Att finnas där i akuta situationer
”Hej, det är från polisen, vi har en flicka här som blivit misshandlad och utslängd från sitt hem, kan vi komma med henne?” Att vara jourfamilj innebär att finnas där i akuta situationer när polisen eller socialtjänsten ringer. Det vet Marie och Per-Olof.
Marie och Per-Olofs berättelse
– Många tror att det är läskigt att vara jourhem men bemöter du barnen på ett bra sätt går det oftast bra, säger Per-Olof.
Det är inte heller alltid så dramatiskt även om det många gånger handlar om akuta situationer. Och att hantera nya förhållanden. Ett jourhem är en tillfällig placering under tiden en utredning pågår och tills ett beslut om vad barnet behöver mer långsiktigt kan fattas. Marie tror att jourhem passar dem som har lätt att anpassa sig till olika situationer och inte är så petiga med var saker och ting ska vara i köksskåpen.
– Barnen som kommer hit måste få ta för sig, sedan får man vara tydlig med regler och vad som gäller. Vi är raka och ärliga och då undviker man många konflikter, säger Marie.
Från små barn till äldre tonåringar
För knappt tio år sedan flyttade Marie hem till Per-Olof, med de barn som hon då hade placerade hos sig.
– Han blev tvingad in i det här säger Marie skämtsamt och ler mot Per-Olof.
Det var dock inget nytt för Per-Olof som även han hade varit familjehem i sitt tidigare förhållande. Han och Marie har sedan dess jobbat tillsammans som jourfamilj och engagerat sig i många ungdomars liv. Nyligen beslutade de att bara ta emot ensamkommande flyktingbarn i äldre tonåren.
– Vi får fortfarande förfrågningar om jourplaceringar. Vi har hållit på så länge och är kända i många kommuner och har ett bra rykte. Därför frågar de oss men vi börjar bli för gamla för små barn.
Förutom alla placerade barn som varit en del av deras familj genom åren, har både Per-Olof och Marie även vuxna, biologiska barn som alla har flyttat hemifrån.
– Vi brukar vara ett rejält gäng på jularna, säger Per-Olof.
– Det är kul att fortsätta ha kontakt med dem som vill och se hur det går för dem, säger Marie.
Att skiljas kan vara väldigt känslomässigt
En jourhemsplacering ska vara i max sex månader. Ibland kan det dock bli så långt som ett år. Men någon gång blir det dags att säga hej då. Kanske flyttar barnen hem till sina biologiska föräldrar, han eller hon kanske ska utvisas eller placeras i en annan familj.
Att skiljas ifrån ett barn eller ung människa kan vara väldigt känslomässigt. Särskilt om barnen inte vill flytta.
– Det kan handla om att de är rädda för att komma till en ny familj. Att de inte ska bli accepterade och hamna utanför. Även om de är införstådda med att de ska flytta redan från början när de blir placerade här, säger Marie.
Fördel att bo centralt
Under en period var Marie ensam med tre placerade barn i åldrarna 8 till 13. Till att börja med bodde de då på landet.
– Det var tufft, långt från skolan och mycket skjutsa till träningar och sådant, säger Marie som annars tycker att det inte finns några hinder för att ha placerade barn som ensamstående.
Det är dock en fördel att bo centralt, tycker hon. Marie och Per-Olof bor nu i ett radhus i en mindre stad. Deras uppfattning är att det funkar bra med de ensamkommande flyktingbarnen som bor hos dem nu.
– De vill bo i stan och ha nära till kompisar, säger Per-Olof.
Kort om familjen
Just nu ser familjen ut så här: Tre placerade barn, och Marie och Per-Olof har båda biologiska vuxna barn som har flyttat hemifrån
Bor: I radhus i mindre ort
Ålder: Marie och Per-Olof är i 60-årsåldern