Miljöterapi

Målgrupp

Personer i institutionsvård, psykiatri, ungdomsvård, dagverksamhet för behandling av skadligt bruk och beroende samt personer med funktionsnedsättning.

Syfte

Att tillhandahålla en stabil social miljö som ger deltagarna möjlighet till social inlärning och positiv utveckling.

Innehåll och genomförande

Internationellt har det funnits två olika modeller av miljöterapi. Den tidigaste, demokratiska modellen utvecklades i England för rehabilitering av soldater efter andra världskriget. Det nya i synsättet var att man började betrakta klienten som en intressent och medarbetare i den egna behandlingen. Personalens roll blev mindre överordnad och mindre beroende av utbildning och tjänstetitel. Den hierarkiska modellen utvecklades senare inom amerikansk missbruksvård under 1950–1960-talen, och har också använts där i högre utsträckning än i Europa. I den modellen används främst kamratgruppen för att lösa klientens problem, och personalen består ofta av personer som själva gått igenom behandlingen. Man har mer beteenderegler än i den demokratiska modellen, eftersom man anser att klienten behöver detta, framför allt i början av behandlingen. Klienten får växande ansvar i takt med att han eller hon håller sig drogfri och lär sig sociala normer och färdigheter.

Gemensamt för all miljöterapi är att man använder den fysiska och sociala miljön i vardagen för att främja en positiv utveckling hos klienterna. Deltagarna lär sig sociala och praktiska färdigheter genom dagliga aktiviteter tillsammans med personalen och med andra boende. Ibland bor personalen med deltagarna dygnet runt i så kallat medlevarskap. Man har samtal i grupp om det som sker praktiskt och socialt på institutionen.

Miljöterapi utvecklades med influenser från psykodynamisk teori, men kan idag i praktiken integreras med olika psykoterapeutiska riktningar. Detta innebär att miljöterapi bedrivs med olika tillämpningar inom olika områden, och med olika grad av professionalisering. Man kan därför inte betrakta miljöterapin som en entydigt definierad insats. Miljöterapin kan inte heller anses ha en specifik förklaringsmodell för hur mänskliga problem uppkommer.

Några principer som anses vara gemensamma för miljöterapi är:

• Öppen kommunikation om vad som planeras och om vad man tycker och känner.
• Gemensamma diskussioner och beslut om behandlingen och institutionens skötsel.
• Deltagarna förväntas delta i såväl sin egen som i övriga deltagares behandling. Personalen har dock det yttersta verksamhetsansvaret.
• Symptomtolerans; man accepterar en viss handling och frågar sig varför personen handlar på just det sättet.
• Ständig granskning – verklighetskonfrontation. Alla vardagssituationer utnyttjas för att bearbeta problem.
• Personal och deltagare samverkar aktivt mot ett gemensamt mål vad gäller behandling och administration.
• In- och utskrivningar ska vara frivilliga. I låsta miljöer som fängelser betyder detta att klienten eller patienten ska kunna välja miljöterapi framför andra alternativ.
• Verksamheten ska bedrivas i ständig kontakt med samhället utanför.

Omfattning och intensitet

Det miljöterapeutiska arbetssättet präglar hela verksamheten och pågår kontinuerligt under den tid klienten befinner sig i den. Behandlingstiderna varierar mellan verksamheter och klientgrupper.

Utbildning och licens

Kraven på utbildning varierar mellan institutioner. Det finns högskoleutbildningar i socialpedagogik som innefattar kurser om miljöterapi. Det finns också kurser hos privata aktörer.

Kunskap om insatsens effekter

Innehållet i miljöterapi varierar kraftigt och det gör även de studier som gjorts. I en del miljöterapier utgör det miljöterapeutiska arbetssättet den enda komponenten, medan andra även har psykoterapeutiska inslag där den teoretiska inriktningen också kan skifta (exempelvis psykodynamisk eller kognitiv-beteendeterapeutisk inriktning). Den här variationen mellan verksamheter och studier gör det mycket svårt att veta i vilken grad forskningsresultat kan sägas gälla för verksamheter som arbetar miljöterapeutiskt.

Socialstyrelsen

Det finns en systematisk översikt från Cochrane Collaboration som har undersökt effekterna av terapeutiska samhällen för behandling av drogberoende. Studierna i översikten avser den hierarkiska modellen av miljöterapi, som är mindre vanlig i Sverige. Eftersom studierna i översikten är mycket olika används inte en statistisk sammanvägning av resultaten (meta-analys). Författarna berättar istället om varje studies resultat.

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU)

SBU:s upplysningstjänst har efter litteratursökning och granskning redovisat tre systematiska översikter i svaret som undersökt effekten av miljöterapi i tre olika populationer: substansanvändare, substansanvändare med psykisk samsjuklighet och specifikt kvinnliga substansanvändare. De sammantagna resultaten bygger dock på ett fåtal studier som är heterogena gällande den studerade populationen, och där författarna också identifierat risker för bias i de ingående studierna. Det framgår inte av översikterna om insatserna i de ingående studierna utgår från en hierarkisk eller demokratisk modell av miljöterapi, vilka är de internationellt förekommande modellerna. Översikterna innehåller inga svenska studier och översiktsförfattarnas slutsatser har inte analyserats utifrån svenska förhållanden.

Miljöterapi – terapeutiskt samhälle (sbu.se)

SBU:s upplysningstjänst har också identifierat 12 primärstudier som inte ingår i de tre redovisade översikterna. Dessa 12 studier har inte granskats med avseende på risk för bias men finns beskrivna i svaret och finns i referenslistan för den som önskar läsa mer.

Källor för beskrivning av metoden

• Hagqvist, A. (2003). Miljöterapi – en översikt. Sammanfattning av föreläsning i Estland 2002, senare översatt och publicerad i Sotsiaaltöö, 2003/1, 54–58.
• Jenner, H. (2000). Miljöterapi – en rörelse med många ansikten. I: Hagqvist, A. & Widinghoff, B. (red.). Miljöterapi: Igår, idag och i morgon, s. 19–33. Lund: Studentlitteratur.
• Segraeus, V. (2000). Terapeutiskt samhälle i förändring. I: Hagqvist, A. & Widinghoff, B. (red.). Miljöterapi: Igår, idag och i morgon, s. 123–147. Lund: Studentlitteratur.