Frågor och svar

Socialtjänsten finns i varje kommun och de jobbar för att alla som bor i kommunen ska ha det bra. Om man inte har det bra kan man behöva stöd och hjälp från socialtjänsten. De har ett särskilt ansvar för att barn och ungdomar ska ha det bra när de växer upp.

På socialtjänsten jobbar socialsekreterare. Deras jobb är att prata med familjer där det finns problem och föreslå olika sorters hjälp. Om en vuxen eller barn i en familj behöver hjälp av socialtjänsten är det ganska vanligt att de andra i familjen också behöver det.

Socialsekreterarna måste alltid lyssna på barnen för att det ska bli så bra som möjligt för dem.

Socialtjänsten kan hjälpa familjer på många olika sätt. Det beror på vad som är svårt och vad familjen och barnet behöver hjälp med för att få det bättre hemma. Det vanligaste är att socialtjänsten erbjuder öppenvårdsinsatser – alltså insatser som ges till barn och unga som bor hemma.

Ibland handlar det om att barnet och familjen kan behöva någon att prata med om det som känns svårt. Familjer som har mycket bråk och konflikter hemma kan till exempel få träffa en person som jobbar med att hjälpa familjer att lösa sådana problem.

För barn kan det finnas möjlighet att få en kontaktperson eller kontaktfamilj. Det finns också hjälp att få för en ungdom som har problem med missbruk eller har hamnat i kriminella sammanhang.

Om det inte fungerar att bo hemma, så kan barnet behöva bo någon annanstans en tid. Det kallas att barnet blir placerat. En placering sker alltid i första hand på frivillig väg och i samarbete med barnet och familjen.

I första hand kan du ta kontakt med handläggaren av ärendet. Du kan även kontakta handläggarens chef. Om du tycker att det finns brister inom socialtjänsten kan du vända dig till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten.

Föräldrar har huvudansvaret för att deras barn mår bra och växer upp tryggt. De har också ett ansvar för att uppfostra och sätta gränser på ett sätt som passar barnet.

Alla föräldrar kan uppleva att föräldraskapet är svårt och utmanande och att det kan vara svårt att veta när man ska säga ja eller nej. Barn kan behöva både frihet och gränser för att få sina behov och rättigheter tillgodosedda. Det kan vara lika viktigt att kunna säga nej som att säga ja till sina barn.

Vilka gränser som barnet behöver går inte att svara på allmänt. Gränserna behöver anpassas till det enskilda barnet, och beror bland annat på barnets ålder och mognad.

Föräldrar får inte kränka sina barn eller utsätta dem för våld eller förtryck. Det betyder att man inte får slå sina barn, hota dem eller talanedsättande om dem. Barn ska alltid kunna känna sig trygga att berätta sin sanning och dela med sig av sina perspektiv till sina föräldrar.

Om du tycker att något är svårt i ditt föräldraskap finns socialtjänsten till för att stötta dig.

Det vanligaste är att familjen får prata med någon på socialtjänsten. Socialsekreteraren lyssnar och ger råd om vad som behöver förändras för att familjen ska må bra och det ska fungera bättre hemma.

Ibland kan föräldrar behöva hjälp för att alla i familjen ska må bättre. De kan till exempel behöva hjälp med att sluta dricka alkohol eller att få pengarna att räcka. Om det är mycket bråk hemma kan de behöva hjälp med det.

Många kommuner erbjuder föräldragrupper och föräldrautbildningar. Kontakta socialtjänsten i din kommun för att få reda på vad som finns där du bor.

Om någon är orolig för att ett barn inte har det bra så bör den personen anmäla det till socialtjänsten. Man kan till exempel skriva eller ringa och berätta vilket barn det handlar om och varför man är orolig. Det här kallas att personen gör en orosanmälan.

Alla kan göra en sådan här anmälan, det kan till exempel vara en kompis, förälder eller en granne där man bor som är orolig. Men det vanligaste är att en anmälan kommer från någon som jobbar i skolan, hos polisen, i sjukvården, eller någon annanstans där man möter barn ofta. De personerna har extra mycket ansvar för att säga till socialtjänsten om barn inte har det bra. Det står i lagen att de genast måste göra en anmälan om de är oroliga för ett barn.

En orosanmälan kan komma in till socialtjänsten utifrån olika orsaker. Ofta brukar anmälningar handla om att föräldrarna kanske inte kan ta hand om barnet, eller att barnet själv gör farliga saker.

När någon gör en orosanmälan tar socialtjänsten emot den och läser eller lyssnar på vad anmälaren är orolig för. Det vanligaste är att socialtjänsten även kontaktar barnet och föräldrarna för att prata om det som står i anmälan. Kommer socialtjänsten fram till att det som står i anmälan inte stämmer avslutas ärendet.

Socialtjänsten tar emot anmälan och läser eller lyssnar på vad anmälaren är orolig för. Nästa steg är att bestämma om oron är så allvarlig att socialtjänsten måste skydda barnet akut. Så kan det vara till exempel om barnet snabbt behöver komma bort från en farlig situation. Men, för de allra flesta barn som kommer i kontakt med socialtjänsten handlar det inte om en akut eller farlig situation. Då är det vanliga att socialtjänsten istället kontaktar barnet och föräldrarna för att prata om det som står i anmälan. De brukar också prata mer med den som gjorde anmälan.

