KBT (Kognitiv beteendeterapi)

Medan beteendeterapin växte fram under början av 1900-talet med förgrundspersoner som psykologerna John B Watson och B.F. Skinner uppstod den kognitiva teorin under 1960-talet med psykiatern Aaron T Beck.

Målgrupp

Användningen av KBT är inte begränsad till någon speciell målgrupp utan kan ges till individer, par och grupper för olika problem hos barn och vuxna.

Syfte

Att ersätta de tankar, känslor och beteenden som man antar skapar psykologiska problem med mer funktionella, och därmed minska symtom samt förebygga att de återkommer.

Innehåll och genomförande

Kognitiv beteendeterapi grundas på inlärningsteori som handlar om hur mänskliga beteenden formas i samspel med miljön, samt kognitiv teori som tar fasta på hur tankar påverkar känslor och beteenden. Ett centralt antagande är att förändringar av tankemönster kan ge känslomässiga förändringar och beteendeförändringar, och vice versa.

Olika KBT-terapier betonar de två perspektiven i olika utsträckning. Medan klassisk beteendeterapi kan handla om att gradvis närma sig det som framkallar obehag (till exempel spindlar, sociala situationer) till dess att obehaget försvunnit, fokuserar kognitiv terapi på att identifiera och bryta negativa tankemönster. De två perspektiven och teknikerna förekommer dock ofta tillsammans. Dialektisk beteendeterapi och Acceptance and Commitment Therapy är exempel på vad man kallar tredje vågens KBT. Dessa innehåller influenser från buddhistiskt tänkande i tekniker för att bland annat uppnå medveten närvaro (eng. mindfulness) och acceptans.

Oavsett vilket problem som behandlas, kännetecknas KBT av ett strukturerat upplägg och ett undersökande samarbete mellan terapeuten och klienten. Klienten informeras om arbetssättet, och sedan kartlägger man med en så kallad beteendeanalys vad som utlöser problemen och gör att de kvarstår. Denna utmynnar i en behandlingsplan som provas och utvärderas under behandlingens gång. Hemuppgifter är en viktig del av behandlingen, där nya förhållningssätt testas och följs upp.

Omfattning och intensitet

KBT ges ofta vid ett tillfälle per vecka under 5–20 veckor. Undantag finns dock, exempelvis dialektisk beteendeterapi som innefattar sessioner såväl i grupp som individuellt varje vecka under ett års tid.

Utbildning och licens

Det finns i dag ett flertal utbildningar i KBT på olika nivåer som ges i samarbete till exempel Svenska Föreningen för Kognitiva och Beteendeinriktade terapier (sfkbt.se). Ansvaret för utbildningen ligger hos varje enskild utbildare.

Legitimationsgrundande psykoterapeututbildning med KBT-inriktning ges vid universitet och av enskilda utbildare med rätt att utfärda högskoleexamen.

Kunskap om insatsens effekter

Strukturerad, individuell KBT ingår i Socialstyrelsens kunskapsstöd "Insatser för att motverka fortsatt normbrytande beteende och återfall i brott" som ett exempel på beteende- och färdighetsträning som bör användas. Rekommendationen gäller för barn 12–17 år med hög risk för fortsatt normbrytande beteende.

KBT graderas i flera av Socialstyrelsens nationella riktlinjer:

• Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende
• Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom
• Nationella riktlinjer för vård och stöd vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd

KBT ingår i SBU:s översikt Insatser i öppenvård för att förebygga ungdomars återfall i brott (12–17 år). Syftet med översikten var att undersöka det vetenskapliga underlaget för olika insatser för målgruppen.

Resultatet av översikten visar att det inte går att avgöra vilka specifika psykosociala öppenvårdsinsatser som är mer effektiva än de som de har jämförts med när det gäller återfall i brott de följande åren (i genomsnitt två år). SBU:s praxisundersökning visar att svensk socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri använder ett stort antal öppenvårdsinsatser för unga som har begått brott. Många av insatserna saknar manual och har inte utvärderats i fråga om att förhindra nya brott. Även om det saknas vetenskaplig kunskap om vilka effekter som olika specifika psykosociala öppenvårdsinsatser kan ha på ungdomars återfall i brott innebär det inte att socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin per automatik ska sluta att använda dem. Det kan även anses som etiskt problematiskt att avstå från insatser som teoretiskt skulle kunna förebygga brott, och som upplevs fungera väl av verksamheter och klienter. Det finns ingenting i studierna som tyder på att de utvärderade insatserna skulle vara skadliga, till exempel öka brottsligheten.

Referenser

• Egidius, H. (2005). Natur och Kulturs Psykologilexikon. 3:e utvidgade utgåvan. Stockholm: Natur och Kultur.
• Kirk, J. (1989). Cognitive-behavioural assessment. In: Hawton, K., Salkovskis, P.M., Kirk, J., Clark, D.M. (Eds), Cognitive behaviour therapy for psychiatric problems: A practical guide, p. 13–51. Oxford: Oxford University Press.
• Rachman, S. (1997). The evolution of cognitive behavior therapy. In: Clark, D.M., Fairburn, C.G. (Eds), Science and practice of cognitive behaviour therapy, p. 1–26. Oxford: Oxford University Press.