Organ

Donation after Brain Death

Enligt svensk lag är en person död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort.

För att möjliggöra donation enligt DBD-processen ska patientens död fastställas med direkta kriterier, det vill säga kännetecken som visar på total hjärninfarkt. Det sker enligt ett särskilt protokoll som innefattar två kliniska neurologiska undersökningar och kompletteras i vissa fall med undersökning av hjärnan med angiografi eller gammakamera.

Respiratorn kopplas inte bort utan fortsätter att hålla organen syresatta för att bibehålla funktion och kvalitet fram till donationsoperationen.

Möjlig donator DBD

Patient med svår nytillkommen hjärnskada, som vårdas i respirator vid ankomst till eller under vårdtiden på intensivvårdsavdelning och där punkt 1–2 nedan är uppfyllda:

1. RLS >6 eller GCS<5

2. Nytillkommet bortfall av minst en kranialnervsreflex

Donation after Circulatory Death

Vid en DCD-process fastställs döden med indirekta kriterier, det vill säga kännetecken som visar på varaktigt hjärt- och andningsstillestånd. Hjärt- och andningsstilleståndet måste ske inom 180 minuter efter det att intensivvården har avslutats för att patienten ska vara en möjlig DCD-donator.

Fastställande av död sker efter cirkulationsstilleståndet genom en fem minuter lång, så kallad non-touch-period. Avsaknad av andnings- och cirkulationsaktivitet under dessa fem minuter fastställer död hos patienten.

Möjlig donator DCD Donation

• Beslut har fattats om att avbryta livsuppehållande behandling, så kallat  brytpunktsbeslut
• Låg sannolikhet att patienten utvecklar total hjärninfarkt om intensivvården fortgår skälig tid
• Närstående har acceptans för grunden till beslutet att avbryta livsuppehållande behandling
• Hög sannolikhet för död inom tidsramen för DCD (180 min)

I huvudsak innehåller den organbevarande behandlingen samma insatser som patienten redan fått i form av intensivvård men behandlingen kan behöva kompletteras eller justeras. Parallellt med den organbevarande behandlingen ges palliativ vård. Den har alltid företräde framför den organbevarande behandlingen. 

Mer information kring palliativ vård i livets slutskede finns i vårt nationella kunskapsstöd som innehåller vägledning, rekommendationer, termer och definitioner samt indikatorer.

När får organbevarande behandling ges?

Organbevarande behandling får ges efter att ett brytpunktsbeslut har fattats och dokumenterats och om den inte

• kan vänta till efter döden
• medför mer än ringa smärta eller skada
• hindrar insatser för patientens egen skull.

De skyddande förutsättningarna ger patienten högsta prioritet och åtgärder bedöms i varje enskilt fall.

Mer omfattande åtgärder

Mer omfattande åtgärder bör inte inledas på en patient, vars liv inte går att rädda, endast i syfte att göra organdonation möjlig efter döden. Det gäller både insatser som kan innebära fysisk skada och insatser som innebär ett större integritetsintrång. Mer omfattande åtgärder som inte bör inledas som organbevarande behandling är ECMO-behandling med dagens teknik, kirurgi för att stoppa exempelvis en inre blödning samt hjärtkompressioner och defibrillering i samband med hjärt- och lungräddning.

Donationsviljan utreds

Den organbevarande behandlingen inleds i regel innan donationsviljan är känd. Vissa insatser får då fortsätta eller påbörjas i syfte att bevara organen medan donationsviljan utreds.

Patientens inställning till donation ska utredas skyndsamt och kan påbörjas efter brytpunktsbeslutet. Skyndsamhetskravet finns för att minimera tiden för den organbevarande behandlingen och av hänsyn till de personer som är negativa till organdonation. Den organbevarande behandlingen avslutas skyndsamt om det inte är aktuellt med donation.

Organbevarande behandling får pågå i högst 72 timmar efter brytpunktsbeslutet. De 72 timmarna får endast överskridas en kort tid om donationsviljan är utredd och inställningen till donation är positiv samt om det finns särskilda skäl. Skälen ska dokumenteras i patientjournalen.

Vad innebär ett medgivande

Ett medgivande till donation innebär att den enskildes vilja eller inställning till organbevarande behandling och till utredning av de medicinska förutsättningarna för donation inte behöver utredas särskilt.

