18q-deletionssyndromet

Sjukdom/tillstånd

18q-deletionssyndromet är ett samlingsnamn för symtom till följd av medfödda kromosomavvikelser där en del av den långa armen (q-armen) på kromosom 18 saknas.

Symtomen och deras svårighetsgrad varierar, beroende på vilken del av kromosomen som saknas. Missbildningar i hjärta, hjärna, urinvägar, öron och skelett förekommer. Barn med syndromet har en påverkad motorisk och kognitiv utveckling. Framför allt påverkas deras förmåga att uttrycka sig i tal. Många har inlärningssvårigheter och en del har intellektuell funktionsnedsättning, adhd och/eller autism. Det är vanligt att personer med 18q-deletionssyndromet har autoimmuna sjukdomar och allergier. En del personer är extra mottagliga för infektioner. Hörselnedsättning är vanligt. Många med syndromet är kortare än förväntat, och vissa gemensamma utseendemässiga drag förekommer.

Det finns ingen behandling som botar 18q-deletionssyndromet. Vården är i stället inriktad på att behandla och lindra de olika symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för funktionsnedsättningarna. Personer med syndromet behöver samordnade insatser av flera olika specialister för utredning, behandling, uppföljning och habilitering. Det psykologiska och sociala stödet är viktigt.

18q-deletionssyndromet beskrevs första gången år 1964 av den franska genetikern Jean de Grouchy.

Det finns flera tillstånd som beror på genetiska avvikelser på kromosom 18. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns följande informationstexter:

• 18p-deletionssyndromet
• Isokromosom 18p-syndromet
• Pitt-Hopkins syndrom
• Trisomi 18-syndromet
• Trisomi-mosaiksyndrom.

Mer information om olika typer av kromosomavvikelser och deras orsaker finns i Kromosomavvikelser, en översikt.

Förekomst

Uppskattningsvis har 2–3 barn av 100 000 nyfödda 18q-deletionssyndromet. Det innebär att det föds cirka 2–3 barn med syndromet i Sverige varje år. Det finns uppskattningsvis minst ett 30-tal personer med syndromet i Sverige.

Orsak

18q-deletionsyndromet orsakas av en förlust av kromosommaterial (deletion) av en del (segment) av den långa armen (q) på en av kromosomerna i kromosompar 18. De gener som finns inom detta kromosomsegment finns då endast i en kopia, i stället för två kopior som i normala fall. För många gener spelar det ingen roll om den ena genkopian inte fungerar, men för vissa gener medför en förlust av den ena kopian olika symtom.

Deletionens storlek skiljer sig åt mellan personer med 18q-deletionsyndromet. Symtomen varierar därför mellan olika personer, beroende på vilken kromosomregion som har förlorats, hur stort segmentet är och vilka gener det innehåller.

Deletionen på q-armen av kromosom 18 kan vara antingen proximal eller distal. Proximal betyder att kromosomregionen som har förlorats på q-armen är placerad nära kromosomens centrum (centromer). Distal innebär att kromosomregionen som saknas är placerad nära kromosomens ände (telomer). När distala deletioner omfattar den yttersta delen av kromosom 18 kallas det för terminal deletion.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat informationstext om Pitt-Hopkins syndrom.

Hos de flesta barn med 18q-deletionssyndromet har deletionen uppstått som en nymutation i det ägg eller den spermie som har gett upphov till barnet. I vissa fall har avvikelsen uppstått först efter att det befruktade ägget har delat sig några gånger i början av graviditeten. Då finns förändringen hos barnet bara i en del av kroppens celler, vilket kallas mosaicism. Symtomen kan då vara lindrigare jämfört med symtomen hos de personer som har deletionen i alla kroppens celler.

Andra strukturella kromosomavvikelser

Hos några personer med 18q-deletionssyndromet har deletionen på kromosom 18 uppstått till följd av andra strukturella kromosomavvikelser, som obalanserade translokationer eller ringkromosom 18.

Vid en translokation har delar av den ena kromosom 18 och en annan kromosom bytt plats med varandra. Att translokationen är obalanserad innebär att barnet har för lite kromosommaterial av kromosom 18 (deletion), samtidigt som det finns extra kopior av delar av en annan kromosom (duplikation). Utöver 18q-deletionssyndromet kan då barnet ha ytterligare symtom, som beror på vilken kromosom och vilka gener som är duplicerade.

Hos en del barn beror 18q-deletionssyndromet på att en ringkromosom 18 har bildats. Den ena kromosomen i kromosompar 18 har då gått av i båda ändarna, och en del av den korta kromosom­armen (p) och den långa armen (q) har förlorats. Brottytorna på de båda återstående kromosom­armarna har förenats så att kromosomen har blivit ringformad. Symtomen beror då på vilka gener som har förlorats. Symtomen vid ringkromosom 18-syndromet blir då en blandning av de symtom som finns vid 18q-deletionssyndromet och 18p-deletionssyndromet.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat informationstext om 18p-deletionssyndromet.

