Organ

Donation after Brain Death

Enligt svensk lag är en person död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort.

För att möjliggöra donation enligt DBD-processen ska patientens död fastställas med direkta kriterier, det vill säga kännetecken som visar på total hjärninfarkt. Det sker enligt ett särskilt protokoll som innefattar två kliniska neurologiska undersökningar och kompletteras i vissa fall med undersökning av hjärnan med angiografi eller gammakamera.

Respiratorn kopplas inte bort utan fortsätter att hålla organen syresatta för att bibehålla funktion och kvalitet fram till donationsoperationen.

Möjlig donator DBD

Patient med svår nytillkommen hjärnskada, som vårdas i respirator vid ankomst till eller under vårdtiden på intensivvårdsavdelning och där punkt 1–2 nedan är uppfyllda:

1. RLS >6 eller GCS<5

2. Nytillkommet bortfall av minst en kranialnervsreflex

Donation after Circulatory Death

Vid en DCD-process fastställs döden med indirekta kriterier, det vill säga kännetecken som visar på varaktigt hjärt- och andningsstillestånd. Hjärt- och andningsstilleståndet måste ske inom 180 minuter efter det att intensivvården har avslutats för att patienten ska vara en möjlig DCD-donator.

Fastställande av död sker efter cirkulationsstilleståndet genom en fem minuter lång, så kallad non-touch-period. Avsaknad av andnings- och cirkulationsaktivitet under dessa fem minuter fastställer död hos patienten.

Möjlig donator DCD Donation

• Beslut har fattats om att avbryta livsuppehållande behandling, så kallat  brytpunktsbeslut
• Låg sannolikhet att patienten utvecklar total hjärninfarkt om intensivvården fortgår skälig tid
• Närstående har acceptans för grunden till beslutet att avbryta livsuppehållande behandling
• Hög sannolikhet för död inom tidsramen för DCD (180 min)

I huvudsak innehåller den organbevarande behandlingen samma insatser som patienten redan fått i form av intensivvård men behandlingen kan behöva kompletteras eller justeras. Parallellt med den organbevarande behandlingen ges palliativ vård. Den har alltid företräde framför den organbevarande behandlingen. 

Mer information kring palliativ vård i livets slutskede finns i vårt nationella kunskapsstöd som innehåller vägledning, rekommendationer, termer och definitioner samt indikatorer.

När får organbevarande behandling ges?

Organbevarande behandling får ges efter att ett brytpunktsbeslut har fattats och dokumenterats och om den inte

• kan vänta till efter döden
• medför mer än ringa smärta eller skada
• hindrar insatser för patientens egen skull.

De skyddande förutsättningarna ger patienten högsta prioritet och åtgärder bedöms i varje enskilt fall.

Mer omfattande åtgärder

Mer omfattande åtgärder bör inte inledas på en patient, vars liv inte går att rädda, endast i syfte att göra organdonation möjlig efter döden. Det gäller både insatser som kan innebära fysisk skada och insatser som innebär ett större integritetsintrång. Mer omfattande åtgärder som inte bör inledas som organbevarande behandling är ECMO-behandling med dagens teknik, kirurgi för att stoppa exempelvis en inre blödning samt hjärtkompressioner och defibrillering i samband med hjärt- och lungräddning.

Donationsviljan utreds

Den organbevarande behandlingen inleds i regel innan donationsviljan är känd. Vissa insatser får då fortsätta eller påbörjas i syfte att bevara organen medan donationsviljan utreds.

Patientens inställning till donation ska utredas skyndsamt och kan påbörjas efter brytpunktsbeslutet. Skyndsamhetskravet finns för att minimera tiden för den organbevarande behandlingen och av hänsyn till de personer som är negativa till organdonation. Den organbevarande behandlingen avslutas skyndsamt om det inte är aktuellt med donation.

Organbevarande behandling får pågå i högst 72 timmar efter brytpunktsbeslutet. De 72 timmarna får endast överskridas en kort tid om donationsviljan är utredd och inställningen till donation är positiv samt om det finns särskilda skäl. Skälen ska dokumenteras i patientjournalen.

Vad innebär ett medgivande

Ett medgivande till donation innebär att den enskildes vilja eller inställning till organbevarande behandling och till utredning av de medicinska förutsättningarna för donation inte behöver utredas särskilt.

