare i hemmet. Efter hand kan isoleringen minskas. Efter cirka ett halvår kan äldre barn återgå till förskola och skola, och vuxna börja arbeta igen, om inga komplikationer har tillstött.

Först cirka två år efter transplantationen fungerar immunsystemet normalt. Däremot botar transplantationen inte de övriga symtomen vid brosk-hårhypoplasisyndromet.

Komplikationer som kan inträffa efter en transplantation är framför allt infektioner och att de nya cellerna orsakar en avstötningsreaktion (kallad graft-versus-host eller förkortat GvH). Cellerna uppfattar sin nya omgivning som främmande och angriper den. För att förhindra komplikationer ges antibiotika och immunhämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

Vid brosk-hårhypoplasisyndromet botar en stamcellstransplantation immunbristen och minskar risken för leukemi och lymfom.

Cancersjukdomar

Regelbundna individuellt anpassade kontroller behövs på grund av den ökade risken för cancer­sjukdomar som leukemi, lymfom och hudcancer. Kontrollerna kan omfatta blodprover samt röntgenundersökning, ultraljudsundersökning och/eller magnetkameraundersökning.

Hirschsprungs sjukdom

De barn med syndromet som har Hirschsprungs sjukdom behandlas kirurgiskt, genom att den del av tjocktarmen som är påverkad opereras bort. Ibland är det nödvändigt att dela upp ingreppet i två steg, och först göra en avlastande stomi (”påse på magen”).

Avvikande pubertetsutveckling

För de flickor som har en försenad eller utebliven pubertet behövs kontakt med endokrinolog för bedömning och uppföljning av eventuell hormonbehandling.

Habilitering

Personer med brosk-hårhypoplasisyndromet som har betydande och bestående funktions­nedsättningar behöver habiliterande insatser. Habilitering är en tvärprofessionell specialistenhet för personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. De habiliterande insatserna ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området, och kan omfatta utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. Syftet är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

En viktig del av habiliteringen är att förmedla information och kunskap till föräldrar och andra i barnets nätverk för att de ska kunna ge stöd till barnet utifrån barnets funktionsförmåga.

Barn med rörelsenedsättning kan behöva stöd i sin motoriska utveckling genom bedömning och behandling av en fysioterapeut. Motorik, balans och koordination kan förbättras genom olika former av fysisk aktivitet. Fysioterapeut och arbetsterapeut handleder föräldrar och samarbetar med personal i förskola och skola.

Olika hjälpmedel och anpassningar kan underlätta vardagslivet i hemmet, förskolan, skolan och på arbetsplatsen. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar får genom habiliteringen information om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. De informeras också om olika typer av stöd och insatser från samhället.

Habiliteringen omfattar också psykologiskt stöd till barn och unga med funktionsnedsättningar, utifrån ålder och mognad. Stöd ges fortlöpande under barnets uppväxt, och även till föräldrar, syskon och andra närstående. Behovet av stöd till familjen kan uppstå i samband med att diagnosen ställs och även senare.

Det är viktigt att barn och ungdomar som är kortväxta bemöts med hänsyn till sin ålder och mognad. Både för den som är kortväxt och för de närstående kan det betyda mycket att träffa andra i samma situation och utbyta erfarenheter.

Vuxna

Vuxna med brosk-hårhypoplasisyndromet behöver fortsatt behandling och uppföljning av specialister inom vuxensjukvården.

För många vuxna är anpassningar av bostaden och arbetsmiljön nödvändiga. För en del personer kan det bli aktuellt med en specialanpassad bil eller annat fordon.

Graviditet och förlossning

Gravida kvinnor med skelettdysplasi kan behöva kontakt med specialistmödravården för uppföljning och planering av förlossningen. Specialistmödravården bedömer om förlossningen bör ske på naturlig väg eller via kejsarsnitt.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Personer med funktionsnedsättning kan till exempel få lönebidrag eller stöd för att söka eller anpassa ett arbete.

Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan kan bevilja till exempel omvårdnadsbidrag, aktivitetsersättning eller sjukersättning, merkostnadsersättning, bilstöd eller personlig assistans.

Forskning

Forskning om brosk-hårhypoplasisyndromet bedrivs framför allt vid Helsingfors universitet i Finland. Där studeras syndromets yttringar, prognos och sjukdomsmekanismer.

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: cartilage hair hypoplasia
• Databasen EU Clinical Trials Register drivs av EU:s läkemedelsmyndighet EMA som samlar information om europeiska kliniska studier, se Clinical trials, sökord: cartilage hair hypoplasia
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: cartilage hair hypoplasia.

Resurser

Vårdresurser

Utredningen görs av behandlande läkare i samarbete med specialister vid universitetssjukhusen inom klinisk genetik, immunbrist- och skelettsjukdomar. Behandlingen koordineras av patientansvarig läkare.

Brosk-hårhypoplasisyndromet ingår i nätverket ERN RITA för sällsynta immunologiska sjukdomar, ern-rita.org.

Syndromet ingår även i nätverket ERN BOND för sällsynta skelettsjukdomar, ernbond.eu.

Tandvård

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om brosk-hårhypoplasisyndromet:

Intresseorganisationer

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: cartilage hair hypoplasia.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Donationsregister

Kvalitetsregister

Övrigt

Finskspråkig information om brosk-hårhypoplasisyndromet finns bland annat hos Terveyskylä, de finska universitetssjukhusens gemensamma webbportal, Rusto-hiushypoplasia.

Nobelpriset i kemi 2009. Kartläggningen av ribosomernas struktur och funktion, populärvetenskaplig information. Kungl. Vetenskapsakademien, Nyckeln till liv på atomnivå.

