Trappanmodellen

Målgrupp

Barn från fyra år och uppåt, som bevittnat våld inom familjen.

Syfte

Att ge barnen möjlighet att berätta om och bearbeta sina upplevelser av våld, att göra det som hänt ”pratbart” och begripligt, och därigenom minska risken för post-traumatiskt stressyndrom (PTSD) och annan psykiatrisk problematik.

Innehåll och genomförande

Trappan bygger på kristeori på psykodynamisk grund. Även om barn reagerar olika på att uppleva våld i hemmet och alla inte utvecklar PTSD, är utgångspunkten för Trappans arbete att våldshändelser utgör potentiellt traumatiserande upplevelser. Vanligt vid PTSD är att den drabbade personen undviker allt som påminner om traumat. En central tanke i traumabehandling är att läkningsprocessen kan starta då personen får hjälp med att sätta ord på och beskriva det som han eller hon varit med om. Trappan är dock inte en traumabehandling utan en stödmodell, men den bygger på samma princip. Om man efter samtalen bedömer att barnet har behov av psykoterapi, hjälper man till att förmedla en sådan kontakt. Trappan kan även beskrivas som ett salutogent arbete, då en utgångspunkt är att det som barnet upplevt ska bli mer begripligt och mer hanterbart än tidigare.

Innan samtalen med barnet startar har man ett samtal med den förälder som utsatts för våldet (oftast mamman). Detta för att få en bild av hur våldet sett ut och hur barnet reagerat på misshandeln samt av om mamman kunnat prata om misshandeln med barnet. Under detta samtal formuleras även skälen till att mamman eller båda föräldrarna vill att barnet ska träffa behandlaren. Det ska vara tillåtet från förälderns sida att barnet berättar om våldet. När det gäller de allra yngsta barnen kan behandlaren arbeta tillsammans med barnets mamma under samtalen. Samtalen med äldre barn sker i första hand utan att mamman närvarar.

För att underlätta för barnet under samtalen används Trappanmodellens tillhörande material med arbetsblad och temabilder. Att rita tillsammans med barnet är också en del av metodiken. Man lyssnar till vad barnet vill uttrycka och är lyhörd för associationerna som han eller hon gör under tiden.

Samtalen med barnen sker i tre steg:

Steg 1: Kontakt

Syftar till att skapa kontakt med barnet. Behandlaren berättar för barnet om sitt arbete med barn som varit med om svåra saker, varför just de två ska träffas och hur samtalen kommer att vara upplagda. Teckningar och arbetsblad (Vem är jag, Min familj) används som stöd för barnet när det ska berätta om sig själv. Man tittar på bilder tillsammans och barnet uppmuntras att berätta historier om vad som händer i dem. Här betonas vikten av att ge gott om tid och att lyssna för att låta barnet berätta på sitt eget sätt.

Steg 2: Rekonstruktion

Steget inleds när behandlaren fått en bra kontakt med barnet och syftar till rekonstruktion och bearbetning av våldshändelsen. Innan behandlaren styr samtalet till det som barnet varit med om, pratar han eller hon mer generellt om våld – vad som är tillåtet när man bråkar, vad som inte är det (att använda våld), att ansvaret alltid ligger hos den som slår och att det aldrig är barnets fel när en förälder använder våld. Tillsammans med barnet återskapar behandlaren sedan våldshändelsen med hjälp av barnets berättelse och tillgängliga fakta. Då används temabilder, leksaker och kartor för att hjälpa barnet att berätta. Behandlaren är noga med att fråga om detaljer för att underlätta för barnet att minnas och bearbeta händelserna.

Steg 3: Kunskap

I detta steg är syftet att ge barnet kunskap om vanliga reaktioner på traumatiska händelser (såsom rädsla, ångest, starka minnesbilder) och berätta om vem barnet kan kontakta om det skulle behöva hjälp. Man pratar om situationen i familjen just nu och om hur planerna för den närmaste framtiden ser ut. Man gör tillsammans en bild av barnets nätverk och fyller i ett ”hjälpkort” med personer och organisationer som barnet kan ringa när det behöver hjälp.

Efter krissamtalen har behandlaren ytterligare ett samtal med mamman (eller pappan i de fall mamman är den som utövat våldet). Behandlaren sammanfattar det som har hänt i kontakten – givet att barnet godkänt detta – och pratar också om barnets eventuella behov av psykoterapi eller annat stöd.

Omfattning och intensitet

Man har ett eller flera samtal i respektive steg, beroende på hur många som behövs (sammanlagt 3–8 samtal). Samtalen genomförs med några dagars mellanrum och varar 30–60 minuter, beroende på hur länge barnet orkar. Pauser och fika används för att underlätta.

Utbildning och licens

Det krävs ingen certifiering för att arbeta med modellen. Sedan 2004 anordnar Ersta Sköndals Högskola en uppdragsutbildning om 7,5 poäng för socionomer och andra yrkesgrupper som möter våldsutsatta barn och kvinnor. Utbildningen består av tre delar: en teoridel (1) att arbeta enligt Trappanmodellen (2) och tre konsultationstillfällen då man som kursdeltagare arbetar med sitt utbildningsärende (en Trappanintervention) (3).

Kunskap om insatsens effekter

Upplysningstjänsten på SBU har inte funnit några systematiska översikter eller kontrollerade studier som publicerats i vetenskapliga tidskrifter där effekter av samtal enligt Trappan-modellen har studerats. Det saknas därför evidens för metoden. Det betyder inte att insatsen saknar effekt utan att det inte finns studier som ger ett tillräckligt starkt vetenskapligt underlag för att göra en bedömning.

Samtal enligt Trappan-modellen som stöd till barn som bevittnat våld eller varit utsatta för direkt våld (SBU.se)

Trappan nämns i SBU:s systematiska översikt Program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn (SBU.se) från 2010 (se sidan 338). SBU konstaterar att det saknas kontrollerade studier av Trappan och graderar därför det vetenskapliga underlaget som otillräckligt för bedömning av insatsens effekter.

Några av de verksamheter som arbetar med Trappanmodellen ingår i en nationell utvärdering av stödinsatser till barn som bevittnat våld mot mamma (Broberg m fl., 2011). Utvärderingen är en observationsstudie som jämför flera typer av verksamheter med varandra. Verksamheterna skiljer sig åt på flera sätt, bland annat vad gäller syfte, målgrupp och vilka insatser som erbjuds. De verksamheter som arbetat med Trappan har även använt andra arbetssätt parallellt. Sammantaget gör detta att det blir svårt att säga något om insatsens enskilda effekter.

Trappanverksamheten i Uppsala har också utvärderats av Örebro universitet i en okontrollerad engruppsstudie (single-group) (Källström Cater, 2009).

Referenser

• Arnell, A. & Ekbom, I. (2010). …Och han sparkade mamma… : Trappanmodellen i möte med barn som bevittnat våld. Stockholm: Gothia Förlag AB.
• Broberg, A., Almqvist, L., Axberg, U., Grip, K., Almqvist, K., Sharifi, U., K Cater, Å., Forssell, A., Eriksson, M. & Iversen, C. (2011). Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Resultat från en nationell utvärdering. Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet.
• Källström Cater, Å. (2009). Trappan-modellen för samtal med barn som upplevt våld i familjen – en utvärdering för metodutveckling. Regionförbundet Uppsala län, FoU-rapport 2009/3.