Om personen däremot har uttryckt, till exempelvis närstående eller till hälso- och sjukvårdspersonal, att denne trots en positiv inställning till organdonation inte önskar organbevarande behandling, ska sådan inte ges.

Den första framgångsrika njurtransplantationen genomfördes i Boston, USA 1954 av Dr Joseph Murray och genomfördes mellan två enäggstvillingar. Transplantatet fungerade i åtta år. För sin insats tilldelades Joseph Murray Nobelpriset i Medicin 1990. År 1964 genomfördes den första njurtransplantationen i Sverige på Serafimerlasarettet i Stockholm.

Kronisk njursvikt är en sjukdom som ökar med stigande ålder. I Sverige påbörjar drygt 1000 patienter dialys varje år och omkring 500 njurtransplanteras. De vanligaste diagnoserna för de som får njursvikt är glomerulonefrit, diabetesnefropati, hypertoni och hereditär njursjukdom.

Transplantation är den dominerande behandlingsformen för patienter under 75 år medan hemodialys dominerar för patienter över 75 år. Det finns dock många äldre som levt länge med sina transplantat och en stor andel blir även transplanterade i hög ålder. Graftöverlevnaden efter njurtransplantationer är mycket bra och är något bättre med njurar från levande donator jämfört njurar från avlidna.

Njurtransplantation med levande givare utgör cirka 20% av alla njurtransplantationer som genomförs. En fördel med njurdonation från levande givare är att operationen kan planeras och genomföras när både mottagare och givare är i ett optimalt skick.

För patienter som har en lämplig levande donator, men där förekomsten av så kallade donatorsspecifika anti-HLA antikroppar hos mottagaren förhindrar en transplantation finns sedan 2019 möjlighet att delta i det skandinaviska njurbytesprogrammet - ScandiaTransplant kidney Exchange Programme (STEP).

För motsvarande patienter som inte har en lämplig levande donator och som står på väntelista för transplantation med njure från avliden donator finns det sedan 2009 ett motsvarande skandinaviskt njurbytesprogram – ScandiaTransplant Acceptable Mismatch Programme (STAMP). Syftet med STAMP är att öka möjligheterna till transplantation för de allra mest immuniserade patienterna.

Njurtransplantationer utförs idag av Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och vid Skånes Universitetssjukhus i Malmö.

Mer hos andra

Akademiska sjukhuset i Uppsala

Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Skånes Universitetssjukhus i Malmö

Den första transplantationen av lever utfördes 1963 i Denver, USA av professor Thomas E Starzl. De första levertransplantationer i Sverige utfördes 1984 i Stockholm och 1985 i Göteborg.

Hos vuxna patienter är, i Norden de tre dominerande indikationerna för levertransplantation levercellscancer, alkoholorsakad leversjukdom och primär skleroserande kolangit. Levertransplantation utförs också vid akut leversvikt, vanligen orsakad av olika typer av förgiftningar, virusinfektioner, eller pga. en läkemedelsbiverkan.

Hos barn är det gallvägsatresi och olika typer av metabola sjukdomar som är de dominerande indikationerna för levertransplantation. För leversjuka barn är det vanligt att man, av storleksskäl behöver dela en lever (”split” liver) för att få plats med levern i mottagaren. Vanligen resulterar en delning av levern att två patienter kan transplanteras med varsin halva. För att påskynda och således korta ner väntetiderna till transplantation för barn så har man i Norden ett samarbete med en gemensam nordiska väntelista för pediatriska patienter och definierade kriterier för när en lever skall delas för att kunna erbjuda ett barn på väntelistan. För att kunna tillgodose storleksbehovet hos barn och hinna transplantera i lämplig tid så förekommer även levertransplantation med en delad lever från en levande donator.

Levertransplantation ingår i nationell högspecialiserad vård (NHV) med tillstånd tilldelat Karolinska Universitetssjukhuset och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Statistik och resultat efter levertransplantation i Sverige finns tillgängliga för alla att ta del av på Socialstyrelsens hemsida.

Mer hos oss

Årlig uppföljning av nationell högspecialiserad vård.

Mer hos andra

Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Den första transplantationen av hjärta utfördes i Kapstaden, Sydafrika 1967 av professor Christiaan Barnard. År 1984 gjordes den första hjärttransplantationen i Sverige i Göteborg med ett hjärta som var donerat från utlandet. Från 1988 kunde hjärtan från svenska donatorer börja användas då lagen om kriterier för bestämmande av människans död justerades till ”en människa är död när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, det vill säga, total hjärninfarkt”.