Mer information om translokationer, ringkromosomer och andra typer av kromosomavvikelser finns i Kromosomavvikelser, en översikt.

Ärftlighet

18q-deletionssyndromet har vanligtvis uppkommit hos barnet till följd av en nymutation. Den nyuppkomna genetiska förändringen, en förlust (deletion) av en del av den ena kromosomen i kromosompar 18, har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie).

Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med syndromet uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna deletionen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Ärftlighetsgången för syndromet är autosomalt dominant. Det innebär att om en av föräldrarna har syndromet, det vill säga har en normal kromosom och en förändrad kromosom, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få syndromet 50 procent. De barn som inte har fått den sjukdoms­orsakande deletionen får inte syndromet och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Det förekommer också att en av föräldrarna har den genetiska förändringen i endast en del av sina könsceller, men inte i kroppens övriga celler, vilket kallas germinal mosaicism. Föräldern har då inte själv syndromet, men förekomsten av den genetiska förändringen i flera av könscellerna ökar sannolikheten att på nytt få ett barn med syndromet.

Deletionen hos barnet kan också ha uppstått genom att barnet har ärvt en obalanserad translokation från en förälder med en balanserad translokation. Föräldern som är bärare av en balanserad kromosomavvikelse, utan förlust eller tillkomst av kromosommaterial, har då inte själv syndromet. Sannolikheten att få flera barn med 18q-deletionssyndromet är dock högre än om syndromet har uppstått som en nymutation hos barnet. Den uppskattas då till mellan 10 och 15 procent.

Symtom

Hos personer med 18q-deletionssyndromet varierar symtomen och deras svårighetsgrad mycket, beroende på vilken del av kromosom 18 som saknas och vilka gener som omfattas. Det är vanligt med lindrig kortväxthet, låg muskeltonus och trånga hörselgångar samt inlärningssvårigheter eller intellektuell funktionsnedsättning av olika grad. Missbildningar förekommer av hjärta, hjärna, urinvägar, fötter och händer samt öron.

Symtomen hos personer med Pitt-Hopkins syndrom, som orsakas av deletion av genen TCF4, beskrivs i en separat informationstext i Socialstyrelsens kunskapsdatabas, se Pitt-Hopkins syndrom.

Kännetecknande för Pitt-Hopkins syndrom är bland annat svår intellektuell funktionsnedsättning med inget eller mycket begränsat tal, samt störd andningsreglering.

Tillväxt

Många barn med 18q-deletionssyndromet har låg födelsevikt, och efter födseln växer barnen långsammare än förväntat. Nyfödda med tillståndet brukar ha låg muskelspänning (hypotonus). Det gör att de kan ha svårt att suga och få i sig näring. Gastroesofageal reflux förekommer, som innebär att magsäckens innehåll kommer tillbaka upp i matstrupen. Det kan orsaka inflammation i matstrupen, kräkningar och smärta. En del barn föds med läppspalt och/eller gomspalt, vilket också försvårar förmågan att suga och äta.

Brist på tillväxthormon och sköldkörtelhormon (hypotyreos) förekommer vid syndromet, vilket hos några personer kan bidra till att de blir kortare än genomsnittet. Puberteten inträffar vanligen vid förväntad tid. Vuxna med syndromet är vanligtvis något kortare än förväntat. En del personer med tillståndet utvecklar övervikt i vuxen ålder.

Hjärta

Ungefär en fjärdedel av barnen har någon form av medfödd hjärtmissbildning. De vanligaste hjärtfelen är en öppning i skiljeväggen mellan hjärtats förmak (förmaksseptumdefekt, ASD) eller mellan hjärtats kamrar (ventrikelseptumdefekt, VSD), en förträngning av pulmonalisklaffen mellan höger kammare och lungpulsådern (pulmonalisstenos, PS), en förträngning av aortaklaffen (aortastenos, AS), samt en öppen förbindelse mellan kroppspulsådern och lungpulsådern (öppetstående ductus arteriosus, PDA). Flera hjärtfel kan förekomma hos en person, även om det är ovanligt.

Hjärna

Myelin är en fettrik vävnad som omger nervtrådarna, dels i hjärnan och ryggmärgen i det centrala nervsystemet, dels i det perifera nervsystemet utanför hjärnan och ryggmärgen. Myelinet bildar ett elektriskt isolerande lager som bland annat gör att nervimpulserna leds snabbare. Det fortsätter att bildas (myelinisering) efter att barnet är fött, framför allt under de två första levnads­åren.