Om personen däremot har uttryckt, till exempelvis närstående eller till hälso- och sjukvårdspersonal, att denne trots en positiv inställning till organdonation inte önskar organbevarande behandling, ska sådan inte ges.

Den första transplantationen av hjärta utfördes i Kapstaden, Sydafrika 1967. År 1984 gjordes den första hjärttransplantationen i Sverige i Göteborg av dr Göran William-Olsson med ett hjärta som var donerat från utlandet. Från 1 januari 1988 kunde hjärtan från svenska donatorer börja användas då lagen om kriterier för bestämmande av människans död justerades till hjärnrelaterade kriterier.

Hjärttransplantationer ingår i nationell högspecialiserad vård med tillstånd för Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och Skånes universitetssjukhus i Lund.

Huvudindikationen för hjärttransplantation är uttalad hjärtsvikt med dålig prognos där all annan medicinsk och/eller kirurgisk behandling måste vara prövad eller övervägd och bedömd utan effekt.

De vanligaste diagnoserna hos vuxna som blir transplanterade är dilaterad kardiomyopati eller ischemisk hjärtsjukdom. Hjärttransplantation hos barn fördelar sig relativt lika mellan förvärvade hjärtmuskelsjukdomar (kardiomyopatier) och strukturella medfödda hjärtfel.

Om tillståndet för den som väntar på ett hjärta är urakut finns möjlighet för transplantationsenheten att gå ut med ett så kallat Urgent Call till de länder som ingår i samarbetet inom Scandiatransplant. Det innebär att första tillgängliga kompatibla hjärta som doneras i något av samarbetsländerna skickas till det center som har ett akut behov. Regleras senare med ”återbetalning” av annat hjärta till landet som donerat.

Mer hos oss

Årlig uppföljning av nationell högspecialiserad vård.

Mer hos andra

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Skånes Universitetssjukhus i Lund

Den första transplantationen av bukspottkörtel utfördes 1966 vid University of Minnesota, USA, då en njure och bukspottkörtel framgångsrikt transplanterades till en patient med diabetes och dialysbehov. År 1974 gjordes de första bukspottkörteltransplantationerna i Sverige på Huddinge sjukhus och på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Transplantation av bukspottkörtel utförs idag av Akademiska sjukhuset Uppsala, Karolinska Universitetssjukhuset/Huddinge, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och vid Skånes universitetssjukhus i Malmö.

Den vanligaste kategorin av pankreastransplantation görs i kombination med njurtransplantation men även transplantation av enbart pankreas utförs.

Njurskador vid diabetes är en allvarlig komplikation med hög sjuklighet. Kombinerad njur- och pankreastransplantation är en etablerad behandling för patienter med typ 1-diabetes med kraftigt svängande blodsockernivåer och terminal njursvikt. Denna kategori av pankreastransplantation är vanligast.

Indikationen för transplantation av enbart pankreas kan bli aktuell vid anamnes på allvarliga frekventa hypoglykemier och stadigvarande behandlingssvikt med insulin.

Det finns också möjlighet att transplantera insulinproducerande cellöar istället för en hel pankreas.

Mer hos andra

Akademiska sjukhuset i Uppsala

Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Skånes Universitetssjukhus i Malmö

Den första transplantationen av lever utfördes i Denver 1963 av professor Thomas E Starzl och de första i Sverige utfördes år 1984 i Stockholm och 1985 i Göteborg.

Levertransplantationer ingår i nationell högspecialiserad vård med tillstånd för Karolinska Universitetssjukhuset/Huddinge och för Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Hos vuxna patienter är de dominerande indikationerna för levertransplantation primär skleroserande cholangit, virusorsakad cirrhos (Hepatit B eller C), alkoholrelaterad cirrhos, vissa former av tumörsjukdom i levern, metabola sjukdomar, primär biliär cirrhos samt retransplantation efter tidigare genomgången transplantation. Levertransplantation utförs också vid akut fulminant leversvikt orsakad av intoxikation, virus, eller läkemedelsreaktion.

Hos barn är den sjukdom som benämns biliär atresi mest dominerande, även olika metabola sjukdomar är inte ovanliga. Dubbelt så många män som kvinnor genomgår levertransplantation.

Medianväntetiden från listning till levertransplantation är cirka två till tre månader. Om tillståndet för den som väntar på en lever är urakut finns möjlighet för transplantationsenheten att gå ut med ett så kallat Urgent Call till de länder som ingår i samarbetet inom Scandiatransplant. Det innebär att första tillgängliga kompatibla lever som doneras i något av samarbetsländerna skickas till det center som har ett akut behov. Regleras senare med ”återbetalning” av annan lever till landet som donerat.