Huvudindikationen för hjärttransplantation är uttalad hjärtsvikt med dålig prognos och där all annan medicinsk och/eller kirurgisk behandling varit prövad eller bedömd vara utan effekt. De vanligaste diagnoserna hos vuxna patienter som blir transplanterade är dilaterad kardiomyopati eller ischemisk hjärtsjukdom. Indikationerna för hjärttransplantation hos barn fördelar sig relativt jämt mellan förvärvade hjärtmuskelsjukdomar (kardiomyopatier) och strukturella medfödda hjärtfel.

Hjärttransplantationer ingår i nationell högspecialiserad vård (NHV) där Socialstyrelsen givit Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och Skånes Universitetssjukhus i Lund tillstånd att genomföra hjärttransplantationer. Statistik och resultat efter hjärttransplantation i Sverige finns tillgängliga för alla att ta del av på Socialstyrelsens hemsida.

Mer hos oss

Årlig uppföljning av nationell högspecialiserad vård.

Mer hos andra

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Skånes Universitetssjukhus i Lund

Den första lungtransplantationen i världen utfördes 1963 i Mississippi, USA av Dr. James Hardy. De första lungtransplantationerna i Norden ägde rum i Sverige 1990 vid Skånes universitetssjukhus i Lund och vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Majoriteten av lungtransplantationer är så kallad dubbellunga, dvs att båda lungorna transplanteras till en och samma mottagare. Huvudindikationen för lungtransplantation är svår lungsvikt i slutstadiet där all annan behandling uttömts och där det föreligger en kort förväntad överlevnad utan transplantation. De vanligaste diagnoserna är lungfibros följd av kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) vanligen på basen av alfa-1-antitrypsinbrist eller rökning.

Lungtransplantationer ingår i nationell högspecialiserad vård med tillstånd tilldelat Skånes universitetssjukhus i Lund och Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Statistik och resultat efter lungtransplantation i Sverige finns tillgängliga för alla att ta del av på Socialstyrelsens hemsida.

Mer hos oss

Årlig uppföljning av nationell högspecialiserad vård.

Mer hos andra

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Skånes Universitetssjukhus i Lund

Den första transplantationen av bukspottkörtel utfördes 1966 i Minnesota, USA av Dr. William Kelly och Richard Lillehai. En njure och bukspottkörtel transplanterades då framgångsrikt till en dialyspatient med diabetes. År 1974 gjordes de första bukspottkörteltransplantationerna i Sverige på Huddinge Sjukhus och på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Njurskador till följd av diabetes är en känd och allvarlig komplikation som medför hög sjuklighet. Således har kombinerad njur- och pankreastransplantation blivit en etablerad behandling för patienter med svårstyrd typ-1 diabetes (kraftigt svängande blodsockernivåer) och terminal njursvikt.

Kombinerad njur- och pankreastransplantation den vanligaste typen av pankreastransplantation som görs. Även isolerad pankreastransplantation för svårstyrd typ-1 diabetes (utan njursvikt) förekommer. Vanligen handlar det då om patienter med allvarliga och upprepade hypoglykemier. Transplantation av insulinproducerande cellöar är i vissa fall ett alternativ till bukspottskörteltransplantation.

Bukspottkörtel transplantationer utförs idag av Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och vid Skånes Universitetssjukhus i Malmö.

Mer hos andra

Akademiska sjukhuset i Uppsala

Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Skånes Universitetssjukhus i Malmö

Visceral transplantation är ett livräddande ingrepp som innebär transplantation av endast tunntarm, eller tunntarm tillsammans med andra organ som magsäck, bukspottkörtel, lever och tjocktarm. Visceral transplantation är ett avancerat ingrepp och faller inom ramen för nationell högspecialiserad vård. Visceral transplantation utförs endast på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, både på nationell och skandinavisk nivå.

Transplantationerna utförs på vuxna och barn med livshotande komplikationer av tarmsvikt och andra ovanliga sjukdomstillstånd. Resultaten är utmärkta avseende patientöverlevnad och livskvalitet. Sahlgrenska Universitetssjukhuset har under mer än 25 år bedrivit denna verksamhet och denna enhet är ett av de tio största enheterna i Europa. Totalt så har drygt 40 patienter transplanterats, ungefär en fjärdedel är barn.