Vid 18q-deletionssyndromet kan myeliniseringen vara försenad och ofullständig (dysmyelinisering). Det är inte helt kartlagt vilka symtom detta ger. Den sena myeliniseringen hos barn med tillståndet påverkar sannolikt deras motoriska och kognitiva utveckling.

Några barn har avvikelser i hjärnbalken (corpus callosum) som förbinder höger och vänster hjärnhalva.

Många personer med 18q-deletionssyndromet har någon gång under uppväxten krampanfall och flera får diagnosen epilepsi.

Utveckling

De flesta med 18q-deletionssyndromet har en försenad motorisk och/eller språklig utveckling. Den kognitiva förmågan varierar mycket mellan olika individer med syndromet, i ett spann från mycket lindriga inlärningssvårigheter till svår intellektuell funktionsnedsättning. Graden av nedsättning beror främst på deletionens storlek och vilka gener som omfattas.

Personer som har en intellektuell funktionsnedsättning har en generellt nedsatt kognitiv förmåga. Det innebär svårigheter med abstrakt och teoretiskt tänkande och påverkar i hög grad förmågan att lära sig saker, planera och utföra uppgifter samt att lösa problem. Den intellektuella funktions­nedsättningen påverkar också tal- och språkutvecklingen. I kombination med nedsatt förmåga att kommunicera innebär den kognitiva funktionsnedsättningen svårigheter att socialt och praktiskt klara av sin vardag. Svårigheterna varierar avsevärt både beroende på graden av intellektuell funktions­nedsättning (lindrig, medelsvår eller svår) och graden av påverkan på till exempel språk och tal, motorik, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet, syn och hörsel samt förekomst av epilepsi.

Hos många barn med syndromet påverkas tal- och språkutvecklingen. Svårigheterna är inte enbart kopplade till den kognitiva funktionsnedsättningen, utan även till påverkan på talmotoriken till följd av låg muskeltonus, och hos en del även förekomst av läpp- och gomspalt. Ofta förstår barn med tillståndet mer (impressiv förmåga) än vad de själva kan ge uttryck för (expressiv förmåga).

Beteende

Diagnosen autism ställs hos en del personer med 18q-deletionssyndromet. Autism innebär nedsatt förmåga att kommunicera och delta i socialt samspel, begränsade intressen och aktiviteter samt ett stereotypt och repetitivt beteende. Det är även vanligt med plötsliga humörsvängningar och känsloutbrott. Att ha svårt att uttrycka sig kan vara en källa till frustation. Adhd som innebär svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och överaktivitet förekommer också vid syndromet.

Vissa personer med syndromet visar symtom på depression och ångest, en del redan som barn.

Skelett och muskulatur

Barn med 18q-deletionssyndrom har ofta skelettavvikelser och/eller felställningar i fötterna, vilket kan bidra till att de lär sig gå senare än förväntat. Ibland är fötterna små, med överlappande tår eller ett stort mellanrum mellan stortån och tå nummer två. En del barn har fötter med platta fotvalv (pes planus) eller höga valv (pes cavus). Några barn föds med klumpfot (PEVA, pes equinovarus adductus). Hos andra pekar språngbenet vid ankelleden nedåt (vertikal talus), vilket ger foten en annorlunda form.

Händerna kan också vara påverkade hos barn med 18q-deletionssyndrom. Tummarna kan vara korta eller placerade nära handleden. Många med syndromet har långa, avsmalnande fingrar, och några har inbuktande lillfinger (klinodaktyli). I allmänhet påverkar det inte händernas funktion särskilt mycket, men det kan leda till svårigheter med finmotoriken.

Hjulbenthet (genu varum) förekommer och kan ge en vaggande gång hos en del personer vid syndromet.

Sned rygg (skolios) kan uppstå under barndomen eller puberteten.

Utseendemässiga drag

Personer med kromosomavvikelser har många gånger vissa gemensamma utseendemässiga drag, och individer med deletion av samma gener kan likna varandra. För de flesta med 18p-deletionssyndrom är dock de typiska utseendemässiga dragen inte så tydliga.

Vid 18q-deletionssyndromet är det vanligt att huvudet är litet (mikrocefali) i förhållande till kroppen. Mellanansiktets ben kan vara underutvecklade (hypoplastiska) och kinderna framträdande. Hos en del personer sitter ögonen djupt och/eller brett isär, och ögonspringorna sluttar uppåt eller nedåt. Ytteröronen kan sitta lågt.