För många barn och familjer slutar kontakten med socialtjänsten efter de här samtalen. Eller så startar socialtjänsten något som kallas fören utredning. Då utreds barnets situation lite närmare för att se om barnet eller familjen har behov av stöd och hjälp från socialtjänsten. Socialtjänsten arbetar alltid med utgångspunkten att insatser som behövs ska ges frivilligt i samarbete med familjen.

Att ett barn blir placerat betyder att socialtjänsten ser till att barnet får flytta från sin familj och bo någon annanstans.

Om barnet behöver placeras ska socialtjänsten i första hand försöka hitta en familj i barnets nätverk – alltså hos någon som barnet och familjen känner sedan tidigare, till exempel en släkting eller vän till familjen.

Om inte det går, så kan barnet placeras i ett familjehem som socialtjänsten föreslår.

Familjehem är en familj som tar emot barnet i sitt eget hem.

Om ett barn behöver placeras akut, så kan det placeras tillfälligt i ett jourhem. Det är en familj som är beredd att ta emot ett barn med kort varsel och där barnet kan bo under en kortare period.

Vissa barn eller unga behöver mer vård eller behandling än vad en familj kan ge. De kan placeras på ett hem för vård eller boende (HVB), som är ett boende med personal. Äldre tonåringar eller unga vuxna som klarar sig mycket på egen hand men som behöver tillgång till personal kan placeras i ett stödboende.

Vuxna som behöver skyddas mot hot, våld eller andra övergrepp kan placeras på ett skyddat boende. Även barn kan placeras på ett skyddat boende tillsammans med sin vårdnadshavare.

Det är väldigt olika. Vissa barn är bara placerade under en dag eller under en kortare tid. Andra barn är placerade hela sin uppväxt.

Socialtjänsten ska försöka placera barnet nära hemmet för att inte bryta kontakten med hemmiljön. Helst bör placeringen göras i samma kommun. Men det finns situationer när det inte är bäst för barnet att placeras nära föräldrarna, till exempel om barnet är omhändertaget på grund av övergrepp från familjen.

Det är viktigt att barnet får behålla kontakten med sitt ursprung, sitt språk och sin kultur. Socialtjänsten ska i första hand undersöka om det går att placera barnet i ett hem i barnets nätverk. De ska alltid ta hänsyn till vad som är bäst för barnet.

Socialtjänsten har ett ansvar för att planera placeringen på ett sätt som gör att barnet kan ha kontakt med sin familj och andra personer som är viktiga för barnet.

Socialtjänsten har alltid ansvar för att placerade barn får god vård. Familjer som vill bli familjehem utreds av socialtjänsten. Ett familjehem är en familj som tar emot barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar. Ett barn kan också få bo på ett hem för vård eller boende (HVB). Ett HVB måste ha tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten.

Socialtjänsten ska också noga följa vården av placerade barn. I det ingår att prata med barnet, besöka barnet där han eller hon bor och att prata med familjehemmet eller personalen och barnets vårdnadshavare. Ett beslut om tvångsvård ska övervägas eller omprövas av socialnämnden minst var sjätte månad. Tvångsvården ska avslutas så fort den inte behövs.

I svensk lag står det att alla som får kännedom om, eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialtjänsten. Det gäller också placerade barn. Personal i verksamheter som vänder sig till barn och unga måste genast anmäla. Personal på HVB som uppmärksammar missförhållanden och risker i vården om barn och unga är skyldiga att genast rapportera detta till ansvarig för verksamheten.

Ett familjehem ska ha förutsättningar för att erbjuda barnet vård som är trygg och säker. Familjehemmet ska också ha förutsättningar att tillgodose barnets specifika behov. Det är socialtjänsten som utreder att möjliga familjehem lever upp till kraven och de ska också följa vården noga.

LVU är en förkortning på en svensk lag som heter lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Lagen ger det svenska samhället genom socialtjänsten möjlighet att skydda barn och unga som är under 21 år. Men den mesta hjälpen som socialtjänsten erbjuder barn och föräldrar är frivillig och då behöver socialtjänsten inte använda sig av beslut enligt LVU.

Den lag som gäller idag kom år 1990 men Sverige har haft lagar som har reglerat omhändertaganden av barn även tidigare.

Ett beslut om omhändertagande enligt LVU måste baseras på att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan handla om missförhållanden i hemmiljön eller barnets eget beteende. Våld eller kränkande behandling från familjen är ett exempel, ett annat är att barnet själv utsätter sig för fara, använder droger eller begår brott. Ett krav är också att det kan antas, eller att socialtjänsten vet, att föräldrarna och barnet inte samtycker till vården.

I svensk lag står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden. Det gäller också placerade barn. Personal i verksamheter som vänder sig till barn och unga måste genast anmäla. Personal på HVB som uppmärksammar missförhållanden och risker i vården om barn och unga är skyldiga att genast rapportera detta till ansvarig för verksamheten.

