Teckenekonomi (förstärkningssystem, kontingensträning)

Målgrupp

Teoretiskt är metoden inte begränsad till en viss målgrupp. Teckenekonomi (eng. token economy) började användas i USA under 1960-talet, då målgruppen var personer med schizofreni. Senare användes den för personer med långa vårdtider i psykiatrin. Teckenekonomier används också i ungdoms- och kriminalvård, i föräldrastödsprogram samt i arbete med skolklasser och med kognitivt funktionsnedsatta barn och vuxna.

Syfte

Metoden ska öka förekomsten av önskade beteenden.

Innehåll och genomförande

En teckenekonomi bygger på operant inlärningsteori, som innebär att beteenden kan förstärkas eller försvagas beroende på vilka konsekvenser de får. Metoden kan användas med individer och med grupper. Experter betonar att insatsen ska anpassas till den enskilde även när den ges i grupp.

Metoden går ut på att man belönar och förstärker önskade beteenden med poäng (eng. tokens). Ett poäng kan likställas med en voucher eller pollett som i sig inte är värd något, men som vid bestämda tidpunkter kan lösas in mot något som personen ifråga gärna vill ha. En del teckenekonomier innefattar även en bestraffningskomponent (eng. response cost), som innebär att personen förlorar poäng som en direkt följd av ett oönskat beteende. Detta inslag innebär en större risk för felanvändning.

En teckenekonomi genomförs genom att man först identifierar de beteenden som man vill ska öka i omfattning – vanligtvis motsatser till de beteenden som man vill ska minska. Här är det viktigt med precisa, konkreta beskrivningar så att behandlare och personen ifråga förstår och är överens om vilka beteenden som ingår och som kommer att belönas inom ramen för insatsen. Man behöver med andra ord specificera vilka beteenden som ingår i att exempelvis "visa hänsyn mot andra". Detta skapar förutsägbarhet, ger personen möjlighet att själv påverka resultatet och motverkar att hon/han känner sig (eller blir) orättvist eller godtyckligt behandlad.

Man specificerar även vilka tider på dygnet och på vilka platser teckenekonomin ska gälla. Därefter bestämmer man vad poängen ska kunna lösas in mot, dvs. vad som ska utgöra själva belöningarna. Eftersom individer motiveras olika mycket och av olika saker är det viktigt att man tar reda på vad som gäller för den enskilde. Man bestämmer även hur många poäng som delas ut, hur ofta de delas ut, hur många som behövs för att de ska kunna lösas in, samt när och var de kan lösas in. Den här ”viktningen” av poäng kan förändras i takt med att förmågan ökar och kraven höjs. Under insatsen dokumenterar man och följer noga utvecklingen, och belöningssystemet kan modifieras om man märker att det inte fungerar. Det ska vara möjligt för personen att nå de uppsatta målen och för personal att följa personens beteende. En fungerande teckenekonomi kräver att all involverad personal är utbildad både i metodens teoretiska grund och i hur den tillämpas i det enskilda fallet.

Omfattning och intensitet

Varierande. Teckenekonomin avgränsas av de beteenden man vill förändra och av de miljöer och tider man bestämt att den ska gälla i.

Utbildning och licens

Uppgifter om krav på grundutbildning saknas i litteraturen. Metodföreträdare i USA framhåller att behandlingsansvarig för en teckenekonomi bör vara en person med grundutbildning som omfattar inlärningspsykologiska principer och begrepp samt genomförande av beteendeanalys. Mot dessa krav svarar exempelvis en legitimerad psykolog med KBT-inriktning. Riktlinjer som utfärdats av Statens Institutionsstyrelse kräver att en legitimerad psykolog är ansvarig för insatsen när den används på SiS-institution. I Sverige finns ett fåtal privata aktörer som ger kurser i teckenekonomi för vårdpersonal och föräldrar.

Kunskap om insatsens effekter

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering har i en systematisk översikt Program för ungdomar med antisocial problematik inom institutionsvård (SBU.se) konstaterat att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma teckenekonomi när det gäller institutionsplacerade ungdomar. Det går därför inte att avgöra effekten jämfört med de alternativ som vanligtvis förekommer för målgruppen. I samband med översikten har SBU publicerat en vetenskaplig kunskapslucka: Teckenekonomi (TE)-programmet för ungdomar med antisocial problematik inom institutionsvård (SBU.se).

Referenser

• Ghezzi, P. M., Wilson, G. R., Tarbox, R. S. F. & MacAleese, K. R. (2009). Guidelines for developing and managing a token economy. In W. T. O'Donohue & J. E. Fisher (Eds.), General principles and empirically supported techniques of cognitive behavior therapy, pp. 663–668. Hoboken, NJ, US: John Wiley & Sons Inc.
• Kazdin, A. E. (1972). The token economy: An evaluative review. Journal of Applied Behavior Analysis, 5, 343–372.
• Statens Institutionsstyrelse (2011). Teckenekonomi inom Sis. Hämtad den 14 januari 2013.