Ögon

Mer än hälften av personer med 18q-deletionssyndromet har någon form av synpåverkan. Vanligast är skelning (strabism). Ögondarr, det vill säga snabba, ofrivilliga ögonrörelser (nystagmus), är också vanligt förekommande. Nystagmus kan ibland minska eller helt försvinna när barnen blir äldre. Både närsynthet (myopi), långsynthet (hyperopi) och brytningsfel (astigmatism) förekommer, men det är oklart om detta är vanligare hos personer med 18q-deletionssyndromet än hos befolkningen i övrigt. Mer sällsynt är kortikal synnedsättning som innebär att hjärnans syncentrum har svårt att tolka synintrycken.

Hos vuxna förekommer grå starr (katarakt) som innebär grumling av ögats lins.

Öron

Hälften av alla med 18q-deletionssyndromet har en hörselnedsättning.

Ungefär två tredjedelar av personer med 18q-deletionssyndrom har trånga hörselgångar, hörselgångar som slutar innan de når trumhinnan, eller hörselgångar som saknas helt (hörselgångsatresi). Det kan leda till hörselnedsättning genom att ljudvågorna inte når fram som förväntat genom mellanörat till innerörat (konduktiv hörselnedsättning). Båda öronen är vanligtvis påverkade, men graden kan skilja sig åt.

Hörselgångsatresi ökar även risken för upprepade öroninfektioner, vilka i sin tur kan bidra till nedsatt hörsel.

Hörselnedsättningen kan också bero på förändringar i innerörat eller hörselnerven som gör att nervsystemet inte leder ljudimpulser vidare till hjärnan (sensorineural hörselnedsättning).

Immunsystemet

Många med syndromet har autoimmuna sjukdomar och allergier. En del är extra mottagliga för infektioner. Omkring en fjärdedel har brist på antikroppar av typen immunglobulin A (IgA) vilket kan bidra till den ökade risken för infektioner.

Njurar, urinvägar och könsorgan

En del personer med syndromet har någon form av missbildning av urinvägarna. Det vanligaste är att urin flödar från urinblåsan upp i urinledarna tillbaka till njurarna (vesikoureteral reflux). Refluxen kan öka risken för urinvägsinfektion.

Påverkan på de yttre könsorganen förekommer framför allt hos pojkar. Ungefär en tredjedel har testiklar som inte vandrat ned i pungen (retentio testis) som förväntat från sitt ursprungliga läge innanför ljumskarna i bukhålan. Det förekommer även att urinröret mynnar på undersidan av penis (hypospadi).

Hos båda könen kan även de yttre könsorganen vara underutvecklade och mindre än förväntat, till exempel liten penis hos pojkar eller små blygdläppar hos flickor.

Hud

Eksem förekommer hos många personer med 18q-deletionssyndrom.

Diagnostik

Diagnosen 18q-deletionssyndromet kan misstänkas vid symtom som kortväxthet, nedsatt muskelspänning (hypotonus), felställningar i fötterna, försenad utveckling och inlärningssvårigheter.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys. Hos ett barn med ett misstänkt syndrom görs en genetisk analys som kan påvisa deletioner (förlust av kromosommaterial) och duplikationer (extra kromosommaterial) och fastställa deras omfattning.

Om barnet har en obalanserad strukturell kromosomavvikelse undersöks även föräldrarna. Det görs för att ta reda på om avvikelsen är nedärvd från en förälder, eftersom en strukturell kromosomavvikelse, till exempel en balanserad translokation, hos någon av föräldrarna ökar sannolikheten att på nytt få ett barn med 18q-deletionssyndromet. Om en strukturell kromosomavvikelse upptäcks hos någon av föräldrarna kan även nära släktingar erbjudas undersökning, eftersom de också kan vara bärare av translokationen.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om syndromet och hur det ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma syndrom.

Vid ärftliga syndrom där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar 18q-deletionssyndromet. Behandlingen inriktas i stället på att behandla och lindra symtomen på olika sätt samt förebygga medicinska komplikationer. Åtskilligt kan göras för att stödja och kompensera för de funktionsnedsättningar som syndromet leder till.

När diagnosen ställs görs en utförlig utredning, då olika delar av kroppen kan vara påverkade. Behandlingen och stödinsatserna varierar, eftersom kombinationen av symtom och deras svårighets­grad i hög grad skiljer sig åt mellan olika personer. Då många personer med 18q-deletionssyndromet har symtom från flera organsystem kan de behöva regelbunden kontakt med olika barn- och vuxenspecialister. Exempel är neurolog, hjärtläkare, mag-tarmspecialist (gastroenterolog), ögonläkare (oftalmolog), hörselläkare (audiolog), ortoped och/eller urolog.

Det är viktigt att insatserna för utredning, behandling, uppföljning och habilitering samordnas. Tidiga habiliteringsinsatser är viktiga för att stötta barnens utveckling.