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: cartilage hair hypoplasia
• GeneReviews (University of Washington), GeneReviews, sökord: cartilage hair hypoplasia
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: cartilage hair hypoplasia.
• MedlinePlus, National Library of Medicine, amerikansk databas, medlineplus.gov, sökord: cartilage hair hypoplasia.

Litteratur

Holopainen E, Vakkilainen S, Mäkitie O. Outcomes of 42 pregnancies in 14 women with cartilage-hair hypoplasia: a retrospective cohort study. Orphanet J Rare Dis. 2020; 15: 326. https://doi.org/10.1186/s13023-020-01614-2

Kostjukovits S, Klemetti P, Föhr A, Kajosaari M, Valta H, Taskinen M et al. High prevalence of bronchiectasis in patients with cartilage-hair hypoplasia. J Allergy Clin Immunol. 2017; 139: 375–378. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2016.07.023

Kukkola HL, Utriainen P, Huttunen P, Taskinen M, Mäkitie O, Vakkilainen S. Lymphomas in cartilage-hair hypoplasia – A case series of 16 patients reveals advanced stage DLBCL as the most common form. Front Immunol. 2022; 13: 1004694. https://doi.org/10.3389/fimmu.2022.1004694

McKusick V, Eldrige R, Hostetler J, Ruangwit U, Egeland J. Dwarfism in the Amish. II. Cartilage hair hypoplasia. Bull Johns Hopkins Hosp. 1965; 116: 285–326.

Mäkitie O. Cartilage-hair hypoplasia in Finland: epidemiological and genetic aspects of 107 patients. J Med Genet 1992; 29: 652–655. https://doi.org/10.1136/jmg.29.9.652

Pello E, Kainulainen L, Vakkilainen M, Klemetti P, Taskinen M, Mäkitie O et al. Shorter birth length and decreased T-cell production and function predict severe infections in children with non-severe combined immunodeficiency cartilage-hair hypoplasia. J Allergy Clin Immunol Glob. 2023; 3: 100190. https://doi.org/10.1016/j.jacig.2023.100190

Ridanpää M, Jain P, McKusick VA, Francomano CA, Kaitila I. The major mutation in the RMRP gene causing CHH among the Amish is the same as that found in most Finnish cases. Am J Med Genet C Semin Med Genet. 2003; 121C: 81–83. https://doi.org/10.1002/ajmg.c.20006

Ridanpää M, Sistonen P, Rockas S, Rimoin DL, Mäkitie O, Kaitila I. Worldwide mutation spectrum in cartilage-hair hypoplasia: ancient founder origin of the major70A→G mutation of the untranslated RMRP. Eur J Hum Genet. 2002; 10: 439–447. https://doi.org/10.1038/sj.ejhg.5200824

Ridanpää M, van Eenennaam H, Pelin K, Chadwick R, Johnson C, Yuan B et al. Mutations in the RNA component of RNase MRP cause a pleiotropic human disease, cartilage-hair hypoplasia. Cell. 2001; 104: 195–203. https://doi.org/10.1016/s0092-8674(01)00205-7

Rider NL, Morton DH, Puffenberger E, Hendrickson CL, Robinson DL, Strauss KA. Immunologic and clinical features of 25 Amish patients with RMRP 70 A→G cartilage hair hypoplasia. Clin Immunol. 2009; 131: 119–128. https://doi.org/10.1016/j.clim.2008.11.001

Taskinen M, Ranki A, Pukkala E, Jeskanen L, Kaitila I, Mäkitie O. Extended follow-up of the Finnish cartilage-hair hypoplasia cohort confirms high incidence of non-Hodgkin lymphoma and basal cell carcinoma. Am J Med Genet A. 2008; 146A: 2370–2375. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.32478

Trainor PA, Merrill AE. Ribosome biogenesis in skeletal development and the pathogenesis of skeletal disorders. Biochim Biophys Acta 2014; 1842: 769–778. https://doi.org/10.1016/j.bbadis.2013.11.010

Vakkilainen S, Ahonen K; USIDNET study group; ESID study group; Mäkitie O; ESID. Validation of risk factors for early mortality in cartilage-hair hypoplasia. J Clin Immunol. 2024; 44: 115. https://doi.org/10.1007/s10875-024-01714-9

Vakkilainen S, Kleino I, Honkanen J, Salo H, Kainulainen L, Gräsbeck M et al. The safety and efficacy of live viral vaccines in patients with cartilage-hair hypoplasia. Front Immunol. 2020; 11: 2020. https://doi.org/10.3389/fimmu.2020.02020

Vakkilainen S, Mäkitie R, Klemetti P, Valta H, Taskinen M, Husebye ES et al. A wide spectrum of autoimmune manifestations and other symptoms suggesting immune dysregulation in patients with cartilage-hair hypoplasia. Front Immunol. 2018; 9: 2468. https://doi.org/10.3389/fimmu.2018.02468

Vakkilainen S, Taskinen M, Klemetti P, Pukkala E, Mäkitie O. A 30-year prospective follow-up study reveals risk factors for early death in cartilage-hair hypoplasia. Front Immunol. 2019; 10: 1581. https://doi.org/10.3389/fimmu.2019.01581

Vakkilainen S, Taskinen M, Mäkitie O. Immunodeficiency in cartilage-hair hypoplasia: Pathogenesis, clinical course and management. Scand J Immunol. 2020; 92: e12913. https://doi.org/10.1111/sji.12913

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit och reviderat textunderlaget är professor Anders Fasth, Drottning Silvias barnsjukhus, Göteborg.