År 2023 fattades beslut om tvångsvård enligt LVU för omkring 3 500 barn och unga i hela landet. Då ingår både omedelbara omhändertaganden och andra beslut om vård enligt LVU.

Nej, religion är inte en grund för ett omhändertagande av ett barn. Ett omhändertagande enligt LVU måste alltid utgå ifrån att det finns påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan antingen handla om missförhållanden i hemmiljön eller att barnets eget beteende innebär risker.

Det börjar med att socialtjänsten på något sätt får information om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa. Socialtjänsten har då i uppdrag att utreda barnets behov av stöd och skydd. Det arbetet ska utgå ifrån vad som är bäst för barnet.

Om barnet behöver skyddas och placeras akut och vårdnadshavarna inte lämnar sitt samtycke kan socialtjänsten besluta om ett omedelbart omhändertagande. Det innebär att barnet tas om hand och placeras på en gång mot vårdnadshavarnas vilja. Domstolen ska sedan avgöra om socialnämndens beslut ska gälla. Socialnämnden har möjlighet att ta hjälp av polisen vid själva omhändertagandet, men bara om det är nödvändigt.

Om situationen inte är akut men socialtjänsten ändå bedömer att barnet behöver tvångsvård lämnar socialtjänsten in en ansökan till domstolen. Domstolen avgör då om det finns skäl för vård med stöd av LVU.

Det beror på situationen. Socialtjänsten gör alltid en bedömning i det enskilda fallet, alltså för varje barn. Om det finns en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas och det inte finns samtycke till frivillig vård ska socialtjänsten besluta om vård enligt LVU. Socialtjänsten ska inte vänta med att ingripa till dess att ett barn har skadats.

Ja, socialtjänsten ska precis som andra svenska myndigheter använda tolk om man har kontakt med någon som inte kan prata svenska. Man ska också översätta viktiga dokument som har skrivits om det behövs.

Ja, föräldrar kan överklaga beslut om tvångsvård av deras barn. Det är alltid en domstol som ska avgöra om ett barn ska omhändertas. Det beslut domstolen fattar kan föräldrarna överklaga.

Både barnet och vårdnadshavarna har rätt till ett offentligt biträde, vilket innebär juridisk hjälp som betalas av staten. Så fort tvångsvård inte längre behövs så ska den avslutas. Beslutet om tvångsvård ska övervägas eller omprövas av socialnämnden minst var sjätte månad.

Så fort vård enligt LVU inte behövs ska den avslutas. Om barnet fortfarande är i behov av vård kan placeringen fortsätta frivilligt med stöd av socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Utgångspunkten är att barnet ska återförenas med sina föräldrar så fort målet med vården är uppnått. Placeringen ska inte pågå längre än nödvändigt.

Om det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas om han eller hon flyttar från ett familjehem kan socialtjänsten besluta att barnet inte får flytta. Ett sådant beslut tas alltid med hänsyn till barnets bästa. Barnet har alltid rätt att få relevant information och ska ges möjlighet att framföra sina åsikter.

Socialtjänsten har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare tillgodoses så långt som det är möjligt. Men om det är nödvändigt utifrån situationen får socialtjänsten besluta att umgänget ska begränsas. I vissa undantagsfall kan socialtjänsten även behöva hålla barnets vistelseort hemlig för föräldrar eller vårdnadshavare.

Socialtjänsten ska ge vårdnadshavarna och föräldrarna till placerade barn råd stöd och annan hjälp som de behöver. Det kan till exempel vara erbjudande om föräldrautbildning, samtalsstöd, stöd i föräldrarollen och stöd i kontakten med dem som vårdar barnet.

Reglerna om utreseförbud i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser av vård av unga, LVU, har funnits sedan 2020. Den 1 juni 2024 breddades reglerna om utreseförbud, för att öka samhällets möjligheter att skydda barn från att skadas utomlands.

Ett utreseförbud innebär att ett barn hindras från att lämna Sverige, bland annat genom att barnets pass spärras och återkallas.

Ett utreseförbud kan användas för att skydda barn från till exempel uppfostringsresor, könsstympning, omvändelseförsök samt resor till terroristorganisationer och konfliktområden. Det kan även användas om ett barn riskerar att föras utomlands eller lämna Sverige för att giftas bort.

Socialtjänsten kan ansöka om utreseförbud hos förvaltningsrätten, som fattar beslutet. Det behöver finnas konkreta omständigheter, som gör att socialtjänsten bedömer att barnet riskerar att fara illa utomlands.

Om situationen är akut, och barnet riskerar att lämna Sverige innan domstolen hinner fatta ett beslut, kan socialnämnden besluta om ett tillfälligt utreseförbud. Det beslutet måste sedan godkännas av domstolen.

När ett beslut om utreseförbud eller tillfälligt utreseförbud har fattats skickar domstolen eller socialtjänsten en kopia av beslutet till polisen. Polisen kan då spärra och återkalla barnets pass. Även resor med utländska pass kan hindras. Ett nytt svenskt pass kan inte utfärdas så länge utreseförbudet gäller.