Nutrition

Barn som har så svårt att äta att tillväxten påverkas kan behöva nutritionsbehandling. Orsaker till ätsvårigheter kan vara till exempel nedsatt munmotorik, gastroesofageal reflux eller återkommande luftvägsinfektioner. Barnen utreds då av ett team med specialister inom barn- och ungdomsmedicin, ofta i samarbete med barn- och ungdomshabiliteringen. I behandlingsteamet ingår förutom barnläkare ofta sjuksköterska, dietist och logoped. Logopeden utreder och behandlar sug-, tugg- och sväljsvårigheter. Även kontakt med fysioterapeut, arbets­terapeut och psykolog bör övervägas. Teamet ger råd om kost, träning och hjälpmedel som kan underlätta och stimulera ätandet, och bedömer också vilka andra insatser som behövs.

Barn och vuxna som inte kan få i sig tillräckligt med näring genom munnen kan få mat genom en sond via näsan. En del behöver sond under en längre tid. Då kan sonden i stället läggas genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Hjärta

När diagnosen har ställts, undersöks hjärtat med ultraljud och EKG (elektrokardiogram). En barnhjärtläkare (barnkardiolog) avgör den fortsatta behandlingen och behovet av uppföljning. En del hjärtfel kan behöva opereras.

Hjärna

Hjärnan hos barn med syndromet undersöks med magnetkamera (MR) för att påvisa eventuella anatomiska avvikelser. Barnneurologisk uppföljning behövs för många under uppväxten.

Epilepsi behandlas med anfallsförebyggande läkemedel.

Utveckling

För barn som inte utvecklas som förväntat görs en utredning av en barnneurolog. Det görs även en neuropsykologisk utredning för att bedöma barnets kognitiva utveckling. Utredningen utförs så tidigt som möjligt och i god tid före skolstart, för att avgöra lämpligt stöd och skolform. På så sätt får barnet rätt insatser utifrån sina förutsättningar. Utredningen kan behöva upprepas under barnets uppväxt.

Många barn med 18q-deletionssyndromet har behov av specialpedagogiska insatser i förskola och skola. Barn med intellektuell funktionsnedsättning behöver den särskilda pedagogik som används i den anpassade grundskolan och gymnasieskolan.

Tal-, språk- och kommunikationsförmågan varierar hos barn med 18q-deletionssyndromet. För ett barn som har svårt att göra sig förstådd kan oron öka och beteendet påverkas negativt. För att utveckla barnets möjligheter att kommunicera är det angeläget att tidigt arbeta med språklig stimulans samt alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Föräldrarna och andra personer runt barnet behöver få utbildning och vägledning i att stimulera barnets språk och använda sig av olika alternativa kommunikationsvägar. På så sätt ges barnet förutsättningar att förstå och uttrycka sig utifrån sin förmåga. Detta är viktigt för barn med 18q-deletionssyndromet, eftersom framför allt deras förmåga att uttrycka sig i tal ofta påverkas.

Beteende

Vid beteendeavvikelser och misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som autism och adhd, görs en neuropsykiatrisk utredning. Utifrån de svårigheter barnen har kan olika åtgärder underlätta, till exempel fasta rutiner, strukturerade aktiviteter, lugn miljö och förberedelser inför förändringar. Utredningen upprepas vid behov under uppväxten.

Barn som visar tecken på depression eller ångest behöver kontakt med specialist inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Skelett och muskulatur

Vid felställningar i fötterna, skolios och andra skelettavvikelser görs en bedömning av en barnortoped som fastställer den fortsatta uppföljningen och eventuell behandling i samarbete med en fysioterapeut och ortopedingenjör. Många barn behöver ortopedtekniska hjälpmedel eller operation av fötterna.

Ryggen kontrolleras regelbundet av en barnortoped under uppväxten på grund av risken att utveckla skolios. Om skoliosen blir uttalad behövs remiss till en ryggortoped. Skolios kan behandlas med korsett och ibland operation.

Ögon

En ögonläkare (oftalmolog) undersöker barnet i spädbarnsåldern eller i samband med att diagnosen ställs.

Vid skelning kan lappbehandling behövas under en period, vilket innebär att det öga som inte skelar täcks med en lapp så att synen på det skelande ögat kan övas upp. Ibland görs en operation.

Behandlingen av grå starr hos vuxna beror på hur mycket synen påverkas. Om synförlusten är allvarligare behövs vanligen en operation då man byter ut den grumliga linsen mot en plastlins.

Öron

Alla barn med 18q-deletionssyndromet bör regelbundet få hörseln kontrollerad. Beroende av svårighetsgraden kan personer med nedsatt hörsel behöva kontakt med hörselhabiliteringen. Hörselförbättrande åtgärder, som hörapparater, behövs ibland.

Missbildningar i öronen kan behandlas med hörhjälpmedel och/eller operation, beroende på omfattningen och om hörselnedsättningen är ensidig eller dubbelsidig. Vid dubbelsidig hörselgångsatresi får barnet hjälpmedel så tidigt som möjligt. Om operation är möjlig brukar den utföras i 4–5-årsåldern.