Mer hos oss

Årlig uppföljning av nationell högspecialiserad vård.

Mer hos andra

Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

De första lungtransplantationerna i Norden ägde rum i Sverige under 1990. Det skedde vid Skånes universitetssjukhus i Lund och vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Lungtransplantation ingår i nationell högspecialiserad vård med tillstånd för Skånes universitetssjukhus Lund och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Transplantationerna genomförs inom ramen för ett nationellt vårdprogram för lungtransplantation som tagits fram av dessa enheter.

Majoriteten av de transplantationer som utförs numera är så kallad dubbellunga, dvs att båda lungorna transplanteras.

Huvudindikationen för lungtransplantation är svår progredierande lungsvikt i slutstadiet där all annan behandling uttömts och med kort förväntad överlevnad. De vanligaste diagnoserna är lungfibros följd av kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), antingen på bas av alfa-1-antitrypsinbrist eller rökning. Även andra mer ovanliga tillstånd kan komma ifråga.

Om tillståndet för den som väntar på lungor är urakut finns möjlighet för transplantationsenheten att gå ut med ett så kallat Urgent Call till de länder som ingår i samarbetet inom Scandiatransplant. Det innebär att första tillgängliga kompatibla lunga/lungor som doneras i något av samarbetsländerna skickas till det center som har ett akut behov. Regleras senare med ”återbetalning” av annan lunga till landet som donerat.

Mer hos oss

Årlig uppföljning av nationell högspecialiserad vård.

Mer hos andra

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Skånes Universitetssjukhus i Lund

Den första framgångsrika njurtransplantationen genomfördes mellan enäggstvillingar 1954 av Dr Joseph Murray. Transplantatet fortsatte att fungera i åtta år. För sin insats tilldelades Joseph Murray Nobelpriset i medicin 1990. År 1964 genomfördes den första njurtransplantationen i Sverige på Serafimerlasarettet i Stockholm.

Njurtransplantationer genomförs idag vid transplantationsenheterna vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset Göteborg, Skånes universitetssjukhus Malmö, Akademiska sjukhuset Uppsala och Karolinska Universitetssjukhuset Stockholm.

Transplantationsresultaten för njurtransplantationer i Sverige är mycket bra och står sig väl i jämförelse med övriga Europa. Resultaten är något bättre med njure från en levande njurdonator jämfört med njure från en avliden.

I Sverige startar drygt 1000 personer dialys varje år på grund av kronisk terminal njursvikt och omkring 500 njurtransplanteras. De vanligaste diagnoserna för de som får njursvikt är glomerulonefrit, diabetesnefropati, hypertoni och ärftlig njursjukdom.

Kronisk njursvikt är en åldersrelaterad sjukdom. Bland behandlingsformerna dominerar transplantation i alla grupper under 75 år medan det för äldre är vanligast med hemodialys. Det finns dock många äldre som levt länge med sina transplantat eller som blir transplanterade i hög ålder.

Var femte njurmottagare fick under 2023 sin njure av en levande givare. En njurdonation från levande givare kan planeras och genomföras när både mottagare och givare är i ett optimalt skick.

För patienter som har en medicinskt accepterad levande donator, men där en transplantation inte kan genomföras på grund av donatorsspecifika anti-HLA antikroppar hos mottagaren, finns sedan 2019 möjlighet att delta i det skandinaviska njurbytesprogrammet, STEP – ScandiaTransplant kidney Exchange Programme.

För patienter som står på väntelista för transplantation från avliden donator finns sedan 2009 ett motsvarande program, STAMP – ScandiaTransplant Acceptable Mismatch Programme, där alla transplantationsenheter inom Scandiatransplant deltar. Syftet med STAMP är att öka möjligheterna till transplantation för de allra mest immuniserade patienterna.

Mer hos andra

Akademiska sjukhuset i Uppsala

Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Skånes Universitetssjukhus i Malmö

Tarmtransplantation och multiorgantransplantation

Programmet för tarm- och flerorganstransplantationer på Sahlgrenska Universitetssjukhuset är idag det enda i Sverige, inom Norden finns även ett center i Helsingfors. Formellt initierades tarmprogrammet år 2000 och med i samarbetet finns ett flertal discipliner, inklusive barn, inom ramen för ett tvärprofessionellt tarmsviktcentrum.

Tarmtransplantationer ingår i nationell högspecialiserad vård med tillstånd för Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det utförs en till fem transplantationer per år.

Tarmtransplantation är idag en etablerad behandlingsmetod för patienter med irreversibel tarmsvikt och som har utvecklat livshotande komplikationer sekundärt till total parenteral nutrition (TPN). Andra tänkbara indikationer är lokalt invasiva och långsamt växande tumörer. Tarm kan transplanteras isolerad eller tillsammans med andra gastrointestinala organ.

Mer hos oss

Årlig uppföljning av nationell högspecialiserad vård.

Mer hos andra

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Med annat medicinskt ändamål menas medicinska forskningsprojekt som syftar till att ta fram bättre behandling av sjukdomar, som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Forskningsprojekten ska alltid vara godkända av etikprövningsmyndigheten. Annat medicinskt ändamål kan också omfatta kvalitetssäkring och utbildning i behandlingsmetoder, till exempel för operationstekniker.

Proverna som tas är vanligen mindre vävnads-, blod- och cellprover. Proverna tas inuti kroppen, ofta i samband med eller i nära anslutning till omhändertagandet av organ eller vävnader. Det syns inte utanpå kroppen att proverna har tagits. Ibland omhändertas även organ eller vävnad för att ingå i medicinska forskningsprojekt. Det kan t.ex. handla om bukspottskörtel, lever, lungor eller annat biologiskt material.

Donation för transplantationsändamål har alltid företräde.

Många etablerade behandlingar, till exempel celltransplantation för patienter med svår diabetes, har tillkommit tack vare att människor givit sitt medgivande till att donera organ och vävnader till annat medicinskt ändamål.

Helkroppsdonation

Annat medicinskt ändamål är inte detsamma som att donera hela kroppen för medicinsk undervisning. Den som vill donera hela sin kropp till medicinsk och anatomisk undervisning måste under sin livstid skriva ett avtal om detta med någon av de medicinska högskolorna som accepterar helkroppsdonation.

Helkroppsdonation hanteras inte av Socialstyrelsens donationsregister.

Enligt Socialstyrelsens termbank är definitionen av en närstående en ”person som den enskilde anser sig ha en nära relation till”. Det innefattar make/maka, partner, barn, föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar men det kan även vara en nära vän eller en annan person som den enskilde har haft en nära relation till.

Vid utredning av donationsvilja ska alltid närstående underrättas innan ett tilltänkt donationsingrepp. En person utan närstående och med en okänd donationsvilja kommer därför inte kunna bli en möjlig organdonator då dennes vilja till donation kommer förbli okänd.

Uppgifter om underrättelse och de försök som har gjorts att komma i kontakt med närstående ska dokumenteras i patientjournalen. Om det saknas närstående ska även det dokumenteras.

Du som vårdpersonal som vill ha vidare vägledning i närståendefrågan är välkommen att läsa mer i Donationsguiden. LÄNK

Regionindelning

• Norra sjukvårdsregionen
• Sjukvårdsregion Mellansverige
• Sjukvårdsregion Stockholm Gotland
• Västra sjukvårdsregionen
• Sydöstra sjukvårdsregionen
• Södra sjukvårdsregionen

Transplantationsenheter

Transplantationscentrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg.

• Transplanterar alla organ, det vill säga hjärta, lunga, lever, njure, pankreas, ö-celler, tarm och multiorgantransplantationer.
• Har samarbete gällande donation med sjukhusen Norra, Västra och Sydöstra sjukvårdsregionerna.

Transplantationskliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.

• Transplanterar lever, njure, pankreas och ö-celler.
• Samarbetar via Organisationen för Organdonation Mellansverige, OFO, med sjukhusen i sjukvårdsregionerna Stockholm och Mellansverige.

Transplantation Akademiska sjukhuset, Uppsala.

• Transplanterar njure, pankreas och ö-celler.
• Samarbetar via Organisationen för Organdonation Mellansverige, OFO, med sjukhusen i sjukvårdsregionerna Stockholm och Mellansverige.

Transplantationscentrum, Skånes universitetssjukhus.

• Transplanterar njure, pankreas och ö-celler i Malmö, samt hjärt- och lungtransplantationer i Lund.
• Har samarbete gällande donation med sjukhusen i Södra sjukvårdsregionen.

Vårdgivare inom hälso- och sjukvården har en skyldighet att främja organ- och vävnadsdonation. Det är vårdgivarens ansvar att det finns tillgång till donationsansvarig läkare och donationsansvarig sjuksköterska i donationsverksamheten. Donations- och transplantationsverksamheterna ska ha ett ledningssystem som innehåller de rutiner och processer som behövs för en hög kvalitet. Detta innefattar att säkerställa att verksamheten är organiserad på ett sådant sätt att möjliga donatorer identifieras, att verksamheten i övrigt främjar donation och att donationsförfarandet fungerar tillfredsställande.

Det ingår i intensivvårdens uppdrag att uppmärksamma möjligheten till organdonation när en patient under pågående intensivvård utvecklar total hjärninfarkt.

På de sjukhus där donation av organ och vävnader får ske ska det alltid finnas en tillsatt donationsansvarig läkare (DAL) och en donationsansvarig sjuksköterska (DAS). Det är vårdgivarens ansvar att se till att detta finns. DAL och DAS ska ha det övergripande ansvaret för att samordna donationsverksamheten, främja samarbetet mellan olika vårdgivare och stödja kvalitetssäkringen i den verksamhet som omfattar donation av organ från avlidna personer. DAL och DAS bör få en skriftlig uppdragsbeskrivning och få avsätta tid för uppdraget. DAL och DAS arbetar aktivt för att uppmärksamma möjliga donatorer, de har ansvar att sam-ordna och främja samarbete och att stödja kvalitetssäkringen i donationsverksamheten som verksamhetschefen är ansvarig för.

Mer information om uppdraget för DAL och DAS. LÄNK

I varje region finns en regionalt donationsansvarig läkare och en regionalt donationsansvarig sjuksköterska som har i huvuduppgift att ge stöd till donationsverksamheterna i sin region, samverka regionövergripande och vara en länk mellan det lokala och det nationella donationsarbetet.

I region Stockholm, Sydöstra regionen och Västra götalandsregionen finns även donationsspecialiserade sjuksköterskor (DOSS) som bistår IVA i donationsprocessen.

Transplantationskoordinatorn

Den vårdgivare som ansvarar för donationsverksamhet ska säkerställa att en transplantationskoordinator kontaktas när en möjlig donator har identifierats. Transplantationskoordinatorn ansvarar för samordningen kring hela donationsprocessen och fungerar som länk mellan donations- och transplantationsverksamheterna inför en donation samt vid allokeringsprocessen av organ och vissa vävnader. Målsättningen är att alla organ möjliga att doneras ska omhändertas och allokeras till väntande mottagare.

Koordineringen vid en organdonation innefattar frekventa kontakter bland annat med intensivvårdsavdelningen där donatorn vårdas och samordning av de åtgärder och undersökningar som behöver genomföras för att möjliggöra donationen. Koordinatorn medverkar också under donationsoperationen och har där en övergripande funktion vad gäller kommunikation, dokumentation och ansvar för att organ packas för skyndsam transport till respektive transplantationscentrum.

Efter att donationen och transplantationer är genomförda ansvarar koordinatorn för upprättande av tillvarataganderapport, spårbarhetsdokument och ett flertal nationella och internationella registreringar. Transplantationskoordinatorn skriver en tid efter donationen ett återkopplande brev till intensivvården om hur det gått för mottagarna. Informationen är riktad till berörd personal men även tänkt som underlag vid samtal med närstående. Total sekretess mellan donator och mottagare råder enligt lag (SFS 2009:400). Ett kondoleanskort till närstående, framtaget av Socialstyrelsen, förmedlas vidare av intensivvården.

Transplantationskirurg

Det är transplantationskirurger som beslutar vilka organ som är medicinskt lämpliga att tillvarata för transplantation. Kirurgerna väljer också ut vilka mottagare som är bäst lämpade för organen. Ett transplantationsteam reser till donatorsjukhuset och genomför donationsoperationen i samarbete med lokal sjukvårdspersonal. Själva transplantationerna sker senare på något av transplantationssjukhusen.

Vävnadsdonationsutredare (kan vara donationsansvariga sjuksköterskor) identifierar möjliga donatorer inom sjukvården och bårhusverksamheten. Utredare inom rättsmedicinsk verksamhet identifierar tilltänkta donatorer som kommer till rättsmedicin.