Friktion gav bra diskussion när experter enades om barns behov

I en workshopserie som inleddes i mars och avslutades i september har en rad olika kompetenser träffats. I rummet fanns bland andra socionom, fysioterapeut, dietist, logoped, hälsopedagog, psykolog, speciallärare, fritidspedagog, tandhygienist och sjuksköterska. Indelade i grupper efter barns olika åldrar har de lagt alla behov på bordet för att sedan vikta vad som är mest angeläget att jobba med just nu.

− Någon tyckte att det var spretigt och att vi aldrig skulle få ihop det, andra att det var fantastiskt och lärorikt. För oss har det varit en otrolig hjälp att få in perspektiv från såhär många yrkespersoner och professionella som alla är duktiga på det de gör, säger Åsa Lefévre, utredare på Socialstyrelsen och en av dem som hållit i trådarna för workshopserien.

Vi frågade några av experterna vad de tyckte om upplägget.

Agneta Fröjdman, samordnande skolsköterska i Västmanland:

− Jag har jobbat rätt mycket med tjänstedesign och tycker det är ett bra sätt att arbeta. Man får del av många tankar. I den grupp jag var med i gick diskussionerna varma om huruvida psykisk hälsa borde vara ett ämne i skolan. Jag tycker att det ska vara en del i skolarbetet, inte ett eget ämne. Barn och unga behöver veta mer om återhämtning och vad man kan göra själv för att må så bra som möjligt.

− Något som förvånade mig var hur lite andra vet om hur vi skolsköterskor arbetar och vad vi gör och inte gör. Många tror till exempel att vi gör syn- och hörselkontroller under hela skoltiden, men så är det inte. Det gör vi i förskoleklass, men därefter endast vid behov, vid förfrågan.

− En barnläkare förmedlade att 80 procent av barnobesitas hittar vi före fem års ålder. Det var nytt för mig. Vi väger skolbarn med övervikt ofta. Kanske för ofta? Ska vi fortsätta göra det? Vi behöver verkligen evidens för när saker ska ske för att förebygga ohälsa.

Marika Jannerfjord, föräldraskapsstödjare i socialtjänsten, Helsingborg:

− Ett tag tänkte jag: Vad är detta? Arbetssättet innebar att vi kastade upp alla bollar i luften samtidigt och hade hundra post it-lappar att sortera. Men det blev bra. Största utmaningen var att hålla sig till frågeställningen: Vad är barnets behov? Det är lätt att börja tänka på professionens, organisationens eller förälderns behov när man diskuterar.

− I min grupp, 0−5 år, var jag den enda representanten från socialtjänsten. Jag arbetar kliniskt med familjer och emellanåt kunde jag känna ”hur många är det här i gruppen som faktiskt möter barn och unga”? Det finns förstås en poäng med att vi i expertgruppen representerar olika nivåer, men vi måste se till att arbetet inte bara sker på högre akademisk forskarnivå, utan också kan appliceras i vardagen bland barn och familjer.

− Vi pratade mycket om föräldraskapsstöd, känsloreglering och vikten av att föräldrar kan reglera sig själva för att kunna reglera sitt barn, och om våld i nära relation.

− För mig var det en ögonöppnare att det jag ser som en självklarhet i arbetsvardagen inte alls är självklart för någon annan. Arbetssätten ser olika ut i olika regioner. När vi inte jobbar likvärdigt får barn och unga inte en jämlik start.

Nathalie Wahlberg, gymnasielärare, Upplands Bro:

− Första dagen var jag helt förstörd. Alla pratade om vad de hade disputerat i och jag kände ”jag kan ingenting, vad gör jag här?”. Men sedan tänkte jag om. Jag jobbar med barn och unga fem dagar i veckan, så jag vet också vad jag pratar om. Överlag var det väldigt intressant. Jag slogs av hur många vi är som på olika sätt arbetar med barn och ungas hälsa.

− Jag lärde mig mycket, till exempel hur viktigt det är med munhälsa och hur den påverkar hälsan i övrigt. I gruppen pratade vi mycket om samtycke och sex, men också om psykisk hälsa. Ibland tar det mer tid att jobba med ungdomarnas mentala hälsa än att undervisa – så de här träffarna blev ett slags fortbildning. Då och då kom vi på oss själva med att vi inte får glömma 19−20-åringarna bara för att de inte går i skolan längre. De kan också behöva insatser.

− Det var tydligt att kommunikationen mellan aktörer fungerar olika bra på olika platser i landet. I min vardag har jag kontakt med psykologer, vårdnadshavare, kuratorer och skolsköterskor och ibland även fältassistenter och polis. Andra lärare har betydligt mindre stöd.

Maria Ekstrand Ragnar, barnmorska, forskare och lärare på barnmorskeprogrammet i Lund:

− För mig var arbetssättet nytt och lite ovant, men samtidigt var det lite skönt att kasta sig ut och ha tilltro till processen. Det var både nyttigt och jobbigt att stanna kvar så länge i behoven och inte gå rakt på lösningen.

− Min specialitet är hälsa och vård inför graviditet. I den arbetsgruppen jag var med i, barn 0−5 år, fanns flera förskolepedagoger, så fokus hamnade lätt på 5−6-åringar. Jag fick kämpa lite för att tiden före födseln och behoven före fem år också skulle få ta plats, men vi landade i bra diskussioner.

Maria Birgerheim, specialist i allmänmedicin, Jönköping:

− För mig blev det tydligt att alla tampas med samma problem, men också att många är inne i sitt eget gebit och har svårt att se helheten kring barnen. Ju mer vi pratade desto fler perspektiv kom upp.

− I min grupp pratade vi mycket om föräldraskapsstöd och att skolan och vården måste se vilket sammanhang barnet befinner sig i. Finns det till exempel en deprimerad mamma med i bilden är det klart att det påverkar barnet på olika sätt. Hur skapar vi förutsättningar så att skolan får ta del av den informationen? Det är viktigt att se helheten kring barnen och utifrån det bestämma vad som är bästa insatsen och vem som gör den bäst.

− Vi måste få till samverkan och samma journalsystem. Jag hoppas verkligen att det blir så och att man inte bygger något som ska kompensera för de brister som finns i våra system.

Nu fortsätter analysen

Socialstyrelsen tar nu underlaget vidare för att på olika sätt använda det i det fortsatta arbetet med nationellt hälsoprogram för barn och unga. Till exempel i en pågående analys av vilka nya kunskapsunderlag och kunskapsstöd som behöver tas fram, och vilka befintliga stöd och vägledningar som bör ingå i programmet.

Läs mer om arbetet med ett nationellt hälsoprogram för barn och unga