Barn som har upprepade öroninflammationer bör utredas av öron-, näs- och halsläkare. Om hörsel­nedsättningen är en följd av att det finns vätska i mellanörat kan ett plaströr sättas in i trumhinnan för att leda ut vätskan.

Immunsystemet

Immunsystemet bör undersökas hos personer som har upprepade eller allvarliga infektioner. I vissa fall kan behandling med immunglobulin bli aktuell. Bakteriella infektioner behandlas med antibiotika.

Munhåla

En undersökning av gom och gomfunktion görs tidigt, eftersom även en mindre gomspalt kan göra det svårt för barnet att äta. Vid flera universitetssjukhus finns särskilda team som följer upp och behandlar barn och ungdomar med läpp-, käk- och gomspalt (LKG-team).

Hormonsystemet

Vid brist på tillväxthormon kan ibland hormonbehandling ges. Om funktionen i sköldkörteln är nedsatt ges tillskott av sköldkörtelhormon.

Njurar, urinvägar och könsorgan

Det är viktigt att undersöka barnens urinvägar och njurar, eftersom anatomiska avvikelser kan innebära en risk för urinvägsinfektioner och/eller nedsatt njurfunktion. Missbildningar i urinvägarna utreds av en barnurolog och kan ibland behöva opereras.

Testiklar som inte vandrat ned i pungen förs ned i pungen genom en operation. Operationen görs oftast under det första levnadsåret. Om urinröret mynnar på undersidan av penis (hypospadi) kan det också behöva opereras.

Hud

Eksem behandlas vanligtvis med mjukgörande kräm och kortison.

Habilitering

Barn med 18q-deletionssyndromet kan behöva habiliteringsinsatser från tidig ålder, för att stimulera barnets utveckling och kompensera för de funktionsnedsättningar som tillståndet medför. Insatserna kan också innefatta hörselhabilitering.

Habilitering innebär stöd och behandling till personer med medfödda eller tidigt förvärvade och varaktiga funktionsnedsättningar, däribland intellektuell funktionsnedsättning. Syftet med de habiliterande insatserna är att personer med funktions­nedsättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling.

Habiliteringsinsatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra personer i barnets nätverk. Insatserna kan ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De kan innefatta bland annat neuropsykologisk utredning, behandling av fysioterapeut och arbetsterapeut samt utprovning av hjälpmedel.

Nedsatt muskelspänning och rörelse­svårigheter kan behöva bedömas och behandlas av en fysioterapeut. Motorik, styrka, balans och koordination kan förbättras genom olika former av fysisk aktivitet. I vardagliga situationer, som då barnet leker, äter eller tar av och på kläder, kan barnet få möjlighet att träna sina färdigheter. Fysioterapeut och arbetsterapeut planerar insatser utifrån barnets motoriska utveckling och förmågor, handleder föräldrar och samarbetar med personal i förskola och skola.

I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i barnets nätverk så att de kan ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga. Föräldrarna får även information om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. De informeras också om olika typer av stöd och insatser från samhället.

Habiliteringen omfattar också fortlöpande psykologiskt stöd till barn och unga med funktions­nedsättningar, utifrån ålder och mognad. Stöd ges även till deras föräldrar, syskon och andra närstående. Behov kan uppstå i samband med att diagnosen ställs och även senare. Kontakt med andra familjer i en liknande situation kan vara värdefullt.

Vuxna

I vuxen ålder kan personer med 18q-deletionssyndromet behöva fortsatt uppföljning av olika specialister inom vuxensjukvården och fortsatta habiliteringsinsatser och stöd.

De funktionsnedsättningar som en person har som vuxen, till exempel intellektuell funktions­nedsättning, påverkar vilket stöd hen behöver för att klara sitt dagliga liv. Det kan till exempel vara boendestöd, stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Personer med syndromet som har lindrig intellektuell funktionsnedsättning kan leva ett relativt självständigt liv med visst stöd. Är den intellektuella funktionsnedsättningen medelsvår behövs mer stöd, men de flesta klarar enklare uppgifter i vardagen. Vid svår intellektuell funktionsnedsättning behövs omfattande stöd och hjälp av omgivningen för att klara vardagliga aktiviteter.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på stöd är avlösarservice i hemmet, korttidsboende, kontaktfamilj, boende med särskild service, daglig verksamhet, boendestöd, hemtjänst, färdtjänst och personlig assistans.

Personlig assistans kan ibland beviljas till den som på grund av omfattande och varaktiga funktions­nedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten att delta i aktiviteter även när funktionsnedsättningen är omfattande.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Personer med funktionsnedsättning kan till exempel få lönebidrag eller stöd för att söka eller anpassa ett arbete.

Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan kan bevilja till exempel omvårdnadsbidrag, aktivitetsersättning eller sjukersättning, merkostnadsersättning, bilstöd eller personlig assistans.

Forskning

• Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: 18q deletion syndrome.
• Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: 18q-.

Resurser

Kunskap om 18q-deletionssyndromet och resurser för diagnostik finns på avdelningarna för barnneurologi och klinisk genetik vid universitetssjukhusen.

Utredningen görs av behandlande läkare i samarbete med andra specialister. Behandlingen koordineras av patientansvarig läkare.

• Hjärtkirurgi på barn och ungdomar utförs vid Skånes universitetssjukhus i Malmö/Lund och Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, se tillstånd Hjärtkirurgi på barn och ungdomar.

Expertteam

Expertteam med särskild kompetens inom diagnostik, utredning och behandling, finns vid följande universitetssjukhus:

• Akademiska sjukhuset, Uppsala, Barnneurologi, telefon 018-611 00 00, CSD Mellansverige, Regionalt syndromteam, Expertteam och diagnoser.
• Karolinska universitetssjukhuset, Klinisk genetik, Solna, telefon 08-123 700 00, CSD Stockholm-Gotland, Team för genetisk diagnostik av medfödda missbildningar och/eller intellektuell funktionsnedsättning.

18q-deletionssyndromet ingår i nätverket ERN ITHACA för sällsynta syndrom med missbildningar och/eller intellektuell funktionsnedsättning, ern-ithaca.eu.

Tandvård

Pedagogiska resurser

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om 18q-deletionssyndromet:

Intresseorganisationer

Chromosome 18 Registry & Research Society, en patientorganisation i Europa för personer med olika avvikelser i kromosom 18, se chromosome18eur.org.

Chromosome 18 Registry & Research Society, en patientorganisation i USA för personer med olika avvikelser i kromosom 18, se chromosome18.org.

Chromosome Disorder Outreach är en amerikansk intresseorganisation för sällsynta kromosomavvikelser, se chromodisorder.org.

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: 18q deletion syndrome.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Chromosome 18 Registry & Research Society har information om olika kromosomavvikelser, medlemsaktiviteter och forskning på sina europeiska och amerikanska webbplatser:

• Europa, se chromosome18eur.org.
• USA, se chromosome18.org.

Chromosome 18 Clinical Research Center vid University of Texas i USA har på sin webbplats översikter om symtom och behandling vid kromosomavvikelser på kromosom 18, se Clinical Management Guides.

• Proximal 18q-deletion, se 18q deletions from 18q11.2 to 18q21.2.
• Distal 18q-deletion, se 18q deletions: from 18q21 and beyond.

• OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), omim.org, sökord: 18q deletion syndrome
• Orphanet, europeisk databas, se orpha.net, sökord: 18q deletion syndrome.

Litteratur

Bui PH, Dorrani N, Wong D, Perens G, Dipple KM, Quintero-Rivera F. First report of a de novo 18q11.2 microdeletion including GATA6 associated with complex congenital heart disease and renal abnormalities. Am J Med Genet A. 2013; 161: 1773–1778. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.35974

Cody JD, Sebold C, Malik A, Heard P, Carter E, Crandeall A et al. Recurrent interstitial deletions of proximal 18q: a new syndrome involving expressive speech delay. Am J Med Genet A. 2007; 143: 1181–1190. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.31729

Cody JD, Hasi M, Soileau B, Heard P, Carter E, Sebold C et al. Establishing a reference group for distal 18q-: clinical description and molecular basis. Hum Genet. 2014; 133: 199–209. https://doi.org/10.1007/s00439-013-1364-6

Cody JD, Sebold C, Heard P, Carter E, Soileau B, Hasi-Zogaj M et al. Consequences of chromsome18q deletions. Am J Med Genet C Semin Med Genet. 2015; 169: 265–280. https://doi.org/10.1002/ajmg.c.31446

Daviss WB, O’Donnell L, Soileau BT, Heard P, Carter E, Pilszka SR et al. Mood disorders in individuals with distal 18q deletions. Am J Med Genet B Neuropsychiatr Genet. 2013; 162: 879–888. https://doi.org/10.1002/ajmg.b.32197

Dostal A, Linnankivi T, Somer M, Kähkönen M, Litzman J, Tienari P. Mapping susceptibility gene locus for IgA deficiency at del(18)(q22.3-q23); report of familial cryptic chromosome 1(18q;10p) translocations. Int J Immunogenet. 2007; 34: 143–147. https://doi.org/10.1111/j.1744-313x.2007.00652.x