På Transplantationscentrum på Sahlgrenska finns ett specialteam med dygnet-runt beredskap för just denna patientgrupp. Förutom transplantationskirurger består teamet kring patienten av ett gastroenterologiskt och nutritionsteam, patientkoordinatorer och ett nätverk av konsulter.

Mer hos oss

Årlig uppföljning av nationell högspecialiserad vård.

Mer hos andra

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Med annat medicinskt ändamål menas medicinska forskningsprojekt som syftar till att ta fram bättre behandling av sjukdomar, som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Forskningsprojekten ska alltid vara godkända av etikprövningsmyndigheten. Annat medicinskt ändamål kan också omfatta kvalitetssäkring och utbildning i behandlingsmetoder, till exempel för operationstekniker.

Proverna som tas är vanligen mindre vävnads-, blod- och cellprover. Proverna tas inuti kroppen, ofta i samband med eller i nära anslutning till omhändertagandet av organ eller vävnader. Det syns inte utanpå kroppen att proverna har tagits. Ibland omhändertas även organ eller vävnad för att ingå i medicinska forskningsprojekt. Det kan t.ex. handla om bukspottskörtel, lever, lungor eller annat biologiskt material.

Donation för transplantationsändamål har alltid företräde.

Många etablerade behandlingar, till exempel celltransplantation för patienter med svår diabetes, har tillkommit tack vare att människor givit sitt medgivande till att donera organ och vävnader till annat medicinskt ändamål.

Helkroppsdonation

Annat medicinskt ändamål är inte detsamma som att donera hela kroppen för medicinsk undervisning. Den som vill donera hela sin kropp till medicinsk och anatomisk undervisning måste under sin livstid skriva ett avtal om detta med någon av de medicinska högskolorna som accepterar helkroppsdonation.

Helkroppsdonation hanteras inte av Socialstyrelsens donationsregister.

Utöver de ovannämnda organen förekommer det i Sverige idag i begränsad utsträckning även transplantation av livmoder liksom hand-/underarmstransplantation.

Enligt Socialstyrelsens termbank är definitionen av en närstående en ”person som den enskilde anser sig ha en nära relation till”. Det innefattar make/maka, partner, barn, föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar men det kan även vara en nära vän eller en annan person som den enskilde har haft en nära relation till.

Vid utredning av donationsvilja ska alltid närstående underrättas innan ett tilltänkt donationsingrepp. En person utan närstående och med en okänd donationsvilja kommer därför inte kunna bli en möjlig organdonator då dennes vilja till donation kommer förbli okänd.

Uppgifter om underrättelse och de försök som har gjorts att komma i kontakt med närstående ska dokumenteras i patientjournalen. Om det saknas närstående ska även det dokumenteras.

Du som vårdpersonal som vill ha vidare vägledning i närståendefrågan är välkommen att läsa mer i Donationsguiden. LÄNK

Regionindelning

• Norra sjukvårdsregionen
• Sjukvårdsregion Mellansverige
• Sjukvårdsregion Stockholm Gotland
• Västra sjukvårdsregionen
• Sydöstra sjukvårdsregionen
• Södra sjukvårdsregionen

Transplantationsenheter

Transplantationscentrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg.

• Transplanterar alla organ, det vill säga hjärta, lunga, lever, njure, pankreas, ö-celler, tarm och multiorgantransplantationer.
• Har samarbete gällande donation med sjukhusen Norra, Västra och Sydöstra sjukvårdsregionerna.

Transplantationskliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.

• Transplanterar lever, njure, pankreas och ö-celler.
• Samarbetar via Organisationen för Organdonation Mellansverige, OFO, med sjukhusen i sjukvårdsregionerna Stockholm och Mellansverige.

Transplantation Akademiska sjukhuset, Uppsala.

• Transplanterar njure, pankreas och ö-celler.
• Samarbetar via Organisationen för Organdonation Mellansverige, OFO, med sjukhusen i sjukvårdsregionerna Stockholm och Mellansverige.

Transplantationscentrum, Skånes universitetssjukhus.

• Transplanterar njure, pankreas och ö-celler i Malmö, samt hjärt- och lungtransplantationer i Lund.
• Har samarbete gällande donation med sjukhusen i Södra sjukvårdsregionen.

Vårdgivare inom hälso- och sjukvården har en skyldighet att främja organ- och vävnadsdonation. Det är vårdgivarens ansvar att det finns tillgång till donationsansvarig läkare och donationsansvarig sjuksköterska i donationsverksamheten. Donations- och transplantationsverksamheterna ska ha ett ledningssystem som innehåller de rutiner och processer som behövs för en hög kvalitet. Detta innefattar att säkerställa att verksamheten är organiserad på ett sådant sätt att möjliga donatorer identifieras, att verksamheten i övrigt främjar donation och att donationsförfarandet fungerar tillfredsställande.

Det ingår i intensivvårdens uppdrag att uppmärksamma möjligheten till organdonation när en patient under pågående intensivvård utvecklar total hjärninfarkt.

På de sjukhus där donation av organ och vävnader får ske ska det alltid finnas en tillsatt donationsansvarig läkare (DAL) och en donationsansvarig sjuksköterska (DAS). Det är vårdgivarens ansvar att se till att detta finns. DAL och DAS ska ha det övergripande ansvaret för att samordna donationsverksamheten, främja samarbetet mellan olika vårdgivare och stödja kvalitetssäkringen i den verksamhet som omfattar donation av organ från avlidna personer. DAL och DAS bör få en skriftlig uppdragsbeskrivning och få avsätta tid för uppdraget. DAL och DAS arbetar aktivt för att uppmärksamma möjliga donatorer, de har ansvar att sam-ordna och främja samarbete och att stödja kvalitetssäkringen i donationsverksamheten som verksamhetschefen är ansvarig för.

Mer information om uppdraget för DAL och DAS. LÄNK

I varje region finns en regionalt donationsansvarig läkare och en regionalt donationsansvarig sjuksköterska som har i huvuduppgift att ge stöd till donationsverksamheterna i sin region, samverka regionövergripande och vara en länk mellan det lokala och det nationella donationsarbetet.

I region Stockholm, Sydöstra regionen och Västra götalandsregionen finns även donationsspecialiserade sjuksköterskor (DOSS) som bistår IVA i donationsprocessen.

Transplantationskoordinatorn

Den vårdgivare som ansvarar för donationsverksamhet ska säkerställa att en transplantationskoordinator kontaktas när en möjlig donator har identifierats. Transplantationskoordinatorn ansvarar för samordningen kring hela donationsprocessen och fungerar som länk mellan donations- och transplantationsverksamheterna inför en donation samt vid allokeringsprocessen av organ och vissa vävnader. Målsättningen är att alla organ möjliga att doneras ska omhändertas och allokeras till väntande mottagare.

Koordineringen vid en organdonation innefattar frekventa kontakter bland annat med intensivvårdsavdelningen där donatorn vårdas och samordning av de åtgärder och undersökningar som behöver genomföras för att möjliggöra donationen. Koordinatorn medverkar också under donationsoperationen och har där en övergripande funktion vad gäller kommunikation, dokumentation och ansvar för att organ packas för skyndsam transport till respektive transplantationscentrum.

Efter att donationen och transplantationer är genomförda ansvarar koordinatorn för upprättande av tillvarataganderapport, spårbarhetsdokument och ett flertal nationella och internationella registreringar. Transplantationskoordinatorn skriver en tid efter donationen ett återkopplande brev till intensivvården om hur det gått för mottagarna. Informationen är riktad till berörd personal men även tänkt som underlag vid samtal med närstående. Total sekretess mellan donator och mottagare råder enligt lag (SFS 2009:400). Ett kondoleanskort till närstående, framtaget av Socialstyrelsen, förmedlas vidare av intensivvården.

Transplantationskirurg

Det är transplantationskirurger som beslutar vilka organ som är medicinskt lämpliga att tillvarata för transplantation. Kirurgerna väljer också ut vilka mottagare som är bäst lämpade för organen. Ett transplantationsteam reser till donatorsjukhuset och genomför donationsoperationen i samarbete med lokal sjukvårdspersonal. Själva transplantationerna sker senare på något av transplantationssjukhusen.

Vävnadsdonationsutredare (kan vara donationsansvariga sjuksköterskor) identifierar möjliga donatorer inom sjukvården och bårhusverksamheten. Utredare inom rättsmedicinsk verksamhet identifierar tilltänkta donatorer som kommer till rättsmedicin.