Dostal A, Nemeckova J, Gaillyova R. The 18q deletion syndrome and analysis of the critical region for orofacial cleft at 18q22.3 J Craniomaxillofac Surg. 2009; 37: 272–275. https://doi.org/10.1016/j.jcms.2008.12.002

Feenstra I, Vissers LE, Orsel M, van Kessel AG, Brunner HG, Veltman JA et al. Genotype-phenotype mapping of chromosome 18q deletions by high-resolution array CGH: an update of the phenotype map. Am J Med Genet A. 2007; 143: 1858–1867. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.31850 

Hale DE, Cody JD, Baillargeon J, Schaub R, Danney MM, Leach RJ. The spectrum of growth abnormalities in children with 18q deletions. J Clin Endocrinol Metab. 2000; 85: 4450–4454. https://doi.org/10.1210/jcem.85.12.7016

Häuser M, Anhuf D, Schüler H, Ramaekers VT, Thron A, Zerres K et al. White-matter disease in 18q deletion (18q-) syndrome: magnetic resonance spectroscopy indicates demyelination or increased myelin turnover rather than dysmyelination. Neuroradiology. 2005; 47: 83–86. https://doi.org/10.1007/s00234-004-1309-9

Jayarajan V, Swan IR, Patton MA. Hearing impairment in 18q deletion syndrome. J Laryngeol Otol. 2000; 114: 963–966. https://doi.org/10.1258/0022215001904473

Liu S, Chen M, Yang H, Chen S, Wang L, Duan L et al. Clinical characteristics and long-term recombinant human growth hormone treatment of 18q- syndrome: A case report and literature review. Front Endocrinol. 2021: 12: 776835. https://doi.org/10.3389/fendo.2021.776835

Margarit E, Morales C, Rodriguez-Revenga L, Monné R, Badenas C, Soler A et al. Familial 4.8 MB deletion on 18q23 associated with growth hormone insufficiency and phenotypic variability. Am J Med Genet A. 2012; 158: 611–616. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.34221

Marangi G, Zollino M. Pitt-Hopkins syndrome and differential diagnosis: A molecular and clinical challenge. J Pediatr Genet. 2015; 4: 168–176. https://doi.org/10.1055/s-0035-1564570

Netzer C, Helmstaedter C, Ehrbrecht A, Engels H, Schwanitz G, Urbach H et al. Global brain dysmyelination with above-average verbal skills in 18q- syndrome with a 17 Mb terminal deletion. Acta Neurol Scand. 2006; 114: 133–138. https://doi.org/10.1111/j.1600-0404.2006.00626.x

Rojnueangnit K, Charalsawadi C, Thammachote W, Pradabmuksiri A, Tim-Aroon T, Novelli A et al. Clinical delineation of 18q11-q12 microdeletion: Intellectual disability, speech and behavioral disorders, and conotruncal heart defects. Mol Genet Genomic Med. 2019; 7: e896. https://doi.org/10.1002/mgg3.896

Safi KH, Fathalla BM. Inflammatory and noninflammatory arthropathy in patients with 18q deletion syndrome. J Clin Rheumatol. 2012; 18: 36–38. https://doi.org/10.1097/rhu.0b013e31823e6df7

Stephenson JB. Autonomic seizures in 18q- syndrome. Brain Dev. 2005; 27: 125–126. https://doi.org/10.1016/j.braindev.2003.09.016

Tanaka R, Iwasaki N, Hayashi M, Nakayama J, Ohto T, Takahashi M et al. Abnormal brain MRI signal in 18q- syndrome not due to dysmyelation. Brain Dev. 2012; 34: 234–237. https://doi.org/10.1016/j.braindev.2011.05.008

Tassano E, Mariasavina S, Silvia R, Riccardo P, Dominico T, Gimelli G et al. Interstitial de novo 18q22.3q23 deletion: clinical, neuroradiological and molecular characterization of a new case and review of the literature. Molecular Cytogenet. 2016; 9: 78–85. https://doi.org/10.1186/s13039-016-0285-1

Van Trier DC, Feenstra I, Bot P, de Leeuw N, Draaisma JM. Cardiac anomalies in individuals with the 18q deletion syndrome; report of a child with Ebstein anomaly and review of the literature. Eur J Med Genet. 2013; 56: 426–431. https://doi.org/10.1016/j.ejmg.2013.05.002

Verrotti A, Carelli A, di Genova L, Striano P. Epilepsy and chromosome 18 abnormalities: A review. Seizure. 2015; 32: 78–83. https://doi.org/10.1016/j.seizure.2015.09.013

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Det ursprungliga medicinska underlaget och tidigare revideringar har skrivits av professor Göran Annerén, Klinisk genetik, Akademiska sjukhuset, Uppsala.

Den senaste revideringen är gjord av med dr Josephine Wincent, specialistläkare i Klinisk genetik vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna.